Transkriberad uppteckning

Det var en gång en kejsare, som vid sin död efterlemnade en Son. När nu denne Prinsen skulle krönas till kejsare efter fadren, skulle sex närgränsande konungar åtfölja den unge kejsaren i kyrkan vid hans kröning. En af dessa sex konungar, vid namn Erik, hade i sju år varit gift med drottning Edla, som ej skänkt honom någon arfvinge. När nu krönings-dagen inträffade, hade en oräknelig mängd främmande hoffolk och förnäma strömmat till Hufvudstaden, klockorna ringde, hufvudgatorna från slottet och till kyrkan voro belagde med sammet och skarlakan, i hamnen flaggade linieskeppen på vilka de sex främmande konungarne hade anländt. De sex konungarne med deras Generaler, hofherrar och skeppsöfverstar, hade samlat sig på det kejserliga slottet; men allt skeppsfolket var strängeligen förbudet att gå i land, utan att troget vakta skeppen. Nu utropade härolderna att det kejserliga kröningståget var i annalkande. Den kejserliga kronan bars på ett silkeshyende framför den nye kejsaren, som var omgifven af de sex konungarne, alla med sina kronor på hufvudet. Hoffolket och hela allmänheten betraktade herrligheten: alla fästade sina ögon på ståten, och isynnerhet på de strålande kronorna, och ingen såg ner åt jorden. Sedan nu kröningståget inkommit i kyrkan, gick kröningen för sig med all ståt och högtidlighet. Men, sedan krönings-tåget gått åt kyrkan förbi skeppsbron, merkte en liten skeppsgosse någonting ligga blänkande på den skarlakans-klädda skeppsbro-gatan ; och, ehuru han var strängeligen förbjuden att gå i land, smög han sig dock öfver landgången, och fann der en grann blänkande sten, som han hastigt stoppade hos sig. Som han icke vågade förtro hemligheten åt någon, så teg han med sitt fynd, sedan han åter lurat sig ombord. I tysthet tänkte han att vid hemkomsten förära den åt sin gamla fostermor, som han så högt älskade. Emellertid var det brukligt att före den kejserliga kröningsmåltiden de uppvaktande kammarherrarne skulle lyfta kronorna af de sex närvarande konungarnes hufvuden. Då merktes, till konung Eriks stora förskräckelse, att den dyrbaraste Juvelen var tappad ur hans kungakrona: han hade ingen ro, och åt eller drack knapt något; ty han ansåg förlusten af den tappade kron-juvelen ej blott såsom en skada och olycka för sig, utan såsom en skymf för hela hans rike. Och i kejsarens, de öfrige konungarnes och hela hofvets närvaro, utlofvade konung Erik, »att, om han finge en dotter, så skulle han gifva henne och riket efter sig åt den, hög eller låg, som kunde återskaffa honom den tappade Kron-Juvelen!» Detta utropades af härolderna först i kejsarens land och sedan i de sex konungarnes riken. — Då alla förut under krönings-dagen sett uppåt på kronorna och all annan herlighet, sågo nu alla menniskor flitigt nedåt, forskande efter den tappade kron-juvelen och den utlofvade belöningen. Men allt oaktadt, så lyckades ingen härutinnan; utan konung Erik måste bedröfvad återvända hem utan att hafva återfunnit den tappade kronjuvelen, sedan han under de långvariga krönings-högtidligheterna, som uppehållit honom ett rundt år ifrån hans rike, fått de[t] glada budet att hans drottning Edla födt honom en Princessa. Konung Erik påminde sig nu mycket väl sitt löfte till den som kunde hitta den tappade kronjuvelen, och återvände nu i alla fall glad hem till sitt rike, sin Drottning och sin lilla dotter, Princessan. Skepps-gossen, som alltid hos sig gömt den tappade kron-juvelen, hade emellertid af barnslig fruktan ej våga yppa hemligheten för någon, utan att först förfråga sig hos sin kära fostermor, åt hvilken han ock vid hemkomsten beskedligt lemnade den. Så snart som fostermodren nu fick se den blänkande granna stenen, trodde hon genast att det var den tappade kronjuvelen, som var efterlyst öfver hela riket. Fostermodren berättade händelsen för sina grannar, och snart kom tidningen för konungens öron, då han befalte att den lycklige skeppsgossen genast skulle infinna sig på slottet. Gossen vågade ej ensam ge sig af till hofvet med mindre hans fostermoder följde honom dit. Nu måste gossen inför Konungen för att i hans egna händer öfverlemna honom den tappade kronjuvelen. Då Konungen frågade hvem gossen vore, sade sig denne ej närmare veta, än att han var en fattig skeppsgosse på ett af konungens linjeskepp, och att han verkligen hittat juvelen i kejsarstaden vid skeppsbron, men ej af fruktan vågat yppa det för någon utom [för] sin fostermor, som ock nu vore nere i slottsköket, och som bättre kunde göra reda för honom. Gumman blef då uppkallad till Konungen och på tillfrågan, hvarifrån hon fått gossen, då hon blott var hans fostermor, berättade hon uppriktigt, att, då hon var barnlös, hade hon, för en plåt köpt honom af en gammal soldat, alldenstund gossen som barn var alltför vacker ehuru i dåliga kläder. Sedan hade hon snart funnit att gossen hade om halsen knutit ett litet bernstens-hjerta, ristadt med underliga tecken, som hon ej förstod. Bernstens-hjertat lemnade hon nu till Konungen, och han lät genom härolder i alla riken förkunna händelsen och uppgiften om skeppsgossen. Dervid upplystes snart att en Furste i främmande land under en förfärlig eldsvåda i slottet för tjugo år sedan förlorat sin enda son, som hans amma under förskräckelsen förkommit i mörka natten på gatan. En soldat hade då upptagit det; men som han var mycket fattig och sjelf hade många barn, hade han för en plåt såldt det till en beskedlig barnlös gumma, som var hans nuvarande fostermor. Nu blef det en stor glädje på hofvet: skeppsgossen, nu den vackra Prinsen, blef af Konungen högtidligt förklarad såsom hans måg och efterträdare. Konungen lefde sin återstående tid glad och lycklig och dog slutligen lugnt, sedan han sålunda återfått »den tappade kronjuvelen», och skänkt sin dotter åt en vacker Prins, som ock ärfde riket efter honom. — Slut. Engel Lisa Kahl.