Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade " Anna Lena ", så vaknade hon, men ropade man " mor " eller " mamma ", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hon sa, att hon hörde maran, när den kom genom dörren. Det var ett fruntimmer som var mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara. Hästarnas maner kunde bli flätade i så många pisker; det var mara, somgjorde det. och de blev så svetta. En skata hade de ofta hängade i stallet mot mara. Varulven okänd
Smårim.
1. Prästen å hunn Tjäna föa mä mun. Klockarn å hanen Ha samme vanen. 2. Å inte sörjer ja, fast mina barn ä små, För attan kunna krypa å nettan kunna gå. 3. Brännvin å mus Å tobak å snus, Då ska fördriva klåe. 4. Vella å inte få Slepper en inte då. Få å inte villa, Dä ä liga illa. / 5. Dä ä inget lyte Å ha ett stort snyte. Dä ä större skam Å komma näselöser fram. 6. Kör, så länge mösa hölla. Dä göra Marsbostrolla. 7. Tack, manga tacker, Så langa sum kvarnahacker! Å vem I ha dum länger, Så kan I få dem sum humlastänger. 8. Min gjorning nådit skåda,- Sätt kaffekälen pa! Hjälp du det bästa råda, - Slö elva käppa på! / 9. Nôr öxa luer å mejen stjäl, Môsar en bra, så blie rt la läv. 10. Gunatt ! Sôv sum ein katt. Å får du inga ro, Så legg dar å gno. 11. Framlasster vang o baklässter släe Å hästens gläe. 12. Sôdda fanga Har ja lôssat manga. (Om supen) 13. Så gå ert te i kri: Da sum ä himma bli skuttna, Den sum ä ute går fri. / 14. Guskelôv för mål och mätta. Aldri åd ja mar um a skäppa. Men hade ja hatt mi stora ske, Så hade ja ätit e skäppa te. 15. Dä stôrsta aset Ä fôrst i fatet. Å da vackraste däga - har spellt på seg. 16. Grötarmätta. Varar inte över lostätta (logbalken). 17. Skål, bröder alla! Denna supen ska vi ta, För han å spekelerater. Han sjonker ner, Å syns ej mer. Skål, bröder alla! / 18. Ä et a loppa, Så lä a hoppa! A ä et a lus, Så lä a lana hus! 19. Mars mä sett skägg Lockar barna utom vägg. Så kommer april mä sett skin Å kör barna in. 20. Vyssa, dussa, litet barn, Stort i röva sum e kvarn. 21. Den ä mäster, Sum vänner röva i öster å skiter i väster. 22. Môreglans Å käringadans Varar inte te kväller. (ordspråk) / 23. Dä börta, Sa Görta. Gack ud, Sa Knud. Bli inne, Sa den blinne, Da narra deg ud. 24. Amen mä borst på borst Å kuta mä kors på; Skacklar i bägge änna, Så kan du bå köra å vänna. 25. Ola, på jola Mä krokiga knä, Han kör sina forer Å vaktar sett fä. / 26. Aj, aj, sa källingen, När han brände seg utå vällingen. Men då sa katten: Du kunne lätt meg hatt´en. 27. Ria, sia Ranken, Hästen heter Planken. Hässten heter inte så, Han heter Apelgrå Där satt en liden gom på. Vart skulle´n ria Te prästegårn å fria Te a lidi pia. Va skulle´na heta? Anna Margareta. Dar va ingen hemma Mer än två små hunna, Som låe på sina länka / Å sa vov, vov. 28. Kom fattigdom å hängde på. Här ä hänker *) å hänga på. 29. Håhå för denna vala ! Svarta böxer å hål för röva. Ingen nål å ingen trå Å ingen klut å sätta på. 30. A-b-c-dilla, Får ja ingen mat så grinar ja illa. 31. Har du sett på maken: Käringa se på staken. Stacken geck å Men käringa se ändå. *) Tillyxade grenklykor, uppspikade på bod- och stallväggar att hänga föremål på. / 32. Namn i en bok: ............ är mitt namn Mig till heder och ingen skam. Det är mig i dopet givet Och i lifsens bok inskrivet. 33. Frukta Gud och ärligt vandra, Sköt deg själv och skit i andra. 34. Skada setter på taket Å kvittrar mä sina onga: Var ska vi i vinter va, Vi fryser um våra små fötter ! Vi ska gå te Dannemark. Köpa sko för halver mark. Tre trinna peberkorn. Katten tutar i sölverhorn. (Barnvisa) / 35. Vy, vy för barna ! Katten hänger i garna. Mor maler gryna, Far slaktar svina Söster går i rosenlund, Plockar blommor te sin vän För inte han ska gråta. 36. Tjugenda Knud Kör julen ud. 37. Hästen å sön Åta i dön. 38. Julafta å jula da, Då ä dä roligaste en kan ha. Men när dä blir te annda jul, Så plockar mor bort sitt sul (sovel). / 39. Jona, profeten, Slo näven i gröten, Å så hopa´n, Å så sket en. 40. Dä ä möe bätter å heta Petter Än gå i skogen å vakta getter.
