Transkriberad uppteckning

Det var en gång »ett par folk», som inga barn hade, hvaröfver Gubben var mycket ond. När han då en morgon skulle gå ut på arbete, lade han yxan fram för kärringen och sade: »Har du ej barn tills jag kommer hem i afton, så slår jag sannerligen i hjäl dig.» Der satt kärringen bedröfvad. Men snart kom der en fee in som frågade henne hvarför hon var så bedröfvad. Kärringen omtalde då orsaken. Feen sade då: »Tag hit några lappar.» Hon fick det, svepte ihop dem till en bild af en tums storlek, satte den på bordet, och sade: »Spring nu, Tummeliten!» och se, Tummeliten sprang der genast kring på bordet! Dermed så försvann Feen; men kärringen blef utom sig af glädje, och när Gubben kom hem om qvällen blef han ännu gladare: om natten sof han intet, och när han om morgonen skulle köra i åkern, så tog han Tummeliten med sig, satte honom i oxens öra, gick jemte och körde och sjöng i glädjen öfver det som vederfarits honom. Snart kom der en Bonde körandes förbi som stadnade och frågade hvarför han var så glad. »Jo, jag har fått en liten ung son, och der sitter han!» sade Gubben, som pekade på Tummeliten som åkte i oxens öra. Genast ville den främmande köpa Tummeliten, och han bjöd fadren 100 Riksdaler på fläcken; men denne ville ej ta' mindre än ma) Riksdaler, och så blef handeln afgj ord. Bonden tog så Tummeliten, stoppade honom i sin penninge-pung, satte sig på vagnen och for sina färde. När de kört ett stycke, ropade Tummeliten: »Håll, släpp mig ut, eljest väter jag i pungen!» Nå, Bonden släppte honom i vagnen; men det blef då ett så ymnigt flöde, att det rann öfver vagnen, Bonden blef förfärad och Tummeliten slapp sig väg och smög sig undan i skogen. Snart hörde han folk tala der, lyssnade och hörde att det var två röfvare7 som lade råd om att nästa natt stjäla i närmaste herregård. Tummeliten gick dristigt fram till dem, och bad att få följa dem på äfventyret. Först när de fingo se honom, ville de trampa ihjäl den lilla pysslingen, som lyssnat på dem; men vid nogare eftersinnande togo de honom dock med sig mot villkor, att han skulle göra sitt mästerstycke vid herregården då om natten. När de kommit dit, klängde sig Tummeliten upp på vinden, men röfvarne stadnade nedanför. Tummeliten släpade då fram både mjölsäckar och fläskskinkor till gluggen och kastade ner alltsammans till röfvarne. Af det buller, Tummeliten härvid gjorde, vaknade hus-folket och skyndade till, då Tummeliten måste gömma sig i en sädesbinga; men folket fick ej se någon menniska. Dit Tummeliten sedan kom stod en kalf, som snart slukade Tummeliten i sig. När kalfven andra dagen vardt slagtad och strupen blef frånskuren, började denne sednare oupphörligen rulla kring på golfvet af det att3 Tummeliten låg inne i den. Förskräckta trodde slagtarne att det var troll i strupen, hvarför de togo och kastade den långt bort. Men Tummeliten sprang till skogs; och se'n hördes han alldrig mera af. genom Elis.4 Bolin.