Transkriberad uppteckning

Förr firades Luciadagen – den 13 dec. – allmänt, här i orten och då började man "få på hänn", att Julen var i annalkande. Då började förberedelserna till Julen, med julbak och bryggd av julölet. På den tid då husbehovsbränningen var tillåten, var julbrännvinet redan färdigt, och sedermera inköptes alltid ett försvarligt kvantum härav, först för ett värdigt firande av "Lusse" och det egentliga "jula-brännvinet". Man kunde naturligtvis ej värdigt fira "Lusse" utan brännvin, och än mindre julen, - "Ingen Jul utan brännvin", hette det allmänt. "Lusse-môre" ville man slakta "julgrisen", om det var möjligt, men som det fanns flera grisar än slaktare, så kunde inte alla få slaktat "jula-grisen" på "Lusse-môre", men slaktarn gick alltid dit han brukade få de flesta lussesuparna. Att på den tiden slakta en gris utan brännvin, var ju lika omöjligt som att döpa ett barn utan vatten. / Vid skållningen av grisen, var det icke vattnet som verkade, utan brännvinet, "som var med och när vattnet". – På ottan, då slaktaren kom och väckte husfolket, tog man sig först några s. k. "loppe-supa", medan kvinnfolken gjorde upp eld i den öppna spisen, i köket eller storstugan, - där slakten skulle försiggå – för att värma "skålle-vattnet". – Sedan intogs "Lusse-beten", bestående av ost, smör, bröd, honung o.d. vad huset hade att bjuda på samt en liten ”syp” emellan nästan varje tugga. – I senare tider, sedan kaffet kom i allmänt bruk, drack man en a’ två a’ tre små "gökar" (kaffe-halvar), ty nu var ju "môre-kaffet" kokt. – Sedan man nu fick sköljt nu allt detta goda med ytterligare några "småsupar", så var man i stämning. Slaktar’n tog nu "svinahårsrepet" i den ena näven och "den store kniven" i den andre och man gick så ut för att leda fram "nassen" till "slaktabänken". – Var det på ett "bra ställe", så vankade det nu, då grisen blivit stadigt "fastsurrad" vid "slakte-tavlan"; en liten stickesup – innan stickningsproceduren började. – Huru detta stundom gick är lätt att förstå, efter allt detta föregående supande, och slakten skedde alltid utan föregå- / ende bedövning. – Stundom kunde grisen hålla på att kvida en hel timme, innan han dog. – Härefter vanhade åter en "stickesup"; därefter en eller flera "skållesupar", u.s. weiter, så länge man orkade "stå bi". – Om man orkade, brukade slaktaren ”lulla” av hem på e.m. och fick då en reel "slaktbit" med sig hem, "te mor å barn’a". – Betalning skedde alltid efter ”hederlighet” in natura, varvid den ene alltid sökte överträffa den andre, så att slaktar’n fick alltid bra betalt för arbetet. – Såsom slaktare fungerade alltid någon gammal gubbe, vanligast någon gammal "gratialist" och någon renlighet vid slakten, det kom sällan i fråga. Om litet hår satte kvar på "syltan", så fick man raka den bättre på bordet, när man åt den och fjälsterna blevo, i de flesta fall, högst lindrigt rengjorda, före korvmatens "fjälande" i de samma. – "Fjälningen", eller korvstoppningen skedde så, att man genom ett s.k. "fjälehorn" (= en ring, cirka 5 c.m. lång, av ett horn), som infördes i fjälstrets ena ända, med tuppen stoppade nu "hackematen" (= hackat fläsk eller kött) i fjälstret samt sedan kramade nu den till fjälstrets botten, tills detta blev fullt, då "korva-skinnets" ända tillslöts / med en s.k. "korva-speta", av trä. – Vid Lussetiden var ännu tröskningen, som verkställdes med "prägel", ej ännu avslutad för året, vilket dock måste ske före Julen, varför arbetet bedrevs med all iver och Lussemorgonen tog man ibland "Lusse-beten" redan vid halv tvåtiden, för att sedan gå ut på logen, och tröska. – Vanligen väcktes husetsfolk tidigt på ottan, av husets dotter, eller piga, som tyst smugit sig upp och kokat kaffe, (sedan detta kommit i bruk) samt iordningställt "doppe-bröd", varefter, med början på "far och mor", husfolket trakterades. Härjämte var brännvinsflaskan obligatorisk. – Sedan husfolket trakterats, tog hon stundom med brickan en liten "titt in" till grannstugan – om gott förhållande rådde nota bene – för att även traktera dessa. – "Lucia", som hon kallades, var vitklädd, som en brud med en "krona" eller "krans", av "krôsaris" (= lingonris), på huvudet, vari brinnande "talgdankar" (små ljus av talg) voro anbringade – således "skön att skåda" - - - - - I senare delen av 1800-talet började man kläda någon vacker flicka till "Lussebrud" och en pojke till "Lussefar" eller "Lussegubbe". – "Gubben" var sällan något vidan vacker. Han hade vanligen ett "skråpukeansikte" (= mask / med ett stort vitt skägg). Dessutom medföljde några "tärnor" (stundom förklädda pojkar), vilka alla voro vitklädda, och så gick man, från 2-tiden på ottan, ända tills det blev ljust, i granngårdarna och bjöd, och mottog förtäring, sjöng och dansade med husfolket. – Endast "Lussebruden", som hade håret nedhängande, hade ljus i huvudet. "Tärnorna" däremot, hade endast ett ljus i handen. "Lussefar" hade, i de flesta fall, en lång, vit