Egna minnen
Skantorp, Gilleby den 6 mars 1943. Egna minnen Red. av Bohusläningen. Undertecknad vill härmed bidraga med några rader till den pristävling som utlysts av Folkminnesföreningen och Bohusläningen: Tegneby socken på Orust bär flera spår av gammal bebyggelse. Bland de älsta märkes några forngravar varav stendösen på Kårtvet är den märkligaste. Även på den minnesrika gården Skantorp finns en forngrav. I en hage på prästgårdens ägor finnes en begravningsplats där offren / för en farsot som härjat här för länge sedan blivit jordade. Kyrkor och kyrkklockor Nu kan inte längre Tegneby ståta med en av landets allra älsta kyrkor. Men så var fallet intill år 1890 då den gamla kyrkan som påstås ha varit byggd på 1100 talet, nedrevs. Det hade varit mycken oenighet om huruvida den förfallna kyrkan skulle restaureras eller rivas. Slutligen segrade ett förslag att riva den gamla kyrkan med undantag av tornet. Det blev dock ett värre arbete än man anat, att riva de starka medeltidsmurarna, som kunnat stått ännu i tusen år. Tornet av den gamla kyrkan som alltså alltjämt står kvar, har varit utrustat med skottgluggar. Dessa äro nu igenmurade. Däremot finns ännu kvar en gammal märklig dekor på dess ena sida / i form av ett hundhuvud. Detta uppges ha sin tillkomst till åminnelse av en tvist mellan prästen på Tegneby och ägaren av gården Kårtvet, förorsakad av att en av Kårtvetbondens hundar bitit ihjäl en av prästens hundar. Genom tiderna har också en sägen fort- levat om varför kyrkan kom att byggas där den byggdes. Man kunde inte enas om var den skulle stå. Då spände man ett par oxar för en vagn och läto dem gå tills de stannade. Där byggdes kyrkan. Präster och kyrkoväsende Om Tegneby präster under gångna år- hundraden vet man inte så mycket. När prästgården brann ner år 1870 förstördes det värdefulla arkivet. Men om en och annan av dem lever folksägnen kvar. / I synnerhet är detta förhållandet om en viss Stephan Enander som var kyrko- herde i Tegneby under några år av 1700 talets senare del. Han säges ha haft ett fruktans- värt och otyglat humör, och det påstås att han under sina vredesutbrott kunde utföra vilka handlingar som helst. En av de mest bekanta men också ett av de mest otroliga ryktena förmäler att han vid ett tillfälle skulle ha skurit av tungan på en kvinna som förargat honom. Hon förblödde, och sedan kunde man nattetid få se hennes vålnad sitta bland granarna i närheten av prästgården och spotta blod. Det skulle finnas en sten som blivit röd därav. Ännu för någon mansålder sedan skall folk ha haft kvar sin skräck för att efter / mörkrets inbrott passera denna plats där det spökade så rysligt. Denne Enander var också i bråk med sina grannar. En segsliten ägotvist som han förde med gården Bräckes ägare slutade så småningom med seger för dessa, men detta fick han inte uppleva. Han dog helt plötsligt år 1788. Avskrives icke! På den förutnämnda gården Skantorp som är belägen nära vid Tegneby prästgård, och som är en gård med en intressant äldre historia, som väl emellertid redan i den mån den är känd, är publicerad i tryck, finns emellertid förvarade en del handlingar från 1700 talet, vilka jag studerat. Dessa visa bl. a. hur denna gård som varit ett frälsehemman under Morlanda, blev ett skattehemman. / År 1711 tillträdde en man vid namn Jon Torstensson, en av undertecknads förfäder, gården Skantorp såsom åbo, vilken befatt- ning tidigare hans fader innehaft. Denne Jon T. tycks ha varit en man med framåt- anda och resurser. Han förpantade sig till det halva hemmanet Bräcke invid Skantorp, av dess ägare, en uddevallaköpman Anders Eliasson Bagge. Fastebrevet, skrivit på skinn, finns ännu bevarat. Elva år senare köpte J. T. hälvten av det hela hemman Skantorp som han i 36 år brukat. År 1780 köpte tvenne hans svär- söner det halva hemman av samma gård som ännu var frälse. Jon Torstensson dog år 1756 och hela Skantorp liksom största delen av Bräcke äges i dag av / hans avkomlingar. Ortnamn Gränsen mellan Skantorp, Bräcke och Lunneslätt utmärkes av ett berg kallat Hästskoberget. Detta namn som det fått efter ett tecken i berget liknande en uthuggen hästsko, är mycket gammalt. Det omnämnes redan år 1632 vid en rågångs- förrättning. En annan bergskulle på Skantorp heter Fjolnekollen, ett mycket gammalt namn, med norsk klang. Domare och rättsväsen I Tegnebys grannsocken Stala, på gården Hällesberg, finns en gammal avrättnings- plats. Gammalt folk har talat om för mig, att den siste som avrättades där hade rånmördat en kringresande försäljerska från Dalarna, och att det var ett stort folkuppbåd när avrättningen skulle / försiggå. Tydligen var dessa lyckligtvis ovanliga händelser avsedda som ett intressant skådespel, till omväxling med vardagens grå enformighet. Det fanns ju inga skräckfilmer på den tiden! Erik Johansson
Ordspråk, ordstäv och talesätt.
