Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Intervju med Ester Mannberg (f. 1892)
Intervju med Ester Mannberg, född 1892 i Umeå. Inspelningen är gjord år 1953 av Evert Larsson och Folke Hedblom. De sitter i ett rum innanför Esters kök. På de första ljudfilerna hörs sprak från en knarrande korgstol.
Övernat. väsen
När kvarnen byggdes i Prästakvarna gård, som var meddelarens födelsehem, hörde hennes mor ofta hur det arbetade och ”levde” vid bygget om nätterna. Det var ”jänke” som arbetade. Det började att bli oroligt vid bygget redan när man spräng- de bort berget i fallet. ”Dä va la någet slags, som blett oroat där i berget”. Just där sprängningarna började, hade det funnits ( det såg man då det var lite vatten) två fördjupningar i ”slätta berget”. Den ena såg ut som ett märke av baken på en människa, den andra var rund som en gryta. ”Så kônstit va dä.” Meddelaren var också ute en natt och hörde på hur det arbeta- / des. Det gick så förfärligt fort, mycket forta- re än när vanliga människor arbetade. De där märkena i berget trodde man vara märken efter ”jänke”. ”Jänke” sades istäl- let för troll. Man ville inte gärna säga troll rent ut, och så var det lättare att säga ”jänke”, tillade meddelaren (en slags eufemism alltså). En ung "###" satt en natt i kvarn- kammaren tillsammans med en granne. Det var ungefär ”midnattes”. De tänkte spela kort. Då började plötsligt hela kvarnen att svänga som en gunga och detta höll på i några minuter. Männen blevo alldeles ”hjertskrämda” och något kortspel blev det inte av. Mjölnaren kom sedan många gånger till meddelarens mor och beklagade sig över att han såg och hörde så mycket egendomligt i kvarna. Hon svarade honom bara: ”Dä ä la ”jänke”, dä sa du inte va rädder fôr.” / En kväll hade man mycket brännvin i Prästakvarnen och allt manfolk på gården blevo fram på kvällen fullständigt udlösa. Men kvarnen måste ju skötas. Därför blevo meddelaren och hennes syster tvungna att sköta den på natten. ”Vi voro töser på 10 och 13 år då.” På den tiden använde man s.k. ”springstickor” att lysa sig med i kvarnen. Meddelaren skulle hänga för en säck och bad systern, som stod högst upp på trap- pan till underkvarnen, att komma ner och lysa henne. Men hon kom inte trots att meddelaren ropade på henne flera gånger. Hon bara sa: ”Jag orkar inte gå längre”. Och meddelaren fick klara sig själv. Så småning- om kom systern dock ned, (ett trappsteg i taget, sakta) men hon sprang genast in i gården och sade ingenting. Dagen därpå talade hon om, att hon hade sett en väldigt stor / råtta gå före sig på trappan. Råttan hade gått så sakta och svansen hade liksom växt efter henne, så att den, när råttan kom ned på golvet ändock räckte över hela trappan och blott sakta flyttade sig neråt. Det var därför hon måst gå så sakta. ”Vi trodde att det va ”jänke” i skepnad av en råt- ta och vi va glaa att det var i råttgestalt och inte nåt annat otyg.” Det började bli svårt att få någon att arbeta i kvarnen, därför att det var mycket känt i trakten, att det var ”otyg” där. Så fick man i alla fall tag i en dräng, som ville sköta kvarna. De två första nätter- na gick allt bra. Men efter den tredje nat- ten kom han ”in te us” på gården och sa att ” I få följa mä te kvarna i natt töser" "ja går aldrig ensam dit mer" "och när året är gått, flöttar ja.” - Vi följde med men varken hörde eller sågo något egendomligt då. / Dagen därpå frågade vi honom vad han sett. Då talade han om, att när han skulle gå ner till underkvarnen, hade han fått se något som liknade en människa, fast utan huvud, som rörde sig från den ena ”kvarnen” till den andra.----Han gick aldrig ensam dit mera och när året var slut flyttade han. ”Dä ble riktit lessamt mä kvarna.” sade meddelaren. Ingen ville ju arbeta där. ”Vi voro betänkta på å flötta frå alltihop.” Så en gång kom en knalle från Marbäck till Prästekvarna. Han hade varit vida. Bl.a. ha- de han också varit i Lappland. Meddelarens mor sa därför till honom. ”Du sum har vart i Lapplann har la lärt dej å trôlla. Du kunne kanske få bôrt vårt ”jänke” i kvarna”. ---- ”Trôlla kan ja inte,” sa han, ”men vetenskap har ja, så ja kan bota kreatur och människer å lite aent kan ja la mä.” ”Men ska ja gôra nôt åt detta, så får a la stanna över natta.” / Detta fick han. På kvällen gick han ut å fångade en flädermus levande. Den förvarade han till morgonen därpå. Då tog han med sig meddelaren till kvarnen. Han hade flädermusen med sig. ---- I underkvarna fanns ”hjulgruva”. I ”hjulgruva” fanns en tvärstock, som kalla- des ”dyna”( el. dynestocken). I denna stock, som så att säga var en ”dyna” för hela kvarnen, borrade Anders Larsson, som knallen hette, ett hål och stoppade ner den levande fläder- musen där och täppte till. Under hela proce- duren mumlade han något obegripligt.----”Å sen den dan va jänket börte frå kvarna å suntes aldri te mera.” ----Detta hände för 70 år sedan. När meddelarens förste man och far voro döda (de dogo med fjorton dagars mellanrum) måste hon i alla fall sköta kvarnen på nätterna (detta var i Nittorp). En natt, när hon skulle titta till mjölet, fick hon se, hur / hela muren (en avsats utmed väggen) var full- satt av råttor, den ena intill den andra, alldeles som om man hade ställt upp dem där. Alla hade huvudet vänt mot dörren. Och de sutto alldeles stilla (uppskattade antalet till omkring 80 á 90) Men hon tänk- te att det var inte lönt å bli rädder för ”nöt jänke” och så gick hon tillbaka till sä- den. Ännu en gång tittade hon mot muren, och de sutto där fortfarande. Så gick hon upp i kvarnekammaren för att se till sitt lilla barn, som sov där. När hon kom ner igen, voro råttorna försvunna. När hon sedan gick över bron för att gå upp till gården, hörde hon någon slags musik ovanför i strömmen och då hon kom in, slog klockan tolv. En gång voro meddelaren och hennes mor ute en kväll sedan ”sola va igladder” och plocka- de ”vrekspån” vid ett såg intill. Där låg också en gammal kvarn, som då sedan länge stod / öde. Rätt som det var, fingo de höra, hur det ropade där uppe i kvarnen. Meddelarens mor sade då: ”Nu går vi hem, tös.” I den kvarnen trodde man att troll hade sin bostad. Inte så långt från denna kvarn låg ett ställe, (torpställe) som kallades ”Nöa” (nöden). Där bodde ett äkta par. ---- Ofta hade man sett en mycket fin fru gå från berget vid kvarnen bort mot stället. En gång sågs hon av en främmande, som var där. Torpar- hustrun såg henne också. Den fina frun stod ute på ”backen” och pratade med hennes man som höll på att hugga ved. När han kom in förehöll hon honom, att han pratat med den fina frun. Men han svarade, att han inte pratat med någon och dock hade både hustrun och den främmande sett henne. Han tycktes något förvirrad. ----Trots att det var mycket fattigt i torpet, de förtjänade ingen- ting på stället, hade de så mycket där. Alla / slags matvaror funnos. Folk trodde, att den egendomliga frun drog dit. (Det var ingen i trakten som kände henne) Man trodde att hon höll till i berget vid kvar- nen och var en ”bergafru”. Det troddes, att hon och torparen på Nöa hade något ihop, och att det var därför som hon drog dit så mycket gott. (sägen) En dag skulle några skolbarn, när de gingo från skolan, gå ner till Tostarps- sjön för att bada. De voro sexton stycken. Då fingo de se en häst nere vid sjön, och det var någon som föreslog att de skulle rida. Den ene efter den andre hoppade upp på hästen, som tycktes bli allt längre och längre. När den siste (den 16:de) skulle hoppa upp var det så fullsatt, att han trodde att han inte skulle få plats. Men så hade det ju sett ut, när många av de andra hoppade upp också. Han utbrast: ”Kôrs seket / kôrs – lite längre ändå” (han trodde hästen skul- le förlänga sig ytterligare) Men då gav sig häs- ten ner i sjön med alla femton barnen, och dessa syntes aldrig mera till. Efter detta fick sjön namnet ”Barnasjön”---- Hästen var näcken som ibland kan ta hästgestalt. Så fort ”kôrs” nämndes måste han ner i vattnet. I Marbäck skulle en piga en jul- afton gå ut i skogen för att ”hugga städeris” (granris som hackades och ströddes på golvet vid högtider.) Denna piga så ”möcke för å dansa å slarvebötter va ho.” Hon tog med sig en lövkniv och ett rep för att bära riset med. Men hon kom inte tillbaka och folket i gården blevo oroliga och gåvo sig iväg för att leta efter henne i skogen. När de kommo till ett högt brant berg fingo de se lövkni- ven och repet ligga alldeles intill berget, men inte en skymt av pigan såg man. Då förstodo de, att hon blivit intagen i berget, / och de slutade upp med att leta. ---- Så gick tiden och det led mot påsk, men ingen hade sett till pigan. På påskafton, vid samma tid som pigan hade försvunnit på julafton, fingo några som voro ute i skogen se henne ligga framför berget med blödande fötter. Fötter na voro fullständigt förstörda på henne. Hon levde bara i tre dagar. ” Dä feck ho för detta” tillade meddelaren.
Renlighet. (Enl. ULMA:s frågebok nr. 9.)
En del sa "vaska sej", andra "tvätta sej. Tvål användes inte mycket, när jag växte upp, men såpa. Det blev sällan av att man tvättade sej på morron, för då var det så brått ut till arbetet. Men när man kom in på kvällen, tvättade man för det mesta händerna och ofta ansiktet med. Och när man skulle äta, tvättade man hän- derna först. Om sommaren tvättade vi oss för det mesta i en bäck. Kammade sej gjorde fruntimmerna ju var dag, men inte karlarna. Vi hade en grov kam, som vi kallade "grekåmm", och en finare, som fick heta "lusekåmm", för den som ha- de lus, var tvungen att finkamma sej. Kammarna var av ben, horn, trä eller mässing. Det fanns sådana på Inland, som gjorde kammar och kom till Stala med och sålde. De / de drog på en kälke och bar på ryggen mångahanda träsa- ker, spannar, byttor o. s. v. Hårborstar användes aldrig när jag var ung. Klippa hår kunde nästan alla, åtminstone en i vart hushåll, så det behövde vi aldrig anlita några främmande för. Minns inte att fruntimmer brukade ha några kammar eller smyc- ken i håret. Flott strök vi i håret för att det skulle ligga. Det förekom aldrig att man sköljde munnen eller borstade tänderna, men de var för det mesta bra, för vi åt så myc- ket hårt bröd. Raka sig gjorde karlarna själva. De använde rakkniv, som de vässade på en brynsänna och strök mot en rem. Rak- kräm förekom inte, men några hade raktvål, annars såpa. I vardagslag snöt alla sej i näven. Men alla hade näs- duk med sig, när de var i kyrkan, och snöt sej i den då. Ingen örslev begagnades, bara en pinne. Småbarna hade linda (den kallades ej fåna.) Först tog de tunna linntyg närmast kroppen, så grovare och mörkare utikring. Så hade de en revelist till att tulla om allra / uteste; den var som en bra lång schal, bred som en ordent- lig halsduk. Badade gjorde de aldrig om vintern, men till jul skulle alla tvätta sej i varmt vatten: huvud och armar, t. o. m. föt- terna och bena. Men de kröp aldrig ner i vattnet helt och hållet. Det fick var och en reda sig med själv. Badstuga fanns ingen. Om sommarn badade både yngre och äldre i sjön. Det var många gånger om sommarn, när jag arbetade på herrgårn, som vi gick ner till sjön och badade på mid- dagsrasten i stället för att sova. Karlarna hade sitt badställe och fruntimrena sitt. T. o. m. gamla, som var över sjutti år, badade. Simma kunde knappt någon på den tiden, inte ens sjömän och fiskare. Det förekom inte att man skulle "binda näcken". Det första vi tog på oss, när vi kom upp på land, var mössan eller hatten. Det var bara för att solen var stark och brände en i ansiktet. Vägglöss, dem kallade vi panker. Det fanns allt på en / del ställen. Det var att slå varmt vatten över dem och skrapa väl ur hålen, som de bodde i, och tvätta ut äggena. Klädlöss - en del hade. De ska inte koka ett plagg med lus i, för det är till att gö' (göda) dem. De ska hålla plagget i immen, så dör lusa. Vi hade en bakugn, som var klädd ini med tegel. Lade man in kläder med löss i i bakugnen, när den var het, så dog lössen, men kläderna blev inte fördärvade. Tvättade händerna gjorde de i ett handfat, men då fanns in- ga bleckfat utan handfaten var av trä eller lera; de var runda. Vattnet hade de i en hink med en rund järnskopa i. De hade för det mesta "tvättefatet" på en stol intill spisen vid dörren. De diskade kärl, skedar m. m. i vatten. De använde tvätte- trasor då men ingen tvaga. Skrapa grytan fick barnen många gånger göra; det ville de så gärna, när det hade varit välling eller gröt i den; det gjorde de med träskedar mest. Diskevatt- net slog de i ett stop eller en spann och bar ut'et. Hadda var till att hänga grytan i över elden; då hade de ingen brandring. Grytegrepar - det var de två örona på var sida / av grytan. Så hade de spiskrok och eldgaffel. De hade en trase, när de satt till bords, att torka händerna på; den fick vara för allihop. De laka' kläder. En del sa byka. De skubbade kläderna först i varmt vatten och såpa, men de hade inga tvättbrä- der på den tiden. Jag minns min syster var ute och tvät- tade åt folk ibland, och hon blev alldeles skinnlös på fingertopparna, så hon kunde inte gå i något arbete på många dar; för såpan frätte. Sedan la' de kläderna i ett stort kar, som stod på ett kors av trä, och hällde lut över dem. De öste upp luta flera gånger och värmde och hällde tillbaka den igen. Luta var kokt på aska. Björkaska var bäst, men de använde också aska av ene och gran, för det var inte gott att få björkaska. Jag sålde mycket aska till sådana, som inte hade. Det kom många upp till skog- bygden och köpte aska. Vi fick aldrig mer än 25 öre sättung- en. De la ett tätt lakan över kläderna och la aska på där och slog luta över; den blev starkare för var gång. / Till ylle fick de inte ha så stark lut. De fick inte koka ylle, för det tål inte så mycket. Ull tvättades i såpat vatten. Nej, inte i fiskvatten! Med en stake eller ett bösteträ körde de ner kläderna så de kom ner under vattenytan riktigt. Klappeträ eller böste- trä, sa de. Sådana köpte de av bollbor (män från Bollebygd) eller från Inland. De hade en böstepall av en plankbit på fyra ben. De hängde kläder till tork ute på stänger, som var fast i väggen och i stakar, nedslagna i marken. Bleka - de la linnet på gräsbackarna. Det var på vå- ren i slutet av april och i maj. Det skulle ligga ute i flere veckor. Det var närapå grått, när det kom ur väven, men till slut blev det vitt. Blaggarnet tålde mera blekning; det fick ligga längre. Linnet behövde mindre än blaggarn, för det var mera ljust i sej självt. Blaggarn använde de till lakan och säckar; de använde det inte mycket till särkar, nej dem gjorde de av linne eller bomull. Vi satte fast väven i backen med pin- / nar, som var slagna genom öglor i väven. Det förekom aldrig, att någon stal sådant som låg ute. Det fanns de som hade mangel med tunga stenar på, men de flesta hade kavelbräde och kavel. De styrde ka- veln med klappeträ't. De höll i handtaget på kavelbrädet med högra handen. Kavelbrädet var slätt; inga utskärning- ar i det. Strykjärn hade de med stora bultar; de la bultarna i elden så de blev alldeles glödheta och sen la de in dem i strykjärnet och värmde upp det på så vis. De strök skjortor, dukar och örngott m. m. Känner inte till nå- got gnidredskap. Sängen. I botten hade en del bara halmen eller rör- topp, som växte bland säden och i dikena i sjötrakter; det bruna spräckte ut som stora blommor; det var bra att ha i bustrar (bolstrar). Fattigt folk hade inga bustrar utan la' ett lakan på halmen. Allt emellanåt bar de ut all halmen och brände upp den, för det blev loppor i den, och sen tvättade de sängen ren och la' ny halm i. / Både underlakan och överlakan hade de alltid. Men det fanns inga filtar då utan de hade "fillakle" - det var vävda av trasor precis som mattor nu. Annars hade de sticketäcke. Under huvet hade de fjäderdynor; de hade mycket med fjäder. De hade mest låga träsängar till att dra ut, precis som utdragssoffor. De var mest från Bollebygd. En del gamla hade innebyggd säng för två perso- ner med ett förhänge; det var bra, för det släppte inte igenom några flugor. Ofta var det en pall vid sängen att trampa på. Det fanns inga skåp i sängarna. Nästan var vecka skurade de sina golv. Hemma var på ett ställe stora, vita "tak" av snäckor änna som sandhögar; vi kallade det skälir; det var en stor, hög bank sådant med små snäckor i, där sjön hade stått i forna dar. Många tog sådant och vatten att skura golv och väggar med. Annars kunde de ta fin sand. De låg på knäna och hade en granrisruska att skura med. På lördagkvällar var det många som strödde litet hackat gran- / ris på golven; det luktade gott. Taket skurade de till jul, likaså väggarna, för då hade de inga tapeter. Karlarna hjälpte till. Var det högt till ta- ket, stod de på en planka, som låg på stolar eller boc- kar. De använde bara vatten och en trase till taket, ald- drig såpa. Då hade de virat en trase om höger arm för att inte vattnet skulle rinna neråt kroppen på dem. Spisen limmade vi till jul och midsommar; vi hade en stor, öppen spis hemma. Limmet köpte vi hos hand- larn, som tagit hem det från Göteborg, och det var från Kinnekulle. Kvastar gjorde folk av björkeris eller av ljung, sällan av eneris. Avträde hade de inte på småställen i min uppväxttid. Det var att sätta sej på gödselhögarna. Vi hade en liten hög, som vi slog slask och matrester på. Vi satte oss på den högen och "lossa böxera". Den gödseln kallade vi skra- pegödsel - den använde vi till potaterna. Ville vi inte gå ut, t. ex. om det var nattetid eller för kallt, så använde / pissespann - det var ett trästop utan öra, som stod i köket. - De ha inte använt stock eller slana i st. f. avträde. Utomhus torkade de sej i ändan med en grästott. Annars använde de allt omslagspapper till det för det mesta. Pissa - det var att ställa sej omma en vägg som en kunde. De hade inga bestämda platser för det. Har inte hört att man använt urin att färga i. Mot flugor tog de pors och hängde upp i taket; det skyd- de de för. De hade stockväggar, men många klenade murbruk emellan stockarna; de klenade igen med lera och limmade med lim eller krita. De stänkte inte blåelse varken på spisen eller på väggarna. De vädrade aldrig - det var bara när man hade dörren uppen. De hade mest enkla fönster, inte innerfönster. Om vintern kunde de vara frusna, så man kunde inte se något genom rutorna på månader. Skor smörjade de för det mesta med fisketran. Blank- smörja fanns inte. Av tran blev de mjuka och svarta. En / del använde talg till skorna. Mal hade de inget medel mot. De hängde ut kläderna och piskade dem på våren. Byta skjorta brukade de var lördagskväll. Många hade en särskild skjorta, som de använde på söndagarna.