stav i handen. – Vid trakteringen förekom alltid en sorts småbröd (vetebröd, kallade "Lusse katter" eller Lussebröd) som bakats i god tid före "Lusse". - - - Huru länge "Lussefirandet" varit i bruk, här i orten, vet man icke, men ännu idag, förekommer det på flera ställen, att dottern på stället tidigt på "Luciamorgonen" undfägnar husfolket (på sängen), med kaffe, lussekatter m.fl. goda saker; varvid hon alltid uppträder vitklädd, med en krona av papper eller lingonris, eller krans på huvudet, med ett flertal brinnande julgransljus, av flera olika färger. – Varför "Lussebruden" är utstyrd på ovannämnda sätt, tror jag ej någon har riktigt klart för sig. En del personer att det skall utgöra en symbol, / för en ung, skön, oskyldig kvinna, som hette Lucia och någon gång, i den gråa forntiden, blivit levande bränd på bål. - - - - - - - - På hösten, när man "höstärjat" jorden (började tröskningen) – all jord, näml. åkrarne, ärjades, - ty plog kom ej här i bruk förr än i början av 1860-talet, då gästgivaren, J. J. Petersson, å Klevs gästgivaregård i Mårdaklev, inköpte en plog. Samma person inköpte i slutet av 1870-talet en amerikansk stålgrep. – Det var emellertid många, som begabbade honom därför. Stålgrepen liknade mon vid en "köttgaffel", lämplig som leksak för småbarn att leka med. Plogen, trodde man, rent av endast var ett redskap, som befordrade ogräsets trevnad, ty den myllade inte sönder jorden. I allmänhet hade man ej annat redskap (att göra sönder och bereda jorden efter höstkörningen, varför plogan inte ansågs lämplig). – I början av 1870-talet inköpte P. ortens första tröskverk, med "stående vandring". – Även detta ansågs som ett fördärvbringande redskap; ty alla agnarna slogos av havrehalmen och i följd härav blev halmen så "skäller" (mager), att kreaturen inte ville äta den. – På Stora Hyndarpsgård i Mårdaklev, fanns visserligen ett gammalt tröskverk / – av okänd ålder – som drevs med vattenkraft. – Detta tröskverk liknade inte alls nutiden tröskverk, ty det "prägla" säden, vilken lades fram på golvet, alldeles som man gjorde då man handtröskade med "sloga" (= prägel). – Då vattenhjulet sattes i gång, så började en hel mängd (jag tror det var omkring 10 à 12) "ekpåkar", som befunno sig i en inrättning, inne på logen, att bearbeta de förut där utbredda och upplösta nekarne. Då kornen "böstats" ur, stämdes vattenhjulet, halmen skakades, och kastades in i halmladan. – Detta var ju ett "pinna" tröskverk; ty agnarne blevo kvarsittande på halmen; vilken sålunda inte blev "skäller", eller mager. – Tröskningen skulle alltid vara avslutad före Julen, men man skulle alltid ställa sig så, att man hade litet att "kasta" (rengöra av säden), på Julafton, ty annars tog både säden och halmen slut, innan det blev någon ny gröda. – Då höstfloden kom började man förmala grödan, på sin lilla "enfotakvarn". I varenda liten bäck, där ett vattenfall fanns, stod en liten "enfotakvarn", ibland föga större än de vaktkurar, som finnas invid järnvägarne. – En enfotakvarn var / lik en s.k. "stående tröskverksvandring". – I bäckens botten anbragtes en stor sten, varpå, på en järndubbe i nedre ändan av en stor grov stock gick runt, på grundan, att där var anbragt skovlar runt stockens nedersta del; varpå vattnet forsade fram, vid hjulets ena sida och vid hjulet runt. – Stocken stod näml. vid vattenkvens ena sida. - När nu denna stock så ledes sattes i en roterande rörke – likt en leksakssnurra – fick även kvarnstenen, som inne i kvarnen, mitt över bäcken, hängde på stockens övre ända, en rotationshastighet lika med vattenhjulets. – Någon utväxling fanns således icke. På grund av hjulets obetydliga storlek, snurrade emellertid hjulet runt ganska fort. Kvarnstenarne voro ibland inte större än på en vanlig handkvarn. Det fanns även större "enfotakvarnar". År 1869 nedbrann en "enfotakvarn" – tullkvarn tillika – som ägdes av hem äg. Hans Karl Hansson Vallen övre Mårdaklev, i samma strömfall, där Mårdaklevs el. Valskvarn och kraftstation nu är belägen. - En liten "enfotakvarn"* fans vid de allra flesta bondgårdar. Då höstfloden kom började man att / mala, både natt och dag, ty på vintern, när kölden blev stark, torkade vattnet (eller frös bort) bort och vattenhjulet frös fast. – Den säd, som man möjligen inte fick förmald före Julen, fick man vanligen vänta att mala, tills vårfloden kom. – Man var emellertid mycket angelägen om, att få förmald all säd – utom vad man tänkte använda till utsäde (den s.k. "säa-säa"), - före Julen. – Huru brått man än hade med malningen, så borde man dock inte mala "Lusse-natta" eller "Tommesmässe-natta", för då ville* "Necken mala sin gröe" (= gröda). En och annan skrysam* person – som var ovanligt djärv – vågade sig emellertid på, att mala någon Lusse- eller Tomasnatt, men då råkade han alltid träffa "Necken", som gjorde, än det ena, än det andra spektaklet med kvarnen. – Vanligen grep han tag i hjulet och då stannade kvarnen. - Då