Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
(De dödas julotta) Spöksägen
Min husbonde och farbror, Lorentz i Ulvhult, talade om, att han en gång varit i "drängstuan" i prästgården, hos en gumma, en änka som bodde där, och sytt innan jul. Farbror Lorentz var skräddare. På julanatten blev det ljust i kyrkan. Gumman fick se det. Då fick hon brått. "Ja har ju försåmmat me, och nu börjar julottan", tänkte hon. Hon tog "kragen", som de hade förr, den gick långt ner, på sig och gick, tänkande att hon kommer alldeles för sent. När hon kom in i kyrkan, så kom den förste karen (hon hade varit gift två gånger) och mötte henne och bad att hon skulle lämna "kragen." Han tog "kragen" ifrån henne. Gumman skyndade sig ut o hem. - Sedan då på morgonen när julottan var slut gick hon och tittade, och då låg där en flik på var grav av "kragen," för hon skulle inte "oroat" de döde.
Lucia
Lussebrur såg jag bara en gång, när jag var småpojk. Jag mins att hon hade en krans på håret. Den var av grankvistar. Så var det tre eller fyra ljus i den. Anars var hon vitklädd. Hon kom å bjöd på ”lussikaffe”. En skulle upp så tidigt att en skulle hinna med å äta sju frukostar. Det var jag inte med om. Det var inte för fattigt folk. Men om en skulle fira lussotta riktigt, så skulle en ha på det viset. Kött, fläsk å korv fick en, för det hade mor kokat på kvällen, så att det skulle vara färdigt. Så skulle en ut på logen å tröska. Det var mest när bättre folk som de firade lusse riktigt. Å det var där som de ställde till med å hade roligt med att ha lussebrur. Denne som de firade skulle vara ett fruntimmer som blev bränd. Det var hon som skulle låtsas komma den morgonen. Jag mins inte att kreaturen fick något särskilt. Det var på julen de fick. Det var inte sagt att en slaktade grisen precis på lusiadagen, men han blev slaktad i lusseveckan. Fågelneken sattes upp på julafton.
Vårarbete, skörd och tröskning
Om Skene marten, det var andra tisdan i april, så skulle man sluta med kvällsetera . Sen skulle de lägga sig med dan och stå upp med dan. Kyndelsmäss är lillajul, Kyndelsmässedan var bäcken så högt som oxen bar oket. Frost 40 martyrer, frost i 40 nätter. Om det var solsken i advent, så blev det snöyra i fastan. Var det rim före jul, blev det regn före midsommar. Regn sjusovare, regn i sju veckor. Regnade det bönesöndag så fick Hinnaredborna hänga upp sina harver. Om Gallus var grann, så blev det grant hela vintern. Vid Mickelmäss skulle de hösta in sina äpplen, om de hade några. Göken kommer i åttne vecka. Om höet hade Olsmässe hätta och Larsemässe hatt, så var det gammelt nock. De skulle gå ut och titta till pärerna ve Olsmäss. De talade om att de gällade pärerna, då de gick ut och tog en här och där.
Bergväsen
Vår bonde hade en piga. Det var i Krokstorp. Jag kände henne lika väl som jag kände min egen mor. Hon hade varit där i många år. Men hon kunde aldrig vara med och äta vid julbordet, för då fick hon anfall av fallandesoten. Första julen hon var där hade de tvingat henne fram till bordet, för de tyckte det vore skamligt, om inte alla vore med. Men så snart hon kommit fram, fick hon ett anfall. Och sedan slapp hon alltid att vara med. Hon talade om, vad det berodde på. Hon hade sett en liten gubbe i Alkareberga i Kilanda; han hade kommit bärande på en stor påse med många granna boter på. Och hon hade drivit något spektakel med honom och förargat honom. En gång när hennes husbonde och en till hade varit i Alingsås och for hem och de var komna till Alkareberget, sa bonden: "Det var här som min piga såg den där lille gubben." Då slogs bägge hjulen av kärran med detsamma. Detta är sanning alltigenom, för jag kände ju folket.
Kniven, lien, yxan mot virvelvinden.