Karl Svensson
Faderns arbete; sysselsättningar (skomakeri, korgmakeri), skolgång, om Svane i Tidersrum; varg, vargnät och vargskall. /Bra./ Forts. om vargskall; magiska föreskrifter (bortbytingar, skydd före och under dopet), trollskott på kreatur, hins jakt. Hins jakt (sägen), träbilder på kyrkvinden, släktklubba, lekar. /Utmärkt./ Forts. om lekar; julförberedelser och julfirande (julgran, julottan, nöjen), sång. /Utmärkt./ Sång förr i tiden, staffanssjungning, källdrickning. /Bra./ Julklappar; gumma på väg till julottan blir ihjälbiten av vargar. /Bra./ Forts. om Lasse Ryd och de dödas julotta; tomten (Emtemåla tomte); person som får hatt av trollen ser, hur de äta med vid måltid. Näcken (farlig, tager folk), strökarlen lär folk spela, strömkarlspolskan (folk dansar till sjön o.s.v.), Ole Bull; bjäran (tillverkning o.s.v., sägnen om person som åhör tillverkning av bjära); myling (myling bär ett ax), rädsla hos barn på grund av såda na berättelser, frågor om offerkast. /Utmärkt./ Skogsrå, person får skogsrå med på skjuts; klädedräkt; tobaksrökning, mathållning och måltider. /Utmärkt./ Forts. om mathållning och måltider; skomakeri (lädersorter, beredning vid garverier, skomakarens verktyg, måttagning, metoder vid skotillverkning, gesälltid, arbete i gårdarna, episod från denna tid), korgmakeri. /Utmärkt./ Korgmakeri (avsättning, korgtyper, material, verktyg, tillvägagångssätt); friveckan; K.S. spelman - berättar om ett mellanhavande med prästen för sitt speland. /Utmärkt./ K.S. fortsätter att berätta om sitt mellanhavande med prästen och hur han får spela hos denne; påskfirande, påskkäringar. /Utmärkt./ Långfredagsris, pingstfirande, midsomarstång, majkast (=majeld), K.S. uppmanas att spela en vals. /Bra./ K.S. spelar ett par gamla valser på dragspel. /Bra./ Forts. på föreg. vals. /Bra./ De dödas julotta (Lasse Ryd kommer till de dödas julotta.). /Bra./
Läkekonst
Pessepleda – den skulle de få, om de kom över där någon kas- tat vatten och inte spottat se'n. Det var ofta att de gamle spot- tade där de kastat sitt vatten. När man kom förbi där karlar brukade ställa sej och pessa, skulle man spotta, eljest fick man en pessepleda vid ögat. (Den kunde även kallas stolsteg.) Hundvaltra – man fick värk i kroppen om man inte spotta- de tre gånger i den, när man gick förbi. Likadant med en hästtumla. Spendelen var nerfallen. De lyfte upp den med en sked. Hjässen var nerfallen – det var förskräcklig huvudvärk. Då skulle man ta fatt i en hårlock och rycka upp den; mång- a gånger lossnade den. Det skulle smälla till, när hjässan gick upp. Det var bäst att man anlitade en person, som var lite mera erfaren. / Jag har inte hört att någon fått en orm i sej, men det var ett barn, som satt i en potatishög och fick en ödla i sej. Den lockade de upp med nymjölk. Tandvärk – ta en pinne och spetsa och sticka in under tänderna och få blod och sedan sätta in pinnen i ett träd av vad slag som helst. Då gick tandvärken av människan och på trädet. Revorm fick jag på lillefingern, och den kröp uppför till handen. Jag tvättade bort den med smörlake. Andra skrev om- kring den med bläck både avigt och rätt. Har aldrig hört talas om halshuggna får. Jag vet de som botade den fallande sjukan naturligt. Den berodde på att modern hade blivit rädd för något. Första gång- en modern såg att barnet fick ett anfall skulle hon tiga stilla och klä av barnet och riva sönder linnet i kors på bröstet eller bita sönder det och ta av det bakifrån och lägga det på något som inte brann och sätta eld på det. Sen tog hon aska av linnet på nio ställen och gav barnet askan i vat- ten medan anfallet varade. Blev barnet behandlat så, var det säkert att det inte fick igen sjukdomen. / Gulsjuka – de fångade en liten råtta och stekte och gav den sjuka. (Ej hört att man botat med nio sorters gult.) Bölder, piggar – de kunde bli stora som en knytnäve. De skulle ta var av dem på en näsduk och lägga vackert ihop dem på en korsväg – den som fick se den och tog upp den, fick bölderna, och den som hade fått bölder på så sätt blev säl- lan av med dem utan att han gjorde på samma sätt. Min mor tog upp ett nytt tygstycke, som hon hittade på vägen. Både hon och min far fick bölder, och de led så mycket. Nå- gon sa' till dem, att de skulle göra så (som ovan beskrivits), men mor ville det inte, för hon unde ingen människa så mycket ont, som hon själv hade lidit. Till slut måste hon göra det likväl, och de blev av med bölderna båda – det var var av både mor och far på tyget, som mor la på korsvägen. Senknuta (har ej hört benämningar som trôd eller trôt) smor- de de med isterflott. Gamla kunniga gnov bort dem. Örnsting – då skulle man ha gul mandelolja på en bom- ullstuss i örat. Näsblod hade min mor så mycket. Så blev hon lärd att / dricka tre glas utspädd ättika, och hon blev av med sin näs- blod för alltid på så sätt. – En del hällde kallt vatten över hjässan på den som blödde. Skärsår – en del lade snus i dem. Renligare var om de tog rökat fläsk och lade en tunn skiva över såret, då stannade blodet. Andra tog spindelväv och lade på. Kramp – de knöt krampeknutar på ett band och band om där krampen satt. Det har jag knutit sådana knutar. Nässelskål (ej ####). Om de kastade sitt vatten på de arga näss- lorna, fick de nässelskål. Då skulle de tvätta sig med ny- mjölk och slå mjölken där nässlorna växte, så gick det to- talt bort. På sommarn var det lätt att akta sej, men om vintern, när det var snö, såg man ju inte alltid var det fanns nässlor. Hundbett – man skulle ta blod och ull av hunden och lägga i såret – det skulle vara samme hund, som bitit. Jag vet en arg bandhund, som bet en liten pojk så illa i ena benet. Inte ens husets folk vågade gå intill den hunden, men en man tog en prägel och höll hunden med den, medan en an- / nan tog blod och hår av den. Pojken blev snart bra. Öronvärk – jag har haft silkelappar bak öronen för det. De fastnade. Hård i magen – då skulle man svälja ner jäst. Ränneskita – äta torkade blåbär eller hårdkokta ägg. Skabb, klåe – tvätta med urin, så blir man fri från det. Sängvätare – var det en pojke, som inte kunde ligga torr, skul- le han pinka i en grav, som var grävd för en kvinna – det skulle vara motsatt kön. Förr hade skomakare vanligen skabb. De gick från ställe till ställe och arbetade och då smittade de folk, så hela familjen fick skabb. Urinstämma – de kokade persiljerötter och drack. Det är det bästa medlet. Bleksot hade flickor – att gifta sig var det bästa medlet mot det. En del tog in järnfilspån i sirap. Månadsblod – de var rädda att det skulle komma i rinnande vatten – då kunde de få värk i kroppen, eller de blev av med sin rening helt och hållet. De brukade lägga eld i sådant vatten, / som de tvättat underkläder i, när de haft sin rening, innan de slog ut det. Hosta – de kokte dricka med sirap i och drack. Bråck – min far hade bråck på båda sidor – bråckband hjälpte, så det gick bort. Det hade kommit av att han tagit i för fort, när han mejade styv klöver. Snuva – man skall andas på kamfert. Eller sätta eld på en linnelapp och andas in röken. För vissa sjukdomar, som de kommit ut för i vädret, bru- kade de stöpa bly – var en människa skuld till sjukdomen, bildade sig flera slags figurer, men var den kommen av sig själv, blev blyet en klump. En kvinna hade botat fallandesjukan på en karl. Hon hade sagt honom, att han inte skulle titta i hennes grav, för gjorde han det, skulle han få igen sjukdomen, men han tittade li- kaväl i hennes grav, och han fick sjukdomen igen och blev aldrig av med den. Ormbett – de brukade binda kärl om och dricka sprit som mot- gift. Ormskinn ha de tagit vara på, och de som har haft kramp / har bundit det om benet där krampen satt. Frossa eller kålla, det var vilket som (helst). Jag vet inte, hur det kom. Min far köpte en frossats på apoteket som han drack ur på en gång och blev bättre. Varandaskålla och var tredjedagskålla; den sistnämnda var värst – den skakade dem så förskräckligt; de fick sån förskräcklig feber. Det var bäst att vara i rörelse, när man hade dem. Värme hjälpte inte. Rödsot har varit i mina barnaår – det var vissa döden. En fiskhandlare kom in på ett ställe och frågade, om de ville köpa fisk. De hade rödsot på det stället, och han blev smittad. Han blev liggande strax han var hemkommen och dog åtta dagar därefter Då kom ett par tiggegubbar, och de fick tvätta honom och svepa honom och lägga honom i kistan och sätta ut den – den fick inte stå inne. Sedan rökades huset med tjära. Den gubben hade en dotter, och hon hade ett litet barn, men ingen av dem blev smittad. Blodiglar la' de på tänderna för tandvärk. De sög ut den onde blon. La' man salt på dem, gav de opp det de hade. Min moster hade en mosse med en håla i, och i den fanns / iglar. När hon tvättade, fångade hon iglar på en trase med lut i. Ibland när det var angeläget kunde hon sätta sig på kanten och doppa ner sina bara ben i vattnet, så kom ig- lar och sög sej fast. Hon sålde många iglar. Hon hade en glas- flaska med iglar i. Hon bodde i Mellanköpinge och hette Boel – hennes man hette Kristoffer Persson. Min man hade så mycket vårtor. Det var en som lärde honom att han skulle gå till kyrkogården tigande en natt när det ås- kade och blixtrade alldeles förskräckligt och ta regnvatten, som samlat sig i bokstäverna på en flat gravsten och tvät- ta händerna med det. Det kändes kusligt att gå, men han gjor- de det, för han led så av sina vårtor, och de gick bort; det var som om de fallit bort. Det var ett bra hemråd. De tog en liten klut och torkade med den över sina vårtor och liktornar och la' den till ett lik i kistan och sa: "Detta här ska' du taga med dej." På samma sätt när de hade ek- sem och utslag – de strök över det dåliga stället tre gånger Om någon slagit en människa ihjäl, skulle han kunna bo- ta skäver (engelska sjukan). Barnet skulle dricka vatten ur / hans hand. – Men det hjälpte inte så snart. De trodde att barnet fick skäver av att modern måttat till nya kläder, me- dan hon var havande. Det var nio slags skäver, och det fanns ett medel, som hjälpte för alla nio slagen. Jag vet en kvinna, som försökte det. En morgon innan solen gått upp gick hon ner till sjön (Östersjön) och tog nio gånger vatten i handen och slog det i en kopp. Sedan gick hon hem med vattnet. Först gav hon sin pojke tre matskedar av vattnet, men han kräktes upp det; för det var saltvatten. Då gav hon honom i stället tre téskedar, och det fick han behålla. Det vatten, som sedan var kvar, slog hon på köksgolvet, så det inte skulle komma ut i luften. Hon gjorde detsamma tre morgnar, och det gick bra. Sedan klippte hon naglarna på pojkens fingrar och tår, och det skulle göras i kors: först högra handen, sedan vänstra foten, så vänstra handen och högra foten. Se- dan gav hon det hon skurit av på en smörgås till en hyn- da – det var grannens hynda, som var ute den natten. Var det en flicka, som var sjuk, skulle man ge naglarna på en / smörgås till en hund – det skulle vara motsatt kön: Den hyn- dan började strax att tvina bort, och så blev hon överkörd av en körare och dödad. – Pojken blev bättre, men det skulle gå av lika lång tid som det gick på. Det skulle gå lika bra att ta vatten i en rinnande bäck. Men det skulle tas på ny, på nä och på ny. De kunde råka ut för "ellen" (älven – näcken). Det var ett vadställe över ån hemma i Gislöv, innan de byggde bron över, och där fick många den sjukdomen. Då skulle de gå till nio ställen och tigga ärvt silver. Var det en karl, som var sjuk, skulle man gå till nio ställen, där hustrun först fått en flicka (el v. v.). Man skulle säga: "Jag kommer och ber om en sak, som I inte får neka mej, lite ärvt silver." Då skavde de litet på en silverpeng eller silversked, och det tog man vara på. När man hade fått sådant silver på nio ställen, gick man till en guldsmed med det, och så blandade han i mera silver och slog ut en silverplatta av det och den kallades ett ellekors, och det korset skulle sys inne i en tät lapp, och se'n skulle den som gått ikring / och tiggt silvret, binda det om halsen på den sjuke. – Det var många svårigheter, när man var ute och tiggde ihop det silvret: något ont följde henne, och rätt som hon gick, kun- de det ta fatt i kjolen på henne och dra henne tillbaka. Mor- mor gick och tiggde till många ellekors. Man måste knyta fast ellekorset så fast, för blir den sjuke av med det, så blir han sjukare än han var förut. Många blev bra. Man kun- de låna bort ellekors till andra. Näsblod – de slog kallt vatten över hjässan på den som blödde. Senknuta – gamla kunniga smorde den med isterflott och gnov bort den. Onda bettet taltes aldrig om i Skåne. Det var etter, de fick i något finger; då bröt det ben ut ur fingret – en eller flera leder bröt ut. Det var merendels karlar, som fick det, men de visste inte, hur de fick det. – Det var aldrig tal om blodförgiftning då. Så fort de hade något ont i magen, tog de in malörts- brännvin – man satte malörtsstjälkarna i brännvin och lät det träcka; se'n klarade de det och drack. Annars köpte de bes- ka droppar och tog in. Vi hade alltid malört. / Hicka – det var någon, som talade om en. Man skulle dricka ur ett glas tre gånger och titta under botten på glaset varje gång. Har aldrig hört att heshet skulle bero på att räven eller haren sett en. Kikhosta berodde på smitta och förkylning. Min son Daniel fick det, när han var tre månader. Det berodde på en liten tös, som kommit in och stått över honom i vaggan och hos- tat. Han hade kikhosta, tills han var över år, och han blev så nedsatt. De sa att det skulle vara så bra om man kunde få mjölk efter en märr som fölat och ge barnet den att dricka ur kyrkenyckeln. Men jag kunde inte komma åt var- ken det ena eller det andra. Kisteknaggar – om modern hade suttit och ätit på en kista när hon var havande, fick barnet sådana små utslag. Då skul- le hon lägga barnet naket i kistan och stänga locket och sätta sig på kistan och äta upp tre bitar bröd och för var bit, hon åt, skulle hon öppna och titta ett tag på barnet.