brukade Näcken skratta, så att det gav eko i hela nejden. I min barndom hörde jag berättas (som fullt sannt tillika), att en person, "Petter i Lalycka" – i Burseryd Småland, strax intill gränsen av Halvs pastorat i Södra Kind – skulle mala en "Lussenatt". – Som han antog att han fick med "Herr Necken" att göra, / så hade Petter vidtagit vissa förberedelser, för att värdigt kunna möta "Necken". – Sålunda hade han "stoppat ett par vitlöka i rockaficka", och när han kom till kvarnen på kvällen, så eldade han upp en brasa, i den lilla spis, som fanns i "kvarnkammaren". – Det var tydligen, en för sin tid, inte obetydligt kvarn, möjligen en tullkvarn. – När det led fram emot midnatt stannade plötsligt kvarnen. Nu sade Petter för sig själv: "Bättre brödlös än rådlös". – Petter tog nu en eldbrand i spisen, tog upp en vitlök ur "rockaficka" och gick så ut och kastade dessa båda saker i "kvarnkaen"; varvid han smällde å en riktiger "dunderfis" – ty Petter hade hört: "Att *fes, å *all å vitlök, dä fördriver *skarsty". Då Petter utfört detta lilla trollknep, började den gamla kvarnen att gå, så att det höll på att uppstå gnideld, oaktat "dublen gick nere i vattnet, på böehuss botten. Det dånade i luften som om åskan gått. Petter hällde, så fort han kunde, den ena hovresöcken efter den andra i "kvarnskruven". På morgonen, när äntligen Petter fick herravälde över kvarnen, hade han / förmalt all sin säd, - "Ja, fort å bra gick dä, men ja vell ändå allri göra om’at". – sa‘ Petter. - - - - - Då man i kvarnen fick besök av "Necken", som vanligen brukade sätta in näsan, vilket liknade trynet på en spädgris (svart), genom någon "springer" i golvet; skulle man säga: "Lussenatt i natt, ‘ Klobbadask! Klobbadask!" – Och så skulle man sticka en eldbrand mot trynet. – Då försvann "Necken" och kvarnen började surra runt med oerhörd hastighet och det dånade, "såsom vid ett stort väder". – Jag har hört berättas om en person, som var i en kvarn för att mala, en "Tomasmässonatt", då "Necken" är lika besvärlig som "Lussenatten". – För att fördriva tiden satt mjölnaren, vid sin lilla spis, och stöpte blykulor. Allt var tyst och stilla till emellan 12 och 1 på natten. Då hördes ett väldigt dån i luften och strax därpå stannade kvarnen. – Då kom där plötsligt upp ett litet svart "tryne", genom en stor golvspringa, strax intill mjölnarens fötter. Det började lukta svavel och det rök ur det lilla trynets näsborran, den lilla munnen öppnades och röt, med en ihålig tordönsstämma: "Har du sett ett så vackert tryne?" – / "Ja, nog har ja dä!" sa’ mjölnar’n, medan han varsamt tog sin stöpslev ur spisen. Nu hällde han det smältande blyet i "trynets" ena näsborra, sägande till Näcken, som fanns bakom "trynet": "Har du nånsin fått så varmer köss?" – Nu försvann "Necken", med stort dån och kvarnen började åter gå som vanligt och "Necken" lät inte mera höra av sig "uti then natterna". – I Borås var det en s.k. stormarknad Thomasslogen. Denna marknad kallades "Tommesmässemärten" – och finns ännu kvar för resten – och besöktes förr allmänt av befolkningen, här i Södra Kind; allt intill 1900-talets början. Förr iakades vad malsvävnad som hemslöjd, här i Kind, på varenda bondgård och även torp, där man förr drack många för. – Om "Tommesmässe-mârten", skulle man alltid till Borås, för att sälja vadmal, då man färdades den långa vägen (6 mil) = 6,4 nymil, efter häst och stundom åkande efter oxar. En sådan resa tog tre a' fyra dagar i anspråk. Även rävskinn brukade man sälja på denna marknad, där det fanns köpare från landets olika delar. På denna tid, isynnerhet före 1890-talet, innan strykniven var allmänt känd, var här mycket gott om / räv. De fångades vanligen i stora saxar, med s.k. ”draggiller”, och kallades "blanksaxar". – De skulle nämligen skuras, så att de voro blanka som en silversked, ty räven skyr lukten av rost. – Saxen, som plägade utläggas på någon "kompost", döljdes med havreagnar, sedan den först blivit bestruken med "rävasmörja"*. – Denna "salvas" huvudbeståndsdel var osaltat smör eller svinister, tillsatt med några droppar anisolja m.m. – Det erfordras åtskillig vara, försiktighet och praktik, att fånga räven i sax, - ty, "räven å rävakarl’n ha’ aldrig samma mening". – Det fanns emellertid en eller flera s.k. "rävakära”, som varit specialister på rävfångsten i sax. – På 1870-80-talen var vanliga priset, på "Tommesmarten", i Borås, 5:-kr för ett rävskinn och för ett särdeles stort, vackert skinn 6:-kr. – "Tommesmasse-marten" var även en stor svinmarknad. Den, som hade någon "skålling" (slaktad gris, i helt fall), skulle alltid sälja denne på "Tommesmasse-marten" i Borås. Vid hemfärden köptes förnödenheter för Julens firande samt litet julklappar hem, "te mor å barna". - - - - - När man väl fick "sovitmarknadsruset av sig" var det hög tid att tänka på inköp av "julabrännevinet", som skedde å Klevs Gästgivaregård, / som var den största i södra Kind. Visserligen fanns där en