I en uppteckning från Forserums socken i Småland berättar C J Abrahamsson (född 1851) om folktro och seder runt malning och tröskning. Uppteckningen gjordes av Eva Danielsson år 1934 och hör till frågelistan Höstarbete – tröskning och malning.
På den ti'en nôr en lå' å kôlade ôm nättera förr i vala så hö'de en allt talas ôm en hoper å sägner bå' ôm skôvsväsen å annat byke, sôm höll te på uteschvänga', bå i berga å i sjöa å i gölera å i stenröra å i skôven å var sôm helst. Ja' kommer grant ihôvv nôr ja' va' barn, att dä va' en gammal gôbbe, sôm di kallte Bengt i Vala, å dä va' en redi yrkeskôlare, sôm geck å kôlade åt bönnera för sextan skelling ôm da'en, men han va' finurli', Bengt i Vala, så han begärte sextan skelling ôm natta mä för han kôlade ju dynget ôm å dä prutade ju ingen på för han va' så lôsti å ha, å han kônne berätta 'schapaser' ôm kvälla i kôlahytta', så en så' spöke i var bôske nôr en sôlle gå hem. Vi barn brukade få bära te en brö' å ett vällingakrus var da', för si dä hö'de te dagspenga. Å si han va' så ännalöst skrockfuller, så han hö'de å så bå' dä sôm fanns å inte fanns, tro' ja'. Möet hadde han sitt å vatt mä ôm sjôlver, å möet hadde han hö't anra tala ôm, å trodde dä gjo'de han på alltihop. Skogsjungfrun Sid 3 Han talte ôm att nôr di lå' å kôlade i de store skôvva förr i vala, så kônne di komma illa ut för 'Skogsjungfrun'. Den ho ' va' så vacker sôm en da' å liknade en skön jongfru framifrå', men ôm ho' vände den andre ännen te, så så' ho' ut sôm ett tomt baketrôvv. Ôm en inte så 'a, så kônne en höra henne skratta i skôvven så dä hö'des på långa håll. Ho' kônne ställa te möe förfång å förtret, ôm ho' velle å ho' kônne förvilla fôlk, så di kônne bli gåannes timmata's i skôven å inte råka hem. Den sôm ble förvillader så vôlet, han sôlle spôtta emot 'a tri gånger, å så sôlle han vränga tröja' å vänna ut å in på alla fecker, för si då så ble ho' å mä si' makt över en. En gång geck e' pi'a å letade ätter fåra i flere timma' men ho' va' inte mänska te å hetta dôm, fastän ho' höde skälla' inne ve se, å då begrep ho', att dä va skogsjungfrun, sôm förtrôllad'et för 'a så ho' spôttade tri vänn å vrängde tröja, å sôm ho' hadde gjort dä, så feck ho' höra hôre skogsjungfrun gapskrattade ôppe ifrån e' tall. Men nu vesste pia var ho' va å sa'e: "Jaså dä va' du", sa'e ho' te skogsjungfrun, å sen råkte ho' hem å nôr ho' kom hem te havvaleet, så geck fåra å åt inne ve. Ôm dä tok ell älla kôm nôet på mä' mila, så väckte ho' å varskodde kôla'n, ôm han höll se' väl mä a men si dä va inte så bra i längda å ha mä henne å göra, för si ho' rakt förtrôllade dôm, sôm höll se' te'a, så dä va' stôpp å bli å mä 'a se'n. Ho' kônne komma å ställa se' te å glo på skôvsarbetare å kôlare för si ho' velle locka dôm i fördarvet. Dôm sôm velle akta se' för'a, di bar schvavel å en kniv i tröjefecka' å spôttade emot 'a tri vänn, å då förschvann ho'. Men dä va många sôm ble föförda utå 'a å sôm ho' höll se' te. Ho' hadde förmôva te å hjôlpa den sôm höll se' te a, men den sôm inte velle veta å 'a, den ble ho' arger på. Ho' kônne förskapa se' te en ljusens ängel, å dä va många sôm inte vesste, att dä va skogsjungfrun di ômgecks mä. Dä va en knekt sôm va' kôlare, å han hadde "bekantskap" mä 'a i flere år, inna han ma'te hôre ho' va' beskaffader bakifrå', så han trodde dä va ett vanlit fruntemmer. Så länge sôm dä va' väl emälla dôm, så ställde ho' te så han feck stora äjedoma' å gull å sôlver i långa baner, men si då ble han allri å mä a utan ho' förföl'de hômen jämt. Nôr han satt å hvilade se', kôm ho' å satte se' i knä't på en, å nôr han arbetade, så hängde ho' se' sôm en kôrbôrre ôm halsen på en. Te sist ble han alldeles ôppraknader, å han velle ge va' sôm helst för å bli kvett 'a, men dä va lygn! Men då rådde hans kammerat hômen te å ta lite utå henna hår å bränna ôpp, å dä gjorde han då, å si då ble ho' så illa tvången te å förschvenna. Men på samme gång förschvann hans äjendoma' å han feck inte behålla ett enda grånn, för si då stj'de ho' ôm, ättersôm han inte velle vea länger, men dôm va han lika nöjder Om, för han va så levannes gla att han hadde blett å mä 'a. En gång lå tri kôlare å hvilade medda i skôvven, å den sôm lå' i metten, han va' huvet kôttare än dôm anre bägge. Då kôm skogsjungfrun å dro i huvet på den mällerste, så han kôm te sies mä di andre, å så sa'e ho': "Jämnt, jämnt"! Sen geck ho' ner å dro' i bena på den kôrte, så att alla di sex bena ble' lika långa å sa'e en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men hôre ho dro' å ivlades, så va' den mellerste för stäcketer, å så sprang ho' te huveännen å dro' ôpp hans huve å sa' en gång te: "Jämnt, jämnt"! Men då ble' han noen (ond) på 'a å skrek: "Ja s'a lära de' å