Västsvenska Folkminnesarkivet
Västsvenska Folkminnesarkivet Göteborg Herr Bergstrand Med anledning av Eder skrivelse av den 21-12.1939 får jag härmed vördsamt översända ytterligare några historier som jag hört berättas och nedtecknat i förhoppning att dessa äro användbara i pristävlingen. Högaktningsfullt Allan Johanssson Fack 45 Väröbacka / Västsvenska Folkminnesarkivet Stadsbiblioteket Göteborg. Undertecknad ber härmed att i ring mån få bidraga till den tävlan om Hallänska sägner som Ni och Hallands Nyheter för någon tid sedan utlyste. Under mörka vinterkvällar brukade min mormor berätta många sägner och historier (hon var född 1850) de flesta har jag glömt, men ett par av dessa har jag dock i minnet. Då min mormors mormor var ung var hon anställd som mjölkpiga på en gård i Stråvalla som hade sina utmarker vid sjön. När hon, och några andra mjölk- pigor, skulle gå till sina arbeten gingo de förbi / en s.k. "Trollugn", en i berget välvd håla eller kammare. En morgon när de som vanligt gingo förbi trollens bostad kände de lukten av nybakat bröd, samtidigt kom där ut de allra läckraste tunnbröd på en lång "grissla" = en rund träskiva av c:a 20 cm plasserad i ändan på en lång käpp.) Flickorna, utom en, togo var sin tunnbrödskaka och åto upp. men den ena flickan vågade inte äta trollbröd. Hon blev strax häftigt sjuk, de andra däremot, mådde väl av trollens unfägnad. På den tiden var det dåligt med maten för pigorna och det hände ofta att de gåvo trollen mjölk i utplaserade kärl, i gengäld fingo de bröd av trollen. En annan historia som jag kommer ihåg av min mormor är följande. Då min mormor var ung tjänade hon som piga i Släps socken i norra halland. På gården hade det blivit så många råttor att ingen visste någon råd att bli kvitt plågan. En dag kom där en vandringsman fram till gården och begärde mat, det var knappt om maten på stället men han fick ändå efter vad huset förmådde, under tiden han åt talade husmodern om råttorna och vilket obehag de vållade, då sade främlingen, / " Då ni visat stor godhet genom att bespisa en fattig vandrare, skall jag i gengäld befria eder från edert bekymmer." Främlingen gick ute ett varv kring huset motsols under de han läste något på ett obegripligt språk, och fram kom en skara råttor, "så stor att marken var ej synlig på flere famnars bredd" de togo vägen mot en närbelägen bäck och för- svunno för alltid från gården. På "haddehjöga" i Källstorps by i Värö socken finns ett rätt stort bronsåldersröse, där det enligt sägnen förr i tiden skulle bott en väldigt stark jätte med sin fru. En gång hade jäättemoran varit i en grannssocken och fått se en bonde som gick och plöjde med sina två oxar. Jättefrun tog både oxar plog och körkarl i sin "slabbat" = förkläde och vandrade hen till mannen, då denne fick se vad hon hade tagit, sade han, "Gå genast och släpp dessa varelser där du tog dem ty detta är våra efterträdare!" En efter kvinnan "med stor varsamhet och förundran, bär tillbaka körsvennen med sina oxar. En annan historia om jättenpå kodde-höga, är denna / När Ås kloster var färdigbyggt och klockor- na började ringa till andakt, väckte detta stor förargelse hos jätten, han gick ut och fann tre stora stenar som han med hjälp av sitt strumpenband slungade ivväg mot klostret, dock utan att träffa (enl sägnen skall den ena stenen ha fallit i Viskan, strax invid klostret, de två andra stenarna föllo ned på marken något längre ifrån och finnas än i dag till beskådande. Stenarna som väger flera ton kallas för jättekarlen eller jättestenarna.) Då jätten inte kunde förgöra templet tog han sitt bohag och gick till skogs, slutar sagan. Då Värö kyrka skulle byggas, kunde sockenborna inte komma överens om platsen efter att länge ha tvistat om denna sak, enades dom om att lägga en sten på en vagn och spänna ett par oxar för, på den plats där sedan oxana stanna- de skulle kyrkan uppföras. Då oxarna hade kommit den plats där kyrkan nu är stannade dessa och sade: "Här vill vi väre". Där byggdes också "Väre" kyrka, vars namn sedemera ändrades till Värö. I Källstorps i Värö socken bodde för många (omkr 100) år sedan en snickare till börden finne som var trollkunnig. I närheten av hans hem / låg en liten sjö eller mosse, vanligen kallad "Sjöväremossen" denna sjö skulle enligt sägnen vara bottenlös, för att utröna sanningen i detta påstående tog finnen ( som man kallade "gamle Trolle") ett snöre med sej ned till sjön för att mäta djupet, då han började lodningen hördes en röst ut djupet saom sade: "Mäter du mina väggar, blöter jag dina läggar och den vita s-hällen kon skall vandra ut ur Värö!. Vilket med andra ord skulle betyda att det akulle bli så stor översvämning att Värö kyrka skulle flyta bort. Gamle Tulle blev förskräckt när han hörde detta, och avstod från att utforska djupet i sjön. En gång när "Gamle Tull" varit ute i Lahall (Värö socken) och snickrat, träffade han på hem- vägen en av sina vänner som hette Ola. Det var på sen- hösten och kvällen var mörk, så mörk som endast en höstkväll strax före jul kan bli; ingen av dem hade någon lyckta, komna till Värö kyrka där de båda vännernas vägar skilldes, stannade de en stund och pratade varvid Ola beklagade sig över mörkret. Då sade "Gamle Tulle" "Du kan få låna min lykta, fastän den annars står i söder ikväll". Ola, som kände till den andras trollkonster vägrade att emottaga erbjud- dandet. Gamle Tulle sa då att han själv skulle / använda densamma. "Och strax blev det så ljust runt benen på Gamle Tulle att den andres allting tillförna dess make skådat". (Lykan torde ha varit "näcken" eller lyktgubben) Strax söder om Stråvalla kyrka finns en ekskog, en del av denna kallas allmänt av de äldre för "gastkärr" eller gastakärret. Enl sägnen skulle denna plats vara tillhåll för gasten, många av dom gamla har också hört gasten skrik här under mörka vinterkvällar vilket alltid varslade oväder. För många år sedan kom en van- drare från man i Västergötland, han skulle ner till Stråvalla för att söka arbete vid tröskningen. Emellertid råkade han strax målet för en svår snö- storm, varvid han omkom. När sedan män fram på våren smällte hittades han lik. Under många år framåt kunde folk höra jämmerop, mot stundande snöyra och storm. I Klosterfjorden utanför utanför Lahall omkommo för många år sedan #### och som under en fisketur i hårt väder. En gammal gumma berättar. Att så fort det blev en storm, hördes de båda männens nödrop från sjön / Att sk. "Varsel", mot kommande händelser, existerar, vill jag med följande berättelse bevisa. I Källstorp, Värö socken hände för c:a 10 år sedan följande. Två av grannarna voro ovänner, på den ena granngården låg en gamal man sjuk, och man väntade att han vilken stund som helst skulle dö. Till Värö kyrka finns en för några år sedan av en församlings bo donerad likvagn, vilken får användas vid begravningar inom socknen, vagnen är avsedd att dragas med två hästar. Samma kväll som den omtalade mannen , kom frun i den andra gården ut från ladugården efter kvälls- sysslorna. Kvällen var klar och månljus. Hon fick då se omtalade likvagn förspändd med gårdens hästar, stå inne på gården. I fråga varande fru, dog i somras vid 60 års ålder, tillhörde ej den mörk- rädda sorten som äro förborgade för vanliga dödliga, blev inte förskräckt över vad hon såg, utan gick in till sin make och omtalade vad hon sett, och samtidigt kom överens med denne att under alla omständigheter ordna det så att synen inte skulle återupprepas i verkligheten. Dagen för begravningen kom, på förmiddagen kom bud till grannen med förfrågan om hon ville köra och hämta likvagnen, då den som skulle kört hade fått / förhinder på grund av atten av hans hästar insjuknat. Grannen lovade att köra, men innan han körde fick han upprepade förmaningar av sin far att inte komma fram på gården, utan köra direkt till sorgehuset med likvagnen. Ödets nycker äro emellertid underliga, på väg hem gick en av selarna sönder, varför han blev tvungen att köra fram på sin gård för att få skadan reparerad. Varvid frun fick se sin syn förverkligad. Just som mannen kört in på gården kom frun ut ur ladugårdsdörren, för att se vem det var som kom körande. Till slut en händelse som jag själv jämte två andra inom Värö bosatta trovärdiga män varit ute för. En söndag i oktober 1936 hade jag be- vistat Hallands Gymnastikförbunds årsmöte i Halmstad. Jag kom därifrån kl 9 på kvällen, samma kväll var det i Ordens huset anordnat föredrag om bastubygge, föredragshållare var gymnastik #### Jan Olsson Tärna. Föredraget var slut vid 11 tiden, varefter jag pratade vid några kamrater en stund, klockan torde ha varit omkr 12 på natten då jag hörde han kvällen var månljus och stjärnklar, varför jag inte hade tänt min cykellykta. / Kommen strax söder om Värö kyrka tyckte jag mig möta ett fordon, varför jag höll in mot dikeskanten så mycket jag kunde då det ändå inte tycktes bli plats stannade jag cykeln, framför mig stod då en absolut beckmörk vägg, varför jag inte kunde se något av vägen framåt. Jag hade emellertid knappt stannat cykeln förrän det åter blev ljust omkring mig så jag kunde fortsätta. Jag är inte mörkrädd, och har färdats alla möjliga vägar genom såväl bebodda som obebodda trakter, vid alla tider på dygnet, men denna gång medger jag att det kändes liksom lite kusligt, och cykellyktan blev tänd och farten hemåt skulle inte ha kännts för mig i en tävlan. På onsdag samma vecka har en lastbilschaufför med tänt ljuse körande och måste stanna bilen på samma plats på fredag i skymningen kom den tredje personen cyklande, även han råkade ut för samma äventyr. Även om jag sedan på rent veckan hoplig teoretisk grund lyckats lösa proble- met, kvarligger ändå en viss kuslig känsla över minnet. A. J-son. I händelse av tid kommer jag senare att bidraga med en del saker om språken och sanndrömmar. Allan Johansson Fack 45 Väröbacka. / En stark kvinna. Min morfader var träskomakare och snickare. En gång var han och arbetade på ett nu rivet ställe i Stråvalla kallat "Djupadal". Fram på dagen blev det en livlig trafik till stället, av gummor, morfadern anade vad som var i görningen, det skulle bli tillökning i familjen (På den tiden fanns inga B.B eller kvinnokliniker, även barnmorskor var det ont om, och i regel skedde förlossningen med hjälp av någon äldre gumma som sjäv fött barn.) Det led mot "daver", middag och morfar tänkte för sig själv att i dag blir det nog skralt med maten. Då det blev mat- dags blev han emellertid inkallad, maten stod på bordet, mor själv verkade pigg och kry, troligen sett lite förvånad utan förklar- ingen kom omgående från den lyckliga moderen i följande ordalag. "Jaha, där legger den trettene. träffande) å ja har alldrig legget en timme och alldrig sederat = (anställt från) ett mål mat. / I Åkraberg, Värö socken finns en klyfta c:a 20 met lång och på sina ställen minst 15 m djup. Klyftan som tillkommit genom en bristning i berget är en ####, kallas vanligen "Borros skåra". Klyftan Borrås kommer, med säkerhet av Borgås, vilket inne- bär att en borg varit förlagd på åsen, alltså att berget utgjorde en befäst punkt, troligen använd under de många Svensk - Danska krigen. I sydöstra ändan av klyftan, sitter inkilad en stor sten vid knapp manshöjd. En sägen vill förtälja att denna sten skulle falla ner och krossa den siste som passerar klyftan. Vid ####, ####, i berget där besökarna bruka med- lägga ett kopparmynt, för att därigenom skydda sig mot klyftans ande, eller de onda makter som troddes släppa den förut omtalade stenen i hu- vudet på någon besökande. / I Varö socken liksom annorlides börja digerdöden. Än idag talar Pestkyrkogården sitt tysta språk om denna hemska farsots härjningar. En sägensamband därmed. Till Backa by, nu Väröbacka stationssamhälle kom en dag då pesten härjade som värst, två små uthungrade barn från Marks härad i Västergötland fram till nuv Skogs gård och begärde lite mat. Bonden som hört att om man nedgrävde levande barn skulle man kunna undgå pesten, såg här ett tillfälle vara inne. Barnen bjöds in och fingo smörgåsar, under tiden grävde husets folk i största hast ett djupt hål alldeles utanför köksa- dörren, när detta var gjort tillsades de små #### barnen att hoppa ned i hålet, så skulle de få mera smörgåsar, nedkomna i sin grav började folket kasta ner jord på barnen, varvid dessa uppmanade att akta sina smörgåsar väl. Någon möjlighet till räddning undan dessa vidskepligt vansinniga människor hade givetvis de små barnstackarna utan fingo sin egen grav igenskottad i lycklig ovetskap om betydelsen härom. / Gamle märkesdagen Sådant väder är om trettonde dag jul, sådant skall det bli tretton veckor framåt. Om det var frost de fyrtio martyrens dag (9 mars) skall det bli frost i fyrtio nätter före mid sommar. "När det regnar på galla, hon man så korn på halla," (galla = galliusdagen 16 okt) Betyder - Om det regnar den 16 okt, blir följande år regnigt att man säden på hur torr som hälst. "Man får lägga sig om ljusnan dag och ##### - Efter Vårfrudagen ansågs det vara tillräckligt lång dag, att lampa eller ljus ej behövde tändas, ända fram till 29-9. Byggdemål = Megelsmässor" Om det regnar sjusovaredagen 27 juli, skall det regna i sju veckor framåt. Så mycket rim = rimfrost i advent, så möcket regn före midsommar. Den 22 febr kasta Petter Katt sin varme sten i vattnet, då smälter isen lika mycket under - som ovanifrån.
Arvid Front
Börjar med en västgötahistoria berättad av Vg-B på dialekt. Den handlar om rymdfarkoster med hundar på väg till månen. AF berättar om kalkutbrott i trakten. Föddes vid kalkbruket Tomta vid Falköping. Ägarens namn nämns. I trakten av Dala och Uddagården finns flera kalkbruk. Kalkindustrier. Far var bonde och knekt på samma gång. Hade även kalkbruk. Han hade två gårdar i Karleby och Tomten i Gudhem. En av sönerna blev sedan invald till knekt efter sin far. Man ärvde knektsysslan. Far fick som soldat namnet Front. Och ett boställe i Torbjörntosp. Det var två fjärdingar, räknade som halvgård. Samt en fjärdin, Goagården, vid Karleby kyrka. Det var mors barndomshem. Sönerna gick hemma och hjälpte till att sköta gårdarna. Men nu ska de iväg till städerna innan de är torra bakom öronen. Hade ej lust att bli knekt. Men han har exercerat beväring på Axvall. Far hade med sig uniform och en kofferrt med utrustning när han kom hem från Axvall. Kofferten var en rotekista, där det låg ränsel, gevär och persedlar. Det skulle med när de blev inkallade. Ej tillåtet skjuta med bössan som de ville. Men de brukade "brassa å" när de skulle hem. Vid utmönstringen fick de med sig bl.a. kex att ta med hem till barnen. En gammal knekt hade vissa förmånder. Dessutom torpet. Far arrenderade knektbostället. De hade 2-3 kor. Fick fläsk och råg av bönderna. Far var som knekt fin när han tog på sig dolma och plym. Vid begravningar var knekten med. AF blev bonde. Var hemma först i några år efter exercisen och hjälpte far på gården. Far blev ibland tvungen ge sig iväg till mötena på Axvall. Måste inställa sig där på bestämd timme. Han gick upp kl 5-6 på mornarna. På våren gick far upp kl 3 och sådde. Han hade en halvskäppa med rem framför sig. Sådde med bägge händerna ur den. Skäppan var tung, var krökt efter kroppen. Att så jämnt för hand är svårt. En maskin gör det bättre. Olika sädesslag såddes olika tätt. Råg, havre eller ärter. Ärterna fick ej sås för tätt. Kunde ej mogna då. Man hade harvar och järnplogar. Tidigare var det plogar av trä med billen av järn. De olika delarna av plogen, namn: ev. suttra = det man håller i. Det som hästarna drar i är åsen. Grimma kallas det man fäster i skaklarna. Risten går från åsen ner till billen. Osv. om hur redskapens delar är sammanfogade och hur de fungerar. De körde antingen med oxar eller häst. Mest med oxar. Hästar och oxar kunde skena. AF nämner en person som plöjde i en tävling på heden. Han körde en rak fåra med paraoxar i särskilt ok. Många var där och såg på. Beskrivning hur oxarna var förspända. Ibland kunde oxarna kasta av sig oket. Vända sig bak och fram. Beskrivning av ok för sk. slånoxe (?). Mellanstång eller oxastång, hornöglor = öglor att sätta över hornen. Ibland kunde oxarna kesa. Drog lass med säd. Kommandoord för oxar: hit och frå. Oxarna körde rakare fåror än hästarna. Det var oxmarknader på torgen i bl.a. Falköping, Tidaholm, Trädet, Ulricehamn, Jönköping, Värnamo. Backarna var fulla med paroxar. Nu kan man knappt få tag i en enda oxe. Om oxarna var alltför tilska hände det att de inte gick. Då kunde man ta ett horn, sätta det för örat på dem och skrika till. Då blev de skrämda och for upp. Att tämja stutar var svårt. De kunde skena. När han var pojk satte han en skållgryta till fråoxen som gick bäst att tämja. Med vänsteroxen gick det ej. Beskriver tämjningen, tömmen och svårigheten med vänsteroxen. Vid vägen hemåt, där oxen kände till det, kunde han skena så att han var hemma före AF som körde. Skrindan, grimman m.m. satt fast i dörren. Skaklorna gick av. En oxe kunde bli 15-16 kvarter. Ibland 12 kvarter. Det var något för slaktarna att lägga ner. Av de nöt som slaktas nu blir inga köttmängder. Om priser på oxar. Om att sko oxar. De drog upp den ena foten (skanken) på oxen. Smeden eller de själva skodde. Oxen kunde dras upp i taket och bindas där medan de skodde honom. Bara en som heter Brodd har oxar än. Om harvar. Träharvar oxh sulharvar m.fl. Pinnar i träharven. Pinnar av trä. Träslag i harven var oxle eller aske. Ej ene. Pinnarna skulle vara raka. Vässade dem med yxan. Man fick grödor förr, men skötseln av jorden kunde ej bli så grundlig pga. dåliga verktyg. Där man plöjt upp en vall kunde den köras upp med sulharv. Körde flera ggr så det blev mull. Körde längs