mindre sådan i Hid, i Ö. Frölunda socken, men detta var endast en s.k. "stopa-klo", där ej mindre kvantum fick säljas än ett "stop" = ½ kanna, eller 1,3085 liter. – Tre mil norr om Klev var Svenljunga Gästgivaregård och 4 mil söderut var Sjönevads gästgivaregård (i Halland), således var Klev bäst i läge för södra Kinds befolkning, i fråga om inköp av sitt julbrännvin, och mycket brännvin såldes där. Enl. dåvarande gästgiveriförordning fick brännvin – brännda eller distillerade drycker – ej säljas efter klockan 10 på kvällen, men så snart klockan slagit 12 på natten, fick försöljningen åter börja. – Vin och öl samt porter, fick man sälja dygnet runt. – Jag vill minnas, att det var i slutet av 1880-talet, som en förordning utkom, att man ej fick öppna utminuteringen före än Kl. 7 p.m. och stänga den kl. 8 e.m. på dag före helgdag; samt att brännvin ej fick säljas till barn under 15 år. – Den s.k. "Jula-veka" (= julveckan) d.v.s. veckan före Jul, var där alltid livlig trafik och folksamling, å Klevs gästgivaregård. Redan klockan 4 eller 5 på morgonen (1860-1890-talen) började såväl åkande som gående anlända, somliga med ett flertal små kaggar / på ryggen, andra dragande sina ankan, på slädar och dragkärror; åter andra bärande sitt fludium i stora fina blankskurade hoppar – eller mässingskrukor och kopparspannor. De, som åkade efter höst hade hel – eller halvan hare och även, stundom t.o.m. större tunnor. I helankar är 15 kannor = 40 liter. – Härav torde framgå, att på den tiden (1870-80-talen) "söps det med lite ordning", som man plägade säga, här i Södra Kind. – Vid jultiden brukade brännvinet säljas för 10 daler = /:67 kr. och övriga tiden plägade priset vara 2:- Rd = kannan (1 kanna = 2,617 liter), alltså betydligt billigare än nu, och dessutom av 50% styrka. – Detta kallades 6-gradigt brännvin. Det var belagt med höga böter, att sälja brännvin, som ej höll denna styrka. – Detta var ganska lätt att kontrollera, ty om en bit talg flöt – och ej sjönk till botten – då den lades i brännvinet, så var detta "för svagt" och "olagligt att sälja". – Då man fått sitt kvantum "julfludium" expedierat, gick man till den på samma ställ belägna järn, speceri och diversehandeln, för inköp av litet av varje. Bland annat smått och gott, måste man köpa "sirap", för beredning av s.k. "siraps-brännevin" som var vanligt brännvin, med en försvarlig tillsats av "sirap". – / "Sirapsbrännevin", kallades även "fruntimmers-brännevin", förekom jämte "piccardon" – en sort billigt vin, à 50 öre helbutelj – vid förplägning av kvinnor och barn, på "jula-gillena" och "det gick åt som en söter bit". Det var intet ovanligt, på julkalasen, få se både fruntimmer och småpojkar åtskilligt rörda av sprit. Även brukade man tillreda en del "malörtsbrännvin". Detta användes dels "te môre-sup" och dels som medicin, vid magokommor. Detta brännvin var en riktigt "hälsodryck", man sade: "Dä ä dä, som rainsar (rensar) magen för både lort å lus!" - - - - - - - På morgonen Julafton*, började man hyfsa i ladugården och strö hackat granris i kättor, bås och på gödselhögen. – Sedan skulle julgranen hyggas och sättas på fot samt sätta en gran vid varje sidan om "förstukvisten". Vidan borde man sätta upp ett par granbuskar med "nekar" till spinkarne och en en större gran på "dyngan", med en stor "nek" i torpen. – I skymningen tvättade man sig och tog på helgdagskläderna, varefter man "doppade i grytan". – Härefter utdelades – eller också kastades in, av en därtill utklädd tomte, julklapparna. – Före 1860-talet bredde man i skymningen ut den s.k. "julahalmen", på golvet, till stor fröjd, isynnerhet för barnen. – / Kreaturen skulle på kvällen ha ett särdeles kraftigt "målmat", av det bästa man hade att "bjuda på" och en del ställen sattes även i ladugården fram en liten träskål med mjölk till "Tomten". – Om morgonen, påstod man, ibland, att man tydligt kunde märka, på juldagens morgon, att Tomten verkligen ätit av mjölken (råttor?). – Sedan man på aftonen intagit ett försevarligt "Julamål", vari alltid ingick lutfisk, s.k. "blötefesk" – spillånga, gråsej (någon gång även rocka), gick man ganska tidigt till sängs, ty mycket tidigt i ottan skulle man gå till närmaste "Julotta", i kyrkan, där högmässan stundom började klockan ½ 6. – "Vitergröt" - kokad av korngryn, eller i senare tider av risgryn och mjölk, skulle alltid finnas på bordet hela julhelgen i genom och likaså "jula-sölta" (sylta). – I vardagslag åt man "grår, gröt", av mjöl och vatten. – I "julagröten" lades stundom en mandel. Den av husets döttrar, eller pigor, som hade turen att få mandeln (då hon åt), blev gift under påföljande år, eller åtminstone blev hon först, av husets kvinnliga medlemmar, gift. – Då man åt julgröten brukade var och en att läsa ett "gröta-rim", som stundom hade ganska egendomlig "rytm", eller "sammansättning". - / Det var brukligt, att var och en, i tur och ordning – husfar, husmor och barn först, sedan drängar