dra' jämnt", å när han då satte se' ôpp, så ble' ho' så rädder, så dä geck på 'a å ho' sprang ôpp på en hôjer kulle å dä dônade å brakade sôm ôm en hadde vällt mä ett stenlass men sen kôm ho' inte tebakes mer den da'en. Skogsjungfrun hadde kômmando över viltet å skôvsfôvla, å ôm skôtten sto' väl hos henne, så kônne han skjuta så mö' fôvvel han velle, för då befallte ho' fram dôm, så dä satt schvart mä fôvvel i skôvstôppa. En gång sôlle ett sällskap ut å javva (jaga), å nôr di kôm ut' så satt skôven full mä ôrra' å tjädra'. Men dä hjalp inte hôre di laddade å bar se' te di kônne ändå inte skjuta en enda fôvvel, För bössera kleckade, å fôvla satt lika stella på sia grena' i träa. I däsamma feck di si skogsjungfrun stå där å förvetas i bôskakanten å då sa'e den utå kära, sôm sto' före jakta: "Vänta lite pôjka' å tôla er, mä ja' går bôrt å talar ve skogsjômfrua här ve trolehöjen"! Å sen geck han bôrt te 'a å va' e' bra stônn, å va di hadde för se, dä vet ja' inte, men nôr han kôm tebaka, så sae han: "Skjut nu pôjka, för nu brenner krutet"! Å sen feck di skjuta mer vilt än di orkade å bära hem. "Odens jakt" kônne va' i rörelse alla tier på året, å jakta for fram i lôfta å då lät dä sôm ôm ett stort hunnakôppel hadde skällt. Ôm Odens jakt flôvv höjare än ätter männeskehuvet, så va ho' inte farli', men ôm ho' inte flôvv höjare än oxoket älla selen så ble en sjuker, sen en hadde mött a, å då kônne en få en redi örefil å a. Dafför sôlle en lägga se' på knä, så att jakta flôvv över en. Odens dräng utkômmen för å javva ätter skôvsjômfrua, å tri hunna' hadde han mä se'. Skôtten löfte bössa, å smällde å ett skôtt ätter skôvsjômfrua, men skôttet tok inte. (Sid 12) En kväll va' dä en skräddare, sôm sôlle gå hem te natta, för han hadde vatt bôtte å sytt i e' stôva ôm daen, å då hadde han fått si' da'akaka', e' kaka brö', mä se' hem. På hemväjjen mötte han Odens jakt. Han delade brökaka' mälla di tri utschvôltna hunna', å sôm han sto' där å så' på djura, feck han si skôvsjômfrua komma rusande framåt väjjen, å i hack å häl ätter henne kôm Oden mä si' bôssa å nôr han va' mettför skräddan, så skôt han å ett skôtt mot skovsjômfrua, å dä skôttet där åkte henne' så ho' do'. Ätter den stônna har ingen sitt te vaksen* Skôvsjômfrua älla Odens jakt i skôven, men i lôfta går ho' fram än i da'. *Angående sida 13 "---vaksen skôvsjômfrua älla odensjakt vill jag meddela att ordet varken uttalas av gamla personer både vasken och vaksen, fastän det senare väl är en ytterligare förvrängning av "vasken". (exc. Ur brev från E.D. dat 29/4 1933. G. Granb.) "Odensvaler" heter dôm fôvla, sôm flyer ôm kvälla' å sôm kallas odens jakt. Di har ete läte sôm nôr hunna' skäller, å det låter sôm ôm en skäller grovt å en fint. Ingen vet va dä ä för sorts fôvvla', men åtminstone förr i vala har fôlk hatt fö' se' att odens jakt besto' utå övernaturlia väsen, å dä sôm en inte begriper, dä s'a en allri' bry se' ôm å fôrvetas i!! I en by hadde allihopa bönnera samtidi't var si' kôlamila i gång å di hadde si'a dränga' te å sköta milera. Dränga' geck te varandra å fördrev tien i varan'ras kôlahytter å hadd'et môntert. Men nôr di sen kôm ut å sôlle si ôm sia miler, så sto' dä två hvita skepna' på e utå milera. Den ene skepna'n klôbbade, å den an're sto' bakôm hômen. Dränga' sprang emot spök'a å försökte köra bôrt dôm men den skepnan, sôm hadde klôbba han hötte å slo' emot dôm mä klôbba', så de torde inte gå fram, utan di ble' rakt förskrämda å skente hem ifrå' alltihop, å di bedyrade å sa' dä, att ôm di feck bå' gull å gröna skôvva, så geck di allri' i livet tebakes å vaktade spökmilera. Ättersôm inga övertalning hjalp, så feck bönnera ätter den da'en sköta si'a miler sjölve bäst di velle. Dä va' en tie års pôjk, sôm ble skeckad te brônnen ätter vatten i e' stakabôtta. Nôr han hadde fått ôpp vattnet å sôlle gå in mä bôtta, så mötte han ett lett stort fruntemmer, å ho' velle mota hômen, så han inte sôlle komma förbi, å sen geck ho' baklänges före hômen hele väjjen ôpp te stôva men där förschvann ho'. Pôjken ble' så rädder så han trellte ikull åble legganes e' långer stônn, för si käringa va' lika höjer sôm trätôppa'. Dä va' många annra, sôm råkte utför samma käring. Nôr Villstorpabonnen åk' te Jönsepings tôrg e' fredassnatt, så råkte han ut för'a. Nôr han kôm i närheta å Öggestorp, så började hästen å kônstra å velle inte gå fram, å så kôm dä först ett lyse, å ätter kôm käringa, å ho' va lika långer som talletôppa', å brösta va långa sôm mjölkakylara, å dôm hadde ho' kastat ôpp på axlera, nôr ho' sprang. Nôr ho' va' kômmen å väjjen, tok hästen i sken å stannte inte förrän inne ve stan. Gatubonnen hadde sitt samma syn den natta, å hans häst hadde hållt på å skena den mä. I den skôvven har dä