Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomas
När "Tömesmöss" var inne, så skulle spinnrocken bäras ut. Mellan "Tömmesmöss" och jul gick det inte an att spinna eller ta sig före något arbete som gick runt. Det blev inte så mycket arbete på de dagarna mellan "Tömmesmöss" och jul. Vedhuggning förekom. Det skulle vara gott om ved. Bäst om den räckte över hela julen.
Julkors, julhalm, julgran, Lucia. Julseder
Förr hadde di julkors i stället för julgran. På julafton lade man ut julhalmen på golvet. Där lekte di. Julgranen kom hit te socknen först i mitten på 1800-talet å va nog inte i all- mänt bruk förrän i slutet av 1800-talet. På Luciadagen va de ingenting förr. För en tretti år sen börja di me luciabrud. Hilmas mamma hadde aldrig sett nån Lucia å ho blev så glad då ho fick se de en gång. Ho sa: "Tänk att ja skulle få se nått så vackert innan ja skulle dö." - Seden me julgran kom från städerna. 20.1.45: Ingen mat fick tas bort under julnatten för då kom fädernas andar för å äta. På en del / ställen hadde de ljus som lyste hela natten. På jul- afta skulle di allti ha risgrynsgröt. - Törpare som tjäna under bönder skulle ha lite av var sort som hörde julen te. De kallades föring. Å fick så. Tre sorters brö hadde di me julen. De va grovt brö, vetebrö å vörtebrö.
Julafton.
På julafton bredde de julhalm på golvet och i den skulle de ligga under natten med en kärve under huvudet. Men den natten skulle man inte sova. Så spände de spark och drog kävle i halmen. Tjugonde dag jul skulle halmen ut. Den dagen dansa´ barnenså halmen vriades runt benen på dem. Så skulle man bära den halmen långt från husen för annars skulle ormarna komma om sommaren och krypa in i huset. På julafton bruka´ de göra en julabock med tre ben av lång- halm. De gjorde bara en bunt däruppe och spred ut tre ben av loken. - Vi kom hit 1884 och då hade vi julgran, men i min barndom hade vi ingen. Förnämt folk hade först, men torpaställena inte på länge. Julost hade alla, ystekarsost kalla´de den. / De skar ut i botten på ystekaret, somliga hade år- tal och en blomma och det blev på osten. Vi gjorde och julkronor av halm och hängde upp. De bakte vörtbröd och vetebröd i en om. Vetebröd hade de gamla lilet. Till och med bönderna hade lilet. En talte om för mig, att han bara hade två kappar mjöl med sig till kvarnen om jul en gång. Så hade de kornbröd, det var det mesta. Djuren fick litet hö extra på julafton men det var inte stor skill- nad. Det brände ljus hela julnatten, det var för de skulle hedra, skall vara vördnad kan ja förstå.
Julseder
Bordet fick aldrig dukas av på julkvällen, inte ens tallrikarna fick tas bort, ty om det egentligen skulle ha varit flera barn i familjen skulle de komma å äta då. De hade talgljus på bordet förr till jul, å tog de med ljussaxen så att något ljus slocknade, så skulle någon i huset dö under året. När man gav djuren det sista målet på julafton skulle man säja till varje djur: "Här har du julafton!" Extra förplägnad fick de också. Katten fick ej köras ut på julafton så länge folket var oppe. De sa att det var en bonde som skulle ligga i fähuset på julafton. Då sa den ene oxen: "I år får vi svälta ijäl." "Dä ä inte farlit", sa den andre, "Dä ä 15 tunnor råg i halmen." Men då tröskade bonden ur halmen, å sen svalt djuren ijäl. Mamma bakade en sort till jul, som hon kallade "gullvagn", de var av vetedeg. En sådan skulle alla fattiga barn i byn ha som hon var fadder till. De fick också en mindre vörtkaka var å en stor grov limpa. Detta kom barnen å hämta på julaftons morron.