Sme'ns märr och skomakarns kvinna får för det mesta gå barfota. Var och en är herre över sin stackare. Där intet faller, står intet upp (sådd) Små sår och fattiga vänner skall man ej förakta. Man skall inte flyga högre än vingarna bär. Ja' kan undra, vilka lus han nu skall dräpa. (ifråga om utgifter). Den som inte äter sig mätter, slickar sig inte mätter. Den som gapar över mycket, får ofta intet. Den ena korpen hugger inte gärna ut ögonen på den andra. Hade inte om varit, så hade käringen varit kung. Om och hade, det är stora skälmar Lyckan träffar man och piskan hästen. De lata svinen är giriga om kvällarna. Härlen (halvliden) mars bär trana ljus i säng. / "Vi lägga oss harlen mars å så sova vi, te Mikaeli," sa knallen. "Lite snett ä inte lett" "Ljus i Guds hus å lampor i träkyrkor". "Du ska inte kasta sten, när du sitter i glashus!" "Kom regn, kom regn, kom öseregn," sa käringen, trodde hon hade inbär- gat; "men dä va så sant, våran Lars hade en slatt ärter ute." "Var och en skrapar eld under sin gryta." "Man skall ta först och räkna sen." "Ja' var inte värdig i den byttan." "Lagom pölsa ä bäst", sa prästen, hade fått för stor pölsa året förut. "Var fågel sjunger efter sitt näbb." "Man skall inte ropa hej, förr än man är över bäcken." "Det är köksans rätt, när hon har kokat skall hon vara mätt." "Slå sig till ro å sätta röva i en myrstack." (När man överlämnat sin egendom och får passa barnbarnen.) "Du va en riktig lillgammal en." "När barnen får sin vilja fram, gråter dom ej." "Han har vär å skiten, men han vet inte var han ligger." "April snö ä så gott som fåragö." / "En fluga gör ingen sommar." "Den som kan något med sina händer, får aldrig vara tillfreds." "När alla kokar monkar, får vi känna på spa't." "En karl vid sitt ord å en käring vid sin gryta." "Det är inget å be för", sa prästen, "när hela församlingen ä sjuker". "Nu hängde allt hyndan på gärdesgården." (När någon var tillreds att ge upp.) "Akta dej för kitt, för dä hänger ve." "Köss med där bak!" "Kom å hjälp mej å slipa, när dä inte behövs!" "Dä går aldrig över", sa hn som spydde i sån. "Här ä rum för fler", sa han som föll i sjön. "Dä ä bra som dä ä", sa han som hade eld i håret. "Bättre mat i annans gryta." "Som man bäddar får man ligga, som man kokar får man äta." "Skrattar bäst som skrattar sist." "När det tryter i hon, då slåss svinen." "Tomma krukor skramla mest." / "Ont krut förgås inte så lätt." "Gä ä gammalt", så Modig om stryken. "Vänta du, värla hinner nog däl mä!" ( --- världen hinner nog dig med). "Konsta går över makta", sa käringa, sket över axla. (Konsten går över makten.....) "I nöden prövar man vännen." "Det är det samma som att ha bocken till trädgårdsmästare." "Han pessar inte de tårarna." (Om någon hycklade) "Gjord gärning har inga vanna." (.... kan inte ändras) "När det regnar välling har den fattiga ingen sked". "Nu kan den fattiga få åka gratis", sa käringen, åkte ikull på isen. "Flit å skit gör bonden rik." "Han vet nog va' han ger en hund i mårt (målet) "Läka, läka, lammalort, i morron ä' dä sammangrott." "Fattigdom å hosta ä' inte gott att dölja." "Gift däg, kröplinge, så hinnner ja' däk nock." sa käringa, sprang efter kalven. "Morgonstund har guld i mun." "Kaka söker maka." / "Ja' ä nöjder mä ena kaka å dä baket." (..... från samma far med en son eller dotter.) "Det var ett riktigt troll." "Vilka lusa ska du dräpa då?" (Om de hade det trångt och skulle köpa något.) "Den som blir mä ett sedder, blir mä mer tedder." "Om inte ja' får stora horn, så får la ja' stångas mä di nubba ja' har", sa prästen som sökte Stora Gorns pastorat. "Titta inte för högt, för då får du lort i ögat." "Den som kommer sist in, skall först ut." "Tala inte om Stockholm för du kommer där aldrig." "Den som ger utå givet, får sjudubbelt igen." "Det kommer surt efter." (När man gjort något dumt). "Tills fortare man kör, till förr kommer man fram." "Den som är först vid kvarnen får först malet." "Det är lika omöjligt som att ta ned stjärnorna." "Långt hänar (härifrån) å dit", sa käringen, titta på månen. "Där går krävekagången för'n." (När det går dåligt för någon). "Låt honom bara få in ett finger, sedan blir han inte nöjd, förrän han får in hela näven." / "Svinhugg går tillbaks." "Den som gräver en grop för andra faller själv i den." "Eget beröm loktar (låter) illa". "Bränt