En sjöman hade en sommar varit på höängen, och då hade det kommit en orkan, och han högg kniven i, och kniven reste av med orkanen. Så reste han till sjöss igen, och dagen före julafton kom han genom skeppsbrott till en ö och gick i land och begärde mat och fick också. De gåvo åt honom samma kniv att äta med, som han högg i orkanen. När han fick se kniven, frågade han, huru de hade fått samma kniv, som han hade huggit i orkanen. Då visade gumman armen och sade, att han aldrig skulle hugga i någon orkan. Sedan hade han funderat, huru han skulle slippa hem därifrån till julen, och de menade, att han nog skulle slippa, »bara han skulle ge den där röda och vita oxen, som står i stallet». Och hem kom han, han visste inte huru, och oxen släppte han ut på stallsbacken, och den for, utan att man såg honom.
Koparringja på Torpo
I ein av Uppheimsgardane heldt dei på å bryggja til jul ein gong. Då hadde det kome ei haugakjerring og stole vørter. Det var såleis dei fekk vita det, at ein kar som stod uti gard
en og leste av om kvelden, høyrde det ropte oppi haugen ovafor:
«Hels henne Snille, å spå henne ille:
Båe henne søni ha døtti ni gullkjelen.»
«Au,» skreik haugakvinnfolket, og ho kvakk slik at ho
sleppte ned ringja, som ho heldt under rostebøtta, og la på dør.
Ringja vart sidan hengd i kyrkja på Torpo. Om ho heng der
framleis, veit eg ikkje.
Jul
Om julen gjorde di juletupp, och så skulle di ta den. Det var en, som hade tre ben, och så var det ända som en knopp uppanför. Och så låg di "skafföttes" på golvet och tog varandra med benen och kasta' varandra över ända. Det var till kasta rövkrok kallte di det. Så skulle di "sko blacka". Då skulle di sitta på en stång och den låg med ena ändan på en stol och med den andra på soffan. Och så skulle di sätta upp fötterna och slå ned fyra trätallrikar, som stod två på stolen och två på soffan. Han hade en käpp i näven, och med den skulle han slå ned tallrikarna. Han fick inte hålla fötterna på golvet, utan di skulle vara i kors över stången. Så han vände ryggen till det ena paret tallrikar, och det värsta var ju, när han skulle slå ibak sig. Och stången den var rund, och den rulla' ju runt.
Husdjuren
Förr i världen så "körde di medda" här. Min far- mor, som var vallpiga i sin ungdom hade varit med om det. Det var på Kristihimmelsfärdsdag som di "körde medda". Di gjorde små kransar av löv och trädde på horna på korna. Och när di kör- des ut första gången, och det var på Kristihim- melsfärdsdag, så hade "hôlingen" /= vallpojken/ en lång vidja av rönn och smet kvigorna med och tala om för dem vad de skulle heta. Så skul- le "hôlingen" pynta och ha fint i fjuset den da- gen. Om julen skulle en inte tänka på sig själv bara utan det var lika noga med att djuren skulle ha. Om julkvällen skulle korna veta att det var jul. Innan en själv satte sig till julbordet, / så skulle en ha varit i fjuset först och delat till kreaturen av det bästa höet en hade. För att de skulle ha reda på julen så sa en så här: "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reva och inte på rompa, dä ä julekväll i kväll." På julmorgonen fick de var sin nek havre, om det var så, att en hade råd till det. Den fick de göra kalas på, medan en var till julotte kyrkan. Första gången, när de släpptes ut om våren, och efter gammalt så skulle det vara om Kris- tihimmelsfärdsdag, så skulle di krypa mel- lan benen på husmora eller piga. Hon ställ- de sig så högt upp i dörren att de kom under henne. Det skulle vara förmånligt, så att en skulle få tur med dem under somma- ren. Se'n skulle det vara hår och varjehan- da / under tröskeln. Stålet skulle frälsa dem från det som var ont. "Dä ha allt komme nô ont över den kon", sa di om en "gallko" /ko, som inte ville ta sig med kalv/. Om en ko kom i lag med troll, så kun- de hon bli sådan. Kröttra fick "sleka", för att de skulle gå hem om kväl- larna. Slekan gjorde di ihop av mjöl och salt. Den fick de slicka i sig ur handen eller ur en kôlla. När en hade ställt in en ko i fjuset, som en hade köpt, så gav en henne det bästa