Flickan hos rövarna
Det var här vid Storån (Ångermanälven) nånstans som det var rövare som höll till på ett ställe under en häll ute i forsen. Det var alldeles torrt under där, och dom kunde komma dit från ett ställe från land. Dom röva åt sej en flicka en gång, och hon var när (hos) dom flera år och fick flera barn, men dom kasta dom åt forsen eftersom. Dom hade stulit så dom hade dyrbarheter och allt vad dom behövde, men sänghalm det var dom då utan en gång, och då var det jul. Då bad hon att hon skulle få gå till byn och skaffa halmen, och det fick hon, men hon fick gå ed på att hon inte skulle tala om för nån människa var hon var. Skulle hon tala om det, så skulle dom ta livet av henne sen. Så kom hon till byn, och hon tala inte om nånting för nån människa, men hon satte sej och tala om det för katten. Och så sa hon då att nu skulle dom nog supa sej full då det var jul, och då gick det bra att komma och ta dom. Hon skulle släppa ett halmstrå i gången (i sänder), så dom skulle finna dit, och så skulle hon slå vatten i gevären deras, så krutet skulle vara blött. Och dom gjorde som hon hade sagt och slog ihjäl allihop dom där och kasta dom åt forsen. Och jäntan hon fick alla dyrbarheter dom hade.
Jul
För längre tillbaka se- dan lades halm på golvet till jul. När de slutade med det, hacka- de de granris o strödde ut. Det stöptes ljus till jul, o varje barn fick sitt tregrenaljus. Och i varje hus, där de ej hade sorg, ställdes ljus i varje fönster, upp till tre, fyra, åt- minstone i de fönster, som vätte åt grannarna / eller åt vägen. Hade de sorg, bands gardi- nerna ihop nedåt fönstret med ett svart band, o inga ljus tän- des. I annat fall tändes ljusen på jul- morron igen. Man skulle inte bära in ved på juldagen eller annandagen. I stallet bar man in vatten i ett kar, som man tog av åt hästarna. För att häs- tarna skulle springa bra från julottan, gav de dem ur en fickflaska vid kyrkan. / Den sista neken, som man band på åkern, togs till julnek åt fåglarna på en del håll här. Husmodern la' en mandel i grö- ten på julafton, den, som fick denna, skul- le bli gift under året. Hem till oss kom de på annandag jul och "sjöng för dörr", ungdomen "bytte kön" då. Då blev de fägnade. De sjöng utanför först, men vad de sjöng, minns jag inte, och inte hade de stjärna heller. / Och så var det ett annat lag då på morron, som gick i uthusen och hade ut eller in gödsel för grannarna.
Intervju med Anna Wennerström (f. 1880)
Intervju med Anna Wennerström (f. 1880) i Värmskog. Intervjun gjordes 1958 av Richard Broberg.
Jul
De hade julahalm förr. Julafton, när vi hade gjort å vårt arbete ute, skulle vi ta in stora kärvar och sen skulle de bres ut på golvet. 0, vad det var vackert och roligt när halmen var bredd, för då visste vi att julen var kommen. Det skulle vi bre den ända i mörkningen innan vi drack kaffe. De hade halmen till att strö i lagårn men när de tog ut den. Den var så sönder då så den dugde inte till något annat. De som hade halmen inne länge, bredde på till högtidsaftnarna, till nyår och trettonde, för han blev så söndertrampad. Men somliga tog ut den snart, för de tyckte det var otrevligt att ha och gå och trampa i. De första darna låg de alltid i julahalmen. Det var väl gott och varmt, för de skulle bres på tjockt. Julabock gjorde de av halm och det har de ju än. När de då var ihop på julakalas skulle de "ta julabocken". Julagran hade de inte på den gamla tiden. Vi hade inte julagran till en början. Det blev mer på senare tid. Jag vet inte om de rika hade nån julagran, men det var då inte allmänt. Men när jag blev såpass stor så vi gladde oss åt det, så tog vi in julagran. Men vi hade inte annat än papper vi klippte och klädde den med. Den grannaste och finaste granen i skogen tog de. Den skulle räcka nästan till taket. Både tjänare och barn skulle ha julaklappar och julakaka, annars var det inte julafton. Barnen skulle ha riktiga julahögar. Först skulle det vara en stor grann kaka och så skulle det vara en limpa och så därpå en julavagn och så gäss och grisar. Julavagnar gjordes av ringadegen, det var med fyra hjul. Gäss och grisar gjordes också av ringadegen, men det fick ältas i så mycket mjöl i det så de blev så hårda. Det skulle göras bon, så de skulle kunna stå, och då måste degen vara hård. Det var mera som de skulle ha och roa sig med. De skulle laga till ett riktigt julbord. Det skulle dukas ett vackert bord och lägga julahöga på. Och så skulle våra julaklappar ligga på