Transkriberad uppteckning

Det var här vid Storån (Ångermanälven) nånstans som det var rövare som höll till på ett ställe under en häll ute i forsen. Det var alldeles torrt under där, och dom kunde komma dit från ett ställe från land. Dom röva åt sej en flicka en gång, och hon var när (hos) dom flera år och fick flera barn, men dom kasta dom åt forsen eftersom. Dom hade stulit så dom hade dyrbarheter och allt vad dom behövde, men sänghalm det var dom då utan en gång, och då var det jul. Då bad hon att hon skulle få gå till byn och skaffa halmen, och det fick hon, men hon fick gå ed på att hon inte skulle tala om för nån människa var hon var. Skulle hon tala om det, så skulle dom ta livet av henne sen. Så kom hon till byn, och hon tala inte om nånting för nån människa, men hon satte sej och tala om det för katten. Och så sa hon då att nu skulle dom nog supa sej full då det var jul, och då gick det bra att komma och ta dom. Hon skulle släppa ett halmstrå i gången (i sänder), så dom skulle finna dit, och så skulle hon slå vatten i gevären deras, så krutet skulle vara blött. Och dom gjorde som hon hade sagt och slog ihjäl allihop dom där och kasta dom åt forsen. Och jäntan hon fick alla dyrbarheter dom hade.