och pigorna sist – taga för sig av gröten, skulle säga ett s.k. "gröta-rim". Alla åto vid ett gemensamt långbord. – På ett ställe var en "något luden" (= dum) dräng, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i en träsko, Gud välsigne husbon’s stövla!" - - En annan gång var det en sådan drängpojk, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i e fôr (= fur) så hoppa’n upp i a gran!" - - Stundom kunde man hitta på både spydiga och sörande grötrim. Sålunda var det en gång en piga (på Klevs gästgiväng.), som rimmade till en annan: "Denne gröten ä kokter i den lella gryta, å inte i den stora; blir Du inte geft i vår, så bli du hora!" Vederbörande sprang från bordet och började gråta, men till all lycka, blev hon gift på våren, annars hade nog den fula förutsägelsen gått i fullbordan, vilket sedermera konstaterades. - - - - - Under julhelgen brukade man beströ stugugolvet med fint hackat granris – sedan "julahalmen" kommit ur bruk. – Att "julahalmen" kom ur bruk hade sin / orsak däri, att när man började bilda brandstodsbolag, så var det i bolagens reglementen en paragraf, som förbjöd inläggandet av halm i stugorna, vid "juletid". – På julafton – "i solakvällen" – då solen gick ner, börja man att kläda julgranen och julbordet. I julgranen hängdes varjehanda "grannopapper" innehållande nötter, russin eller små svekerbitar, i brist på annat gott; hembakade s.k. "papperskonfekt", stundom av en hv. decimeters sidor, med ett grant "konfektsmärke", (bild av en egel, eller annat himmelskt, eller jordiskt väsen) och därunder på en smal vit pappersremsa en devis (läsning) i två rader, som merendels icke alls var i stil och sammanhang med den ovanför anbragta bilden. – Som exempel kan jag nämna, att jag en gång såg ett stort konfekt, där Jesu himmelsfärd var avbildad. På devisen stod att läsa: "Jag går mot döden, var jag går". – Denna devis var naturligtvis avsedd för ett begravningskonfekt, men detta hade "svekerkokar’n" ej reflekterat över. (möjligen var han ej läskunnig?) Karamellerna utgjordes av en eylinderformig "svekerstav", 5 à 10 c.m. lång, omlindad, eller liksom konfektet, klädd / med kulört "silkepapper" och detta var i ändarne klippt till långa fransor, som sedan krusats. Kring karamellen var även virad en s.k. "devis". – Vidan upphängdes små hembakade; vanligen av pepparkaksdeg, - formade djur, hundar, katter, grisar, får, haror och höns. Dessa figurer uttogs ur degen, med mått av bleck. Även skulle barnen få var sin "gubbe" och ""käring" samt en julahäst, ko och julagris, av samma deg; som på senare tid fanns i handelsbodorne. Dessa större föremål, jämte en stor vetebrödshäst, ko och gris hade sina resp. platser på barnens "julabord". I julgranen hängdes även äpplen. Ljus var det naturligtvis också i julgranen och dessa brukade man själv tillverka av vax – på Julaftonens förmiddag – och tillgick på följande sätt: Moran klippte trådar, av s.k. "ljusevekagarn" – som användes till talgljus – cirka 2 meter långa. Sedan smältes vax på en lertallrik (vanliga före porslinets tid), vari dessa trådar drogos, varunder man nedhöll dem med en tjuvig träkvist, varigenom tråden fick löpa, så att han hölls nere i vaxet. (= liten träkvist) Trädarne lade sedan (raka) ut på ett sofflock e.d. att / svalna, varefter de på nytt drogos genom träklykan, i vaxet och så förfor man åter, gång efter annan, tills "vaxstapeln", som den kallades, blev av en vanlig blyertspennas tjocklek. Sedan avklipptes härav julgrans ljus, ungefär en decimeter långa. Några ljushållare förekommo icke. Ljusen fästes i granen genom att de kramades fast vid grenarne. För att ljusen skulle bliva mjuka och sega, skulle vaxet vara tillsatt med s.k. "tjock terpentin", (venetiansk terpentin). Då dessa ljus brände, fylldes rummet av en behaglig, stämningsfulldoft, av vax. – Julgransljusen tändes julafton, juldagen och Annandagen, Nyårsafton, Nyårsdagen, Trettondagsafton, Trettondagen samt den dag under helgen, som man gjorde sitt "julhalvs". – På en del ställen hängdes även upp, under Julen, små kronor av halm, med små talgljus uti: Dessa voro gjorda av styva "råghalmspipor", som sammanbundits med starka trådar. I halmpipornas knutpunkter sattes tofsor av färgat garn eller kulört papper. Stundom gjordes dessa kronor av vassrör (då trådarne träddes igenom rören). Dessa kronor blevo mycket solidare, än halmkronorna. – Om * (* Knut = den 7 jan.) Knut brukade barnen få bjuda / hem till sig sina bekanta, för att "ruska" julgranen och duka av barnens ”julabord”. – På en del ställen ruskades granne ej förr än om "Lilla-Jul" eller "Barna-Jul", som Kyndilsmässan (kallad "Kjönnesmässe"), kallades. I enstaka fall plundrades icke granen och julbordet förr än "den riktige Knutada’n", som infaller den 13 januari. - - - - - På "julabordet" (barnens) hade varje av barnen, inom familjen, sin egen, privata, "julahög", i vars botten fanns en väldig, av vetedeg flätad ring, en s.k. "flätering", en