julbordet med. Det skulle inte röras på hela julen. Det breddes en duk på ett bord och kläddes med ris och "futt" vi kallte't, det var en sorts rever (lummer), det skulle vi hänga på. Det skulle stå vid en vägg så ingen skulle röra det. Där la de julahöga och julaklappa. Men tjänarna gömde väl sina julakaker och var det tjänare som hade föräldrar, så tog de hem dom till dem. De baka många slags bröd till jul. De baka som de kallte målbröd eller vardagsbröd. Det var av grovt sammalet rågmjöl. Och så baka de finare bröd som de skulle ha över juldagarna. Och så baka de levar med sirap i och vört. De knådde med vört och sirap. Det var vörtakaker eller vörtalevar. Det hade de aldrig mer än om jul. Då hade de bryggat så de hade vört. Och så baka de ju mycket fint småbröd som ringar och bakelser (småkaker) och skorpor. Smörbakelser och bruna pepparkakor och klenäter hade de till jul och andra sorter med. När de doppa i grytan julafton och nyårsafton skulle de ha av det fina brödet och så ost och smör till det och kött och fläsk. De doppa alltid i grytan mitt på dagen, både på bättre och sämre ställen. Då skulle tjänarna in, och de själva skulle också vara med. Doppa i grytan var väl det raraste de visste. De skulle gå ut omkring fönstren och titta in julafton om kvällen. Om det då var någon som satt huvudlös vid kvällsmatsbordet, så dog den på året. Men det var väl bara sånt där "apisteri" de hade för sig. De flesta hade öppna spisar och där skulle läggas in fin björke-ved julafton. Elden skulle brinna i den öppna spisen medan de satt och åt kvällsmat. De hade förfärligt stora murar på spisarna och där var ett stort hål, gruva kallt'e de det. Där skulle läggas in björkeved så väl i den så det skulle vara som ett träd allihopa. Den skulle ligga där över jul, juleld eller julbrasa, sa de. Kreaturen skulle väl alltid fodras lite bättre julafton. De fick väl alltid lite hö, om de inte fick något annars. Det var när de gick och syssla siste gången på kvällen. Sen skulle de stänga dörrarna väl i lagården och låsa, för de var väl rädda någon skulle komma dit. Det var på många ställen de hade ett ljus brinnande hela jula-natt, men vi hade inte det hemma. Om det ljuset slockna skulle någon dö i huset innan året var slut, om det dog av sig själv.
Trettondedagen
Dagen efter trettondedagen ,fick inte något på- minna om julen, senare när julgransröstningar började för barnen varade julaglädjen för dem till Knut. Men för de äldre var julen slut trettonde. Dagen efter trettonde var bråd för då skulle handlan- dena organisera sina resor till hamnstäderna Mariestad, Lidköping, Uddevalla eller och oftast till Göteborg. Där det var gille, om det var storslaget, skulle det vara 13 rätter, men då var kallmaten inräknad. Den fästdagen voro många fulla för det skulle också vara 13 supar, "julen skulle iväg med heder". Trettonkakan var den mjuka papparkakan, som skars i skivor. Julgransplundringarna pågick från dagen efter nyår och till 20dedag jul. "Trettondagsbal" eller som det också kallades Trettondags- / Axel Nilsson Skövde Trettondagen 2. hopsan var ingen isolerad företeelse. Den finare ung- domen hade bal på stadskällaren eller senare gamla hotellet. Tjänstefolket hade rättighet att ha trettondedags- bal, det hade inte gått att neka. Deras bal hölls på något enklare ställe, eller hos någon bonde uppåt Käpp- lunda. De ville hälst ur staden så de kunde få roa sig grundligt. Pojkarna skramlade och bjöd var sin tös. Sen hade de speleman. Värdfolket hade fått kontanter av pojkarna och sen tillhandahöll de maten. Munskänk var någon gammal gesäll som inte hade tös med. Han stod för spriten och ölet. Efter maten dansades hela natten, med avbrott för ser- vering av förfriskningar. Några goda sångare hade förberett en stjärna och försvann för att återkomma utklädda och sjunga trettondagsvisan. Slädpartierna ägde rum om nyår eller under mellan- helgen men trettondedagen var det trettondedagskalset som skulle äga rum. Ett slädparti kunde mycket väl äga rum en vardagem. men före trettonde. / Axel Nilsson Skövde Trettondedagen 3. Stjärnan som fördes av en hovman vid kalset framför- des av 4 man, en kung med papperskrona och vit man- tel, 2 hovmän som hade mantel men ingen krona och så en sotad en, som var Judas och tiggde. de öv- riga hade skråbukansikten. Pengarna de tiggde ihop blev sedan spelemanspän- gar på kalaset. Att gå med stjärnan var en barns och ungdoms sed, inga gifta eller äldre sysslade med sådant.
