Transkriberad uppteckning

Det var en gång en ung, vacker Konung, som red ut för [att] jaga i skogen. När han kommit ett långt stycke väg bort, ville han[s] häst ej gå längre, ty han evar törstig 'och vädrade efter vatten. Konungens många medföljande riddare spridde sig då i skogen för att leta efter vatten; och slutligen funno de också en skön vatten-källa: konungen steg då ur sadeln och vattnade sjelf sin häst. Men som han då står och ser ned i källan, får han i vattnet se ett skönt flick-ansigte skymta fram. Han ta'r med handen efter henne i vattnet, men då försvinner genast den sköna bilden, och så snart vattnet åter stillnat, ler den sköna flickan der ur åter mot honom; otålig kände kungen med handen flere gånger djupare i källan —, bilden försvann straxt ; — men om en stund syntes den sköna flickan åter der i källans djup. Den unga konungen, allt mer uppeldad af den gäckande sköna bilden, såg sig omkring åt alla håll, men såg ingen så skön varelse någonstädes: han såg blott skogen, sina riddare, sin häst. Men ändtligen kom han att titta uppåt; och då fick han se en den aldraskönaste flicka sitta uppe i ett träd, som stod lutande öfver källan: till hennes skönhet fans ej maken i hela verlden! Kungen bad henne då vackert stiga ner; men hon teg och blef sittande der uppe. Då steg en af hof-männen upp i trädet och lyfte ned henne. Unga konungen frågade henne hvad hon hette; hon svarade då: »Cajsa Maja Blå-stjert.» Konungen frågade vidare om hennes far hette så. Hon svarade: »Nej; men mitt namn, Blå-stjert, har jag fått deraf, att den enda klädning jag i min lefnad egt (som är gul) har en blå stjert.» Då Konungen ytterligare frågade hvarest hennes föräldrar bodde, sade flickan, att de voro längesedan döda. Hon var nu 15 år. Sedan föräldrarne dött, hade hon varit i skogen och alldrig sett någon menniska: hennes föda var trädens frukter, hennes dryck källans vatten, hennes bädd den gröna marken; blommorna på marken voro hennes systrar, träden i skogen hennes bröder och för hvar gång solen gick upp om morgonen, kom hon med helsning från hennes fader, och hvarj e afton månan lyste, var hennes moders öga der vakande för att se till att ej hennes dotter blefve ett offer för skogens vilda djur. Wid detta tal förvirrades alla, och hof-herrarne, som trodde att detta var ett trolleri, bådo konungen ej befatta sig med henne. Men konungen älskade den sköna skogs-flickan redan och hade beslutat att taga henne till gemål. Konungen upplyftade nu den sköna jungfrun jemte sig på hästen och förde henne på sadel-knappen vackert hem till sitt kunga-slott och höll kort derefter bröllop med sin sköna skogsflicka. — Om qvällen på deras bröllops-dag, satt en fogel i ett träd utan för deras sängkammar-fönster och sjöng: »I gyllne sal, på högan loft Jag icke mer skall vaka Sen du en kung har fått Till maka. Var honom båld, Var honom huld, Så blir Du lyckelig!» Charlotta Börjeson (uti Flick-skolan i Wisby), genom Elisab. Bolin.