dito mindre sådan. Härpå ett "8-taggahjul" och så ett dito, "4-taggahjul", av vetedeg, något mindre än det förra. – Bottenringen var cirka 25 c.m. i diameter. – Ovanpå hjulen låg mindre och mindre enkla ringar och överst en "lussehatte", eller ett konfekt, karamell e.d. så att "jula-högen" i sin helhet erhöll formen av en pyramid eller kon. Omkring "julhögen" reste man upp "jula-hästen" och de andra bakade djuren och framför dessa restes ”pepparkaksgubben” och hans "kära hälot". – På julbordet brukade även "Noaksark", de "Vise männen" och andra bibliska symboler förekomma (på 1880-talet), samt dessutom alla barnens leksaker, hundar, katter, fåglar och dockor m.m. m.m. av porslin som ej så noga kan specificeras, och en s.k. "Jula-båge". – / "Julbågen" var gjord av en trägren, som böjdes och med båda ändarne fästes i en bräda. Bågen omvirades med silkepapper, som klipptes i remsor och krusades. Pappersremsorna voro av många olika kulörer. Brädan, eller foten, kläddes även med silkes – eller också, s.k. "glanspapper" (konfektspapper). I bågen sattes (i ljuspipor av bleckplåt) små hemstöpta talgljus, till ett antal av tre, till sju stycken – i senare tid, 1880-talet, användes refflade, färgade paroffinljus, s.k. "julgransljus" i bågen – och inuti bågen hängdes konfekt med Kristusbilden och andra från bibeln. På julbordet fanns även större ljus i stakar och även mitt på bordet ett stort grenljus. På en del ställen fanns även en stor "tre-armad" ljusstake av metall eller trä. – På "bättre ställen", där man hade ljusstakar av malm, mässing och tenn, skulle dessa blankskuras och användas under Julen. På julbordet skulle även finnas en s.k. "ljusesax", att "snoppa" talgljusen med. – Då julbrasan brann, satte sig husets medlemmare kring den öppna spisen. Då det "sprakade" kastades stundom gnistor och små eldglöd, långt f / fram på golvet. Den, som först träffades av en gnista, blev först gift. – Granved sprakade mest. - - - - - - - På många ställen var det brukligt, att i taket över julbordet "spika upp" en svart schal – sådana voro här i orten allmänna på 1860-1880-talen – och i schalens mitt uppfästes en s.k. "silke-schalett" – även mycket allmänna – i bjärta färger och i schalettens mitt hängdes en liten, av blank, förtennt bleckplåt förfärdigad ljuskrona (1870-talet), försedd med små speglar och förskönad med tofsor av kulört garn. – Sådana kronor var här flera personer i orten som tillverkade, men de vackraste tillverkades av soldaten och urmakarne Karl Gustaf Klang, Aspatorpet, Mårdaklev. – En stor vacker ljuskrona i Mårdaklevs kyrka – af polerad messing, med en mängd speglar – är tillverkad av Erik Johansson Hästö, i Håksviks socken. – Samme person kunde även gjuta runda s.k. "dumbjällror" och boetter till fickur, av silver och nysilver. Ju flera "dumbjällror" man hade på selen, till ottesångsfärden, till julkalas, vid bröllops och barndopsfärder till kyrkan och vid andra högtidliga tillfällen, desto rarare var det; och desto mera blev man uppmärksammad. – / På juldagen var man tidigt uppe, för att besöka Julottan. Fruntimren voro då, - liksom på de andra större högtidsdagarne, böndagarne, vid nattvardsgång, barndop och begravningar m.m. – klädda i svart dräkt och stora vita förkläden och huvuddukar (stärkta), - men på andra söndagar hade de, isynnerhet sommartiden, kulörta kläder, av domestik o.d. samt svart silkeduk (s.k. "sölkekläe") på huvudet, vid kyrkobesök. – Juldagen var man mycket mån om att komma hem från kyrkan så fort som möjligt. Den, som kom sent hem från kyrkan juldagen, blev hela det kommande året "eftersigkommen", med allt arbete. Sålunda fick han sent i sitt hö och säd, fick sent höstplöjt (eller höstarjat) sin jord och sent "upptröskad" sin gröda m.m. sådant. Det fanns dock "vissa gummar", s.k. "sladderkäringer", som ej voro så noga med när de kommo hem, utan stannade vid någon korsväg – där deras vägar skildes – och granskade övriga sockenbor och andra "syndare" i sömmarne. – Det var merendels ortens små "oskyldiga flickor", som då på allt sätt blevo "nedsvärtade". – Å vägen, Mårdaklev-Älvsered, / en kilometers från Älvsereds kyrka, finnes ett sådant vägskäl, som än i den dag, som i dag är, kallas: "Skvaller-backen" och för nog bära detta namn (kanske?) så länge vår planet existerar. – Efter hemkomsten från kyrkan intog en bastant måltid och resten av dagen läste man i bibeln och postillan och den som kunde sjunga "sang" även en eller annan psalm också, ibland. Juldagen fick man ej "bjuda in" några främmande, eller själv "gå bort", - detta var i högsta grad syndigt – utan man skulle föra ett stilla och gudeligt "levarne" denna dag. – Det torde emellertid vara stort tvivel underkastat, att folket på den tiden (i allmänhet) voro snällare än nu. – Bland annat brukade ungdomarne (manliga) under färden till ottesångarne, gå fram, till invid deras väg befintliga ställen, och ställa till att upptänkligt ofog, i skydd av