Transkriberad uppteckning

När kvarnen byggdes i Prästakvarna gård, som var meddelarens födelsehem, hörde hennes mor ofta hur det arbetade och ”levde” vid bygget om nätterna. Det var ”jänke” som arbetade. Det började att bli oroligt vid bygget redan när man spräng- de bort berget i fallet. ”Dä va la någet slags, som blett oroat där i berget”. Just där sprängningarna började, hade det funnits ( det såg man då det var lite vatten) två fördjupningar i ”slätta berget”. Den ena såg ut som ett märke av baken på en människa, den andra var rund som en gryta. ”Så kônstit va dä.” Meddelaren var också ute en natt och hörde på hur det arbeta- / des. Det gick så förfärligt fort, mycket forta- re än när vanliga människor arbetade. De där märkena i berget trodde man vara märken efter ”jänke”. ”Jänke” sades istäl- let för troll. Man ville inte gärna säga troll rent ut, och så var det lättare att säga ”jänke”, tillade meddelaren (en slags eufemism alltså). En ung "###" satt en natt i kvarn- kammaren tillsammans med en granne. Det var ungefär ”midnattes”. De tänkte spela kort. Då började plötsligt hela kvarnen att svänga som en gunga och detta höll på i några minuter. Männen blevo alldeles ”hjertskrämda” och något kortspel blev det inte av. Mjölnaren kom sedan många gånger till meddelarens mor och beklagade sig över att han såg och hörde så mycket egendomligt i kvarna. Hon svarade honom bara: ”Dä ä la ”jänke”, dä sa du inte va rädder fôr.” / En kväll hade man mycket brännvin i Prästakvarnen och allt manfolk på gården blevo fram på kvällen fullständigt udlösa. Men kvarnen måste ju skötas. Därför blevo meddelaren och hennes syster tvungna att sköta den på natten. ”Vi voro töser på 10 och 13 år då.” På den tiden använde man s.k. ”springstickor” att lysa sig med i kvarnen. Meddelaren skulle hänga för en säck och bad systern, som stod högst upp på trap- pan till underkvarnen, att komma ner och lysa henne. Men hon kom inte trots att meddelaren ropade på henne flera gånger. Hon bara sa: ”Jag orkar inte gå längre”. Och meddelaren fick klara sig själv. Så småning- om kom systern dock ned, (ett trappsteg i taget, sakta) men hon sprang genast in i gården och sade ingenting. Dagen därpå talade hon om, att hon hade sett en väldigt stor / råtta gå före sig på trappan. Råttan hade gått så sakta och svansen hade liksom växt efter henne, så att den, när råttan kom ned på golvet ändock räckte över hela trappan och blott sakta flyttade sig neråt. Det var därför hon måst gå så sakta. ”Vi trodde att det va ”jänke” i skepnad av en råt- ta och vi va glaa att det var i råttgestalt och inte nåt annat otyg.” Det började bli svårt att få någon att arbeta i kvarnen, därför att det var mycket känt i trakten, att det var ”otyg” där. Så fick man i alla fall tag i en dräng, som ville sköta kvarna. De två första nätter- na gick allt bra. Men efter den tredje nat- ten kom han ”in te us” på gården och sa att ” I få följa mä te kvarna i natt töser" "ja går aldrig ensam dit mer" "och när året är gått, flöttar ja.” - Vi följde med men varken hörde eller sågo något egendomligt då. / Dagen därpå frågade vi honom vad han sett. Då talade han om, att när han skulle gå ner till underkvarnen, hade han fått se något som liknade en människa, fast utan huvud, som rörde sig från den ena ”kvarnen” till den andra.----Han gick aldrig ensam dit mera och när året var slut flyttade han. ”Dä ble riktit lessamt mä kvarna.” sade meddelaren. Ingen ville ju arbeta där. ”Vi voro betänkta på å flötta frå alltihop.” Så en gång kom en knalle från Marbäck till Prästekvarna. Han hade varit vida. Bl.a. ha- de han också varit i Lappland. Meddelarens mor sa därför till honom. ”Du sum har vart i Lapplann har la lärt dej å trôlla. Du kunne kanske få bôrt vårt ”jänke” i kvarna”. ---- ”Trôlla kan ja inte,” sa han, ”men vetenskap har ja, så ja kan bota kreatur och människer å lite aent kan ja la mä.” ”Men ska ja gôra nôt åt detta, så får a la stanna över natta.” / Detta fick han. På kvällen gick han ut å fångade en flädermus levande. Den förvarade han till morgonen därpå. Då tog han med sig meddelaren till kvarnen. Han hade flädermusen med sig. ---- I underkvarna fanns ”hjulgruva”. I ”hjulgruva” fanns en tvärstock, som kalla- des ”dyna”( el. dynestocken). I denna stock, som så att säga var en ”dyna” för hela kvarnen, borrade Anders Larsson, som knallen hette, ett hål och stoppade ner den levande fläder- musen där och täppte till. Under hela proce- duren mumlade han något obegripligt.