Lucia. Jul. Nyår.
Om Lusse var de uppe tidigt och stekte fläsk. Lussesupen tog de annandag jul. Då skulle de äta grisfötter också. Annandag jul skulle man också ligga på golvet och kasta sko. Om klacken var åt den som kastade, skulle han dö under året. Julveden skulle vara rejäl och bra. Antingen var det björke- eller bokved. Fågelneken skulle vara vacker. Den fick inte vara hurdan som helst. I mörkningen om julafton tog de in halm. Stukerna, kärverna, som var över, lade de under bänkarna. Des- sa togs fram om nyårsafton och breddes ovanpå den gam- la halmen. Julahalmen fick ligga till Knutadan. Till jul hängde de utsydda handkläden, med dynor la- des på de väggdasta bänkarna. Man gjorde även smycken. De bestod av 4 eller 6 pinnar virade med papper och sattes / runt de vita handklädena. De såg ut som blommor. Man gjorde även kronor av råghalmspipor och blommor av halm- strån. Om julafton skulle ko ha en halv kaka bröd, för de skulle ha lika som folket. Man utförde allahanda lekar i halmen. Att draga kävle tillgick så, aatt man satt två och två mitt emot varann hållande en kävle mellan sig. Det gällde att dra upp mot- parten från golvet. Lura mus. En person låg på magen, och en annan på honom med händerna om den andres hals. Denne skulle nu vara god till att resa sig. - En annan lek. En person låg framstupa i halmen. Två andra placerade sig på var sin sida om honom, gripande med händerna om motpartens högra fot, som vilade på den liggandes rygg. Så skulle den underste försöka att komma sig upp. - En lek bestod i att man lade en peng i ett vattenfat. De täv- lande skulle försöka få upp den med munnen. - Man täv- lade också i vighet. En stol lades framtupa och framtill på ryggstödet lades en peng. Det gällde att stående på de bak- re stolbenen fatta pengen med munnen. / De gjorde även en julabock av halm. Den hade tre ben men inget huvud. Det gällde att liggande på golvet med fötterna lyfta bocken från fotändaan till huvudet. Nyårsnatten skulle ett ljus brinna, för att inte några spöken skulle komma in.
Julafton.
Julhalm lades över golvet om julafton eller dagen före julafton, se'n fick den ligga tills på de första dagarna i julen. Då sopades den ihop, och golvet sopades. Halmen bars till kreaturen. Det som hade varit inne i stugan över julnatten och jul- dagen var det allt ett särskilt värde med. Julgran har vi haft på orten så länge jag minns tillbaka. Det var en gran, som stod på bordet. Men det fanns inte mer än ljus och papper i den. Det var den första jag såg. Om julkvällen skulle en gå till fjuse och ge krea- turen ett likre mål med hö. Så tala en till dem och sa: "Ät gott och lev väl, i kväll ä dä julekväl." / Kreaturen hade besök om julnatten av osynli- ga väsen och då kunde kreaturen tala, och då tala di om allt. Det var orsaken till att de skul- le mutas om julkvällen. "Fôggelneka" skulle en sätta upp, innan kl. 12 på dagen. Då ringde det i kyrkan, och då skulle hon vara uppsatt. Kom hon inte upp före den tiden, så var dä inte mycket tess att sätta upp hen- ne. Det kom inga fåglar i den. Att neken kom upp och det i rätt tid var det viktigaste på julafton. Folk var vådligt givmilda, när det gäll- de fôggelneka. Och det fanns inte hus som hon fattades vid. De som inte hade havre fick en kär- ve av grannarna. Stora "ruver" med bröd lades på bordet. Det var en för varje person. Särskilt noga att tjänstefolk och barn skulle ha var sin ruva. Det var av al- la slags bröd som bakats till julen. De största brö- den lades i botten och så mindre undan för un- dan, så att "ruva" blev som en liten pyramid. / Det grövsta brödet lades i botten - kakan bakad av osiktat rågmjöl. Dessa ruvor låg orörda till slutet av julen. Kallades för "julhög." En kaka var taggig. Så var det andra krumilurer. Faster tjäna på ett ställe här. På det stället hade di ett konstigt bruk. Om julkvällen så la- des en täljyxa, kniv eller annat eggverktyg vid vars och ens ben, när de satte sig intill jul- bordet och åt julkvällen.