mörkret, i den tidiga morgonstunden. – I Älvsereds kyrka var alltid "Annandags-otta" och i moderförsamlingen, Mjöböck, var ”Juldags-otta”. – På 1870-talet var ej vanligt, att man vid "Annandags-ottan" i Älfsered – på den s.k. "läktareskônken" (förstun utanför läktaren) fick se ynglingarne "dra fram salmeboka" (= Bomans flickor), / och "ta en liten stilla 6-styversknack", medan prästen predikade. – Enl. vad äldre personer berättat, lär t.o.m. längre bort i tiden, på Älvsereds "läktarenskonke" förekommit slagsmål, varvid "kniven varit framme", mitt under pågående gudstjänst, vid "Annandags-ottan"; ett föga vackert bevis för en "samgudsfruktan". – Då man tänkte etablera slagsmål, släcktes först alla, i läktarförstun befintliga "talgdankar". – I Mjöböck brukade ungdomen vid "Juldagens ottesång", under predikan, samlas i socken stugan, och giva socknens medlemmar "öknamn", varöver en särskild lista fördes. Om någon dött sedan sistlidna Julen, så skulle en annan väljas, att bära den dödes "öknamn" o.s.v. - - En gång hörde jag talas om, att "våldfulingen" i Mjöbäck var död och att ungdomen kallats för att välja en annan i dennes ställe. – Jag fick sedan höra att torparen Lorentz Johaksson, Friholm blivit vald, med "kvlificerad majoritet" och han var, i förbigående sagt, en ganska ful gubbe. – Vid "julottan" i Kalv och "Nyårsottan" i Mårdaklev förekom aldrig något att göra anmärkning emot, utan den obligatoriska brännvinsflaskan, som varje manlig kyrkobesökare hade i / innerfickan (den s.k. "lommaflaska"), vid alla ottesångsbesök, - med det var ju egentligen intet ont att säga härom - . Vid ottesångerna i Håksvik och Östra Frölunda, som höra till Kalvs pastorat, förekom ej heller något oanständigt, att anmärka på. – Till "Julottan" i Kalv kom folk före och färdades över sjöarne Tegen och Kalven, dels åkande, efter häst och dels på skridskor. – Skridskosporten som nu nästan är bortglömd – idkades förr mycket allmänt, på såväl dessa, som andra smärre sjöar, men kring Tegen och Kalven funnos de styvaste skridskåkarne, isynnerhet i fråga om snabbåkning och uthållighet. Den styvaste ansågs vara en korpral, tjäder i Kalv – född på 1820-talet. – Vid kapplöpningar och då han färdades längre sträckor, använde han ett par raka, låga skridskor, vars skenor voro omkring 35 cm. långa. - - - - - - Gamla personer berätta, att en dag längesen, en komminister – som i Kalvs pastorat bor i Ö. Frölunda – skulle resa till Kalvs julotta och förrätta gudstjänst, hade ena hjulet gått av prästens kärra, mitt på släta vägen. Prästen, som var situationen vuxen, förstod att "dä va’ Skam", som lossat hjulet. Prästen tvingade nu Skam att sätta sin axel under hjulaxeln, / och på så sätt springa och hålla upp hjulaxeln, tills prösten kom fram till kyrkan. – I Mårdaklev var och är ännu, "Nyårsottesång". Förr år 1877, då en ny 12-stämmig piporgel blev inmonterad, fanns ingen orgel i kyrkan. I klockarens – Hans Nyströms – löneförmåner, som utgjordes in naturaförmåner, efter "matalag", förekom även rättigheten för honom, att vid "Nyårsottan" upptaga en kollekt. – För att denna dag locka mycket folk till kyrkan, brukade Nyström vidtala – vanligen fyra – "klarinettblåsare", att spela vid ottesången. - - Klarinett och fiolmusiken var på den tiden (1870-talet) vanlig här i orten, vid bröllop, barndop, slåtteröl julkalas m.m. men är nu, sorgligt nog, undanträngd av det öronbedövande "bälgaspelet". – Dessa spelmän fingo efter gudstjänsten följa med hem till klockarens hem, Vallen övre, och fingo in natura (mat och brännvin) uppbära lön för musikprestationen och det så rikligt t.o.m. att de ej orkade gå hem, förr än påföljande dag. – Denna dag ville alla offra. Klockar’n tog själv emot offret, som lades på altaret, medan klarinettblåsarne – som förut spelat psalmerna – spelte något lätt marsch, a la "Den glada kopparslagarn" e.d. så att de offrande, / stundom ofrivilligt, i "lätt danstakt", "dansade" fram, till den halte, bugande klockaren, framme vid altaret. – På den tiden var det ”fint å rart”, att ha skor, som var "knirk" uti, så att det var ett rent av olidligt "knirkande" under offerproceduren. Offermyntens valör var mycket olika, från en krona till tvåöringen och den, som ingen peng hade, offrade stundom (förekom verkligen någon enstaken gång) en byx – eller kalsongknapp av tum; ty det var ju i alla fall roligt, att i de offrandesled visa sig och vid den "ljuveliga" musiken "gå ronden" genom karet, förbi altaret. - - - - - - "Annandagen", på eftermiddagen, brukade det första julagillet gå av stapeln och sedan var det ett dagligt kalasande hela julhelgen igenom, ända till "Knut" – den 7 januari - . För att det ej skulle bli kalasbjudning till mer än ett kalas varje dag, hade man det såväl ordnat med "julagillena", att på varje ställe hade man sitt gille på samma bestämda dag, varje år och på så sätt visste man på förhand, till vilket ställe man blev bjuden varenda dag under helgen. Detta