spökat på många vis, å di har sitt långa huvelösa gôbba där. Nere i Skogseryds have i den annre ännen på sockna, dar har di sitt bå' skôvsjômfrua å annat trollty'. Dä va' e' pi'a, sôm tjänte på en gål da' nere, å en gång, nôr ho' geck gômen havven, så feck ho' si en gråklädder jättalånger å huvelöser kär på den annra sia ôm jarsgånn, men nör ho' då i si' häpna' ställde se' te å starrblia på en, så förschvann han. En aen gång hadde ho' vatt å mjölkat, å då va dä nôen, sôm ropte henna namm tri gånger i ra. Ho hette Tilda, pia. Ho' bjudde te å schvara, men ho' feck inte fram ett lju' besönnlit nock, för ho' trodde att dä va hôssbonnen, sôm velle henne nôet. Nôr ho' kôm hem mä mjölka, så frôvvte ho hôssbonnen dä första ho' gjo'de va' han velle henne, men han schvarte, att han hadde inte ens vatt ute i havven den da'en, möe minna ropat på a å då begrep ho', att dä va nôt stôelt, ättersôm ho' inte på vis kônne få mål i mônnen nôr ho' sôlle schvara. Så dä va skôvsjômfrua sôm förvillad'et för 'a. I samme havve hadde en backstôvesettare fått lôv å plocka knabba' te bränsle på e' fälla. Han hadde lagt ut repet, sôm han sôlle bära hem knabba i, men nôr han sôlle börja å plocka, så ble han liksôm förlammader i arma', å han kônne inte röra en penne. Han sto' länge å metade å bjudde te, men dä va' omöjelit, så han feck ta sett rep å gå hem tomhänter den gången. Många pasoner, sôm hatt si'a väjja gômen skôven, di ha blett förvillada å blett yra i huvet å gått vilse, å dä har även hänt såna, sôm vatt väl hemmastadda mä väjjen, så att dä ä nôt markelit, dä slôr inte fel. Dä' va e' gômma, sôm geck dar på e' fälla å plockade krösen på hösten, å så räss sôm dä va', nôr ho' kröp där å plockade så feck ho' si e' aen bärplockesa i närheta, å ho' trodde dä va nôen ifrå' trakta, så ho' fäste se' inte mö' ve a. Men nôr ho' kôm nämmer' den främmada gestalta, så feck ho si, att dä va ett spöke, sôm inte hadde nôt huve å att dä hadde långa arma' sôm asade på marka. Gômma hadde allti' vatt kati' å se', men att då så ble ho' förrskrämder å satte å hemåt, så ho' lå' sôm e' rem utåt jola! Ho' tor'e inte tala ôm'et fönn da'en dapå, men ho' ble sjuker i alla fall å feck legga i flere da', fastän di rökade henne mä bå' schvavel å stål å schvinabörst å allt möjelit. E' aen gômma, sôm di kallte "Matta-Lena", ho geck en aen gång på samma fälla å plockade krösen. Då kôm dä e onger, möet grannlagder å finklädder ongmö å ho sto' där å bliade på gômma, å gômma ho' va' förveten å frôvade jômfrua var ho' va' ifrå, för ho' var möe finare i anläsnare kläder än fôlket här på trakta. Men jômfrua ho' schvarte inte, å då töckte Matta-Lena va besônnerlit, för dä höde ju fôlk te å schvara, nôr en frôvade dôm ätter nôt. Nôr då gômma sto' å tittade på den okända förvannlades ho' te en rôten trästôbbe. Då ble gômma så rädder å maktlöser, så dä va nätt å jämt ho' kônne asa se te nämsta ställe i Skogseryd. Där feck ho' bli ôm natta, å daen da'på feck di skjussa henne hem för gå dä orkade ho' inte, å gômma ho' ålôvade, att ho' allri mer i sin ti' sôlle gå förbi den otäcka krösenafälla! Dä va' la skôvsjômfrua, sôm vatt framme igen. Di talte ôm dä va' en skôtt, sôm sôlle ut å javva en söndasmöen, å då feck han si en ovanlit stoer å granner hare sôm kôm å sprang sôm ôm nôen hadde jäjat hômen. Skôtten lôfte bössa, för å skjuta å ett skôtt på dä präktia villebrået, men dä ble osanning, för hanen va' bleen löser, markelit nock, för si dä va' en gammal vaner skôtt, å bössa' hadde allri' krånglat förr. Men den gången velle ho inte göra tjänst å han kônne inte begripa hôre dä' va' vôlet, men idäsamma förschvann haren å ble te ett inte. Skôtten ônnersökte bössa' en gång te, å dä markelia mä alltihop va dä, att nu va' ho' heler igen sôm ho' allti' hadde vatt! Nôr söndass-skôtten ôpptäckte hôre dä sto' te ble' han så slaker i knäa, så han knappt rådde mä å gå hem, å dä ble inget javvat mer på den sönda'n. En aen gång va' han ute å sôlle skjuta tjädertôppa' å han la'e se' bakom ett stenrör å vaktade på fôvla, å räss sôm dä' va' så kôm dä en stor tjädertôppe å satte se' i en granetôpp inneve en å skôtten han hadde bössa' laddader teress, så han lôfte bössa å sköt mett på tjädren, men han satt kvar lika oscheckenerader. Snart small ett nytt skôtt, men tjäddren sat lika logner. Ve dä treja skôttet rôk granetôppen å, å tjädren flövv ner å ställde se' te å fräsa på stenröset emot skôtten, så dä ekade i skôvven. Skôtten hadde allaredan dä fjära skôttet i åning, men när tjädren frässte te mett inneve en så ble' han rädder å sprang hem, för han försto' grannt, att dä inte va' nôn vanlier fôvvel, sôm kônne ge se' te å fräsa på dä viset. Så dä va' nock möet i skôvva förr i vala, sôm ingen ble' kloker på. Här