och tvärs över. En patron hade verktyg, tyckte de skulle bearbeta jorden mera innan de sådde i den. Kunde vara hård som en landsväg. De kunde ha för många kor men för lite bete för dem. Ju fler kor desto mera gödsel. Man körde långa vägar för att hämta halm åt korna. Halmtaken gick åt ibland. De måste bära ut korna (på våren) och t.o.m. hänga fast dem i fejset när de inte kunde stå själva. Det hände mest på små gårdar och där de var försumliga med korna. När korna svalt ihjäl var det bara att köra ut och gräva ner dem. På sommaren gav man korna löv. Löv av asp, ask, björk och vide. Även fåren åt av lövet. Man band lövet i kärvar och torkade dem. Travade dem i solen. Lade upp dem i en hög i ladugården. I okt. slaktade man till husbehov. Tog både gris, spädkalv och kviga. Saltade ner köttet. Hängde upp till tork, fick då spickefläsk. Kunde bli mask i köttet (eller fläsket). Likaså om det var en hare man skjutit. Man hällde brännvin på det, åt det sedan. De hade ingen bedövning när de slaktade. Använde bara kniven. De höll i grisens förben och bakben. Någon hade en hank som han vred om truten på grisen med. Slaktarn skulle ha slaktsupar. Man började slakten kl 3 på natten. Oftast vid Lusse. Ingen slakt på sommaren. Ej heller när månen stod i nedan. Namn på kornas 4 magar, bl.a. bladmagen, gräsmagen. När korna fick lasatorren hade de gått för länge utan att få vatten. Kunde kanske vara den fattiges enda ko. Den måste grävas ner i jorden. Den fattige kunde ev. få en kviga av en rik bonde då. Eller man la ihop pengar till en ny ko. Man köpte eller slaktade kor på hösten. Kunde kosta 30 kr då. 35-40 för en gammal ko. Idag kostar den 1500-1600 kr. Om snus, tobak och rökare. Åkerbruksredskap. Sulharv med överdel av trä. Pinnar eller gåsfötter på den. Pinnarna måste vässas. En träharv passade till att köra upp potatisen med. Lyfte den med ett handtag. Potatisen kupades med krok. Körde i fårorna. Harvade med träharven. Ärjekrok. Olika sätt att plöja. Slog ihop ryggen mot mitten. Första fåran lägre. Fick ej bli för höga ryggar. Gick ej att harva då. Forts. om plöjning. Återvälta. Köra vissa rännor andra året. Noga med sista fåran. Fick ej bli toviga vallar. Beskriver höstplöjningen. Inga stora dikesrenar. Man plöjde nästan ut i gärdesgårdarna. Tomfåror skulle leda bort vattnet. Man kunde köra så att vattnet fick utlopp. Åkerbruksredskap: Bulten var av ek, 2½ m lång. Bönderna tillverkade den själva. En dubb mitt i stocken. Den satt fast med sprint i mitten. En del sätter på grimmor, krokar på fimmerstänger. Märken för sådden: 10-12 maj var rätta spåningstiden. Om de såg att det skulle bli många frostnätter, så väntade de med sådden. Det kunde frysa i t.ex. havren, om den kom för kvickt upp. Då måste de så om igen. Sedan asken slagit ut kunde de så. De sådde lin förr. Det repades, skäktades m.m. Ingen särskild sed förekom vid sådden. Hustrun var bara 35 år när hon dog. Blev hastigt sjuk. Hon hade ätit körsbär, fick magplågor. Hade varit till stan och burit korgar med bär hela vägen dit. Hon opererades på lasarettet i Falköping. Hon hade en liten son som låg vid bröstet. Källa gick i flera herrars ägo. Någon som bodde där fick aldrig vara i fred varken natt eller dag. Det slog på järn. Det höll på i flera år. De vaknade på nätterna och hörde att det slog någonstans. En smed hade förut bott där. Tomtar fanns förr på gårdarna. Bl.a. vid Skattegården i Jättene. Tomten bodde på rännet. Käringen kom varje morgon upp dit med ett stop mjölk. Fick han inget blev han arg så han slog omkring sig. Tomtarna var små, hade grått skägg. De var klädda i grå rockar. Låg på rännena. Om bonden förtretade tomten och ej gav honom det underhåll han fått från början så var det snart färdigt med bonden. Tomtarna kunde dra lycka till gården eller olycka. Tur eller otur. Skogfrun, näcken eller bäckahästen har ej funnits i min tid, säger AF. Han nämner sin farfar. Denne hade mycket att förtälja. Han dog i början av 1800-talet. De döda kunde få något med sig i kistan när de dog. En halv liter brännvin eller psalmboken. Spöken har ej förekommit i vår tid, säger AF. Kungagravar finns i Gudhemstrakten. VgB nämner en grav i Jättene där det låg en man med en skål i graven. Och hästtand, sölja. I Gudhem har de hittat värjor. En värja kom upp ur jorden när AFs bror plöjde. Någon kom sedan och köpte den. Upphittaren fick 27 kr. Stenarna på Ekornavallen tror man är kvar sedan slaget i något krig. De stupade skulle då vara begravda där. Kungagravar där de större stenarna står. Vad man minns i bygden om klostret i Gudhem. Jungfrur och härskare gick där inne. Man gräver ut och hittar mer av klostret nu. En sägen att det fanns en underjordisk gång mellan Varnhem och Gudhem. Den gick delvis under Hornborgasjön. AF och några drängar var nyfikna. De kröp långt in i en täckt gång. Nergång vid kyrkportarna. Nu delvis raserat i lönngången. Om Gudhems kloster. Det sägs att munkarna i Varnhem bakade bröd åt nunnorna i Gudhem. De skickade dit stora vagnar med bröd. En gång var hästen törstig. Gick ut i vattnet i Hornborgasjön så vagnen välte. Bland limporna låg en munk. Det blev oväsen. Vi skrattar åt det. En del tror på det, andra inte. Sänkning av Hornborgasjön. Bönderna hade inget för att de släppte till sina åkrar undan för undan. Ekberg på Dagsnäs var en vass gubbe. Han slog med ridspöet mot stövelskaften så det small, om inte bönderna gjorde som han ville. Sonen är nu ägare till Dagsnäs. Marken vid Hornborgasjön var slättängar som det växte bra på. Man har tagit upp strötorv där. Raka utstakade linjer gick uppifrån vägen och ner till sjön. Endast Ekberg blev rikare av sjösänkningen. Många ville ha sjön tillbaka. Man hade förut fiskat i sjön. Man sålde lasstals med fisk för 25-50 öre/kg. Det var mört, gädda, abborre. De som hade en stuga på fri grund där blev fråntagna den. Man födde kor på det som fanns vid sjön. Man nämner Birger i Bolum i detta sammanhand. Han fiskade. AF och VgB språkar om rymdfarkoster, bl.a. med hundar i, som ska till månen. AF funderar över tillvaron på månen. Om jordens framtid. Man tycker att det har ändrat sig till både det bättre och sämre. AF tycker att mycket är skit. Det fanns många fattiga förr. Men de kunde få bygga stugor lite varstans utan att lantmäteriet bestämde. Jordkulor fanns bl.a. på Mösseberg. En finns kvar än. Fattigstugor fanns även. De gamla var så kära i sitt hem, där de var födda och hemmahörande, att de ville ej flytta till någon fattigstuga. Det var dåliga hus, så dörrarna gick ej att stänga. Nu sätter man upp kåkar som de kör ihop de gamla i. Efter 14 dagar är de gamla döda. De "less" efter sitt gamla hem. De fattiga gjorde dagsverken på en del gårdar. De gick till de förmögna med kruka och förkläde och bad om lite mat. De hade rättighet till det. Särskilt vid jul. Andra kom som skulle "måttskutt", nämligen skollärare och präster. De tog upp sitt tionde då. Även soldaten och kyrkstöten kom vid jul. De skulle ha kaka, korv och ljus etc. De hade rätt att gå i gårdarna och få mat. Och de var nöjda med det de fick. I Gudhem räknar de Falköping som sin stad. VgB frågar AF om han sett några fina damer där. Man pratar om deras utseende, jämför med förr. Ju bredare de kunde få klacken förr, desto bättre var det. AF läste som ung fram i Falköpings kyrka. Prästen hette Helander. Flickorna hade svart klänning. Pojkarna svarta kostymer, som de alltid fick när de skulle konfirmeras. Nu ska man köpa nya kläder ofta. Ont om pengar förr. AF var torpare i 11 år. Då hade de 5 öre om dagen. De började kl 5 på morgonen. Höll på till kl 8 på kvällen. Semester fanns inte. Enligt vad VgB säger hade drängarna förr 2 lediga dagar. En marknadsdag och en halshuggningdag. I dagsverken ingick även mat. Vid dagsverken åt de redan kl 5 på morgonen. Stekt potatis, kött och välling. Inget kaffe. Frukost vid ½ 8. De åt middag kl. 12 -½ 1 samt vid kl 5 em. Rättarna hade sina klockor att gå efter. Man gav sig iväg på slaget 5 när det ringde. På många herrgårdar fanns vällingklocka.
Intervju med Albin Johansson (f. 1876) och Karl Johansson (f. 1874)
Intervju med Albin Johansson och Karl Johansson, gjord av dialektforskaren Ture Johannisson år 1946. Mjölnaren Karl Johansson i Anrås Kvarn var född 1874 i Lycke, Älgön. Han var uppväxt i Jörlanda men hade vid intervjutillfället bott i kvarnen i 17 år. Albin Johansson i Jordal var född 1876 i Solberga och medföljde som ciceron. Fotografiet på Albin Johansson togs 1958.
"Han satt då gränsle på det stora kvarnhjulet med en röd luva på huvudet"
I en uppteckning från Forserums socken i Småland berättar C J Abrahamsson (född 1851) om folktro och seder runt malning och tröskning. Uppteckningen gjordes av Eva Danielsson år 1934 och hör till frågelistan Höstarbete – tröskning och malning.
"Han satt då gränsle på det stora kvarnhjulet med en röd luva på huvudet"
I en uppteckning från Forserum i Småland berättar CJ Abrahamsson (född 1851) från Forserum i Småland om tröskning och malning. Uppteckningen gjordes år 1934 av Eva Danielsson.
Lucia-dagen, till Knut (d. 7 jan.)
Förr firades Luciadagen – den 13 dec. – allmänt, här i orten och då började man "få på hänn", att Julen var i annalkande. Då började förberedelserna till Julen, med julbak och bryggd av julölet. På den tid då husbehovsbränningen var tillåten, var julbrännvinet redan färdigt, och sedermera inköptes alltid ett försvarligt kvantum härav, först för ett värdigt firande av "Lusse" och det egentliga "jula-brännvinet". Man kunde naturligtvis ej värdigt fira "Lusse" utan brännvin, och än mindre julen, - "Ingen Jul utan brännvin", hette det allmänt. "Lusse-môre" ville man slakta "julgrisen", om det var möjligt, men som det fanns flera grisar än slaktare, så kunde inte alla få slaktat "jula-grisen" på "Lusse-môre", men slaktarn gick alltid dit han brukade få de flesta lussesuparna. Att på den tiden slakta en gris utan brännvin, var ju lika omöjligt som att döpa ett barn utan vatten. / Vid skållningen av grisen, var det icke vattnet som verkade, utan brännvinet, "som var med och när vattnet". – På ottan, då slaktaren kom och väckte husfolket, tog man sig först några s. k. "loppe-supa", medan kvinnfolken gjorde upp eld i den öppna spisen, i köket eller storstugan, - där slakten skulle försiggå – för att värma "skålle-vattnet". – Sedan intogs "Lusse-beten", bestående av ost, smör, bröd, honung o.d. vad huset hade att bjuda på samt en liten ”syp” emellan nästan varje tugga. – I senare tider, sedan kaffet kom i allmänt bruk, drack man en a’ två a’ tre små "gökar" (kaffe-halvar), ty nu var ju "môre-kaffet" kokt. – Sedan man nu fick sköljt nu allt detta goda med ytterligare några "småsupar", så var man i stämning. Slaktar’n tog nu "svinahårsrepet" i den ena näven och "den store kniven" i den andre och man gick så ut för att leda fram "nassen" till "slaktabänken". – Var det på ett "bra ställe", så vankade det nu, då grisen blivit stadigt "fastsurrad" vid "slakte-tavlan"; en liten stickesup – innan stickningsproceduren började. – Huru detta stundom gick är lätt att förstå, efter allt detta föregående supande, och slakten skedde alltid utan föregå- / ende bedövning. – Stundom kunde grisen hålla på att kvida en hel timme, innan han dog. – Härefter vanhade åter en "stickesup"; därefter en eller flera "skållesupar", u.s. weiter, så länge man orkade "stå bi". – Om man orkade, brukade slaktaren ”lulla” av hem på e.m. och fick då en reel "slaktbit" med sig hem, "te mor å barn’a". – Betalning skedde alltid efter ”hederlighet” in natura, varvid den ene alltid sökte överträffa den andre, så att slaktar’n fick alltid bra betalt för arbetet. – Såsom slaktare fungerade alltid någon gammal gubbe, vanligast någon gammal "gratialist" och någon renlighet vid slakten, det kom sällan i fråga. Om litet hår satte kvar på "syltan", så fick man raka den bättre på bordet, när man åt den och fjälsterna blevo, i de flesta fall, högst lindrigt rengjorda, före korvmatens "fjälande" i de samma. – "Fjälningen", eller korvstoppningen skedde så, att man genom ett s.k. "fjälehorn" (= en ring, cirka 5 c.m. lång, av ett horn), som infördes i fjälstrets ena ända, med tuppen stoppade nu "hackematen" (= hackat fläsk eller kött) i fjälstret samt sedan kramade nu den till fjälstrets botten, tills detta blev fullt, då "korva-skinnets" ända tillslöts / med en s.k. "korva-speta", av trä. – Vid Lussetiden var ännu tröskningen, som verkställdes med "prägel", ej ännu avslutad för året, vilket dock måste ske före Julen, varför arbetet bedrevs med all iver och Lussemorgonen tog man ibland "Lusse-beten" redan vid halv tvåtiden, för att sedan gå ut på logen, och tröska. – Vanligen väcktes husetsfolk tidigt på ottan, av husets dotter, eller piga, som tyst smugit sig upp och kokat kaffe, (sedan detta kommit i bruk) samt iordningställt "doppe-bröd", varefter, med början på "far och mor", husfolket trakterades. Härjämte var brännvinsflaskan obligatorisk. – Sedan husfolket trakterats, tog hon stundom med brickan en liten "titt in" till grannstugan – om gott förhållande rådde nota bene – för att även traktera dessa. – "Lucia", som hon kallades, var vitklädd, som en brud med en "krona" eller "krans", av "krôsaris" (= lingonris), på huvudet, vari brinnande "talgdankar" (små ljus av talg) voro anbringade – således "skön att skåda" - - - - - I senare delen av 1800-talet började man kläda någon vacker flicka till "Lussebrud" och en pojke till "Lussefar" eller "Lussegubbe". – "Gubben" var sällan något vidan vacker. Han hade vanligen ett "skråpukeansikte" (= mask / med ett stort vitt skägg). Dessutom medföljde några "tärnor" (stundom förklädda pojkar), vilka alla voro vitklädda, och så gick man, från 2-tiden på ottan, ända tills det blev ljust, i granngårdarna och bjöd, och mottog förtäring, sjöng och dansade med husfolket. – Endast "Lussebruden", som hade håret nedhängande, hade ljus i huvudet. "Tärnorna" däremot, hade endast ett ljus i handen. "Lussefar" hade, i de flesta fall, en lång, vit stav i handen. – Vid trakteringen förekom alltid en sorts småbröd (vetebröd, kallade "Lusse katter" eller Lussebröd) som bakats i god tid före "Lusse". - - - Huru länge "Lussefirandet" varit i bruk, här i orten, vet man icke, men ännu idag, förekommer det på flera ställen, att dottern på stället tidigt på "Luciamorgonen" undfägnar husfolket (på sängen), med kaffe, lussekatter m.fl. goda saker; varvid hon alltid uppträder vitklädd, med en krona av papper eller lingonris, eller krans på huvudet, med ett flertal brinnande julgransljus, av flera olika färger. – Varför "Lussebruden" är utstyrd på ovannämnda sätt, tror jag ej någon har riktigt klart för sig. En del personer att det skall utgöra en symbol, / för en ung, skön, oskyldig kvinna, som hette Lucia och någon gång, i den gråa forntiden, blivit levande bränd på bål. - - - - - - - - På hösten, när man "höstärjat" jorden (började tröskningen) – all jord, näml. åkrarne, ärjades, - ty plog kom ej här i bruk förr än i början av 1860-talet, då gästgivaren, J. J. Petersson, å Klevs gästgivaregård i Mårdaklev, inköpte en plog. Samma person inköpte i slutet av 1870-talet en amerikansk stålgrep. – Det var emellertid många, som begabbade honom därför. Stålgrepen liknade mon vid en "köttgaffel", lämplig som leksak för småbarn att leka med. Plogen, trodde man, rent av endast var ett redskap, som befordrade ogräsets trevnad, ty den myllade inte sönder jorden. I allmänhet hade man ej annat redskap (att göra sönder och bereda jorden efter höstkörningen, varför plogan inte ansågs lämplig). – I början av 1870-talet inköpte P. ortens första tröskverk, med "stående vandring". – Även detta ansågs som ett fördärvbringande redskap; ty alla agnarna slogos av havrehalmen och i följd härav blev halmen så "skäller" (mager), att kreaturen inte ville äta den. – På Stora Hyndarpsgård i Mårdaklev, fanns visserligen ett gammalt tröskverk / – av okänd ålder – som drevs med vattenkraft. – Detta tröskverk liknade inte alls nutiden tröskverk, ty det "prägla" säden, vilken lades fram på golvet, alldeles som man gjorde då man handtröskade med "sloga" (= prägel). – Då vattenhjulet sattes i gång, så började en hel mängd (jag tror det var omkring 10 à 12) "ekpåkar", som befunno sig i en inrättning, inne på logen, att bearbeta de förut där utbredda och upplösta nekarne. Då kornen "böstats" ur, stämdes vattenhjulet, halmen skakades, och kastades in i halmladan. – Detta var ju ett "pinna" tröskverk; ty agnarne blevo kvarsittande på halmen; vilken sålunda inte blev "skäller", eller mager. – Tröskningen skulle alltid vara avslutad före Julen, men man skulle alltid ställa sig så, att man hade litet att "kasta" (rengöra av säden), på Julafton, ty annars tog både säden och halmen slut, innan det blev någon ny gröda. – Då höstfloden kom började man förmala grödan, på sin lilla "enfotakvarn". I varenda liten bäck, där ett vattenfall fanns, stod en liten "enfotakvarn", ibland föga större än de vaktkurar, som finnas invid järnvägarne. – En enfotakvarn var / lik en s.k. "stående tröskverksvandring". – I bäckens botten anbragtes en stor sten, varpå, på en järndubbe i nedre ändan av en stor grov stock gick runt, på grundan, att där var anbragt skovlar runt stockens nedersta del; varpå vattnet forsade fram, vid hjulets ena sida och vid hjulet runt. – Stocken stod näml. vid vattenkvens ena sida. - När nu denna stock så ledes sattes i en roterande rörke – likt en leksakssnurra – fick även kvarnstenen, som inne i kvarnen, mitt över bäcken, hängde på stockens övre ända, en rotationshastighet lika med vattenhjulets. – Någon utväxling fanns således icke. På grund av hjulets obetydliga storlek, snurrade emellertid