Transkriberad uppteckning

Det var en gång »ett par folk», som hade 3 söner. Först gick den äldste ut för att vakta deras enda höna; och när han kom till ett högt berg, som hade ett gång tvert igenom, så ingick hon dit och gossen följde henne efter till hon kom genom berget ut på andra sidan. Då han ej mera såg af hvarken hönan eller någon väg till hemmet, måste han söka sig hus, det han ock snart fann. När han kommit in der, bjöd han sig ut att taga tjenst. Herren der sade, att om han ville vara trogen och pålitlig, så skulle han få tjenst af2 honom, hvilket gossen antog och lofvade. Hans göromål skulle bli att vakta sin Herres får, hvarför han fick med sig en korg, i hvilken han skulle lägga något af det som fåren åto, och en flaska, i hvilken han skulle hälla något af det som fåren drucko: och dermed så begaf han sig i väg med sina får. Först inkom han på en grön äng, hvarest en annan gosse gick och spelade boll och ville locka honom från fåren, bad honom stadna qvar, leka med honom, att taga vatten i flaskan ur en källa der, och att lägga något af det friska gröngräset i korgen; och så sade han att fåren komme i alla fall samma väg tillbaka till qvällen. Gossen följde lockelsen, lekte der hela dagen, de skingrade fåren återkommo dit om qvällen, och då följde han dem ändtligen hem. Om aftonen frågade honom Herren om han vallat fåren hela dagen och gossen ljög och svarade ja; men när denne skulle framlemna korgen och flaskan, fann ej Herren deruti hvad han väntade, och sade till honom: »Vik ifrån mig!» och i samma stund vardt han förvandlad till en sten. När föräldrarne hemma emellertid väntat länge på deras äldste son och denne ej syntes till, skickade de den andre sonen ut att söka sin lycka. Han kom till samme Herre, fick samma tjenst, samma förmaningar och det gick med honom lika olyckligt, ty han lät sig locka af lek-kamraten och blef för sin olydnad om qvällen också förvandlad till en sten. Nu skickades den tredje och yngste sonen ut i verlden: denne hette Pehr och fick samma tjenst hos den gode Herren. När han inkom på den gröna ängen, der lek-kamraten gick och kastade boll och denne på allt vis sökte locka honom, blef han dock trogen och gick med sina får. När gossen då såg att Pehr ej lät sig öfvertalas till lek, kastade han stenar efter honom, men dessa gjorde honom ingen skada. Pehr fortsatte med sina får nu sin väg och fick se ett vackert träd, hvars alla blad voro af guld. Lammen stadnade och frågade Pehr om han ville taga ett blad, så fick han det; och han tog ett blad. Så gick han vidare och kom till en grop; der i låg en gubbe, som var full af sår och en gumma stod dervid och lade plåster på dem: såren blefvo straxt hela, men straxt slogo nya sår upp i stället. Lammen frågade om han ville ha' litet af plåstret så fick han nog, det Pehr ock ville; de sade då att han måtte lägga litet plåster på Gubbens sår: han gjorde det och de blefvo genast helade. Derefter fortsatte Pehr sin gång och fick i en grop se 2:ne korpar, som grufligt hackade hvarandra, så att blodet oupphörligt rann ur såren. Lammen bådo honom äfven lägga plåster på deras sår. Nu fortsatte Pehr med sina får sin vandring och kom så till en hög svigtande bro, som endast hängde på mycket fina silkes-trådar. Han bäfvade och vågade ej gå öfver den; men då lammen helt lugn[t] sprungo öfver, gick Pehr efter dem till andra stranden. Der stod en kyrka, dit fåren gingo in och Pehr efter. De uppgingo till altaret, fingo der af en man bröd och vin, och samme man gaf gossen bröd i korgen och vin i sin flaska; hvarefter de återvände hem. Husbonden emottog då Pehr mycket vänligt och frågade om han visste hvem den gossen var som kastade boll på ängen. »Jo», sade han, »det är verlden[s] barn, som vilja förleda ungdomen. Vet du hvad det var för ett träd, som du såg?» »Nej», sade åter Pehr. »Jo», sade Herren, »det är verldens guld och glans, hvilket, såsom bladen vid stormen falla af trädet, försvinner, och guldet har ingen varaktighet. Men vet du hvem gubben ooh gumman var?» »Jo, det är menniskan med alla hennes fel och Christus som helar såren; men som menniskan åter genast faller i synd, så utvisa de nya såren nya fel och brister.» »Vet du hvilka voro de två korparna som slogos i gropen?» »Det är helvetet och de onda andarna der som oupphörligen göra hvarandra ondt; och om Christus ack skulle hela såren, är deras inbördes lif en oupphörlig plåga, som alldrig slutar.» »Vet du hvad bron är som hängde på silkestrådarna.» »Jo, det är verlden, som egentligen hänger på svaga trådar, den de fromma fåren allenast lugnt kunna gå öfver utan att förgås.» »Men vet du hvad kyrkan betydde och mannen som stod der inne?» »Jo, kyrkan är Guds rike, brödet och vinet är födan och drycken och mannen är — jag; ty jag är din Frelsare och du skall följa mig och heta Petrus: plåstret, du fick, skall du dela i många delar och lägga på alla de otaliga stenar, som äro utanför huset, eller de ogudaktiga, så varda de lefvande igen; ty för en rättfärdig blifva mångas synder förlåtna.» Sålunda frelsade Sankte Pehr sina bröder och många flera; ty plåstret var lif, och bladet han fått gaf han bort till de fattiga, ty Han följde nu Husbonden och behöf de således intet annat. Elis.3 Bolin.