barn skyr elden." "Lika fort kommer den asande som den rasande." "Den ho vill inte vara örat å den grå soa." ( "Hava tand för tunga passar bäst bå' gamla och unga." "Det är att låtsa som om det regnade." "Det är detsamma som att slå vatten på en gås." "När ölet är inne är vett' borta." "Man skall leva som man lärer." "Det är inte gott att veta vart det barkar." "Tyst min mun får du socker." "Dä soa bryter får grisen betala." "Loven är bra, men hållen är bättre." "Han åker på bakkälken allaredan." "Han lever inte länge, för han plöjer upp vägkanterna." "När musen är mätt, är mjölet beskt." / "En ska inte bli bättre vän med sin nästa än att man kan spjärna honom i röva när han går". "Den som i leken går måste leken tåla". "Uti ditt land du bliv och bo, på bröstet har du inte å sno", sa gesäl- len åt lusen. "Vardas granner å härdas (helgdags) likadanner". "Lite tuva välter stort lass". "Dä ä samma skiten antingen i köper smör't å mäk eller mor", sa tösen. "Vi skiter i potta å pessare i stopen", sa käringa, so å pruta på natt- kärl. "Di ä sams som två löss i ena rönka". ( ---- i en rynka) "Di lever som hunn å katt". "En stacketer korv är inte gott å kröka." "När en talar om skråen, så ä han i dörren". "Det är inte bokord allt vad prästen säger". "Han ä inte mas." "Han ä inte Ballvande". "Han ä inte örat å den grå soa". "Han ä inte buskablyger". / "Di ä sura", sa räven om rönnbären. "Släkten är värst", sa räven om de röda hundarna. "När Åsle hö far till hornborga sjö, då får Mularp både drick å brö." "Den hund som man kör till skogen, biter inte många djur". "Alla barn i början", sa käringen, satte sig på väven, va' 100 år. "Du ska inte va' så heter på gröten, för då blir du bränder". "Den som är lika nöjder, han blir aldrig nöjd". "Lika barn leka bäst". "Den som inte vill kålen supa, han skall inte solvet njuta." "Bättre en fågel i handen än tio i skogen". "Där geten är bunden där biter hon." "När alla spottar på en sten, då blir den våt". "Det går som ena lus på ena tjärsticka". "Det går undan i valsen", sa käringen, när hon valsa å sket. "Ruttet är snart revet", sa käringen, rev örat å karen. ( ---- av karlen). "Den som inte ser upp med ögat får se upp med pungen". "Lagom är bäst". "Stor i orla å liten på jorla". ( ------ i orden och --- jorden) / "Den som inte gömmer öret, får aldrig kronan". "Höstnatta å barnaröva ä inget å lita på". "Lägg eld å halm ihop, får ni se om inte dä bränner". "Han ble som de hade slaet en skopa kallt vatten över'n". "Han ble riktigt förpluffater". "Han tittar i november". (Om den som var vindögd). "Bättre bot än bar sida". "Lätt fånget är lätt gånget". "Du ska inte lägga din näsa i blöt". "Goda råd äro dyrbara." "Ja' har letat så ja' kunnat leta rätt på en synål". "Det är ingen krok i ärteåkern". "Det vet ingen var haren har sin gång". "Av en liten gnista blir en stor eld". "Man skall inte köpa grisen i säcken". Det går lättare för en far att försörja tio barn än för tio barn att försörja en far". "Det är tungt att äta barnabröd". / Livet växlar färger alla dar, ingen stadig glädje jorden har, kungatroner ramla, nya hus bli gamla, motigheter mätas lite var. "Hava tand för tunga, passar både gamla och unga". "De' hade allt varit i säck innan de' kom i påse". "Du skall inte lägga sten på bördan". "När ja' super då ä' de' rätt". "Man skall inte uppskjuta till i morgon det man kan göra i dag." "Den illa gör han far", sa käringen. "Kör i vind", sa Väster. "Kör te då". (Vid affärsuppgörelser) "Det ligger för fäfot". (Om jord som ej brukas) "Det är för att inte fäet skall böla". (Svar på envis fråga). "Som man är klädd blir man hädd". "Av barn och dummingar får man veta sanningen". "Tjuven lämnar dörrarna, men elden tar allt". "Det skall krökas i tid det som krokigt skall bli". "Dä do'smes katt å" (Det dog sme'ns katt av). Det var en smed som ba- fick tack för arbete som han uträttade. Men så tänkte han: "Dä går / inte att leva på de'". Så skulle han försöka om det gick och släppte ner sin katt i en tunna och lade lock över och när katten skrek, så gick sme'n å sa': "Tack ska du ha!" Men till slut så dog katten, å sme'n förstod att det inte gick att leva på bara tack. Sedan blev det ett ordspråk: "Tack ska du ha, dä dö smes katt utå" "Nar var och en sin syssla sköter, då går oss väl evad oss möter."