hjulet runt ganska fort. Kvarnstenarne voro ibland inte större än på en vanlig handkvarn. Det fanns även större "enfotakvarnar". År 1869 nedbrann en "enfotakvarn" – tullkvarn tillika – som ägdes av hem äg. Hans Karl Hansson Vallen övre Mårdaklev, i samma strömfall, där Mårdaklevs el. Valskvarn och kraftstation nu är belägen. - En liten "enfotakvarn"* fans vid de allra flesta bondgårdar. Då höstfloden kom började man att / mala, både natt och dag, ty på vintern, när kölden blev stark, torkade vattnet (eller frös bort) bort och vattenhjulet frös fast. – Den säd, som man möjligen inte fick förmald före Julen, fick man vanligen vänta att mala, tills vårfloden kom. – Man var emellertid mycket angelägen om, att få förmald all säd – utom vad man tänkte använda till utsäde (den s.k. "säa-säa"), - före Julen. – Huru brått man än hade med malningen, så borde man dock inte mala "Lusse-natta" eller "Tommesmässe-natta", för då ville* "Necken mala sin gröe" (= gröda). En och annan skrysam* person – som var ovanligt djärv – vågade sig emellertid på, att mala någon Lusse- eller Tomasnatt, men då råkade han alltid träffa "Necken", som gjorde, än det ena, än det andra spektaklet med kvarnen. – Vanligen grep han tag i hjulet och då stannade kvarnen. - Då brukade Näcken skratta, så att det gav eko i hela nejden. I min barndom hörde jag berättas (som fullt sannt tillika), att en person, "Petter i Lalycka" – i Burseryd Småland, strax intill gränsen av Halvs pastorat i Södra Kind – skulle mala en "Lussenatt". – Som han antog att han fick med "Herr Necken" att göra, / så hade Petter vidtagit vissa förberedelser, för att värdigt kunna möta "Necken". – Sålunda hade han "stoppat ett par vitlöka i rockaficka", och när han kom till kvarnen på kvällen, så eldade han upp en brasa, i den lilla spis, som fanns i "kvarnkammaren". – Det var tydligen, en för sin tid, inte obetydligt kvarn, möjligen en tullkvarn. – När det led fram emot midnatt stannade plötsligt kvarnen. Nu sade Petter för sig själv: "Bättre brödlös än rådlös". – Petter tog nu en eldbrand i spisen, tog upp en vitlök ur "rockaficka" och gick så ut och kastade dessa båda saker i "kvarnkaen"; varvid han smällde å en riktiger "dunderfis" – ty Petter hade hört: "Att *fes, å *all å vitlök, dä fördriver *skarsty". Då Petter utfört detta lilla trollknep, började den gamla kvarnen att gå, så att det höll på att uppstå gnideld, oaktat "dublen gick nere i vattnet, på böehuss botten. Det dånade i luften som om åskan gått. Petter hällde, så fort han kunde, den ena hovresöcken efter den andra i "kvarnskruven". På morgonen, när äntligen Petter fick herravälde över kvarnen, hade han / förmalt all sin säd, - "Ja, fort å bra gick dä, men ja vell ändå allri göra om’at". – sa‘ Petter. - - - - - Då man i kvarnen fick besök av "Necken", som vanligen brukade sätta in näsan, vilket liknade trynet på en spädgris (svart), genom någon "springer" i golvet; skulle man säga: "Lussenatt i natt, ‘ Klobbadask! Klobbadask!" – Och så skulle man sticka en eldbrand mot trynet. – Då försvann "Necken" och kvarnen började surra runt med oerhörd hastighet och det dånade, "såsom vid ett stort väder". – Jag har hört berättas om en person, som var i en kvarn för att mala, en "Tomasmässonatt", då "Necken" är lika besvärlig som "Lussenatten". – För att fördriva tiden satt mjölnaren, vid sin lilla spis, och stöpte blykulor. Allt var tyst och stilla till emellan 12 och 1 på natten. Då hördes ett väldigt dån i luften och strax därpå stannade kvarnen. – Då kom där plötsligt upp ett litet svart "tryne", genom en stor golvspringa, strax intill mjölnarens fötter. Det började lukta svavel och det rök ur det lilla trynets näsborran, den lilla munnen öppnades och röt, med en ihålig tordönsstämma: "Har du sett ett så vackert tryne?" – / "Ja, nog har ja dä!" sa’ mjölnar’n, medan han varsamt tog sin stöpslev ur spisen. Nu hällde han det smältande blyet i "trynets" ena näsborra, sägande till Näcken, som fanns bakom "trynet": "Har du nånsin fått så varmer köss?" – Nu försvann "Necken", med stort dån och kvarnen började åter gå som vanligt och "Necken" lät inte mera höra av sig "uti then natterna". – I Borås var det en s.k. stormarknad Thomasslogen. Denna marknad kallades "Tommesmässemärten" – och finns ännu kvar för resten – och besöktes förr allmänt av befolkningen, här i Södra Kind; allt intill 1900-talets början. Förr iakades vad malsvävnad som hemslöjd, här i Kind, på varenda bondgård och även torp, där man förr drack många för. – Om "Tommesmässe-mârten", skulle man alltid till Borås, för att sälja vadmal, då man färdades den långa vägen (6 mil) = 6,4 nymil, efter häst och stundom åkande efter oxar. En sådan resa tog tre a' fyra dagar i anspråk. Även rävskinn brukade man sälja på denna marknad, där det fanns köpare från landets olika delar. På denna tid, isynnerhet före 1890-talet, innan strykniven var allmänt känd, var här mycket gott om / räv. De fångades vanligen i stora saxar, med s.k. ”draggiller”, och kallades "blanksaxar". – De skulle nämligen skuras, så att de voro blanka som en silversked, ty räven skyr lukten av rost. – Saxen, som plägade utläggas på någon "kompost", döljdes med havreagnar, sedan den först blivit bestruken med "rävasmörja"*. – Denna "salvas" huvudbeståndsdel var osaltat smör eller svinister, tillsatt med några droppar anisolja m.m. – Det erfordras åtskillig vara, försiktighet och praktik, att fånga räven i sax, - ty, "räven å rävakarl’n ha’ aldrig samma mening". – Det fanns emellertid en eller flera s.k. "rävakära”, som varit specialister på rävfångsten i sax. – På 1870-80-talen var vanliga priset, på "Tommesmarten", i Borås, 5:-kr för ett rävskinn och för ett särdeles stort, vackert skinn 6:-kr. – "Tommesmasse-marten" var även en stor svinmarknad. Den, som hade någon "skålling" (slaktad gris, i helt fall), skulle alltid sälja denne på "Tommesmasse-marten" i Borås. Vid hemfärden köptes förnödenheter för Julens firande samt litet julklappar hem, "te mor å barna". - - - - - När man väl fick "sovitmarknadsruset av sig" var det hög tid att tänka på inköp av "julabrännevinet", som skedde å Klevs Gästgivaregård, / som var den största i södra Kind. Visserligen fanns där en mindre sådan i Hid, i Ö. Frölunda socken, men detta var endast en s.k. "stopa-klo", där ej mindre kvantum fick säljas än ett "stop" = ½ kanna, eller 1,3085 liter. – Tre mil norr om Klev var Svenljunga Gästgivaregård och 4 mil söderut var Sjönevads gästgivaregård (i Halland), således var Klev bäst i läge för södra Kinds befolkning, i fråga om inköp av sitt julbrännvin, och mycket brännvin såldes där. Enl. dåvarande gästgiveriförordning fick brännvin – brännda eller distillerade drycker – ej säljas efter klockan 10 på kvällen, men så snart klockan slagit 12 på natten, fick försöljningen åter börja. – Vin och öl samt porter, fick man sälja dygnet runt. – Jag vill minnas, att det var i slutet av 1880-talet, som en förordning utkom, att man ej fick öppna utminuteringen före än Kl. 7 p.m. och stänga den kl. 8 e.m. på dag före helgdag; samt att brännvin ej fick säljas till barn under 15 år. – Den s.k. "Jula-veka" (= julveckan) d.v.s. veckan före Jul, var där alltid livlig trafik och folksamling, å Klevs gästgivaregård. Redan klockan 4 eller 5 på morgonen (1860-1890-talen) började såväl åkande som gående anlända, somliga med ett flertal små kaggar / på ryggen, andra dragande sina ankan, på slädar och dragkärror; åter andra bärande sitt fludium i stora fina blankskurade hoppar – eller mässingskrukor och kopparspannor. De, som åkade efter höst hade hel – eller halvan hare och även, stundom t.o.m. större tunnor. I helankar är 15 kannor = 40 liter. – Härav torde framgå, att på den tiden (1870-80-talen) "söps det med lite ordning", som man plägade säga, här i Södra Kind. – Vid jultiden brukade brännvinet säljas för 10 daler = /:67 kr. och övriga tiden plägade priset vara 2:- Rd = kannan (1 kanna = 2,617 liter), alltså betydligt billigare än nu, och dessutom av 50% styrka. – Detta kallades 6-gradigt brännvin. Det var belagt med höga böter, att sälja brännvin, som ej höll denna styrka. – Detta var ganska lätt att kontrollera, ty om en bit talg flöt – och ej sjönk till botten – då den lades i brännvinet, så var detta "för svagt" och "olagligt att sälja". – Då man fått sitt kvantum "julfludium" expedierat, gick man till den på samma ställ belägna järn, speceri och diversehandeln, för inköp av litet av varje. Bland annat smått och gott, måste man köpa "sirap", för beredning av s.k. "siraps-brännevin" som var vanligt brännvin, med en försvarlig tillsats av "sirap". – / "Sirapsbrännevin", kallades även "fruntimmers-brännevin", förekom jämte "piccardon" – en sort billigt vin, à 50 öre helbutelj – vid förplägning av kvinnor och barn, på "jula-gillena" och "det gick åt som en söter bit". Det var intet ovanligt, på julkalasen, få se både fruntimmer och småpojkar åtskilligt rörda av sprit. Även brukade man tillreda en del "malörtsbrännvin". Detta användes dels "te môre-sup" och dels som medicin, vid magokommor. Detta brännvin var en riktigt "hälsodryck", man sade: "Dä ä dä, som rainsar (rensar) magen för både lort å lus!" - - - - - - - På morgonen Julafton*, började man hyfsa i ladugården och strö hackat granris i kättor, bås och på gödselhögen. – Sedan skulle julgranen hyggas och sättas på fot samt sätta en gran vid varje sidan om "förstukvisten". Vidan borde man sätta upp ett par granbuskar med "nekar" till spinkarne och en en större gran på "dyngan", med en stor "nek" i torpen. – I skymningen tvättade man sig och tog på helgdagskläderna, varefter man "doppade i grytan". – Härefter utdelades – eller också kastades in, av en därtill utklädd tomte, julklapparna. – Före 1860-talet bredde man i skymningen ut den s.k. "julahalmen", på golvet, till stor fröjd, isynnerhet för barnen. – / Kreaturen skulle på kvällen ha ett särdeles kraftigt "målmat", av det bästa man hade att "bjuda på" och en del ställen sattes även i ladugården fram en liten träskål med mjölk till "Tomten". – Om morgonen, påstod man, ibland, att man tydligt kunde märka, på juldagens morgon, att Tomten verkligen ätit av mjölken (råttor?). – Sedan man på aftonen intagit ett försevarligt "Julamål", vari alltid ingick lutfisk, s.k. "blötefesk" – spillånga, gråsej (någon gång även rocka), gick man ganska tidigt till sängs, ty mycket tidigt i ottan skulle man gå till närmaste "Julotta", i kyrkan, där högmässan stundom började klockan ½ 6. – "Vitergröt" - kokad av korngryn, eller i senare tider av risgryn och mjölk, skulle alltid finnas på bordet hela julhelgen i genom och likaså "jula-sölta" (sylta). – I vardagslag åt man "grår, gröt", av mjöl och vatten. – I "julagröten" lades stundom en mandel. Den av husets döttrar, eller pigor, som hade turen att få mandeln (då hon åt), blev gift under påföljande år, eller åtminstone blev hon först, av husets kvinnliga medlemmar, gift. – Då man åt julgröten brukade var och en att läsa ett "gröta-rim", som stundom hade ganska egendomlig "rytm", eller "sammansättning". - / Det var brukligt, att var och en, i tur och ordning – husfar, husmor och barn först, sedan drängar och pigorna sist – taga för sig av gröten, skulle säga ett s.k. "gröta-rim". Alla åto vid ett gemensamt långbord. – På ett ställe var en "något luden" (= dum) dräng, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i en träsko, Gud välsigne husbon’s stövla!" - - En annan gång var det en sådan drängpojk, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i e fôr (= fur) så hoppa’n upp i a gran!" - - Stundom kunde man hitta på både spydiga och sörande grötrim. Sålunda var det en gång en piga (på Klevs gästgiväng.), som rimmade till en annan: "Denne gröten ä kokter i den lella gryta, å inte i den stora; blir Du inte geft i vår, så bli du hora!" Vederbörande sprang från bordet och började gråta, men till all lycka, blev hon gift på våren, annars hade nog den fula förutsägelsen gått i fullbordan, vilket sedermera konstaterades. - - - - - Under julhelgen brukade man beströ stugugolvet med fint hackat granris – sedan "julahalmen" kommit ur bruk. – Att "julahalmen" kom ur bruk hade sin / orsak däri, att när man började bilda brandstodsbolag, så var det i bolagens reglementen en paragraf, som förbjöd inläggandet av halm i stugorna, vid "juletid". – På julafton – "i solakvällen" – då solen gick ner, börja man att kläda julgranen och julbordet. I julgranen hängdes varjehanda "grannopapper" innehållande nötter, russin eller små svekerbitar, i brist på annat gott; hembakade s.k. "papperskonfekt", stundom av en hv. decimeters sidor, med ett grant "konfektsmärke", (bild av en egel, eller annat himmelskt, eller jordiskt väsen) och därunder på en smal vit pappersremsa en devis (läsning) i två rader, som merendels icke alls var i stil och sammanhang med den ovanför anbragta bilden. – Som exempel kan jag nämna, att jag en gång såg ett stort konfekt, där Jesu himmelsfärd var avbildad. På devisen stod att läsa: "Jag går mot döden, var jag går". – Denna devis var naturligtvis avsedd för ett begravningskonfekt, men detta hade "svekerkokar’n" ej reflekterat över. (möjligen var han ej läskunnig?) Karamellerna utgjordes av en eylinderformig "svekerstav", 5 à 10 c.m. lång, omlindad, eller liksom konfektet, klädd / med kulört "silkepapper" och detta var i ändarne klippt till långa fransor, som sedan krusats. Kring karamellen var även virad en s.k. "devis". – Vidan upphängdes små hembakade; vanligen av pepparkaksdeg, - formade djur, hundar, katter, grisar, får, haror och höns. Dessa figurer uttogs ur degen, med mått av bleck. Även skulle barnen få var sin "gubbe" och ""käring" samt en julahäst, ko och julagris, av samma deg; som på senare tid fanns i handelsbodorne. Dessa större föremål, jämte en stor vetebrödshäst, ko och gris hade sina resp. platser på barnens "julabord". I julgranen hängdes även äpplen. Ljus var det naturligtvis också i julgranen och dessa brukade man själv tillverka av vax – på Julaftonens förmiddag – och tillgick på följande sätt: Moran klippte trådar, av s.k. "ljusevekagarn" – som användes till talgljus – cirka 2 meter långa. Sedan smältes vax på en lertallrik (vanliga före porslinets tid), vari dessa trådar drogos, varunder man nedhöll dem med en tjuvig träkvist, varigenom tråden fick löpa, så att han hölls nere i vaxet. (= liten träkvist) Trädarne lade sedan (raka) ut på ett sofflock e.d. att / svalna, varefter de på nytt drogos genom träklykan, i vaxet och så förfor man åter, gång efter annan, tills "vaxstapeln", som den kallades, blev av en vanlig blyertspennas tjocklek. Sedan avklipptes härav julgrans ljus, ungefär en decimeter långa. Några ljushållare förekommo icke. Ljusen fästes i granen genom att de kramades fast vid grenarne. För att ljusen skulle bliva mjuka och sega, skulle vaxet vara tillsatt med s.k. "tjock terpentin", (venetiansk terpentin). Då dessa ljus brände, fylldes rummet av en behaglig, stämningsfulldoft, av vax. – Julgransljusen tändes julafton, juldagen och Annandagen, Nyårsafton, Nyårsdagen, Trettondagsafton, Trettondagen samt den dag under helgen, som man gjorde sitt "julhalvs". – På en del ställen hängdes även upp, under Julen, små kronor av halm, med små talgljus uti: Dessa voro gjorda av styva "råghalmspipor", som sammanbundits med starka trådar. I halmpipornas knutpunkter sattes tofsor av färgat garn eller kulört papper. Stundom gjordes dessa kronor av vassrör (då trådarne träddes igenom rören). Dessa kronor blevo mycket solidare, än halmkronorna. – Om * (* Knut = den 7 jan.) Knut brukade barnen få bjuda / hem till sig sina bekanta, för att "ruska" julgranen och duka av barnens ”julabord”. – På en del ställen ruskades granne ej förr än om "Lilla-Jul" eller "Barna-Jul", som Kyndilsmässan (kallad "Kjönnesmässe"), kallades. I enstaka fall plundrades icke granen och julbordet förr än "den riktige Knutada’n", som infaller den 13 januari. - - - - - På "julabordet" (barnens) hade varje av barnen, inom familjen, sin egen, privata, "julahög", i vars botten fanns en väldig, av vetedeg flätad ring, en s.k. "flätering", en dito mindre sådan. Härpå ett "8-taggahjul" och så ett dito, "4-taggahjul", av vetedeg, något mindre än det förra. – Bottenringen var cirka 25 c.m. i diameter. – Ovanpå hjulen låg mindre och mindre enkla ringar och överst en "lussehatte", eller ett konfekt, karamell e.d. så att "jula-högen" i sin helhet erhöll formen av en pyramid eller kon. Omkring "julhögen" reste man upp "jula-hästen" och de andra bakade djuren och framför dessa restes ”pepparkaksgubben” och hans "kära hälot". – På julbordet brukade även "Noaksark", de "Vise männen" och andra bibliska symboler förekomma (på 1880-talet), samt dessutom alla barnens leksaker, hundar, katter, fåglar och dockor m.m. m.m. av porslin som ej så noga kan specificeras, och en s.k. "Jula-båge". – / "Julbågen" var gjord av en trägren, som böjdes och med båda ändarne fästes i en bräda. Bågen omvirades med silkepapper, som klipptes i remsor och krusades. Pappersremsorna voro av många olika kulörer. Brädan, eller foten, kläddes även med silkes – eller också, s.k. "glanspapper" (konfektspapper). I bågen sattes (i ljuspipor av bleckplåt) små hemstöpta talgljus, till ett antal av tre, till sju stycken – i senare tid, 1880-talet, användes refflade, färgade paroffinljus, s.k. "julgransljus" i bågen – och inuti bågen hängdes konfekt med Kristusbilden och andra från bibeln. På julbordet fanns även större ljus i stakar och även mitt på bordet ett stort grenljus. På en del ställen fanns även en stor "tre-armad" ljusstake av metall eller trä. – På "bättre ställen", där man hade ljusstakar av malm, mässing och