höll man noga reda på, inom vart och ett "granna-lag", som brukade bjuda varandra på julkalas. – / På flera ställen brukade, de äldre bjudas en dag och ungdomen dagen efter. Måltiden intogs alltid sittande vid långbord, ävensam kaffe med påföljande "gökar" (= kaffehalvor) och toddy av rom och i senare tid "rackancognac", à 0,75 eller /:kr per helbutelj. Fruntimren förplägades, liksom barn, med "sirapsbrännvnin" (sirap löst i brännvin), piccardon, körsbärsvin, liberté e.d. och på finare ställen, punsch eller julglögg. – Under de korta pauserna, emellan mat, småsupar, "gökar" och toddy, plägade de äldre manliga gästerna taga fram ur bröstfickan den medförda kortleken och så började man bilda flera "kortspelarelag", vid olika bord. Man brukade spela "knack", "tolva", "femkort å sista stick", eller "kasino". – Ungdomen plägade spela "Svarte-Petter", "Dummer-Jöns", "Lång-hynda", Kort-hynda och "Femkort och sista stick", om flickor och pojkar, i vilka spel både gossar och flickor deltogo. De äldre damerne däremot, läto "gigorna" vara i full gång, hela natten igenom, som gillet fortfor. Ungdomen plägade stundom dansa, "göra ringlekar", "gömma ringen", "fria på narri" och "ta blindbocken" m.m. Ibland förekom även, efter en god förpiskning, att gubbarne började brottas, "dra haskrok" eller "hygga krokhas", / "dra krokfinger" och "ta’ nävatag" v.d. då stundom osämja uppstod, om vilken, som var starkast och till sist uppstod, ibland, riktiga slagsmål. – Vid brottningen förekomantingen s.k. "ryggtag", eller "kravatag" (= krag-tag). Julkalasen brukade ej sluta förr än fram på småtimmarne och ibland icke förr än det påföljande dag började dagas. – Det var vanligt att man, då det bjöds något, alltid skulle "krusa", d.v.s. ej gå fram till bordet, då man blev bjuden. Den förnämste skulle gå först fram och sedan skulle man fortsätta i rangordning. – Rotens "kneckt" skulle alltid vara med på "rotabönneras" julagillen och han uppträdde då alltid i "paraduniform", men hans "gemål" var däremot klädd i civil dräkt. – Ibland hände det, att spektakelmakare varit framme vid gården, där julgillet firades, och gjort ett eller annat ofog. Det förekom ibland, att då gästerna på ottan komma ut och skulle resa hem, voro skaklarne till deras slädor bortförda och så väl gömda, att man inte hittade dem, förr än det blev ljusare dag. Ibland hade man vrängt – sedan de först blivit isärspanda – alla gästernas selar. Det tog då flera timmar, innan man fick dem rätt ihopsatta igen. – / I fråga om "jula-gillen" sökte alltid den ene att "övertrumfa" den andre. Härav blev, som en naturlig följd, att de sista kalasen plägade vara "styvast", men man nödgades ju även taga den ekonomiska ställningen med i beräkningen. Kyrkovärdar och andra sockenpampar måste ju naturligtvis, för att säkert bli ihågkomma vid förestående nyval, av deras resp. förtroendeposter, göra julkalas som stodo över all kritik. - - - - - I Marks härvd, som gränsar intill Mjölbäcks pastorat, och således även ligger i södra Västergötaland, stod man ej efter Kindborna, i fråga om julkalas; där det skulle supas, så att "både lever å longer kunne flyta". – Sålunda hörde jag berättas (en gång på 1880-talet) av sadelmakaremästaren Carl Johan Carlsson*, Guxbol, Mårdaklev, följande händelse. Carlsson, som vid denna tid bodde i Mark, där hans hustru var född, frågade en hemmansägare, som dagen förut varit hos kyrkovärden på julkalas, om de hade "bra kalas", hos kyrkovärden: "Å ja, temmeligt!" – "Dä va la så därcka medeldant! Dä va’ la vesst tre, som kacka i böxera!" – "Åh! Då va’ dä ju styft kalas", genmälte Carlsson. – / "Å, - - ja! men te nämndemans häromsistenes, där va’ dä la vesst fem, mä mek, som kacka nu sek, så dä va’ la förståsek möet bäter ändå!" - - - - - - - - Det var ju, såsom synes, en ganska primitiv, men dock mycket tillförlitligt gradskala, som man i Mark använde vid gradering av julkalasens värde. - Nu, sedan brännvinsutminuteringen kommit bort, å alla de forna gästgivaregårdarne, på landsbygden, är även "julagillenas" saga all. Brännvinet är alldeles för dyrt och svåratkomligt; i de mängder, som erfordras till ett "ordentligt gammaldags julagille". – Dessutom äro tiderna för svåra för lantbrukarne och få äro, av de nu levande, som ha varken "skalle" eller mage, för att tåla av, att vara med om ett "riktigt jula-gille", sådana de voro i "den gamla goda tiden", när vargerna gingo här i skogarne å man fick köpa ju julabrännevin på Klevs Gästgivaregård, för nie daler kanna”. - - - - Dessa sanningsord får man ännu i dag höra uttalas, av äldre personer i orten, som varit med i "den gamla goda tiden", på 1860-1880-talen. * kvarn stod på en fot * e uttalades e, inte som ä * Necken kallades även "agubben" * fes = vätesvavla, som utshjutes från bakändan * all = eld på småländska * skarsty = skamstyg * som bete användes en, med en stark tråd fasttagen, död mus * Kallades "Doppareda’n" * C. är fodd i Kalv 1851