Brott
Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hof Rätts Utslag angående häktade Johannes Johansson fr. Hällesön och på fri fot varande Andreas Anders- son fr. Wräland, hvilka, på åtal af Kronoläns- mannen J. F. Wickelberg, vid Orusts och Tjörns Häradsrätt undergått ransakning, dels Johannes Johansson för det han skall den 18 sistlidne maj, under sjöresa från Götheborg till Hellesön, i sällskap med bröderne Carolus Olsson och Axel Olsson fr. Dillehufvud under Räfö, ombord å dessas båt "tre bröder", mördat Carolus Olsson och miss- handlat Axel Olsson samt derefter olofligen till- gripit dem tillhörige penningar och varor till sammanlagt belopp och värde af etthundrasextio- fem riksdaler två skillingar åtta runstycken banko, som alltsammans tillrättakommit, med undantag af sextiofem riksdaler trettioen skilling- ar nio runstycken riksgäldssedlar, dels ock Andreas Andersson för det han skall, med vetskap om Johannes Johanssons brottslighet, till honom afyttrat ett för Andreas utfärdadt prestbevis och dymedelst sökt förhjelpa honom på flykten; I hvilket mål, sedan Provincialläkaren Doktor O. N. Gammelin verkställt medikolegal besigtning å ej mindre Carolus Olsons döda kropp än äfven Axel Olsson samt afgifvit embetsutlåtanden ang. or- saken till den förres död och öfver beskaffen- heten af det Axel Olsson öfvergångna våld, Häradsrätten genom utslag den 26 sistlidne sept. sig utlåtit och af anförde skäl ansett Johannes Johansson lagligen förvunnen att hafva med be- rådt mod slagit Carolus Olsson, så att denne deraf ljutit döden, och tillfogat Axel Olsson åt- skillige åkommor samt derefter från dem rånat penningar oeh varor, hvadan Häradsrätten, med åberopadt stöd af 12 kap. 1 § och 20 kap. 9 § missgerningsbalken jemte Kongl. Förordningen den 10 juni 1841, dömt Joh:s Johansson att för mord och rån mista lifvet genom halshuggning samt för- / klarat att af hans gods skulle utgå ersättning ej mindre för hvad han af de rånade penningarne förskingrat med sextiofem riksdaler trettioen skillingar nio runstycken och för kostnaden af den å Carolus Olssons döda kropp verk- ställda läkarebesigtning - - - - - - Gifvet i Jönköping den 8 januari 1856. Kongl. Hofrätten har granskat handlingarna och deraf inhämtat - - - Hvad sålunda och i öfrigt förekommit har Kongl. Hofrätten tagit i öfver- vägande; Och alldenstund Joh:s Johansson frivilligt bekänt att han aftonen d. 18 sistlidne maj, ombord å en Carolus Olsson och Axel Olsson tillhörig båt, efter fattadt beslut att beröfva den sednare de af honom innehafde penningar, och att för sådant ändamål afhända Axel Olsson och Carolus Olsson lifvet, ej mindre tillfogat Axel Olsson de å honom be- funne skador, än äfven emot Carolus Olsson föröfvat det våld, i följd hvaraf han, enligt läkares intygande, ljutit döden, samt att Joh:s Jo- hansson derefter bemäktigat sig så väl Axel Olssons plånbok med deri förvarade penningar, som ock åthskillig annan å båten befintlig, Ols- sönerna tillhörig egendom och derpå, för att undanröja spår till brottet, undanskaffat och döljt Carolus Olssons lik; fördenskull och emedan Jo- hannes Johanssons bekännelse, hvars giltighet icke förringas af hans sedermera deri gjorda förändring, vinner stöd af de i målet förekomne omständigheter, och han således är lagligen förvunnen att hafva försåt- ligen och i löndom dräpt Carolus Olsson och tillegnat sig honom och den vid tillfället svårt misshandlade Axel Olsson tillhörig egendom; Ty pröfvar Kongl. Hofrätten, i förmågo af 12 Kap. 1 § Missgernings- balken samt 23 och 24 §§ af Kongl. Förordn. d. 4 sistlidne maj, rättvist döma Joh:s Johansson att för berörde missgärning mista lifvet genom hals- huggning; hvaremot Kongl. Hofrätten finner Andreas Andersson i åtalade hänseendet icke vara om sådant förhållande öfvertygad, att han kan till något ansvar i målet fällas; blifvande häradsrättens utslag i ersättnings- frågorne af Kongl. Hofrätten fastställdt, med förklarande dock att er- sättning jemväl för läkarebesigtningen å Axel Olsson och till vittnet Alexander Johansson i Götheborg för inställelsen bör utgå på lika sätt och efter enahanda grunder som häradsrätten i afseende å öfrige slika ersättningar stadgat. Likmätigt 29 punkterna i Kongl. Förklaringen den 23 mars 1807 o. Kongl. Förklaringen d. 29 juli 1812 varder dock detta ut- slag Kongl. Maj:t i underdånighet hemställdt; - - - - - - A. U. S. /Underskrifter
