Transkriberad uppteckning
Intervju med Anna Wennerström (f. 1880) i Värmskog. Intervjun gjordes 1958 av Richard Broberg.
Fler sägner från Värmland
Se alla i Värmland »
Värmskogs, Värmland
Bondens år
Bondens år. Vårarbete. (Rågen skulle sås under tiden 12-16 aug., ty då var bästa tiden att så. (Det var frågan om höstråg, förstås.) Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle Urbanus liksom säja.) Om det var kallt i veckan vid Korsmässa, blev det ett gott år och varm sommar. På Peregrinus skulle de springa runt sko- gen, där fåren skulle vara, och så skrek de: "Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!" Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet. När den gulaktige sä'särla kom fram, var det rätte plogansdagarne. Då blev det brått att så havern. Och var det då grann knopp på alen, blev havern grann. Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.) betydde det gott bärgningsvä'r för skörden. Snö på skogen i arvänta (advent) och rim- frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år. Blev det grönt på backen, strax när snön gått bort på våren, blev det dålig skörd. Så var det på sextioåtta. / Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke. Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård vinter. Om åskan går, innan havren är sådd på våren, är det inte bra. Om isen ligger länge, innan den går opp (när den är tunn och svag) blir det ruttet hö. När de sådde, var det bäst, om det var kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk, när de gick och skulle börja så, var det inte bra. Då vände de och gick hem igen och vänta till nästa dag. När de börja vårsådden, skulle hästarna ha utå' den kaka, som bakades till jul. Linet såddes ofta av kvinnorna. Först hade de varit på körgåln (kyrkogården) och hämtat lite' jord och strött ut, för att linet skulle bli bra. Om de fick se sä's- ärla första gången på taket, blev det långt, vackert lin. Om de fick se henne på backen, blev inte linet längre "än bena på säsärla". Rågen skulle sås så pass tjockt, att sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen). Att ta' bort jordfasta stenar i åkern ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk- / dom nergrävd i jorden under stenen. (Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar till senare tid full med islagna spikar. Ett annat medel mot tandvärk – något kusligare – var, att när det regna, skulle de gå till en grinn', där de burit ett lik och ha några regndroppar på tanden, så hjälpte det.) Slåtter och skörd. Slåttern började senare förr än nu. Ängen skulle vara utblommad. Löktskår var den siste skåra, som mejades. Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde till då. När de sista stråna skars, gjordes ett hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att det var färdigt. De "sköt har'n", hette det. Om de fick ont i ryggen eller armarna under arbetet, sa' de, att de fick lepekken. "Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det långvarigt regn och besvärligt med skörden. På Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n skulle det malas av den nya skörden. När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas. / Vid tröskningen ville man inte hålla på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram och ofredade och härmade dem som tröskade. På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid 2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll) och här lades några vedträ'n och törrestecker på och gjordes upp eld, som tjänade som lyse. Men, på kvällen gick det inte an att tröska. Till jul skulle all tröskning vara färdig. ― Under jakten hände det, att bössan blev skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs) en man råkade vådaskjuta en kamrat. När mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt, att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då skämd och gick inte att använda mer. Det var också mycket noga, att ingen annan än skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt. Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd. För fisket hette dä', att Kristi Himmels- färdsdag var förste metereda'n. / Lucia. På lussemo'rron gick man opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak- ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var det magert kosthåll annars under året, var det i stället så mycket mera mat vid Lusse. Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och annan kraftig mat sattes fram och därtill rikligt med brännvin. Då åts och då dracks så mycket de förmådde. På herrgårdarna skulle torparna och arbetsfolket fram till herrgål'n att undfägnas, så något arbete förekom inte då. Ofta var det någon spele- man, som hade fela med sig och spelade. Djuren skulle också ha extra för- plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna bar man havreneker, och när de åt upp dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl, dä ä' lusse-otte i otte." Bruket med lussebrud, som ju är mycket gammalt, förekom här inte på bonebygda men möjligen på herrgårdarna. Husdjuren. Så mycken trolldom som förekom, gällde det att skydda husdjuren. / På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt på påskkvällen var det ju farligt. Då for påskkäringarna till Blåkulla, så "det surra som spinnrockshjul i luften". Det fanns de, som hade medhjälpare. Djuren var där så välmående, och det blev välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk- hare kallades dessa medhjälpare, som drog tur till gården, men som skaffade otur på andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa. Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta sig med. Skjutvapen voro en god hjälp till skydd mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att fåren, när de släppts ut på våren, blevo som förvildade. Då skulle det skjutas under buken på fåren för att få makt med trolldomen. I östra Värmskog var det en gumma, som tände på trasor och la' på tröskeln, så fåren fick hoppa över, när de släpptes ut på bete första gången på våren. En vår hade en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då alldeles "översejgiva" Ty det gick inte bra att försumma sådant, som måste göras, för att skydda män- niskor och djur. Värmskog den 19 mars 1942. Anna Löfstrand. / Till Karlsbads-Tidningen. Härmed ett litet bidrag till pristävlingen Bondens år – från Värmskog. Intresserad av gamla seder och bruk har jg. roat mig med att uppteckna vad ett par gamla värmskogsbor – grannar här i Ekebol – haft att berätta i samband med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets- grannt återgivet. Med största högaktning Anna Löfstrand. Värmskog den 19 mars 1942.
1942
Läs sägen →
Värmskogs, Värmland
Häxor
Påskkäringarna höll till i kyrktornen om skärtorsdags- natten. Då hade de kniv änne nô ane vasst med sig, som de skrapade på klockorna med, för dä va så att det skulle vara klockskav med i smör- jan, anns gick det inte att komma till Blåkulla. Det syns i kanten på klockorna här att det har varit skavat.
1935
Läs sägen →
Värmskogs, Värmland
Tröskning
När en hade tröskat de sista kärvarna så skul- le en slå tre slag hårt i govet med slagan. De tre sista slagen skulle vara hårda. Det var för att det skulle bli drygt som en hade trös- kat.
1935
Läs sägen →