Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Soldat, vid namn Hurtig, som tjente vid ett regimente, der officerarne alltför grymt behandlade soldaterna, så att han blef af sina kamrater utvald att gå till Hufvudstaden och klaga inför Konungen; hvarföre han ock hade1 sin klagan med sig uppsatt i skrift, och undertecknad af alla hans kamrater. Modigt gaf han sig på vägen; men när han kom till Hufvudstaden, bäfvade han för sitt företag, och gick först in på ett litet värdshus, der han tog sig en duktig styrkedryck. Men då han igen kom ut på gatan merkte han att han tagit för mycket till bästa, hvarföre han måste taga sig en promenad först. Derunder mötte han en annan soldat, som tjente vid Konungens regimente. De blefvo naturligtvis snart bekanta, och Hurtig, af vinet öppenhjertig och pratsam, meddelade snart sin nye kamrat sitt ärende hos Konungen. Men först ville han nu bese stadens merkvärdigheter, hvarvid den andra soldaten såsom hemmastadd ville vara honom följaktig. Nå, de gingo och gingo, till och med slutligen utanför staden, allt längre och längre tills de slutligen kommo in i en stor skoga Som ruset nu väl var gånget af Hurtig, sade han till den andre, att de måtte uppsöka sig [ett] ställe, der de kunde få något till bästa. Snart sågo de ock ett litet ruskigt hus, förstuckit under några höga träd. Då sade Hurtig till den andre: »Kom, låtom oss gå in, och se hvad här bor för folk!» Denne sade då: »Du kan väl se att der endast bor något fattigt folk»; och han ville nu återvända till staden igen. »Nå», sade Hurtig, »du, [är] väl just inte stort bättre än jag, så att vi gerna kunna följas åt; i alla fall är jag båd hungrig och törstig — kom!» När de nu kommo närmare, sågo de en skön jungfru stående helt bedröfvad i fönstret som vinkade åt dem. Snart trädde de nu in, ehuru den okände soldaten heller ville återvända till staden. Men då Hurtig några gånger kallat honom pultron, följde han dock med, helst äfven han nu var nyfiken att få veta hvad den sköna Jungfrun mente med de der betydelsefulla vinkningarne. »För all del», sade hon till de inkommande, »gån Er väg.» »Hvarföre det», sade Hurtig? »Jo», svarade hon, »här bo sju förfärliga Röfvare, jag är röfvad hit till dem, och snart väntar jag dem nu åter hem, och skulle de slå Eder ihjäl.» Kamraten från Hufvudstaden ville då gå sin väg; men Hurtig sade: »Det är väl inte så farligt heller — hvad skulle Konungen säga om hans soldater flydde för en så liten fara, och du är väl inte någon kruka heller», frågade han den andre. »I alla fall skall det inte ha' någon nöd, lilla Jungfru, vi skola allt hjelpa oss och henne med; gif mig bara 2:ne kannor vin och sätt det genast på elden att koka.» Just som vinet kokt opp i grytan, kommo 3:ne Röfvare med mycket dån hem och in genom dörren. De kastade vreda ögon ikring sig och stormade på flickan, som släppt in främmande i huset under deras frånvaro. »Det gör ju ingenting», sade Hurtig, »vi äro ju kamrater; vi tänkte ock bygga oss ett hus här i skogen, och emellanåt drifva vårt handtverk tillsammans; och låtom oss nu dricka en smula i sällskap och så kalla hvarandra Bror!» Med detsamma slog Hurtig det kokheta vinet i en stor skål, och sade: »Nu skall jag göra det, som I inte kunnen göra efter», satte skålen för munnen och lagade sig att dricka; då han i och med detsamma hvälfde ut vinet så att det for i ögonen på röfvarena så att ögonglaset brast för dem alla tre, och att de straxt blefvo blinda. Under första förskräckelsen hjelptes nu de begge soldaterna åt att döda röfvarena, och störtade dem sedan ner genom en lucka i källaren. Jungfrun blef nu förskräckt; ty hon fruktade än mer för de 4 andra Röfvarenas hemkomst; och desse voro just de alldra grymmaste. »Gör bara genast golfvet rent och sätt 3 kannor vin på elden, så skall jag allt ge dem samma goddagar, och alldeles befria