Folktro och seder
Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar. Trollen troddes dels själa, dels förbyta små barn hvar för alltid en Psalmbok skulle ligga under huvudkudden i vaggan, de drog även musten ur mat rövade kor och bergtog unga flickor m.m. Älvorna troddes leva i flockar av 12 st och dansade ringdanser i gräset så det låg åt det håll dansen gått i midten var det en fördjupning der älvadrottningen stått och sjungit. De voro alla hvitklädda och ofarliga t o med nyttiga att visa vilsegångna vandrare på rätt väg / Tomtar fanns det godt om både i hus och ladu- gårdar som man måste akta sig att förtreta och icke heller vara förmycket liberala emot. Dem passade inga överdrifter åt någotdera hållet. I En man på gården Gunnarsnäs hadde fått en tomte till sig och en kväll han kom till ladugården kom tomten med ett timotejstra bärane på axeln och kastade i ladan, och sen han blivit kvitt sin börda jorde han ett suckane. Mannen sade då i gäckande ton: Hvad pustar du så för det var inte mycket att komma med. Tomten svarade att: Det ska du härefter få bli varsse ty nu går jag för alltid, hvarvid han försvann. Så länge tomten varit der hadde djuren varit feta och granna men blev efter den dagen magra och skrankiga. Foder hadde aldrig fattas heller, – men nu blev det sådan brist så djuren måste äta tallbarr. II En annan tomte fans samtidigt på grann gården Gunnarsbyn som alltid var tjenstvillig och snäll han hjälpte mor i huset med att sikta mjölet till julbaket hvilket var stort. Han fick löfte om nya / kläder till jul för besväret och det fick han också han klädde då på sig de nya kläderna gick så och kråmade sig en stund, talade och sade: "Grann, grann aldrig sikta mjöl mer" och – så försvann han. Drakar höll till i skogen i kanter av mossar intill stupa branter och voro stora och ohyggliga djur deras avföring kunde bilda stora högar på tre eller fyra lass. En bonde tog sig före att hämta gödsel ur en sådan hög och fick tre lass första dagen andra dagen for han dit igen och då var det lika mycket, så höll han på en hel månad men sen blev det slut ty draken flyttade till annan plats. Maran var en mycket besvärlig gäst för hästarna i synerhet, om den fick rå sig, den liknade en stor, stor flundra och kom på natten in i stallet och lade sig på hästarna, som hon marterade så att svetten flöt i strömmar av dem, och på morgonen stod de i spiltorna och "darrade som aspelöv / Det enda medel som hadde verkan var att sjuta en skata för hvar häst och hänga den över honom i taket sen kom den aldrig mer igen. En dräng hadde märkt att maran red husbondens två hästar, och han beslöt att fördriva den – men ville också se hvad maran tog sig till när hon inte kom åt hästarna. Till den ändan sköt han en dag tre skator hvar häst fick en och själf tog han med sig den tredje och lade sig på stallrännet för att se hur det gick till. Fram emot midnatt kom det två maror stora som hälleflundror flygande, men när de fick se skatorna vågade de sig inte på hästarna som blev rysligt rädda de flög då genom hålet i taket upp och skulle rida på drängen som då hadde sin skata att freda sig med De måste då fly, men sen dess hängde det alltid döda skator över spiltorna i stallarna och den tiden är icke så långt avlägsen som detta bruket upphörde om det ens i fjelltrakterna inom socknen inte behålles ännu hvilket jag tror
Varsel om död.