fodret en kun- de få fatt i, så klappa en henne och smekte henne och sade att hon skulle trivas och inte längta tillbaka, för hon skulle få det lika bra när mig som hon hade haft där hon kom ifrån. Hästen, som en hade köpt, skulle in i köket och fägnas med bröd, innan han leddes åt stallet. Man tog av ströet och torkade ljuvret med efter kalvningen. En hötapp eller halmtapp kunde en ta. I den dryck, som kon skulle ha efter kalvningen / lades vitlök, en sillbit, mjöl och litet fradga av den mjölk hon mjölkade. Första gången kon mjölka- des hängdes en nål i flaskan. Det skulle vara stål, för att inte mjölken skulle bli skämd. När kvinnfol- ken gick in med mjölken, så höll di förklädet över flaskan för att inte det skulle bli nô ont med kon eller mjölken. Den färg som den bästa mjökkon hade blev den bäs- ta färgen. Den färg en hade bästa turen med för- sökte en att hålla på. Kreaturen ställdes in vid Meckelsmäss. När en klippte fåren, så tog en in dem i stugan. Brukade binda ihop benen på dem. När fåret var klippt, så fick det en brödbit i munnen. Så bruka de säga något. "Kom igen till året med lamm vid låret." Bina fick en att sätta sig om en spred vatten över dem.
Lusse och jul.
På Lussa skulle de ha tre frukostar före dagningen. Vid 1/2 3- tiden gick de upp och då fick de kaffe och klengås, Sedan gick de ut och började arbetet. Det var mest trösken de höll på med, de slagtröskade på den tiden så det gick inte så fort undan, men på Lussa brukade de göra färdigt. Om inte de hade slakten undangjord, så kunde de göra det då också. Hade de inte varken slakt eller trösk att sköta om, så högg de ved på Lussemorron. Då eldade de i vedskjulet så att de hade något att lysa sig med. Om de tröskade så eldade de på logen. Vid 5-tiden kom de in och då fick de sej en sup med vörtebröd och ost till. Strax före dager fick de en frukost till med fläsk och korv och all möjlig slags fet mat. Lusse- brudar var inte vanliga i min ungdom, det ha de blivit först senare. På julaftonsmorgonen började de ställa i ordning maten på jul- bordet. De klente stora gåsar som de skulle använda på julmorgonen, innan de for till ottan. Skurat hade de gjort dagarna förut, och då hade de lagt halm på golvet, för att det skulle hålla sig rent. Det tog de ut på morgonen på julafton, och i stället tog de in hackat granris och lade / dit. Det fick ligga kvar där julen över. Vid middagstiden doppade de i grytan i stället för att äta middagsmålet. Därför har de kallat julafton för dopparedagen. Doppningen gick så till, att de tog var sin brödbit – det var vörtebröd – och doppade i spadet i sovelgrytan som stod i spisen. De drack dricka till också. Det riktiga julbordet satte de sig inte vid förrän på kvällen, då hade de ungefär samma mat, som de har på julkvällen nu för tiden. Men de tog inte bort någonting, även de använda tallrikarna fick stå kvar på bordet. Julklappar kunde de allt begagna någon gång, men det var sällan. Jag minns att jag fick ett huvudkläde en gång av en matmor, som jag tjänade hos. På morgonen skulle alla som kunde komma ifrån till kyrkan. Då de for dit lyste de sig med stora stickljus. Om de inte hade några hästar fick de väl gå, men stickljus att lysa sig med hade de då också. När de vände om ifrån kyrkan, for de i kapp, och den som kom först hem, han skulle först bli färdig med skörden till hösten. Sedan de hade kommit hem och fått mat, så skulle allt vara stilla. Den dagen gick ingen bort, utan man var liksom "inhyses". På annandagen var det mest ungdom i kyrkan, för det var bröllops- dag. Nästan alla kyrkbröllop var den dagen. det kunde vara ända bortåt / tjugo brudpar i kyrkan ibland. Den dagen var alltså bröllopen, och de kunde hålla på flera dagar. Sedan började alla de andra kalasen och med dem höll de på hela julen. Om det var bröllop eller kalas på något ställe så gick pojkarna dit med "den ljuse stjärna". Och då fick de pengar där de kom in eller också blev de bjudna in. På vanliga ställen gjorde de stora kalas på Knutsdagen ock- så, och det kallade de, att de "körde ut julen".