nere på schvattera (maderna) här va' e' spökekäring förr, sôm di kallte "söltekäringa". En gång nôr sex kära sôlle gå på slôttagille på Stenseryds maer, så satt käringa på en tuv' å kåmmade se', å di tri så' henne å tri så' henne inte å nôr di sto å tittade på a, så skrattade ho' te ett flatskratt, å sen förschvann ho. Å en gång nôr Otto i Karsbo å en te sôlle meta krabber (kräftor) här bôrt i Sjöstorpa-åa, så nôr di va mettföre dä höja Judasberget å satte ner spröta, så feck di si samma käring setta dar ôppe på berget å kåmma se i sola å di lemnade mete å spröt å krabber å alltihop å sprang hem så di kônne öa se', så den ho' va nock i släkt mä skôvsjômfrua ôm dä inte rent å va' samma e'. Å i Horshaga-skôven dar så fôlk käringa otalia gånger så alla männesker va rädda å varska för å gå gômen skôven. En gång sôlle två utå Axlarpapôjka' tidit på môen gå te Stensere å plocka potater ôm da'en å på väjen sa'e di te varanna: "Nu sa vi sjonga å gasta redit, så vi förskrämmer Horshaga-käringa"! Men di tvartôstnade på en gång å ble så rädda, så di skalv å sa'e inte ett ol, men nôr di hadde hint ut u' skôven, frôvade den minste: "Så' du käringa hôre leer ho' va"? Men den störste han hadde inget sitt, utan han ble bare så förlammader utå skräck i skôven, men den lelle han så'a, å sen ble han sjuker å spydde hele da'en, så han kônne inte plocka e' enda potata. Å en gång när Gustavssons Johanna sôlle gå te körka' en sönda, så nôr ho kôm på samma ställe i Horshagaskôven, så feck ho' si en tomte mä e' röer hätta på huvet. Han geck nôra stej framföre henne, å ho' ökade farta för ho' sôlle hinna ôpp en, men ho' hinde hômen inte, så dä kvettade hôre fort ho' geck. Ho' hadd' en framför se' gômen hela Horshagabyen, men nôr di kôm te Horshaga kulle te vänster ôm väjen, så tok han å väjen å förschvann. Ja, dä fanns möe förr i vala sôm inte fenns nu. Di gamle talte ôm, att dä va' en knekt sôm sôlle ôpp bettja en påskada'smöen, han sôm alla för å si sola dansa. Ättersôm han va' en bra skôtt, så tok han bössa' mä se' å geck ôpp på ett höjt berg i närheta. Räss sôm han sto' där, så feck han si e' påskakäring komma susannes i lôfta å utan betänkanne lôfte han bössa å smällde å e' salva. Skôttet träffte, å käringa dansade ner på berget mett framför en. Å tro en på dä, käringaa ho' va en gammal känninge te en, men ho' va döer för flere år sen, å ingen å dôm ble gla' över sammanträffan'et å ho' ba' en för all del att han inte sôlle tala ôm et för e' enda männeska. "Ôm du håller tôsst mä detta, så s'a ja' inte göra de' nôt ont, men ôm du inte tier så s'a dä gå de' illa, kom ihôvv dä", sae ho. Å sen for ho' iväg te Blåkulla, dit ho' hadde ä'nat se'. Hôre dä nu va, så kônne la inte knekten tia mä den ônnerlia händelsa utan han talte ôm et för en aen knekt å ätter den daen började olôcker å motgånga' förfölja hômen på alla vis. Han hadde två kor på sett tôrp, men en da' kôm dä två varga' å rev ihäl dôm, å en da' hette han sin pôjk dronknader i vassbrônnen, å sjôlv feck han en hiskelier vark i kroppen, så han ble' oförmôvven te allt arbete. Armo' å bekômmer földe hômen livet ut, å han antydde ôfta sjôlv att dä va den illacka häxa', sôm va' gramsen på en å velle ge en betalt, för att han inte hadde te'et mä vem ho va'.
"Olsmässeda'en" solade draken sett sôlver, sae di gamle, å nôr e' pi'a geck å räfsade, så feck ho si en stoer pengahöj ônner ett trä', men dä geck e' halter höna i närheta, för si ho' va' satter te å vakta penga. Men pia ho' va kvecker te å slänga en kniv i pengahöjen å se'n plockade ho' te se förkläet fullt mä di blankeste gull – å sôlver –penga' å se'n flydde ho' in på ett jale mä alltihop. Å ho' sprang så ho' hållde på å tapa ånnen, för höna flaxade ilsket ätter a å sôlle hinna ôpp 'a å ta igen skatten, men då hadde pia allaredan hinnt in på tvarfôrera, sôm va' kôrsårda, å dar hadde höna inga makt te å göra nôt illty', utan pia ho' feck behålla si'a penga, så ho' ble inte så barbenter, dä kan en ju begripa, för trôlla di va' möet förmôvna, älla vem dä nu va' sôm äjde skattera. Di brukade kalla sånt för drakamedel. Förr i vala nôr fôlk kridde (=stredo) mä varanra å kria rasade, då grov di ner sia skatter å va'desaker i jola, för att inte fien' (fienden) sôlle stjäla dôm. Å dôm skattera sär di att den onde lat hånn ôm, å dä sa la va han, sôm vaker över dôm, ätter va di' tro. Dä ä för dä dä lyser i stenröra å överallt ôm nättera, å dä ä många å di gamle, sôm har sitt bå' lyset å draken. Iblann tar han gestalt i lajen å orma' å höner å iblann bara lyser dä, mne kônstit ä dä många gånger. Min far han ljudde inte, men han talte ôm, att nôr han va onger å geck hem ifrå Kullebo en kväll, så feck han si en drake sôm flôv ôpp över Kullebo skôvv å slo' ner mä