En julidag år 1907 gingo jag och min hustru från vårt hem i Skoltu- na skolhus till det cirka 800 meter söder därom belägna stora torget i staden. Ditkomna sågo vi en grupp personer, vilka vi kände, varför vi stannde och pratade med dem en stund. Efter en stunds samtal bjöds hela laget hem till oss på kaffe. Våra gäster bestod av f. soldaten Fred från Våmb jämte hustru, en son, två mågar samt flera döttrar. Säll- skapet satte sig snart i rörelse norrut mot vårt hem, men två av dem ville först uträtta ett ärende i stadens västra del och skulle sedan komma efter. Jag erinrade dem om att de kunde spara några steg, om de använde sig av en genväg över Nya kyrkogården, en väg som de sade sig känna till. Vi övriga fortsatte sedan mot vårt hem och fingo vänta gans- ka länge på de två övriga. Då någon uttalade den förmodan, att de möj- ligen ej hittade vägen, erbjöd jag mig gå och möta dem. En av gäster- na, Ida Lindström, som jämte min man några dagar tidigare kommit från / Varsel om död. U.S.A. för att hälsa på i hemmet, erbjöd sig följa med för att bli i tillfälle att få se den Nya kyrkogården, som hon aldrig tidigare beträtt, enär den var anlagd efter hennes emigration till Amerika. Efter en stunds vandring på kyrkogården slogo vi oss på hennes önskan ned på en sitt- soffa, som stod inne på en gravplats med en gravkulle. Då vi suttit en stund, sade hon: "Här ligger bergaven en ung flicka, som dött i lung- sot". Jag kände till, att under gravkullen vilade byggmästare Gustavs- sons 19-åriga Signe, som dött i ovanämnda sjukdom. "Och här ligger be- graven en kvinna med ett barn på armen", sade hon därefter och pekade på en närbelägen grav. Händelsevis hade jag reda på, att där låg begra- ven en moder, som dog vid sitt barns födelse, då även barnet dog och fick med modern dela plats i kistan. Strax därpå kommo de väntade, och vi åtföljdes till vårt hem. Jag hade önskat att för samtal senare träffa nämnda Ida Lindström, men tillfälle därtil yppades aldrig. Hon jämte mannen reste kort tid därefter till Närke för att hälsa på mannens släktingar, och sedan åter- vände de snart nog till Amerika, där hon för några år sedan avled. / Varsel om död. Hennes här boende systrar meddelade efter hennes avresa ett och annat om sin syster. Så omtalde de, att hon i Amerika stod i förbindelse med Skövde stadsfullmäktiges ordförande, doktor H Sylvén, död och begraven i Skövde år 1895, en rätt underlig sammanställning: han tillhörde sta- dens honoratiores - hon en enkel soldatdotter från Våmb. Någon bekant- skap under bådas samtida livstid hade givetvis ej förekommit. Doktorn gav henne ibland vissa upplysningar. Så inträffade före hen- nes ovannämnda Sverige-besök, att fadern blev kraftlös och tynade av. Utan hans vetskap meddelades från hemmet detta förhållande genom brev, vari uttalades den förmodan, att han led av kräfta och mjöligen snart skulle dö. Hennes svarsbrev meddelade, att han ej var kräftsjuk, utan att han snart skulle bli frisk igen, vilket även inträffade. Då han se- dan dog år 1917, meddelades henne denna händelse skriftligt. Postgången var under då rådande världskrig långsa,. Enligt beräkningen erhöll hon brevet med dödsunderrättelsen samtidigt som hemmet hade ett brev från henne, vari hon omtalar, att hon visste, att fadern var död, och hon omtalade även, att hon kände till, att även en granne till hemmet dött / Varsel om död. ungefär samtidigt: och detta hade doktorn meddelat. Innan hon gjorde ovannämnda resa till Sverige, hade han uppmanat hen- ne besöka hans då levande i Skövde boende änka och framföra hälsningar från honom. Troligen gav hon intet löfte och uträttade ej heller ären- det av fruktan för att bli ansedd vara mogen för hospitalsvård. _______________ Mina morföräldrar bodde en tid på 1870-talet cirka 50 meter från Våmbs kyrkogård. En morgon, då familjen vaknat och kommit till frukostbordet, sade mormor (död cirka 65-årig i mars 1878): "Nu ska ni få se, nu få de ej ned liket i graven i dag". (Under dagens lopp skulle en gosse begra- vas) På förfrågan hur hon kunde veta det, svarade hon att hon under natten hört, hur grävningsverktygen varit i verksamhet på kyrkogården. Hon blev sannspådd. Vid gravsättningen befanns graven vara för liten, varför jordfästningen fick ske med kistan stående bredvid graven, som sedan fick utvidgas, innan kistan kom på sin plats. _______ Närmast intill mitt barndomshem i Våmb bodde i en ryggåsstuga en o- gift skomakare jämte sin gamle far (död cirka 65-årig år 1906), som / Varsel om död. hette Gustav Ahlbom. Han hade i tidig ungdom lärt yrket hos en s.k. sockenskomakare, troligen på Västgötaslätten. I mästers sällskap och med hela verkstadsattiraljen fick han således färdas omrking i bygden från gård till gård och då stanna på varje ställe, tills samtliga fa- miljemedlemmar fått sina skoplagg i ordning. Vivre erhölls i den gård, där arbetet pågick. Under vistelsen i ett hem blev han "i syne". Detta skulle ha gått så till att han torkat sig i ansiktet med en handuk, som förut använta att torka ett lik i ögonen med. (Dylik påföljd har under- tecknad hört talas om även från annat håll) Enligt vad han berättade, såg han ute på vägarna hela liktåg före något dödsfall i bygden och kän- de drävid igen åtskilliga deltagare. Då dödsfallet senare inträffade, voro i lifärden förhållandena beträffande hästar, deltagare och dylikt lika med vad han tidigare sett. Han påstod sig ha varit ganska obehagligt berörd av dylika syner. Un- der vistelsen i en gård, där det bodde en gammal gumma, han hade en dylik upplevelse en kväll och kom in blek och uppskrämd. Gumman sade då, att hon förstod hur det var fatt, och lovade hjälpa honom ifrån
Skogsjungfrun sedd.