Julafton.
Julgran hade vi inte hemma i min barndom. Det var inte börjat med julgran här innan jag hade gått och läst, så de har inte haft julgran här i trakten mer än högst sexti år. Vi hade en krona av halmpipor i stället. En krona bestod av två avdelningar. Det var kanske tio kors i den undre av- delningen och fyra i den övre. Ett äpple kunde hänga i botten på kronan och ett kunde hänga i själva kronan. Kronan hängde i en tråd över julbordet. Nej, inget ljus inunder den; den kunde aldrig vara still ändå. På julbordet stod en stor ystekarsost hela julen den fick vi inte äta av. Och barnens julhögar stod rundan ikring osten. Vi bodde i en gammal ryggåsstuga, tills jag gått och läst. På väggarna hade vi konterfej om jul. Holger dansk och Burman var uppmålade på ett konterfej, och fullt med folk bakom dem. / På ett annat konterfej var bröllopet i Kana. De var målade på tyg, och gubbar gick omkring och sålde dem. De fick inte sitta uppe längre ön till tjugonde. I mörsinga klockan 4 eller så kom far in med lång- halmskärve och satte ifrån sej den på golvet. Barnen fick leta upp de vackraste stråna i kärven till att göra kronan av. Se´n fick kärven stå tills strax innan vi åt kvällsmålet kl. 9 eller så. Vi tog i ring och gick rundan ikring kärven och sjöng: "Nu har vi jul igen" o.s.v. Vi "drog kävle"i halmen med en käpp emellan oss eller "drog kattestrupe" med ett rep över nackarna. En julabock av halm med tre ben skulle man ta med fötterna över huvet. Både stora och små kunde sova i halmen hela julnatten. Julanek satte de i en gran, som de hämtat från skogen. Julakärve sa de mest. När kärven varit uppe en liten tid, tog vi den till strö och högg sönder granen till ved. Aldrig tal om att den döde kom hem eller att man borde titta i asken efter spår - sån vidskepelse ville inte våra höra. Julljuset fick inte brinna längre än tills vi lade oss. / Julafton kom såna, som vaktat kreaturen om sommaren, och skulle ha sin julakorv. Jess-Anders hette den, som vaktade åt oss. Han skulle ha en kaka, som var gyllad med ägg, och ett stycke fläsk eller kött, ett par supar och lite fägnad, när han kom. De gamle hade alltid den seden förr, att de skulle baka julaf- tons morgon vad bröd som helst. Det var la för att det det skulle vara färskt bröd, och så blev det ju gott och varmt i stugan, se´n kokade de fläsk och korv, så de varade de första da- garna. Karlarna "gjorde te" ved julaftons förmiddag. Dan efter Knut kom de in med linrocka´ och började spin- na lin. Mamma steg upp så tidigt den morgonen och tog ner all gammalt och hämtade in linrocka(rna).
August Persson, Hilda Persson och Hans Persson
Det torra året m.m. Barndop. Vaggor. Gångstol. Barnmorskan Sissa. Skolgång. Tjänst. Tjänst. Skörd. Tröskning. Sand på golvet. Mattor. Vävning. Måltider. Brygd. Bak. Gårdfarihandlare. Vävning. Spinning. Vidskepelse. Sjösänkning. "Prammen" vid Bosjökloster. Vägbommen. Djur. Det nya huset. Råttor. Kattor och hundar. Trafik. Jul. Kattor. Jul. Kattor. Kattor. Klockan.