ett hiskelit brak mett i Dejelarör här i Axlarp å dä dônade sôm ôm en hadde kastat ett lass sönnerslaet postelin i stena! Draken så' ut sôm ett lyse mä en ellkåst ätter se! Tri sarskelta gånger så' han samma syn precis på samma ställe, å dä ä' många mä hômen sôm har sitt däsamma. "Dejelarör" har nu blett ôppmätt utå nôra harra' ifrå' Stockholm å dä va' nettisju meter i ômkrets. Här går många sägner ôm dä stenröret, å ingen vet, va' en s'a tro! Rônt ikring legger fullt mä smårör, å di har samma utseanne fôst di ä minna (=mindre). Å härôppe i Vilômma äng fenns två stora stensatta gravhôttna, å dôm kallar di "kongagravera" å dä har di alla da' kallt dôm, å besônnerlit ä dä, för ängera kallas än i da' för Kongsänga å Körkänga å Slottsbacken. Ja, dä fenns, sôm sagt va', många sägner ôm Dejelarör ôm drakar å lyse å skatter å gullkister. Di sär, att en kong s'a legga begravder i röret, å i alla tier har fôlk vatt förvetna ätter å plocka i stena för di har hatt för se' att dä sôlle fennas drakamedel i röret, å härômåret va' dä e' flecka sôm hette på e' urna å den ho' ble skeckad te Stockholm, för ho va' utå höjer åller, å nu ä' dä slut mä letannet! Den sôm rörer en enda sten härätteråt, den han får mä lavven (lagen) å göra. Enlit e' säjen, så sôlle nôra kära e' natt ätter möet gravanne ha hett på e' gullkista i röret, å di bar kista te e' stoer gran i närheta, för kista ho' va tonger sôm bly, å di orkade inte å bära henne änna hem, utan di satte henne ve grana, å sen geck di ätter fler kâra, sôm sôlle hjôlpa te å bära. Men nôr di då kôm tebakes, så va' kista förschvônnen. Dä va nôen, som hadde vatt å stôlet 'a ôm natta! Vem sôm va' tjyven, vesste di la inte mä säkerhet, men di hadde si'a messtankar, för dä va en bonne i Kullebo, sôm allti' hadde sletets mä gäll å fatti'dom, å den han ble på en gång riker å välbärgader å dafför feck han heta "Bråriken" i all sin ti'. Han hadde vatt å fôrslat hem kista ôm natta, å på dä viset ble han äjannes ôm e' stoer förmôvenhet, för kista va' utå gull, å inuti va' ho' fuller mä dyrbara gull- å sôlversaker, men sôm sagt va' skälldes han sen för Bråriken, så länge han levde, å di talar ôm en än i da'. E' annan säjen ä' den, att nôra kära e' natt vatt å gravet i röret å hett e' gullkista, men nôr di fått ôpp'a ifrå' bôtten på stenröret, så ble di så gla'a så då kônne di inte hålla se' tôssta, utan en å dôm skrek te i glä'en, å då sjonkte kista ner i djupet igen, för si så snart en ôpplät sin mun ve såna förehavanne, va dä fallbrônnet, sôm en pläe sä'. Ätter ett aent tak så sôlle di ha fått ôpp kista, men nôr di sôlle ta tak i 'a å bära dän 'a, så feck di si, att hele Axlarpa by sto' i ljusan lôvve, å i förskräckelsa ve den store brônen släppte di taket ôm kista', å då sjonkte ho' ner, å sen kônne di inte få syn på a mer. I Kullebo (granngården) ä ett likadant drakarör, å di sär, att draken for imälla Kulleboröret å Dejelarör titt å tätt, å dä va då di gamle så' hômen å hö'de nôr han brakade ner i stena. Å ôm nättera lyste dä i röra räss sôm dä va'. En gång sôlle ett par kâra ônnersöka va' dä va' för ett sken, sôm lyste i stenröret, å klocka' tölv ôm natta ga' di se' ut. Å nôr di kôm inneve, lå där en stoer höj mä ormar å krälade mett på röret å di lyste sôm sôlver, för dä va månaljust ôm natta, å då försto' kära att dä va' "draken, sôm solade sett sôlver", å kveckt sôm en ånne tok den ene ôpp sin läggekniv u' fecken å sôlade å en mett i ormahöjen. Då förschvann draken så han frässte i lôfta, å mett på röret låd ä en stoer höj mä sôlverpenga' i olika storleka', å kâra di plockade feckera å förskinna fulla mä sôlver å tok mä se' hem. Ätter va' di sär, så lever deras avkomlingar kvar i gålen än i välbärgat tellstånn, så dä va' la inte allti sôm drakamedel fö'de olôcka mä se'. I närheta å Dejelarör legger en villmôse, sôm kallas "Trollsmosse" å mett i môsen legger "Trollsgöl", å dörikring bruka' draka å gasta hålla se'. En gång sôlle en gôbbe försöka mäta hôre djuper göla va, å han kö'de ner e' långer gapstång i vattnet men då sae e' röst nerifrå' gölabôtten: "Ôm du mäter mi'a väggar s'a ja' mäta dia läggar"! Å da' mä kôm gapstånga å flövv ôpp u' vattnet å földe ätter gôbben ett långt stôcke utåt môsen, för han tok ju kanveta, te' bena å sprang så fort han hinde å rådde mä i förskräckelsa. En aen gång sôlle han si ätter ôm dä fanns nôn fesk i gôla, så han satte ner ett metespröt på prov, å nôr han dro' ôpp sprötet, hängde dä en stoer lôen (luden) fesk på kroken. Lika rädder ble han den gången, å ifrå' den da'en tores ingen bara nalkas göla, möe minna mäta henne älla feska i 'a. Så ho' heter la inte, Trollsgöl precis för roskull! Ja dä fenns flere sägner ôm drakarör. En gång hadde Hillifira? kâra gravet i ett