tenn, skulle dessa blankskuras och användas under Julen. På julbordet skulle även finnas en s.k. "ljusesax", att "snoppa" talgljusen med. – Då julbrasan brann, satte sig husets medlemmare kring den öppna spisen. Då det "sprakade" kastades stundom gnistor och små eldglöd, långt f / fram på golvet. Den, som först träffades av en gnista, blev först gift. – Granved sprakade mest. - - - - - - - På många ställen var det brukligt, att i taket över julbordet "spika upp" en svart schal – sådana voro här i orten allmänna på 1860-1880-talen – och i schalens mitt uppfästes en s.k. "silke-schalett" – även mycket allmänna – i bjärta färger och i schalettens mitt hängdes en liten, av blank, förtennt bleckplåt förfärdigad ljuskrona (1870-talet), försedd med små speglar och förskönad med tofsor av kulört garn. – Sådana kronor var här flera personer i orten som tillverkade, men de vackraste tillverkades av soldaten och urmakarne Karl Gustaf Klang, Aspatorpet, Mårdaklev. – En stor vacker ljuskrona i Mårdaklevs kyrka – af polerad messing, med en mängd speglar – är tillverkad av Erik Johansson Hästö, i Håksviks socken. – Samme person kunde även gjuta runda s.k. "dumbjällror" och boetter till fickur, av silver och nysilver. Ju flera "dumbjällror" man hade på selen, till ottesångsfärden, till julkalas, vid bröllops och barndopsfärder till kyrkan och vid andra högtidliga tillfällen, desto rarare var det; och desto mera blev man uppmärksammad. – / På juldagen var man tidigt uppe, för att besöka Julottan. Fruntimren voro då, - liksom på de andra större högtidsdagarne, böndagarne, vid nattvardsgång, barndop och begravningar m.m. – klädda i svart dräkt och stora vita förkläden och huvuddukar (stärkta), - men på andra söndagar hade de, isynnerhet sommartiden, kulörta kläder, av domestik o.d. samt svart silkeduk (s.k. "sölkekläe") på huvudet, vid kyrkobesök. – Juldagen var man mycket mån om att komma hem från kyrkan så fort som möjligt. Den, som kom sent hem från kyrkan juldagen, blev hela det kommande året "eftersigkommen", med allt arbete. Sålunda fick han sent i sitt hö och säd, fick sent höstplöjt (eller höstarjat) sin jord och sent "upptröskad" sin gröda m.m. sådant. Det fanns dock "vissa gummar", s.k. "sladderkäringer", som ej voro så noga med när de kommo hem, utan stannade vid någon korsväg – där deras vägar skildes – och granskade övriga sockenbor och andra "syndare" i sömmarne. – Det var merendels ortens små "oskyldiga flickor", som då på allt sätt blevo "nedsvärtade". – Å vägen, Mårdaklev-Älvsered, / en kilometers från Älvsereds kyrka, finnes ett sådant vägskäl, som än i den dag, som i dag är, kallas: "Skvaller-backen" och för nog bära detta namn (kanske?) så länge vår planet existerar. – Efter hemkomsten från kyrkan intog en bastant måltid och resten av dagen läste man i bibeln och postillan och den som kunde sjunga "sang" även en eller annan psalm också, ibland. Juldagen fick man ej "bjuda in" några främmande, eller själv "gå bort", - detta var i högsta grad syndigt – utan man skulle föra ett stilla och gudeligt "levarne" denna dag. – Det torde emellertid vara stort tvivel underkastat, att folket på den tiden (i allmänhet) voro snällare än nu. – Bland annat brukade ungdomarne (manliga) under färden till ottesångarne, gå fram, till invid deras väg befintliga ställen, och ställa till att upptänkligt ofog, i skydd av mörkret, i den tidiga morgonstunden. – I Älvsereds kyrka var alltid "Annandags-otta" och i moderförsamlingen, Mjöböck, var ”Juldags-otta”. – På 1870-talet var ej vanligt, att man vid "Annandags-ottan" i Älfsered – på den s.k. "läktareskônken" (förstun utanför läktaren) fick se ynglingarne "dra fram salmeboka" (= Bomans flickor), / och "ta en liten stilla 6-styversknack", medan prästen predikade. – Enl. vad äldre personer berättat, lär t.o.m. längre bort i tiden, på Älvsereds "läktarenskonke" förekommit slagsmål, varvid "kniven varit framme", mitt under pågående gudstjänst, vid "Annandags-ottan"; ett föga vackert bevis för en "samgudsfruktan". – Då man tänkte etablera slagsmål, släcktes först alla, i läktarförstun befintliga "talgdankar". – I Mjöböck brukade ungdomen vid "Juldagens ottesång", under predikan, samlas i socken stugan, och giva socknens medlemmar "öknamn", varöver en särskild lista fördes. Om någon dött sedan sistlidna Julen, så skulle en annan väljas, att bära den dödes "öknamn" o.s.v. - - En gång hörde jag talas om, att "våldfulingen" i Mjöbäck var död och att ungdomen kallats för att välja en annan i dennes ställe. – Jag fick sedan höra att torparen Lorentz Johaksson, Friholm blivit vald, med "kvlificerad majoritet" och han var, i förbigående sagt, en ganska ful gubbe. – Vid "julottan" i Kalv och "Nyårsottan" i Mårdaklev förekom aldrig något att göra anmärkning emot, utan den obligatoriska brännvinsflaskan, som varje manlig kyrkobesökare hade i / innerfickan (den s.k. "lommaflaska"), vid alla ottesångsbesök, - med det var ju egentligen intet ont att säga härom - . Vid ottesångerna i Håksvik och Östra Frölunda, som höra till Kalvs pastorat, förekom ej heller något oanständigt, att anmärka på. – Till "Julottan" i Kalv kom folk före och färdades över sjöarne Tegen och Kalven, dels åkande, efter häst och dels på skridskor. – Skridskosporten som nu nästan är bortglömd – idkades förr mycket allmänt, på såväl dessa, som andra smärre sjöar, men kring Tegen och Kalven funnos de styvaste skridskåkarne, isynnerhet i fråga om snabbåkning och uthållighet. Den styvaste ansågs vara en korpral, tjäder i Kalv – född på 1820-talet. – Vid kapplöpningar och då han färdades längre sträckor, använde han ett par raka, låga skridskor, vars skenor voro omkring 35 cm. långa. - - - - - - Gamla personer berätta, att en dag längesen, en komminister – som i Kalvs pastorat bor i Ö. Frölunda – skulle resa till Kalvs julotta och förrätta gudstjänst, hade ena hjulet gått av prästens kärra, mitt på släta vägen. Prästen, som var situationen vuxen, förstod att "dä va’ Skam", som lossat hjulet. Prästen tvingade nu Skam att sätta sin axel under hjulaxeln, / och på så sätt springa och hålla upp hjulaxeln, tills prösten kom fram till kyrkan. – I Mårdaklev var och är ännu, "Nyårsottesång". Förr år 1877, då en ny 12-stämmig piporgel blev inmonterad, fanns ingen orgel i kyrkan. I klockarens – Hans Nyströms – löneförmåner, som utgjordes in naturaförmåner, efter "matalag", förekom även rättigheten för honom, att vid "Nyårsottan" upptaga en kollekt. – För att denna dag locka mycket folk till kyrkan, brukade Nyström vidtala – vanligen fyra – "klarinettblåsare", att spela vid ottesången. - - Klarinett och fiolmusiken var på den tiden (1870-talet) vanlig här i orten, vid bröllop, barndop, slåtteröl julkalas m.m. men är nu, sorgligt nog, undanträngd av det öronbedövande "bälgaspelet". – Dessa spelmän fingo efter gudstjänsten följa med hem till klockarens hem, Vallen övre, och fingo in natura (mat och brännvin) uppbära lön för musikprestationen och det så rikligt t.o.m. att de ej orkade gå hem, förr än påföljande dag. – Denna dag ville alla offra. Klockar’n tog själv emot offret, som lades på altaret, medan klarinettblåsarne – som förut spelat psalmerna – spelte något lätt marsch, a la "Den glada kopparslagarn" e.d. så att de offrande, / stundom ofrivilligt, i "lätt danstakt", "dansade" fram, till den halte, bugande klockaren, framme vid altaret. – På den tiden var det ”fint å rart”, att ha skor, som var "knirk" uti, så att det var ett rent av olidligt "knirkande" under offerproceduren. Offermyntens valör var mycket olika, från en krona till tvåöringen och den, som ingen peng hade, offrade stundom (förekom verkligen någon enstaken gång) en byx – eller kalsongknapp av tum; ty det var ju i alla fall roligt, att i de offrandesled visa sig och vid den "ljuveliga" musiken "gå ronden" genom karet, förbi altaret. - - - - - - "Annandagen", på eftermiddagen, brukade det första julagillet gå av stapeln och sedan var det ett dagligt kalasande hela julhelgen igenom, ända till "Knut" – den 7 januari - . För att det ej skulle bli kalasbjudning till mer än ett kalas varje dag, hade man det såväl ordnat med "julagillena", att på varje ställe hade man sitt gille på samma bestämda dag, varje år och på så sätt visste man på förhand, till vilket ställe man blev bjuden varenda dag under helgen. Detta höll man noga reda på, inom vart och ett "granna-lag", som brukade bjuda varandra på julkalas. – / På flera ställen brukade, de äldre bjudas en dag och ungdomen dagen efter. Måltiden intogs alltid sittande vid långbord, ävensam kaffe med påföljande "gökar" (= kaffehalvor) och toddy av rom och i senare tid "rackancognac", à 0,75 eller /:kr per helbutelj. Fruntimren förplägades, liksom barn, med "sirapsbrännvnin" (sirap löst i brännvin), piccardon, körsbärsvin, liberté e.d. och på finare ställen, punsch eller julglögg. – Under de korta pauserna, emellan mat, småsupar, "gökar" och toddy, plägade de äldre manliga gästerna taga fram ur bröstfickan den medförda kortleken och så började man bilda flera "kortspelarelag", vid olika bord. Man brukade spela "knack", "tolva", "femkort å sista stick", eller "kasino". – Ungdomen plägade spela "Svarte-Petter", "Dummer-Jöns", "Lång-hynda", Kort-hynda och "Femkort och sista stick", om flickor och pojkar, i vilka spel både gossar och flickor deltogo. De äldre damerne däremot, läto "gigorna" vara i full gång, hela natten igenom, som gillet fortfor. Ungdomen plägade stundom dansa, "göra ringlekar", "gömma ringen", "fria på narri" och "ta blindbocken" m.m. Ibland förekom även, efter en god förpiskning, att gubbarne började brottas, "dra haskrok" eller "hygga krokhas", / "dra krokfinger" och "ta’ nävatag" v.d. då stundom osämja uppstod, om vilken, som var starkast och till sist uppstod, ibland, riktiga slagsmål. – Vid brottningen förekomantingen s.k. "ryggtag", eller "kravatag" (= krag-tag). Julkalasen brukade ej sluta förr än fram på småtimmarne och ibland icke förr än det påföljande dag började dagas. – Det var vanligt att man, då det bjöds något, alltid skulle "krusa", d.v.s. ej gå fram till bordet, då man blev bjuden. Den förnämste skulle gå först fram och sedan skulle man fortsätta i rangordning. – Rotens "kneckt" skulle alltid vara med på "rotabönneras" julagillen och han uppträdde då alltid i "paraduniform", men hans "gemål" var däremot klädd i civil dräkt. – Ibland hände det, att spektakelmakare varit framme vid gården, där julgillet firades, och gjort ett eller annat ofog. Det förekom ibland, att då gästerna på ottan komma ut och skulle resa hem, voro skaklarne till deras slädor bortförda och så väl gömda, att man inte hittade dem, förr än det blev ljusare dag. Ibland hade man vrängt – sedan de först blivit isärspanda – alla gästernas selar. Det tog då flera timmar, innan man fick dem rätt ihopsatta igen. – / I fråga om "jula-gillen" sökte alltid den ene att "övertrumfa" den andre. Härav blev, som en naturlig följd, att de sista kalasen plägade vara "styvast", men man nödgades ju även taga den ekonomiska ställningen med i beräkningen. Kyrkovärdar och andra sockenpampar måste ju naturligtvis, för att säkert bli ihågkomma vid förestående nyval, av deras resp. förtroendeposter, göra julkalas som stodo över all kritik. - - - - - I Marks härvd, som gränsar intill Mjölbäcks pastorat, och således även ligger i södra Västergötaland, stod man ej efter Kindborna, i fråga om julkalas; där det skulle supas, så att "både lever å longer kunne flyta". – Sålunda hörde jag berättas (en gång på 1880-talet) av sadelmakaremästaren Carl Johan Carlsson*, Guxbol, Mårdaklev, följande händelse. Carlsson, som vid denna tid bodde i Mark, där hans hustru var född, frågade en hemmansägare, som dagen förut varit hos kyrkovärden på julkalas, om de hade "bra kalas", hos kyrkovärden: "Å ja, temmeligt!" – "Dä va la så därcka medeldant! Dä va’ la vesst tre, som kacka i böxera!" – "Åh! Då va’ dä ju styft kalas", genmälte Carlsson. – / "Å, - - ja! men te nämndemans häromsistenes, där va’ dä la vesst fem, mä mek, som kacka nu sek, så dä va’ la förståsek möet bäter ändå!" - - - - - - - - Det var ju, såsom synes, en ganska primitiv, men dock mycket tillförlitligt gradskala, som man i Mark använde vid gradering av julkalasens värde. - Nu, sedan brännvinsutminuteringen kommit bort, å alla de forna gästgivaregårdarne, på landsbygden, är även "julagillenas" saga all. Brännvinet är alldeles för dyrt och svåratkomligt; i de mängder, som erfordras till ett "ordentligt gammaldags julagille". – Dessutom äro tiderna för svåra för lantbrukarne och få äro, av de nu levande, som ha varken "skalle" eller mage, för att tåla av, att vara med om ett "riktigt jula-gille", sådana de voro i "den gamla goda tiden", när vargerna gingo här i skogarne å man fick köpa ju julabrännevin på Klevs Gästgivaregård, för nie daler kanna”. - - - - Dessa sanningsord får man ännu i dag höra uttalas, av äldre personer i orten, som varit med i "den gamla goda tiden", på 1860-1880-talen. * kvarn stod på en fot * e uttalades e, inte som ä * Necken kallades även "agubben" * fes = vätesvavla, som utshjutes från bakändan * all = eld på småländska * skarsty = skamstyg * som bete användes en, med en stark tråd fasttagen, död mus * Kallades "Doppareda’n" * C. är fodd i Kalv 1851
Mjölkhushålningen på 1870 a 1880. talet
Mjölkhushålningen på 1870 a 1880. talet Mjölken är ett oumbärligt födoamne för både menniskor och Djur, och kan användas i många olika former, som nymjolkad så kan den både ätas och drickas till måltid och allmän matlagning där mjölk ingår, varom jag skall nämna längre fram. Till menniskoföda användes i första rummet komjölken. vilken är allmännast och mäst givande, även Getmjölken är kraftig och närande, men förkommer mycket lite här i Småland, beroende på små betesmarker och att Getter ej blir där man släpper dem. Komjölken användes som sagt både för menniskor och djur, t,x,p. kalvar måste utfodras med mjölk i flera Månader, men kan så smånngom få den blandad. / till en början måste dom få den aldeles oskummad och nymjölkad, efter någon månad så kan den givas skummad d.v.s: grädden fråntagen. Komjölken användes även för smågrisar (spädgrisar) då dom togs från suggan. Någon mjölk slogs alldrig bort hur gammal och sur den an blev så användes den till svinmat. Råmjölk: Kallades den mjölk som kon mjölkade de 4. a 5 dagarna efter kalvningen, Den kunde då knapast ätas, utan att den forst koktes eller anrättades på något annat sätt, men det är vanligt att forsta dagens mjölk skulle kalven sjelv dricka, ty den var ganska tjoch – gul och slamaktig. Efter ett par dag så kunde man spara något på den / genom att blanda kalvens mjölk med mjölk från en annan ko för att få lite ramjölk till en del pannkakor men till pankakor och puddingar skulle den loppsas (löpas) på samma satt tilltagades Kalvdans men då haldes mjölken i en bläckkruka och sattes ner i kokande vatten så fick man denna massa Kokt lik ostmussja, men sådan gjordes av den första dagens mjölk, och vidare användes rå mjölk till baknig av småbröd och till Grynvällingar, gräddan på råmjölken togs alldrig till smör men kunde användas i ostmjölk. Dom kokte ofta upp mjölk och åt den till kall mjölgröt. Ofta gjorde man ölsupa (ölvälling) dom kokte mjök med tillsats av något krydda, då det kokade upp så hälde dom i starkt / maltöl, denna ölsoppa kunde både ätas och drickas. Spänvarm Mjölk. War den som mjölkades från kon diräkt i mjölkstäva eller (mjölkskjula) somliga kallade den för mjölkbötta, men en (bötta var ett annat kärl. fast att den var försedd med lock.) Om man drack denna varma mjölk ur stävan osilad så kallades det för silesupen, varför den kallades spänvarm, var därför att den innehöll samma värmetämpratur som kon hade i kroppen, sådan mjölk draks av både barn och äldre. Det sades, och kansje prövades att om en berusad person drack ur en liter spänvarm mjölk, så fick han en magskjöning så att han nyktrade till med detsamma. / Så länge denna mjölk var oskumad så kallades den för sötmjölk, och sedan fick hon namnet skummad (sötmjölk). Då mjölken stått ett dygn så hade grädan gått upp och skiljde sig från mjölken, och skumades av med en skumslev eller stor platt sked. Nu var den som sagt. Skummjölk fick den ytterligare så blev den käll den började så smått att syra sig och blev käll (syrlig) å mager, den var ej användbar för någon matlagning ty vid varme skar hon hop sig å maten blev syrlig, i det tillståndet kallades hon för blåsur. Blåsur Mjölk Hade en mager blå färg, den var lämpligast till svinmat, men fick den stå blev det. / Surmjölk. Då löpade den sig sjelvt så att den liknade ostmassa men mycket lös, på dena surmösjä blev det även lite vasla, den avhäldes och sedan vispades den med tillsats av ingefära och socker ingefäran revs på rivjern den åts nu som efterrätt och den var mycket god, den användes och så till grötdopp där dom kokte (rågmjölsgröt) men all surmjölk togs ej till mat, den togs ofta till degspa då dom bakade rågbrö, annars så fick grisarna den. En god å fin maträtt var, av surmjölk var, Filbunke Då man mjölkat å silade mjölken så hade dom små lerfat eller glasskålar rymmande något mer än en. / tredje dels liter eller ett hallstop dessa silades fulla med mjölk och sattes i ett skåp eller en hylla för att sjelvsurna. En skål till varje person, då den nu stått och blivit sjelvloppnal, så togs den fram och användes som efterrätt i ärsättning för vanlig mjölk eller fruktsoppa eller ölsupa, men på dessa togs ej gräddan av, den var kvar. Då den skulle ätas så på-ströddes det det socker och ingefära efter behag å så blandade dom i hop gräddan och mjölken var åt sig. filbunke användes huvudsakligast på