Jul
Far gick julafton på morgonen och gjorde iordning tre havreneker som han satte en utanför ladugård- dörren, en utanför stalldörren och en utanför förstu- gutrappan, på em. gjorde han iordning tre halmdockor, när det var städat inne tog far och bar in sina dockor på golvet och bredde ut dem. Julnatten bars ljus över gården där far strax före vi satte för till julottan önskade "alla levande denna välsingnade dag god jul", därefter bestämdes vem som skulle vara ljusvakt för det fick inte vara mörkt på gården julnatten, efter de dödas julotta var de lediga till sammanringningen julottan och de kunde då förgöra det som var i mörker. I en liten skål sattes litet risgrynsgröt eller vete- / Larsson Lerdala Jul 2 mjöls gröt till tomten. Gården har gått i släkten i 6 generationer och när vi byggde den ladugården på 1880 talet hittade far en tenskål som rektor Velin i Skara förklarade vara från 1600 talet, så nog hade hustomten på vår gård i många år fått julgröt. Julnatten skulle sådana som ville se in i fram- tiden gå årsgång. Vid midnatt skulle den som skulle gå årsgången under tystnad och ej se åt höger eller vänster, inte hosta och inte ha hän- derna i sina fickor. , när han kom till kyrkan skulle han gå den runt tre gånger motsols, men ta så stor sväng att han fick grav mellan sig och kyrkan men på norra sidan skulle han gå intill väggen för var gång han passerade kyrkdörren (den västra) eller torndörren skulle han se in i nyckel hålet och andas igenom det samt läsa skams välsignelse som löd så här Herren förbarma mig och vare mig onådig / Larsson Lerdala Jul 3 Herren avvände sitt ansikte från mig och vare mig onådig, I alla djävlars namn amen." Hade allting gjorts rätt kunde han sen genom den nu öppnade kyrkdörren se de viktigaste händelserna som skulle ske honom och hans hus. Den som försvurit sig åt djävulen kunde bliva frälst men den som gått årsgång hade inget salighets hopp mer
Jul
Julhalmen skulle renas och slås på samma sätt som när di täckte tak med halm. Det fick tas ifrån särskilda kärvar för det. Under bordet la man merändels banden till kärvarna. Halmen fick ligga inne efter som den var sönderknusad, eljest skulle den ut fjortonde dag jul, Knutadan. - Julbrasan tändes vid 10-tiden på aftonen. När då brasan var halvbränd skulle alle man tvätta sig och skifta lintyg. När di hade gjort det och tatt på sig lite bättre var julbrasan nerbränd. Då var det vid 11-tiden. Sedan bredde ju alltid pappa ut halmen ensam. Båtsman skulle ha "julekosten". Han skul- le egentligen ha en kaka och en bit sugel, fläsk eller kött. Mindre bemedlade kunde ge en ost, / en korgost vi kallar. Kyrkväktaren och fåraher- den skulle också ha kaka och sugel. Kyrk- vaktaren hade sexton skilling att uppbära om julen av varje bonde och tolv skilling av varje torpare. Det var hans lön. I min barndom var det bara en mind- re rågbrödskaka som barna fick i julklapp. Vetebröd visste man inte mycket av på den tiden. I senare tid när mina barn var små, skulle varje barn ha en vetekaka, en rågbröds- kaka och en köpekaka (en döbelskatt vi kallte). I rundaste mått kunde väl det bli en pepparkakshäst eller tupp eller karl. När di gick till julottan hade di bloss. Det var merändels som var och en tände och hade på vägen åtminstone till di kom till själva socknalandsvägen, där kasta di dem. Somma gjorde till stora, stora bloss, så det fick vara en bastanter karl som bar det. Han fick vifta med det så / att det inte skulle dö. Opp i Sätila hade di blossa med sig ända fram till kyrkan. Di kastades allihop på Knap- peliden (nära kyrkan) i en hög. Där kom folk från alla orter, men hade bara gångstigar att gå. Så var di nog rusiga ibland, så det var ett korum riktigt. Jag kan inte för min del minnas att di red Staffan. Det var merändels bortlagt innan jag blev vuxen. Här är nu annandag jul i år, dess tackom vi så gärna, då vi plär öl och brännvin få allt för den ljusa stjärna.