sånt stenrör å hett på e' kista, å nôr di länge hadde trälat, så feck di ôpp ä på tôppen å röret men presis då kôm dä en tôppe å hôppade på ett ben å frôvte: "Tror I, att ja' hinner fram te Stockholm i år"? Då feck kâra ja'ning mä å si på den enbente tôppen, så di vände se ôm allihop å glömde å var di hadde för se', å nôr di sen sôlle börja på mä si' kista igen, så va' ho' förschvônnen, å stenröret dä lå' slätt sôm en sônda' precis sôm ôm allri' en enda sten vatt rôbbader. Men då ble kâra flata i syna, för di försto' ju då grannt, att inte allt va' sôm dä sôlle, å di feck inte ett grånn för sia beschvär, för ifrå den stônna har stenröret fått va' i fre' för en hoper förvetna männesker. Häruti Mallbäckssocken (Malmbäck) där ä' en sjö, sôm di kallar Enesjön, å på bôtten utå den s'a dä fennas e' gullkista, å di sär, att dä är många å di gamle sôm har sitt a' å di har försökt å få ôppa mä mer än en gång, men vareveli' gång di har fått ôppa te vattenyta', så har ho sjonket te bôtten igen. Di sär, att ôm en sôlle tänka på å få ôppa så sôlle en fö' ôpp ett par tvellingsstuta', å nôr di ble'e lamen stora sôlle en binna ett rep ôm horna å så fästa den ene repännen i kista, å på dä viset sôlle dä stå te å få ôppa på lann. Men än har ingen rått mä å lägga på nôra såna kalva', utan kista ho' står kvar på sjöbôtten å väntar på bärgning än i da'. Här i Fôssôms socken, här ä en stoer villmôse, sôm heter Skeftesmosse. Å mett igômen môsen renner Rômåa. I môsalagga i närheta å rômmabroa, där ä två djupa hôler, sôm kallas "Gullgravera", å ôm dôm kommer ja' ihôvv två sägner. Enlit den ena sägna, så s'a dä la fennas e' gullkista på bôtten, å den kista' kan en inte få ôpp mer än på ett vis, å dä ä dä, att en sôlle fö' ôpp ett par vita tvellingsstutar, å sen lätta dôm dra' ôpp kista', men dä sôlle ske på dä villkôret, att kalva' sôlle fö'as ôpp mä' enbart söter mjölk. Di sär, att dä va' en bonne, sôm tok se för å fö' ôpp ett par såna hvita kalva' men så en gång blånnade han i si' snålhet vatten i mjölka. Nôr kalva' va' lamen stora, tok han e' töm på dôm å kôrde ut dôm te Gullgravera i môsen. Å sen sänkte han ner kättingen i grava å feck môe redit tak i kista. Men nôr han hadde fått ôppa på kanten i dagsljuset, så ble han så själagla' för då trodde han att dä sôlle lôckas för en , men då feck han höra e röst nerifrån bôtten på grava ätter va' han tôckte å rösta ho' sa'e så gômena retfullt: "Nä, tack ska du ha! Nu orkara inte dina vasskalvar"! Å sen skrattade dä te så illbattit å försmädlit, å så sjonkte kista ner i djupet, å där ä' ho' la än. Ôm bara bonnen hadde lätt bli å slô vatten i mjölka den ende gången så hadde dä nock lôckats för en, men nu va' dä försprônget. Ätter' va' ja' har hö't ifrå den annra säjna så s'a dä fennas en gullkätel (guldkittel) i den ena grava, å den han vaktas utå e' höna. Di sär, att nôra kâra en gång i vala mä môe träl sôlle ha fått ôpp kätelen på gravakanten, men då ble di så gla'a, så di rådde la inte mä å hålla se' tôsta, å då tok dä samme änne mä kätelen sôm dä gjo'de mä gullkista' – han sjonkte ner igen te bôtten å förschvann. Sen har ingen bjutt te å få ôpp'en, men di gamle di hadde då för se' att han s'a fennas där, å dä vôre nock inte så villse å göra ett frest än en gång, för nôr vattnet renner ner ifrå kantera' så låter dä precis sôm ôm dä drôppade på en kätlabôtten. Å därnere på Rômera (Rommen) där har vatt mer än nôen vet, för där ä fullt mä drakarör, å en gammal kôrrgål ä' där mä, å där ä en ônnerli' natur mä dälder å kulla' ôm vartaent, å kulla' di ä höja sôm kôrketorn. En kulle kallas Ryttarekullen å en Slottsbacken, å di ä så slätta sôm ett gôlv ôppepå. Förr i vala brukade di skrämma ba'na för "Rômmakalven", va' dä nu va' för oty'. Di sär, att där har vatt en stad förr i vala, å att han förgecks gômen e' jolbävning, å dä ä nok sant. Förr va' där gôtt ôm backastôver på knatta', men nu fenns dä inte e' enda på halmilatas ikring utan där ä ö'e å tôsst i markera. Dä ä bara ett par ställe, slätta å Hyla, sôm ä igen utmä gamle lannsväjjen. Di sär att di gamle begravningsstenröra har lôgget där se'n Mose ti', för si han befallte, att alla dôm sôm hadde synnat, di sôlle stenas, å så ställde di synda'n mett i röret, å sen feck alla männesker hjôlpa te å kasta sten på en, tess han do, å sen vrok di ner en i stenen å mylde (begravde) hômen mä sten. Enlit va' di gamle talte ôm, så va' dä e' finer famelj, sôm hadde sjonket ner te groer (grodor). Dafför feck en inte va illacker ve älla på nôet vis plôva dôm djura, för då kôm olôcka på en, utå dä att di va ônnerjordiska varelser! Så va' dä en gång e' pi'a, sôm geck å skar sä' på ett jare, å då kôm dä e' stoer tjocker padda å skuttade, å då höll pia skära rätt över 'a å