sommaren då det var varmt. På vintern då det var kallt hade den svårt att löppna sig. filbunke var en härlig och läskande sommarmat användes mycket. även i nutid. / Att forändra sötmjölk till Långmjölk – skärmjölk – skyrsmjolk – tjockmjolk med något annat tätämne an löpe är obekant, den smålänska surmjölken sjelvloppnas, om den får stå, antingen den är grädskummad eller ej. Skulle den ej användas als så fick svinen den, surmjölk förekom endast på sommaren då det var varmt, skulle den få stå på vintern tils den surnade så blev den ej god, och användes högst sällan i Hushållet. Att medföra frusen mjölk på resor till matsäck förekom alldrig, om man tog med en liter mjölk till matsäck en varm dag så var den käll (blåsur) eller sur vid Middagen och tog man med den på vintern så kansje den var frusen till is då den skulle användas eller för kall att dricka. / Mjölk till Matsäck. Att medföra mjolk till masak på långresor och marknader gick som sagt ej Hälst på vintern, på sommaren kunde den ju drickas hur dan den än var Dom tog ofta med en butelj Ölsupa och för det mästa en butelj Bränvin till sin matsäck i synnerligast till marknader och på långresor, i ärsättning för mjölken så köpte dom Svänsköl det fans nästan över allt, det var som den nuvarande Påtren [Portern?]men starkare, dom köpte en mugg innehållande ett kvarter 1/3 dels liter för 5 skilling (10. ör), till den åt dom sitt kött – ost – smör – bröd. Ville dom ta mjölk så fick dom den i gårdarna där dom for fram, genom detta så tog dom alldrig med mjölk utan endast då dom var åt skogen eller ängen där hemma. / Löpning (Loppning) av sötmjölk. Detta förekommer alltid till ostning ostkaka – Pankakor av mjölk (Råmjölk) Kläsost och pudingar av mjölk. genom loppningen så skär mjölken sig eller delar sig från Wattenhalten som finns i den, denna avsondring kallas vasla, och är mindre näringsfull. Man kunde löpa så mycket på en gång som hälst, och så lite man ville, som hälst. Pannkakor av Råmjölk Dom kunde ej baka (grädda) en pankaka i sänder, utan läga så att det var flera på samma gång därför att den stora bakugnen måste eldas upp lika för 5. som för en enda. (jernspisar fans ej då) därför gömde man hop mjölk och blandade den i ett kärl, till den mängd som man hade pannor till. / Så delades mjölken upp i varje panna och så löpades den i pannan under omrörning tils den började skära hop sig. då alla sattes i ugnen på en gång Ugnen var då eldad och sopad och värm. Pannorna kallades (Bråpanor) dom var hamrade och formade av jernplåt försedda med ett skaft på ena sidan. För att räcka sätta in dem i den stora varma ugnen så hade man ett långt löst skaft som sattes på panskaftet, detta skaft kallades (Panneträet) å med hjelp av detta så räkte dom att sätta in dem alla, och så stängdes ugnen till. Dom passade alltid på att baka Bröd före eller efteråt medan ugnen var värm, Pankakor blev det ej så ofta, endast en ostkaka någon gång då det skulle bli något kalas. / Dessa pankakor som innehöll råmjölk kallades Råmjölkspankaka, men man kunnda också få höra namnet Kalvpankaka. Nu mer får kalvarna mjölken, men skulle dom vid ett tillfalle grädda sådana pankakor så sker det i kokspisugnen. Mjölpankaka Sådan göres också av vanlig sötmjölk men blandas med vetemjöl och omrores väl då löpet tillsättes. Mjölk i matlagning Förekommer dagligen t,x,p. småbrödsbakning puddingar – såsar grynsoppa (Wällingar) Witgrötar och mjölkpankaka – Plättar och till daglig Matdryck Getmjölk Anvandes också i Hushallet om dom hade Getter ty dom lemnar ganska mycket mjölk, men den har en frän smak / så den måste kokas före användningen påstås det, sjelv har jag ej smakat den, Getter användes ej i Småland möjligen något enstaka Exemplar. Ty dessa djur blir alldrig där dom släppes. Av Getmjölk beredes också ost men des tillverkning är obekant. Fårmjölk Den är fullt användbar till mat, men den är så lite, så det är endast för lammen som tar den så fort den blir Märmjölk [märrmjölk] Den användes ej för menniskor, men jag hörde talas om i min ungdom att spädbarn skulle dricka den för kikhosta. Men om det hjelpte vet man ej. Men man kunde få hästar att dricka skummad kall komjölk, det skulle bota dem för kvark. / Mjölkens förvaring På sommartiden skulle den förvaras på en luftig kylig plats, txp ute i visthusboden på stora bord eller hyllor, eller i något rum som dom ej bebödde dagligen, på sådana platser var det bra att det för en gämnad [jämnan] stod ett kar med kallt vatten. Det var därför bra att ha låga bunkar och fat att sila mjölken på ty ju fortare den kunde avkylas dess bättre för gräddan att stiga upp och lättare att avskumma den. Därför användes alltid vida bunkar och fat, dessa var av olika matriäl, en del de-älsta jag mins var laggade av sälj eller ekträ och banden av trä, men dom var svåra att hålla rena så dom övergick till lerfat och glasbunka och kopparbunkar eller särssefat [saltglaserade lerfat] och bläckbunkar. / Träbunkar fans i mitt hem så sent som på 1860 talet, min fader tillverkade alla sårters laggkärl. Mjölken förvarades även i stora skåp, både på de uppersta hylla och hylla därnäst och på millahylla å de nersta hylla. I hålrummet (Foten) förvarades tomfaten, där stod dom diskade till nästa mjölkning. I köket fans alltid stora brädhyllor (fatahyller) på dem sattes ofta mjölk, även ost låg på en hylla, och på en annan matvaror av olika slag. Under hyllorna på golvet stod koppar kittlar å de trebenta grytorna och mindre kokkärl och bötter. I källaren sattes aldrig någon mjölk, ty då fick den mögel eller källarsmak. På sommaren då det var varmt så hängdes mjölkkrukorna ner i brunnen eller vattenkällan. Krukorna hängdes i rep eller tömmar. / Gräddskuma flötskumma Då mjölken stått ett dygn ungefär eller tjugutvå timar så hade gräddan gått upp och kunde skummas av, om mjölken blivit riktigt avkylad. Skumningen utfördes med en tunn sked eller slev antingen av horn – trä – eller bläck, somliga skumskeder var försedda med små fina hål för att sila från mjölke från gräddan. Gräddan som lades i något storr lerkruka eller glasburk, i den skummade dom på dag efter dag men blandade om väl i krukan varje gång. Då man nu samlat så mycket som man ansåg vara lagom till kärnan kärnande dom smör. I slutet av 1870 tate å borjan av 1880 så började dom tillverka mjölkkylare av bläckplåt i dem silades Mjölken. / sedan sattes dessa ner i stora kar för att kylas och gräddas, i karet lades is på sommartiden, den togs upp på vintern och förvarades uti sågspånsdösar för sommarbehovet Denna kylmetod förekom endast på Herrgårdar och på stora Boställen. I min barndoms socken startades vid den tiden ett litet Mejeri på Kvils Herrgård i Kråkshults socken, och där köpte dom upp gräddan från andra Herrgårdar och boställen. På bondgårdarna blev det så lite, så det lönade sig ej att sälja gräddan utan dom kärnade den sjelva å sålde smöret på någon stad eller Marknad Så småningom utökades det lilla Mejeriet, och sedan tog dom mjölken också och då blev det ostmejeri 1881. / Mjölkstäva (Mjölkskjula) Den var ett laggat träkärl Matriälet var Säljeträ försedd med träband, banden var av hassel eller vidjeträ, till formen cirkelrund, högden [höjden] konad, och liknade ett nutida plåthink, en av laggstavarna var så hög över de andra så att den utgjorde handtag, då den skulle bäras detta kärl användes endast vid mjölkning ock att hälla både mjolk eller grädda uti vid vissa tillfallen, då dom mjölkade så måste dom hålla fast den mellan Knäna det uppstående skaftet hade dom at sidan om bröstet så att det ej var till hinder för armarna då dom mjölkade. Storleken var väl rymande 6 till 8 liter. för att kunna hålla dom rena så var dom ofta målade. / Mjölkbötta (Pinnabötta) En sådan hade samma form som mjolkstäva men utan skaft, den var försedd med lock, handtaget var på locket. för att hålla locket så var två stavar gjorda ett par tum högre i dessa var hål för att sätta i lösa träpinnar att hålla locket då dom bar böttan, därför kallades dessa för pinnabötter. En sådan användes för många olika ändamål, ock dom tillverkades i alla olika storlekar, de flästa gjordes av Ek. Saljeträ [sälgträ] även granträ, samt med träband. Pinnböttans användning. Den användes att bära mjölk uti ock smörbötta att bära kokmat till arbetare som var i skogen eller ängen, en annan att förvara sill uti, en annan för Honung, en annan för Lingon. / somliga bar ostmjölk i dem då dom gick på ostgille. Böttan fick alltid ett extra namn efter dess andvandning t,xp, Sillabötta vällingsbötta, Smörbötta Honingsbotta Krösabotta grötabötta (o,s,v). Kalvaskjula Denna skjula liknade Mjölkstävan men användes att ge kalvarna sin Mjölk uti, dom användes även för surmjölk och Wasla, den användes även för svinmat om det ej fans kalvar då kallades den för Svinaskjula Skjulor användes för många olika behov om jag i detta sammanhang får namna det, skjulan anvandes även för att hämta upp vatten ur en djup Källa, men då ökte man skaftet med en stake ett par tre meter. / Mjölksilen. Före att Bläcksilen tillkom på 1870 talet så hade dom träsilar. Dom var i form som en rund träskål med hål i botten. Cirka 4 a 5 6 C m/[?] stort hål, under denna skål form, var ett par utstående s,å,k. öron (hugna i samma stycke) så att silen kunde sättas över ett fat eller bunke då man hälde i mjölken. Innan den påhäldes så lades det över skolen en liten duk av linneväv, duken kallades (silduken) genom denna fick nu mjölken rinna ner i fatet. Somliga gjorde en tapp av Enris eller granris och satte i hålet, som mjölken fick rinna genom då anvandes ingen duk. För att ingen skulle skämma mjölken eller kon så skulle risproppen vara tovris. / Tove är ett sammanväxt risparti som är klotformigt och lite risbeväxt, det förekommer mäst på gran och Björk, dessa småkvistar som växte på den kallades Tovris, och kunde anvandas hur länge som hälst. men det hjelpte troligen med en gång. Då mjölken var silad så tvättades silen och duken i hett vatten, silen hängdes till torkning och duken på den, sedan tvättades mjölkskjula å lades på hyllan med botten upp, så var det färdigt till nästa mjölkning. Kärna Smör Då gräddan skummades så samlades den i ett enda kärl för hela veckan, den ena dagens grädda lades på föregaende dagsgradda men omrördes vid varje påfyllning. / Gräddan syrade sig sjelv och genom denna omrörning så blev all lika. De äldre kärnorna var stötkärnor, dom var alltid laggad och Cirkelrunda dess diamet cirka 7 tum eller 17. C m/[?] inga bestämda standard mått, högden cirko 65 a 70. C m/[?] en av stävarna var högre än de ovriga och var till handtag för att kunna lyftas och flyttas. Kärnan måste hava samma vidd invändigt vid botten som i den övre ändan för att Tyelen ej skulle hugga sig fast då den drogs vid arbetet. Kärnan var försedd med lock i Locket var ett hål för Tyelaskaftet Innanför överkanten på kärnans stävar var gjord en försänkning i stavarna som locket vilade på, locket låg något lägre an sjelva överkanten för att hindra den jäsgradde som blev vid början av kärningen / att rinna över kanten. Då jäsningen gått över så ströks denna grädde ner med en sked till den andra så att den fick smöra sig samtidigt. Kärntyelen. [tyriln] Den gjordes på tvänne sätt, det ena var att göra en rund trilla med många hål, skaftet sattes i centrumet, men dessa ville ofta spricka därför gjordes ett korsträ som sattes på skaftet, det liksom trillan gick genom korset och kilades fast på undersidan, med små träkilar. Tyelaskaftet var av Enträ, korset eller trillan av Ekträ kärnstommen moget furtä liksom kilarna, Locket och botten var ofta av Ekträ (men inga bestämda träslag.) Tyelaskaftet var runt ½ aln längre än kärnan var djup. På kärnan var träband, träslaget obestämt (brukligast Hassel.) / Kärningen Börjar Kärnan tvättades och uppvärmdes med varmt vatten, sedan ihäldes gräddan så att kärnan fyldes till hälften (väl det) så började arbetet med att draga och stöta upp och ner, tils det smörade ihop sig. Under detta stötande fick man ej göra något uppehåll. Nu hade smöret skiljt sig från kärnmjölken, mjölken silades från och smöret lades i det stora smörtråget för att tvättas, dom slog nu på kallt vatten och började arbeta det med kraftig sked eller träslev det första vattnet häldes av och ett annat häldes på som sköljvatten allt detta vatten kallades Kärnvatten (smörvätten) det häldes till svinmaten, då detta var färdigt så saltades det och omarbetades. Saltet var stött Bergsalt, malet salt fans ej då. / Då smöret var färdigt så skulle alla i huset ha en Kärnsmörgås, på den fick dom alltid lite mer smör än vanligt, sedan packades det ner i Smörbötta (Pinnabötta) det förekom ochså att det vägdes upp i skålpund eller marker och formades i små älter (drettlingar) och lades i böttan med linneklutar emellan för att det ej skulle klibba ihop sig dessa klutar blottes [blöttes] i salltvatten. Smöret förvarades alltid på ett svalt å kallt ställe tils det såldes antingen till staden eller Marknaden. Cylindrisk Kärna På 1880 talet hade någon uppfunnit en Cylindrisk Kärna, den drogs med vev på ena ändan, den var laggad, på två bottnar med ett sprunn på övre sidan, den hade en genomgående axel och på den / satt tvanne träkors samsatta med träslåar, på axeln satt veven utanför ena botten. Korsträden var. fast med skruvgänger på axeln, så när man vände på veven utanför så vändes korspartiet. (I övrigt kan den ej föståligt beskrivas) Sak samma den blev ej långlivad. Ty Kärnan av plåt till kom och den användes ännu till husbehov. Wispa till smör Det förekom tillfälle då dom behövde smör på någn timma och ej hade tid att kärna, och kansje förlite grädda, då tog dom den som fans och lade den i en större Lerkruka, eller i Mjölkstävan och vispade den med en kraftig Trävisp utan uppehåll tils det blev smör, detta kunde utföras om dom blott hade en liter god grädda. / Detta smör kallades, Wispasmör eller (Bråskasmör) Kvaliten lika med kärnat. Matsäcksmöret Då färda bönderna skulle ut på sina långresor så måste dom taga med sig mat för kansje flera dagar, bland all annan mat så var det ost och smör. Osten var Kläsost, Smöret förvarades i små laggade smörbötter, eller svarvade träaskar med lock, rymmande ¼ liter eller mer inga bestämda mått. askar av bläck gav smöret bläcksmak, och därtill så blev dom rostiga. Klutar kunde ej användas om smöret på sommartiden. Någon påstlinkop [porslinskopp] fick nog ofta användas om den fick stå i Matsäckskrinet. även på vintern användes smörask. Matsackskrinet togs även med till en långväga marknad skrinet hade säkra lås. / Misslyckad Kärning. Det kunde förekomma någon gång att det kronglade med Kärningen, men det var högst sällan. Då sades det att någon hade förtrollat Kärnan eller gräddan eller Korna. Men för att förhindra detta före en tilltänkt kärning, så skulle dom släcka eld i vattnet då dom hält det i kärnan eller rita ett kors under botten på kärnan innan dom slog i gräddan såvida det inte var ett kors på tyelen i stället för den runda trillan. Och var den i korsträ så skulle det skydda för trollen. Dessa trollhistorier talade min syster Anna Thellgren om för lite sedan då jag uppsökte henne för någon månad sedan hon blir 76 år vid nästa nyår Bostad Karlstorps socken / hon tjänade bönder på flera platser, och hon hade haft en Matmor som ofta talade om dylika skrockerier jag blev en gång skickad till ett Husartorp för att köpa en kanna mjölk det var hos Anna Lisa Löv Heda Torp. jag var vell 9 a 10 år gammal. Då jag fått mjölken i krukan så kom hon med en kniv och skar ett kors i mjölken innan hon lade på locket men varken hon eller jag sade något. Då jag kom hem så talade jag om detta för mor, å ville veta varför Löva skar i Mjölken, mor viste skrocket å sade: dä va la inte falit, dä var för att Näcken inte skulle skämma hennes mjölk då du geck över bäcken ja men nu går jag alldrig till Löva ätter mjölk fler gånger ty nu blev jag / rädd för Näcken också ty man måste pasera över bron för att komma hem. Att det krånglade någon gång med Kärningen av smör berodde på att det fans kor som lemnade sådan mjölk och grädda under den tiden dom avsinade, så att gräddan ej smörade sig och därför skulle den ej blandas med annan grädde. En annan orsak var att gräddan ej höll den värmetämpratur som den skulle ha, en annan orsak kunde bero pa syrningen och behandlingen, gräddan fick ej frysa, på vintertiden måste den värmas upp före kärningen till Cirka 28 a 30. grader värme, men det blev den fort om man haft vatten i kärnan innan den häldes uti. detta underlättade kärningsarbetet / Krusat Smör. Wi större kalas såsom julkalas Husförhör Bröllop å Begravningar så skulle även smöret på bordet vara lite fint och grusit (krusartat) det gjordes på många olika sätt, alltid med en krussked eller krusslev, det var ett verktyg som var avsett endast för smöret, i kanten på skeden var skurna nåels (uddar) som gjorde ränder då den användes. Med denna sked skar dom små tunna skivor av smöret och vek dem, liknande små grankuttar. En annan modäll var att lägga skivorna i form av ett löv, ett anat var att göra små klotformiga kulor, och stapla upp dem i pyramidform varje kula lagom till en smörgås, den kunde ej delas den togs med gaffel. / Ofta lades smörältan fram hel på fatet men var då utkrusad med blotta skeden eller sleven i olika former och ränder. Att Djurbilder förkomit på bordsmör är obekant, men jag har läst någon gång om att namnet Smörgås har uppkommit därav att smöret formades till en stor gås som låg på ett fat på bordet, och att gästerna plockade den genom att ta lite med kniven över över hela gåskroppen men ej hals och huvud. antingen jag läst det eller hört det kan jag ej