Minnen om julen
Några minnen om Julen, hur den firades under farfars tid, i början på 1800 talet, Tillrustningen för julen började i god tid på hösten med spånad, väfning, och sying af kläder till husets alla medlemmar, skor skulle af skomakaren göras färdiga de äfven i god tid. Närmare mot jul, skulle den stora julbryggden ske Julölet skulle vara färdigt till "Lusse". Emedan, så trodde man, om ölet hade stått öfver "Lussenatten" det alldrig skulle fattas öl i huset. Ljusstöpningen var också ett viktigt värv, flätade vekar hängdes öfver en käpp och stöpan fylldes med smält talg, däri doppades vekarna till önskad tjocklek uppnåtts. Julgrisen skulle sedan slaktas detta skedde alltid tidigt på morgonen, så innan daggryningen skulle han vara både rengjord och upphängd, så gjordes korv, blodkorv, Grynkorv, m.m. Sedan bakades en mängd bröd, "spettekakor", vörtlimpa" och så den stora Julkakan som skulle pryda Julbordet under hela hälgen, för att sedan gömmas till våranden tog sin början, då den delads mellan folk och djur, för att så trodde man det alldrig skulle fattas bröd, och detsamma bliva mycket drykt, under nästa år. Julafton är nu inne, efter hela den ena vägen i köket är julveden upplagd, den skall vara torr och fin så den inte sprakar för mycket, Julfläsk och korf, kokas nu, i en stor bengryta, med den blankskurade eldgaffeln som tyngd, Julbordet dukas i storstugan, ett stort "tregrensljus", den stora jul###, en julhög och ett ljus", för var medlem i huset. Och så den stora Julosten som har legat i humle i "boa" för att bliva riktigt stark och god, och så den Stora Ölstånkan med det starka julölet. Julhalmen bärs nu in och breddes ut öfver hela golvet, Nu lades det på en väldig brasa i den öppna / spisen, men veden skulle läggas i kors, så att inga objudna vättar kunde komma in genom spiseln, På Julkvällen skulle kreaturen ha bättre foder än vanligt, en hafrekärve skulle var ko ha under orden "Ät och stå på dej, Låt inge ta mjölken i dej" Åt hästen skulle sägas dessa orden, "Ät och stå på dej, kraft i sena, märg i bena" Låt ingen, ta Lasse å dej" Wid logen stod en stor björk, Och när farfar om julkvällen såg tomtarna, de voro alltid klädda i grå kläder och röda toppmössor, dansa ringdans omkring björken, då brukade han belåtet kanske (?), komma in och säga, "I år blir det ett gott år för kvällveckera danser ikring lobjörka", Om husfaden under det man åt julkvällen, gick runt huset tre gånger mot solen och såg in genom fönstret satt den utan hufvud som skulle dö under året. Men om man på kläderna af någon hittade ett ax, den skulle under året bliva sjuk. Efter måltiden skulle tomtarne ha en tallrik gröt med "smörhål" i, detta skulle ställas i köket och de läto sig alltid väl smaka, till stor glädje för farfar och farmor, ty det var ett säkert tecken till att framgången och lyckan skulle bo i huset. Tidigt på julmorgonen var man upp och på väg till Julottan, den tog sin början redan kl. 5 med med stora tjärbloss lyste man sig fram genom mörka skogar, vid kyrkporten lades alla blossen i en hög, det blef ett väldigt bål som lyste vitt omkring efter "ottans" slut fingo alla brått med att komma hem, ty den som kom först hem och fick första supen han skulle få sin skörd först bärgad. Därför var det många Gubbar som hade långt hem, hvilka skyndade sig bakom "stapeln" att ur med havda "lomflaskor" ta sig en sup för att på så sätt trygga sina / intrsen, Juldagen vilade sedan husets folk efter det myckna arbete de haft före hälgen På annandags morgon kommo stjärngossarna med sin stjarna och sjöngo, Och då blevo de inbjudna, och fingo mat och dryck, Lekar och kalaser hörde sedan till ett ricktigt Julfirande. adress Fru Nathalia Olsson Wästra Skagene Hammarö Wermland