sa'e: "Nôr du har fått barn, så s'a ja' komma te de' å bli gommor (gudmor)"! Å dä geck så, att räss sôm pi'a lå' å sôv e' natt en ti' ätterse'n, så ble ho' väkter, å dä va' bô, att ho' sôlle följa mä te ett basöl ôm natta, å ho' va' tvången te å ly'a å ta' på se' nôra lasa' å gå mä. Å ho' ble fö'der te e ônnerjordisk grôtta, å där lå' e' finer barnsängskvenna, å pia ho' ble bôen te å sätta se på en stol. Å nôr ho' lôfte öjena ôpp emot taket, så ble' ho' rent förskrämder för i taket precis mett över sto'len där hang en stor kvarnsten på tri selketrå'a teress å trella ner nôr som helst. Då sa'e barnsängskvenna': "Lika rädder sôm du ä för kvarnstenen nu, lika förskrämder va' ja', nôr du va' över me' mä skära' "! Å så ble pi'a gommor åt barnongen sôm ho' hadde lôvat å i betalning feck ho' en näve hôvhestecker i fôrklä't mä se' hem, men steckera di blåste bôrt, nôr ho' kôm ut, å ho' begrep ju inte, att di kônne va va'r' nôt, så ho' tok dôm inte te vares. Dä va bara e' enda hôvlestecka, sôm hadde fastnat i förklä't sôm ho' feck mä se' utan att ho' rådde för'et, å nôr ho' då kôm hem, så feck ho' si att dä va' sôlverpänga', men då va' dä så dags. Pi'a ho' ble' så förtreten, att ho' hadde lätt di annre steckera gå ifrå' se', men då va' dä försent å anka på 'et. – Domareringa' dä ä' bara förstenade trôll, ätter va' ja' hört harmas ätter e' säjen. Si dä va' så, att e' natt för långesen så sôlle trôlla hålla bröllop, å nôr bruaföljet hinnt så långt sôm te bruänga, så började kôrkeklockera å ringa, å nôr trôlla feck höra dôm ljua, så ble di förstenada å ståannes där di va' å där står di på samma ställe, å änga heter bruänga än i da'. I Falla, i Malmbäcks socken där ä' ett stort berg, sôm kallas Bruaberget, å ätter va' di har för se' så sôlle la ett bruapar ha åket in i berget å allri' kômmet ut igen. Nôr bruaparets skjuss va mettför berget, så öppnade dä se' e' dôr, å bruaparet ok rätt in i dôra, å sen föll ho' igen, å di ble' kvar därinne. Å dä hjalp inte hôre di sen letade, fôlk, för di har allri' hett dôra se'n. –
Den dimma sôm ste' ôpp u' göla, kallte di "hvita mara." (="vita märren"). Å nôr dimma' sto' jäms mä trätôppa över môsen, så sa'e di gamle: "Nu blir dä vackert vä'r, för Gölakäringa byker å ho' väntar vackert vä'r te sin tvätt"! Eller "Nu har Skogskäringa hängt ut sin byk, så nu blir dä tôrkevä'r"! Dimma' tok iblann skepnan å en häst nere ve göla. Dä var för dä di kallte henne "den vita mara." I alla sjöa å vattendra' bodde Näcken. Han kônne förskapa se' mest te va' han velle, te e' människa å en tjur å en hunn å te en häst å te å mä te ett parlebånn mä ôm dä så va'. Han kônne gå på bete mä di annre djura utan att en kônne si nôn skellna' på dôm, å han kônne narra fôlk rakt' ôppåt väggera. Ôm en varsnade att en hade råkat ut för Näcken, så sôlle en bara namnge hômen, för då ble' han å mä si' makt å förschvann. Men dä va' varr' ôm en inte begrep att dä va' han, för då kônne dä gå redit galet. Dä va' e' pia, sôm harvade mä Näcken en heler da' utan å ha en aning ôm att dä va' han, men nôr ho' sôlle släppa den hvite hästen i solakvällen ve sjökanten, så högg han tak mä tännera i henna förklä', å hade dä inte turat sej så väl, så förklädsbånnet gått å, så hade la pias sista stônn vatt kômmen, för hästen han satte å i sken mä förklä't å förschvann i sjöen, å då sôm först begrep pia, att dä va Näcken. En da sto' tri fruntemmer ve sjöakanten å böstade byk, å då feck e' utå fleckera si ett fint pa'lebånn i vattnet å dä skeftade i alla regnbågens färger, å ho' ga' se' ut i vattnet för ho' velle ju ha tak i 'et, men ju länger ut i vattnet ho' kôm ju länger flôttade pa'lebånnet på se', så ho' rådde inte mä å räcka't. Te sist sto' ho' i vattnet närapå te halsen, å då försto' di annre bägge, att dä va' galet, å då skrek di te på en gång: "Akta de', dä ä Näcken"! Då förschvann bånnet, å då kôm fleckestackarn te besenning så môe, så ho' kônne ta' se' i lann. Hade flecka vatt ensammen, så hade ho' dronknat, för si dä va' så mä dä, att den sôm allri' så lite lätte narra se' utå Näcken, den han ble ta'en utå Näcken så sto' han va'. Dä va' e' pi'a, sôm sto' å bôstade byk ve sjöakanten. Då kôm dä en finer harrekär å ställde se' te å blia på 'a, å han va' klädder sôm en krona's schuschant (sergeant), å han velle va' närgången mot pi'a, men då försto' ho' va' dä va' för slavs harre, så ho' sa'e: "Godda' harr Näck", sa'e ho', å då förschvann han för han tôlte inte å höra sett namn. Ôm nättera lå' Näcken i bonnens artelann, å då så' han ut sôm en sto'er hunn älla en häst, å ôm en va' ôppe i davninga, så kônne en få si 'en men han va' varsker, för ôm han varsnade att fôlk va ôppe, så tok han ett flôvv rätt ner i sjöen. Men te sist ble ju fôlk vana ve å si