minnas. jag har ej sett det, ej heller har jag sett att smöret andvänts som ljusstake. På sommaren måste smöret förvaras på kallt å kyligt ställe såsom i källaren eller hänga det i brunnen. / Ostning. Ostning är så gammal sed så man vet varken dess begynnelse eller ända, det ostades i alla hem hos både fattiga och rika, såväl i Backstugan som på Bondgården eller Herrgården, men skilnaden var den att hos torparna blev det endast en gång på året ty alla ville ha en liten eller stor julost, ty en jul utan ost, (var som en Kyrka utan Prost.) sades det. I stora byar och även de små, så lånade dom mjölk för att få stora ostar, det kallades låna ostmjölk (Lånoste) då hade dom inga gillen utan dom lemnade sin lånta mjölk å så var dom kvitt den gången. all mjölken skulle vara färsk och nymjölkad och ej gräddskummad, såvida alla ville vara ärliga mot varandra. / Det kunde handa att om dom skulle gå med mjölk till ett Tiggoste (skänka bort mjölken) till någon fattig att dom lemnade gräddan hemma, men det var ju vissa undantag. War all mjölk oskummad så blev det Fetost, var den skummad så blev det Skummjölksost, Kärnmjölk kunde blandas med övrig ostmjölk men ej sjelvlopnad surmjölk. All ostning tillgick på samma sätt. Mjölken häldes hälst i större kärl och i stora kopparkittlar, ty mjölken skulle uppvarmas i den till Cirka 30 grader Celsius, före löpningen. I den stora öppna spiseln hade man en gämn brasa, över den sattes den stora trebenta fotringen, och på den sattes den stora kitteln fyld med mjölk. / hade man mera mjölk en kitteln rymde så öste eller skiftades den mellan kärlen tils man fått all lika värm, man tog varm å öste i den kalla och kall i den värma tils all blev lika värm. På golvet hade dom en krans eller ring av hopvriden eller flätad råghalm för att kitteln ej skulle rulla då kitteln lyftes på den. Nu hade dom löpämnet färdigt i flytande form och hälde i mjölken under ständig omrörning antingen med en lång träslev eller blotta armen, då den nu börja stälna eller skärahop sig så lemnades mjölken i stillhet nagon knapp halvtimma för att mysjan skulle skilja sig från vasslan. Kärlen var under denna ti över täckta. Under tiden lagade man till ostbänken ellett [eller ett] lågt bord som sattes något lutande / för att vasslan skulle rinna åt samma håll då dom skulle trampa osten som dom ofta uttryckte sig Nu var ostmysjan färdig att röra om, vilket utfördes med händerna och armarna, och så öste dom av så mycket vassla som gick att ta av det gjordes med någon skopa eller kopp vad som lampade sig bäst, På bänken eller bordet lades tre träslåar hälst ett korsträ att sätta ostkorgen på. Wid ostning var dom alltid två den ena prässade mysjan i korgen och den andra silade upp. Nu sattes korgen på träslåarna, och i korgen lades en handuk eller linneduk, den formades mycket väl efter kantorna så att det ej blev några stora veck, ty då blev det ej släta kantor på osten / Innan duken lades i korgen så blöttes den i vasslen för att vara mjuk och böjlig. Nu började dom sila upp myssja och lägga i korgen, den gnuggades sönder och så blev det att packa i korgen varv på varv så hårt som det gick för att prässa ur vasslan, ju hårdare dess bättre, dom packade alltid på så att dom fick råga över korgen för att dessbättre kunna prässa den, då dom nu fått den full så tog dom alla fyra hörnen på duken och lyfte ur osten så tog dom en annan duk å lade över då dom tagit bort den första och så vändes osten och lades åter i korgen och prässades då mera försiktigt. sedan dom lakt på en torr duk ovanpå för att avlägsna all befintlig vassla, så var den färdig. / Hade dom nu fått myssja över så tog dom en liten korg och packade den i den samt silade all vasslen, och dessa räster lades i den lilla osten. Silningen gjordes genom någon liten sälling eller rivjern eller durkslag å bläckplåt med fina hål. Detta blev den lilla osten lillosten (smulosten) denna lilla ost måste behandlas på samma sätt som den stora. Sedan vändes ostarna ett par gånger dagligen för att ligga i torra dukar och få bort vasslan fullständigt, ty fans det vassla inuti osten så surnade den och osten kom i jäsning och sprack någonstans, och så möglade den inuti och blev delvis både oduglig och osmaklid ja till och med blev det mask i den. Ofta tvätta osten med sprit då den började torka av / (Salt på ströddes då den var ostad) Koka Wasslen. Då ostningen var färdig så skulle vasslan kokas, dock inte all (om det var mycket) nu sattes kittlen åter på sin ring, då det började koka sakta så så skar dom vasslen genom att i hälla lite ättika så blev det som ett gräddskum över, detta skummades av det kalla för vällvassla, den var nästan liknande lindrigt vispad grädda, den åts liksom annan mjölk Somliga kokte gröt av den med tillsats av gryn och mjökl. Wassla som ej koktes fick stå i ett träkärl en tid så bildades det en grädda på den, den avskumader och vispades till smör, det kallades för (Wattlasmör) sådant blev det mycke lite. / Mesost Messmör Hur den tillverkades är obekant. Dessa sårter tillverkades vid fäbodarna har jag hört berättas, men om det förekom i småland är mig obekant, men. Kläsost. är fullt bekant. Den osten var en tillfällig matsäkost då dom låg ute på arbete en hel vecka, samt på färaresor och till långväga marknader. Min gamla syster nu 75 år och boende i Karlstorps socken Östra härad berättade härom, hon har tjänat Böndpiga i 8 år och varit med om både smör och ostberedning. Mjölken till kläsost värmdes och löpades som till vanlig ost, mjölkmängden togs efter som osten önskades stor till, i denna Mussja blandades lite kryddor / av kumsing [kummin] riven ingefära något korn starkpeppar och salt. Så togs myssjan upp och lades i en handduk och blandades väl, så kramades all vasslen ur, sedan prässades detta lilla knyte ner i en liten ostkorg så att osten blev platt och fick sidokanter, samtidigt hade dom kokande vatten i en gryta, så lyfte dom upp ostknytet eller den lilla osten och doppade ner den i vatt=net för en liten stund eller några minuter, så lyftes den ur vattnet och duken togs bort. Då den sedan kallnat av så bryntes den på en vanlig stekpanna i en hel del sallt smör, så att den fick en brun skorpa på båda sidor då den var långsamt brynt å fick kallna så var den färdig. / vår moder Anna Katrina gjorde rätt ofta sådana till matsäck åt far då han var borta hela veckan på arbete. Ost bereddes endast av Komjölk. Getost och Getmjölk är obekant, därför att Getter ej användes i Smålan, åtminstone ej i vår del av Småland. Möjligen något exemplar, ty dom måste då gå bundna. Fårmjölk användes ej, dom alstrar ej mjölk mer an till sitt lamb. Märmjölk är ej duglig till Menniskoföda. Men jag har någon gång hört berättas att märmjölk skulle bota Kikhosta på barn. men om det hjelpte är obekant Men fölungar kan uppfodas med Komjölk det är beprövat. om dom blott kan få dem att dricka. / Ostlöpe Bereddes alltid av Kalvmagar s,å,k. fjärde magen av en ung kalv (6 dagar gammal) Kalven förvarades i en kätte med ren halm, en eller en och en halv timme före slaktningen skulle han givas ganska mycket nymjölkad mjölk. Då han nu var slaktad så togs mag=säcken och innehållet urtömdes det var nu endast mjölkmyssa av den mjölk han fått någon timma föråt, denna myssja togs väl tillvara, ty den skulle åter en gång senare läggas i magskinnet. Magsäcken skars ej upp utan den vändes (vrängdes) ut till in, nu flåddes det innersta skinnet av, det fick ej tvättas utan endast torkas med rent linne sedan lades det på ett bord och / inarbetades med ett par handfulla sallt till sammans med mjölkmyssjan både in och utvändigt. Efter denna kraftiga saltbehandling så lades alltsamans ner i en lerkruka, der skulle det ligga 5 a 6 dagar, sedan togs det upp ur sin saltlade och hängdes upp för att torka, under torketiden så späddes det på någon kopp gräddmjölk i laken. Då skinnet var tort så ihäldes allt som fans i kruka med lite tillsats av kumming och ett glas Cognack samt något starkpeppar, sedan knöts öppningen i hop och så lades det åter i krukan då det var val krammat och innehållet väl blandat, så ströddes det åter på lite sallt, då det nu leggat i krukan någon vecka så togs det upp och öppnades och laken i häldes, sedan hängdes / det upp för att genomtorka. Under torkningen så kramades det rätt ofta och så var det färdigt efter en lång tid. Då det sedan skulle användas så skar dom av en liten skiva och blotte upp till en lösning. Wille dom nu inte skada skinnet så öppnade dom det å tog av innehållet, ty det höll sig alltid mjukt. Då dom nu upplöst massan i ljumt vatten och fått den i flytande form, så häldes det i den varmda ostmjölken och så tillkom ostmyssjan eller (ostplåcka) som det ochså kallades av en del ostgumor. Löpe berett av kalvmag var flerårigt, det bereddes alltid av Bondmororna, ty dom hade ju alltid kalvar, men alla som slaktades behövde ej användas till Löpa. / Ostkorgar. Dessa tillverkades i alla storlekar från lägst 4 tums diamet upp till 12. tum kansje mer, det var inga bestämda mått. Matrialet till dem var smäckra granrötter som hackades upp under granarna i skogen dessa klövs i två halvor och putsades väl, då dom band med dem så blöttes dom först för att vara riktigt mjuka. De sprötar som dessa syddes (Bands) om var hasselsprötar som spingades av Hasselkäppär och putsades väl till. Korgarna måste vara både runda och grada uppstående sidor. Djupet i dem kunde också vara olika. Så började dom så smånnigom lagga dem av trävirke, så fort den gamle korgmakaren gick bort, ty dessa var Hantverkare och hade det till sitt yrke. / I de laggade korgarna måste det göras tätt med hål i sidorna för att vasslen kunde silas ut under prässningen av osten i de flädade eller (sydda) korgarna siprade vasslan ut mellan sprötarna. Då korgmakaren fått i hop ett litet parti så band han hop dem och gick till någon marknad och sålde dem. I ett större Hushåll eller på gårdarna hade dom flera ostkorgar, både stora och små, dom lånade ofta korgar av varandra i en by, eller till torpen Korgarna måste alltid hållas väl rena och tvättades och torkades väl då dom varilt använda. Ostarna fick vanligen vara i sin korg någon vecka, men vändes dagligen och ömsades torra dukar Nu fins det någon liten industri som troligen tillverkar ostkorgar men dom användes nu mycket lite gamla fins kvar. / På foregående berallat [berättat] sätt tillgick Mjölkhushålningen i Smålands bygder för 75. a 80 år sedan. Nu saljes mjölken till Mejerierna, och ost och smör säljes både där oh i butikerna, det fins nu för lite folk å arbetskraft på Lantgårdarna för att arbeta med smör och ost. Men de flästa lemnar nog så mycket mjölk hemma någon dag så att dom ostar sig en julost sjelva. Statare – Torpare – Backstugesittare har gått bort nästan till fullo, och med dem de gamla minnesrika ostgillena. Dessa gillen betraklades nästan som en högtidsdag i gången tid En dag i oktober 1948. tog jag en liten paus å gick in till vår grannmor August Enstard (hon är 76 år) för att hämta en Tidning, då säger hon / nu kom du lagom för att hjelpe mäj lyfe å kitteln på spisen så slipper ja öse ur mjölka, skall ni osta, säger jag, ja ja sulle ysta oss en julost, för en kan alldri få non go ost nu för tien, tacka vill ja då en hadde gåren vå en hade go ost, då hadde en kalve mage (Kalvmage) å göre löpe utå dä va bå bra å billit dä här en köper ä så dyrt. Hur mycket mjölk är detta frågade jag? dä ä 50 liter vi köpte på Mejeriet, jag frågade, hur mycket ost kan ni få av den? ja dä borde bli 5. kilo eller fyra å halft när han är halvtorr. (Augusta bryter målet lite på aspolans [?] dialäk) Hon är född i Hjorte socken Kallmar län. / Som det i det berättade ej är angivit någon särskild sagesman ber jag få tillägga att det är till största delen hämtat ur mitt eget gamla minne, med lite tillhjelp av min gamla 76.åriga syster Anna Thellgren Karlstorp. Wåra fäder och förfäder var landtbrukare på olika platser Då min syster blev 15 år så kom hon ut i Bondtjenst, Wi hade då tre kor och ett par oxar, jag måste stanna vid hemmet dels för att fortsatta i mitt då påbörjade yrke samt vara mors dagliga hembitrade vid olika arbeten. genom detta så fick jag lära mig nastan allt aw de Kvinliga göromålen i ett hem, och tillochmed hjelpa andra nere på gården vid Byk (tvättning) och slaktning. Detta är förvarat i minnet. / Wasslagummor till oststugan War det ostedag i byn eller Torpstugan så var det vanligt att några fattiga gummor fick bud att få en kruka Wassle om dom ville komma efter kl: 12, ty då borde ostningen vara avslutad, och det blev dom alltid tacksamma för, ty dom viste att dom fick Sumpakaffe å kansje ett par kakor. Sumpakaffe kallades det, ty det var vanligen ett avkok på förmidagens sump, och det blev ej alltid det sämsta, vasslen dom fick anvädes både till gröt och degspa, och därtill så fick dom en glad pratstund. och det till gick ungefär så här. Först kom tyska Lotta. Ga afta hos er Anna Kari, å tack för sist. ga afta Lotta, å välkommen, ja skickte bu te däj om du ville ha ett Krus vattle- / ja ja tack sa du ha, gusigne däj för dä, dä ä så gott å få när en ä fatti å inte har nå mjölk, ja dä ä så, Wa go å sett ner nu kaffet koka nu, Tack sa du ha för dä anna kari, men ja få inte va så länge för ja han ä åt skojen å han sa att han kom hem ve tretien sa an. ja få lov si dia osta anna kari, ja kom ut i köket så du få sit. ”Ja”. ja må då säjja dä, dä va obegriplit så stora å granna å två stycken ti å mä, vem ha hjelpt daj å ysta ana kari? jo då har Käramor Klang jot, för si ho ä så slängen mä sånt där som du vet, ja ja må då säjja dä så rart dä ä jot, hur många Kanner Mjölk ha du hatt te dom? ja ja sa säjjä att dä vet ja inte, för ja ha inte mätat na, men möe va dä / å ja ä så gla ve osta, ja säj dä, va go å sett ner. Tackså vist! Nu kommer Päs Britta, ja skikte bu te henne mä om ho ville ha vattle joså: ja då få i drika kaffe på en gång. Gusinne ana kari! Tack för dä Britta. ja sa la hälsa å däj me Lotta ga ofta hos dej, å du ha komit mä hit! ja ja ha fått löfte om vatte å dä få en inte förakta då en ä fatti, mä nä säj då, du ha så rätt i dä vi tycker så bra om vattle, ja dä gör bå Pär å ja. Wa ga å sett ner Britta nu ä kaffet kokt. ja ja sulle inte va länge för Pär gick neråt byn ett ärene. Nu sa i va så goa å drecka kaffe ja häller dä ur kokan, ja sulle köpt en kaffekanna te ystet, men ja hade inte rå te dä, dä ä så möe / som behövs ändå – va så goa å gå nu. ja tack, gå nu forst Lotta, nä nä gå du Britta, nä du kom före mäj Lotta, ja följs åt då kaffet kållna presis vaför så i setta å krusa, va så goa, ja då följs vi åt då. Men ja har dålit mä kaker som i sir, de har gått åt i dä för dä kom fler än jag tänkt, ja dä va la rolit, då har du la fått möe ost? ja dä ä dä ä dä. Nu sa ja fylla på mer kaffe va så goa Tackar mjukast! Du har hatt goa kryder i ditt brö Anna Kari: ja dä ä bara lite Karimuma, å så strödde ja på lite kanel. ja, ja känner la dä, dä sala nott vä då en har nätt ommet, ja dä va så att dä ble nätt mä mjölet så ja feck spä ut / dejjen mä lite kokta potater, å å derför så ble dä lite ovanlit, ja kära du dä ä så gott dä käns då inte på smaken sa Britta. Tack sa du ha för gott kaffee, håll te goe. ja sulle ta si dia osta innan ja går, ja då få du lov Britta kom sa du få si, ojojojoj å dä tva? dä va välsignat då må ja säjja dä, en go Guss gåva som du fått. Nä ja ä så länge ja tänker johan ä hemkomen nu ja då sa ja gå mä sa Britta, då få vi sälskap te hajsgrinna. ”Ja: här är era krus nu ja har hält dom fulla, ja välsignar dej därför sa Britta, å tack för allt gott vi fått adjö då, jo dä va sant ja fråjte inte vem som hjelpt / å osta? jo dä har kära mor Klang för ja bana ta mä lite löpe för dä har ho allti så bra i fall met inett räkt te, men dä gjorde dä, ja ho ä så sklig i alt ja adjö mä er adjö – dä va sant ja glömda fåjä däj Britta, ska du ysta i höst? dä vet ja inte om ja få rå te, å så ä dä så lessamt å tigga ostmjölk, ja, ja få la si hur dä kan gå adjö mä er. Wid Kohagsgrinna stannad de båda gummorna för att fortsätta samtalet, och det blev ungefär så här. Britta, ja dä va möe ost Anna Kari hade fått. Lotta – ja undra på dä hennes kar Nils Johan ä hantverkare å arbetar åt de flästa i sockna, så de kan la inte / neka för å ge dom lite ostmjölk då de ber omet, ja dä sär du sant. Britta – ja dä ä ju så hantverkare får j mer, dä ä så mä bå skrädare å skomakare dom ä dom mer goa ve, du vet la att Korgmakarns Ana i Wattenlösa hade tiggyste, å fick fya osta, fast dom inte va så stora, ja dä ä så mäst att det blir så olik delat å adjö mä dej Britta vi träfs la ve Kyrka om sönda, om vi har hälsa ja. dä gör vi, men om Pär går sa få la ja stanna hemma, å ja har Gus or hemma, ja läser allti prädikan i Lutters Huspostilla, ja Gu hjelp oss, adjö mä de Lotta. / På ett liknande sätt tillgick det ute i den Smålänska skogsbygden bland torpare och Backstugusittare på 1870.talet då någon haft ostning, och de gamla gummorna i granskapet fått löfte att komma dit å hämta en kruka vassle. Jag vill knappast blygas för att säga att det berättade är från mitt föräldrahem Dahlshult i Kråkshults socken Östra härad Hur allt talades kan jag ej fulständigt bekräfta, ty jag var då blott 7 a 8 år. Men personerna mins jag väl, och det gamla talsället är ännu inte bortgånget hos de gamla, det får man höra på ett kafferep då några gamla tanter kom tillsammans. Personerna. Anna Kari. min moder Päsbritta en 75.årig grannkvinna Tyska Lotta gamal grannkvinna, hon var änka Korgmakarens Hustru Anna i Wattenlösa / ULMA 19721 Ort: Karlstorp, Småland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning 59 bl. Informant: K.J. Nilsson 1948 (f 1869)