----”Å sen den dan va jänket börte frå kvarna å suntes aldri te mera.” ----Detta hände för 70 år sedan. När meddelarens förste man och far voro döda (de dogo med fjorton dagars mellanrum) måste hon i alla fall sköta kvarnen på nätterna (detta var i Nittorp). En natt, när hon skulle titta till mjölet, fick hon se, hur / hela muren (en avsats utmed väggen) var full- satt av råttor, den ena intill den andra, alldeles som om man hade ställt upp dem där. Alla hade huvudet vänt mot dörren. Och de sutto alldeles stilla (uppskattade antalet till omkring 80 á 90) Men hon tänk- te att det var inte lönt å bli rädder för ”nöt jänke” och så gick hon tillbaka till sä- den. Ännu en gång tittade hon mot muren, och de sutto där fortfarande. Så gick hon upp i kvarnekammaren för att se till sitt lilla barn, som sov där. När hon kom ner igen, voro råttorna försvunna. När hon sedan gick över bron för att gå upp till gården, hörde hon någon slags musik ovanför i strömmen och då hon kom in, slog klockan tolv. En gång voro meddelaren och hennes mor ute en kväll sedan ”sola va igladder” och plocka- de ”vrekspån” vid ett såg intill. Där låg också en gammal kvarn, som då sedan länge stod / öde. Rätt som det var, fingo de höra, hur det ropade där uppe i kvarnen. Meddelarens mor sade då: ”Nu går vi hem, tös.” I den kvarnen trodde man att troll hade sin bostad. Inte så långt från denna kvarn låg ett ställe, (torpställe) som kallades ”Nöa” (nöden). Där bodde ett äkta par. ---- Ofta hade man sett en mycket fin fru gå från berget vid kvarnen bort mot stället. En gång sågs hon av en främmande, som var där. Torpar- hustrun såg henne också. Den fina frun stod ute på ”backen” och pratade med hennes man som höll på att hugga ved. När han kom in förehöll hon honom, att han pratat med den fina frun. Men han svarade, att han inte pratat med någon och dock hade både hustrun och den främmande sett henne. Han tycktes något förvirrad. ----Trots att det var mycket fattigt i torpet, de förtjänade ingen- ting på stället, hade de så mycket där. Alla / slags matvaror funnos. Folk trodde, att den egendomliga frun drog dit. (Det var ingen i trakten som kände henne) Man trodde att hon höll till i berget vid kvar- nen och var en ”bergafru”. Det troddes, att hon och torparen på Nöa hade något ihop, och att det var därför som hon drog dit så mycket gott. (sägen) En dag skulle några skolbarn, när de gingo från skolan, gå ner till Tostarps- sjön för att bada. De voro sexton stycken. Då fingo de se en häst nere vid sjön, och det var någon som föreslog att de skulle rida. Den ene efter den andre hoppade upp på hästen, som tycktes bli allt längre och längre. När den siste (den 16:de) skulle hoppa upp var det så fullsatt, att han trodde att han inte skulle få plats. Men så hade det ju sett ut, när många av de andra hoppade upp också. Han utbrast: ”Kôrs seket / kôrs – lite längre ändå” (han trodde hästen skul- le förlänga sig ytterligare) Men då gav sig häs- ten ner i sjön med alla femton barnen, och dessa syntes aldrig mera till. Efter detta fick sjön namnet ”Barnasjön”---- Hästen var näcken som ibland kan ta hästgestalt. Så fort ”kôrs” nämndes måste han ner i vattnet. I Marbäck skulle en piga en jul- afton gå ut i skogen för att ”hugga städeris” (granris som hackades och ströddes på golvet vid högtider.) Denna piga så ”möcke för å dansa å slarvebötter va ho.” Hon tog med sig en lövkniv och ett rep för att bära riset med. Men hon kom inte tillbaka och folket i gården blevo oroliga och gåvo sig iväg för att leta efter henne i skogen. När de kommo till ett högt brant berg fingo de se lövkni- ven och repet ligga alldeles intill berget, men inte en skymt av pigan såg man. Då förstodo de, att hon blivit intagen i berget, / och de slutade upp med att leta. ---- Så gick tiden och det led mot påsk, men ingen hade sett till pigan. På påskafton, vid samma tid som pigan hade försvunnit på julafton, fingo några som voro ute i skogen se henne ligga framför berget med blödande fötter. Fötter na voro fullständigt förstörda på henne. Hon levde bara i tre dagar. ” Dä feck ho för detta” tillade meddelaren.