Jungfrun.» Snart kommo ock de 4 röfvarena hem, och de fingo ock på samma vis sin ändalyckt. Sedan samlade soldaterna ihop allt silfver och guld, som röfvarena roffat tillhopa, togo Jungfrun med sig, och öfvergåfvo alla tre röfvare-kulan. Som det emellertid nästan mörknat, så slogo de sig snart ned på en grön äng, och lade sig vackert att sofva. Den okände soldaten från Hufvudstaden hade ingen ro att sofva, utan steg opp och merkte Hurtigs anklagelseskrift, som stack fram ur hans ficka, tog den2 och Jungfru[n] derjemte, och smög sig sedan bort från den sofvande Hurtig. När Hurtig vaknade om morgonen, blef han förargad derföre att han råkat ut för dålig och skälmsk kamrat, som tagit hans flicka ifrån honom. Men i alla fall var det nu hög tid på, att med sin anklagelseskrif[t] skaffa sig företräde inför Konungen. Emellertid hade Konungen befallt att när en soldat från det eller det regimentet komme till slottet, skulle han oförhindrad af alla vakter genast få komma inför Konungen. Hurtig kom, och gick raka vägen genom alla rummen in till Konungen, som satt på sin thron med krona och en stor stjerna på bröstet. Då föll Hurtig på knä och framförde mundtligen sina klagomål. Men Konungen svarade: »Det kan så vara, min Gosse; men du skall visa något skriftligt derpå, eljest kan jag ju ej tro dig.» »Det skall jag också», sade Hurtig; men han gräfde nu förgäfves i alla sina fickor anklagelse-skriften var borta! Då sade Konungen vred: »Som du ej har något bevis för din anklagelse mot dina förmän, så måste du genast gå i fängelse.» Hurtig i sin ångst svor på att han blifvit bestulen af en soldat, som han nu kallade skälm och pultron. I alla fall skulle Hurtig få sig en god måltid3, innan han gick i fängelset; men han orkade intet äta af förargelse, hvarvid han dundrade så att Konungen hörde det. Då påklädde sig Konungen de samma kläder, som han under sin förklädning burit gårdagen i Hurtigs sällskap. Men af fruktan att Hurtig i denna drägten kunde öfverfalla honom, skickade han försigtigtvis 3:ne generaler före sig in i matsalen; och sedan kom Konungen sjelf in, då Hurtig genast i sin vrede och med knifven i hand ville flyga på honom. Då trädde generalerna emellan, och Konungen öppnade soldat-rocken, då Hurtig på hans alla stjernor och band igenkände Konungen sjelf i sin förmodade kamrat. Hurtig störtade sig nu bäfvande på knä och bad om nåd. Men Konungen sade: »Stå opp! och som jag ser, att du är en bra soldat, så skall du inte ha' någon nöd: jag sjelf är nemligen den, som i natt tog skriften ifrån dig, och du skall allt blifva fri och belönad, och mina hårda och orättvisa officerare straffade. Derföre res nu tillbaka till ditt regimente; och då man der utan tvifvel vill straffa dig, så skall jag allt i rätta stunden komma och befria dig.» Hurtig tackade underdånigst och reste tillbaka till sitt regimente, der han snart blef för rymning anklagad och dömd till gatlopp, och dagen dertill blef redan utsatt. Ofantligt mycket folk löpte till för att se på Hurtigs bestraffning, och många vagnar med förnäma höllo vid platsen. Då nu redan soldaterna med spön i händerna voro uppställde i tvenne linier och man höll på att afkläda den arma Hurtig under hans kamraters knot och tårar, och trummorna redan började gå då gatloppet skulle börjas —, sprang han i stället till en af de granna vagnarna, i hvilken Konungen sjelf efter aftal med Hurtig satt. Nu trädde Konungen ut ur vagnen och frälsade Hurtig. Men icke nog dermed: de hårda och orättvisa officerarne blefvo på sju år degraderade till simpla soldater, då dessa sednare fingo befalla och bestraffa sitt hårda befäl såsom dess dåvarande förmän. Men Konungen tog sjelf Hurtig med sig till hofvet, der han med ett tredagars bröllop gaf Hurtig till maka den sköna Jungfrun, som de tillsammans befriat, och dertill ett stort embete vid Konungens hof. Engel Lisa Kahl.