en, så di fäste se' inte så môe ve en. Di sôm sôlle bada, di feck lôv å hålla en jarnbit i hånna, ôm di velle fri se' för Näcken, å älla dôvde dä ôm di satte ner en kniv ve en sten på vasskanten, men gjo'de di dä, så va' di trôggade te liv å lemm. Näcken han kônne förvannla se' te e' krabba (kräfta), å i den skepnan kônne han te å mä stanna e' kvarn, nôr ho' va sôm bäst i gång, men ôm en slängde te en en peng, störr' älla minna, så hjalp dä, för så fort pengen nådde kvarnahjulet så tok kvarna ista', så dä hvisslade ätter' et. Dä geck alla bäst å mala ôm nättera, för då hjalp Näcken te å dra' kvarna å då geck ho' tri gånger fortare än vanlit. Då så' han ut sôm en tômte mä e' röer luva på huvet, å då satt han gressle på dä stora vasshjulet å dro' alltihop. Va' han gramsen på mjölnan, så styrde han te så kvarna stannde älla gecko jämt, men va' han vänlit sennader, så va' han te go' hjôlp, å ôm en, sôm sagt va' kastade te 'en en styver, så feck en gôtt anseenne hos en, så dä hade en ôppe många gånger ôm. Nôr en metade krabber å fesk, så ga Näcken se' te känna. Räss sôm en satt där å höll i metesprötet, så kônne dä rôcka te så tongt, så en höll på å tapa hela metet. Si dä va' Näcken, sôm nappade, men han földe allri' mä ôpp på lann älla i båten, för nôr en rôckte te, så ble han ätter å släppte sett tak, men ätter ett sånt napp feck en så'n tur mä fångsta, så en kônne hala ôpp den ene store fesken ätter den annre, te en hade fått så môe, så en inte så' se' goer te å bära hem mer. Så Näcken han kônne va' te goer natta, nôr en bara försto' se på å vänna se' ätter en redit. Dä va' en fjortan års pôjk' sôm va' ute i åa å metade krabber, å han feck så orimmelit mä krabber, så dä grônde inga säcka' å kättla' te å ta dôm i å dä va' knappt han så' se' goer te å få hem dôm. Nôr han kôm hem, talte han ôm för far sin att dä hade gått en stoer, rö'er tjur i åa hele tien mä han hållde på å meta, å pôjken ônrade va' dä kônne va' för ett kreatur sôm fölt hômen så tro'et hele ti'en. "Dä va Näcken", sa' faren, å pôjken han ble så antererader, så han to'des allri' mer gå ensammen te åa å ta krabber. Dä va' en dräng, sôm geck ve sjöakanten en gång, å då feck han si en stoer hviter häst gå ijämte hômen, å drängen han satte se' ôpp på hästarôggen, för han tôckte, att dä kônne dôvva för en dräng å få ria på en så granner häst. Men han hinde knappt ôpp på rôggen, förrän hästen på ett enda öjenableck plômsade å ut i sjöen, å då begrep drängen att dä va' Näcken han råkt ut för, så han sa'e kveckt på stônna: "Nu s'a Näcken ha tack för sällskapet"! Då förschvann hele hästen, å drängen han sto' i vatten ôpp te armera, å dä va' inte mer än jämt att han rådde mä å ta se' i lann. Näcken kônne spela så förtrôllat grannt ôm nättera å nôr han spelade si polska, så kônne inte di onge lätta bli å dansa förrän sola rann ôpp, för då hö'de han ôpp mä spelet. Å dä fanns spelemän, sôm kônne harma Näcken å spela Näckens polska, å då geck bena å se' sjôlva på di onge, så dä va' falitt å ge se' te å lyss ätter sånt. Ôm en feck höra Näcken, så sôlle en allri stanna å lyas på spelet för då narades en uti vattnet antingen en velle eller ej, men sen en bara hade hinnt över broa, så va' dä inte så farlitt, för då hade han inte samma makt. Varst va' dä för havanne kvenner för di hade minna mitstånnskraft så dôm kônne han lättare fresta mä sett spel. Di gamle talte ôm, att dä va' en bonne, sôm hade sitt Näcken setta i en båt å spela å sjonga ôm å ôm igen: "Ack, om jag finge Guds nåde! Ack, om jag finge Guds nåde"! Men bonnen han to'de inte bli ståannes å lyas, utan han ga' se' å hemåt så fort dä sto' te, mä väl va'. I Ulvsnäsasjön (i Öggestorp), där spelade Näcken mest för jämnan ôm nättera, å nôr mjölnan va' i kvarna å mol, så hö'de han spelet titt å tätt, men ôm han lyddes ett enda grånn, så höll allri' kvarna, utan då feck han full ja'ning med å lavva å sätta igång på a. Däfför sôlle en allri låss ôm att en hö'de spelet utan syta se' sjôlv å si på dä en hade för hänner å låss ôm ingenting. De övernaturlie väsena, di s'a la kômmet te på dä viset, ätter va' di gamle trodde å sa'e, att nôr ärkeängelen Mikael stridde mä draken, så ble draken å hans anhang nerkastada på jola, å di trellte la ner lite bå här å var. Di sôm trellte i vattnet, di ble' sjöväsen, å di sôm föll i skôvven å på berga, di ble' bergatrôll å sånt oty', å di sôm föll på träa, di ble' markåsta' (snår på lövgrenarna). Nu för tien fenns dä la inte mô't igen å dädära för nôr maskinera å trôskeverka började dôna å regera, så förschvann alltihop te di store berga å te mer avläjsna ställe', å te sist har la åska' slaet ihäl di siste trôlla, så dä ä nock inte troli't, att dä fenns nôt kvar nu, åtminstone inte här på trakta.