Från allmänna landsvägen invid Övermarks kyrka leder i nordvästlig riktning en väg, som kallas Hinjärvi vägen. Mellan Övermark och Bodbacka, något närmare sistnämnda ställe, löper vägen över en sandås, den s. k. Häidsryggen. Såväl själva åsen som liderna på vardera sidan äro beväxta med skog, som hittills fått stå ganska fredad för skövling. Trakten är ödslig och några människoboningar finnas ej i närheten. På Häidsryggen och i dess närhet ha ända till senaste tid de s. k. »Häidsfrunan» visat sig. De ha nu och då blivit sedda av bönder, som farit till skogen för att hämta virke eller bränsle, samt av resande, som nattetid färdats genom dessa trakter. Flere ännu levande personer påstå sig ha sett dem. Stundom ha skogsråen även uppenbarat sig i manlig skepnad. Tidigt en morgon i slutet av mars månad på 1890 begav sig en bonde från Ragvals i Övermark till Häidsskogen för att hämta ett lass skidad (sågad och kluven) ved. Han hade just börjat lassa veden i skrindan, då han fick se tre fint klädda fruntimmer, av vilka två hade händerna instoppade i muffar, komma vandrande efter en rålinje alldeles i hans närhet. Skaren bar dem, ehuru den var ganska svag. Bonden, som trodde, att fruntimren gått vilse, väntade, att de skulle fråga honom om vägen, men då de ej tilltalade honom, utan gingo förbi honom, ansåg han sig ej skyldig att upplysa dem om var vägen fanns. Först när han fick sitt lass färdigt, började han misstänka, att det ej var vanliga människor han sett, varför han gick för att taga spåren i betraktande, men några sådana syntes ej, oaktat snö fallit kort förut. En bonde från östra delen av Övermark hade begivit sig till Korsnäs för att söka en försvunnen häst. Med oförrättat ärende måste han dock begiva sig hemåt. När han i den ljusa sommarnatten vandrade över Häide, träffade han på vägen en äldre kvinna i sällskap med en fjorton- å femtonårig flicka. Båda voro snyggt klädda. Bonden, som var språksam, hälsade på kvinnorna och började samtala med dem. De följde honom nu ända till den s. k. Stangåsen, där skogen tar slut. Här förklarade den äldre kvinnan, att de nog skulle följt honom ända till »lässtugan», men fruktade, att solen därförinnan skulle hinna gå upp, i vilket fall de ej mera kunde återvända till sitt viste i skogen. Flickan hade under hela tiden ej yttrat ett ord, men den äldre kvinnan skall för bonden berättat bland annat, var hon var född och var hon varit bosatt, medan hon var människa. I det tillstånd, vari hon efter döden råkat, måste hon befinna sig ända till domedag, orsaken härtill var, att hon behandlat sina styvbarn illa. — Enligt en annan tradition skulle de båda kvinnorna ej följt bonden, utan endast stannat och samtalat med honom, varvid den äldre noga beskrivit deras vistelseort samt berättat, att där fanns mycket folk. Även skall hon ha uppmanat bonden att följa dem och försäkrat, att han skulle komma att trivas bra. Bonden hade dock ingen lust att följa uppmaningen. Han ville endast utforska de bägge kvinnorna, och drog sig till minnes, att han någon gång hört, att dylika väsen brukade vara urholkade i ryggen, Därför försökte han att få se dem på ryggen, men de vände sig alltid så, att de hade honom framför sig. När de skildes, stannade kvinnorna och sågo efter honom, ända tills han kom ur synhåll. Någon nämnvärd rädsla hade han ej känt, så länge han var tillsammans med kvinnorna, men när de försvunnit ur hans åsyn, överfölls han av en så stark skrämsel, att han formligen kände sig sjuk. En bonde från Överträsk, som ofta jagade i Häidsskogen, hörde flere gånger, huru någon skrattade åt honom. Engång, då han återvände från en jaktfärd, som han företagit till Risnäs träsket, hörde han i västra Häidsliden samma hånfulla skratt, som under tidigare skogsfärder förargat honom. För att betaga skogsråen vidare lusten att förfölja honom med sitt skratt, avlossade han sin bössa åt det håll, där de hördes uppehålla sig, varvid elden från skottet slog honom mot ansiktet, så att ögonbrynen sveddes. Efter skottet hörde han både gråt och skratt i skogen, men skogsråen försvunno och lämnade honom för framtiden i fred. Han blev dock så skrämd av elden från skottet, att han lovade sig att aldrig mer skjuta på skogsrån. På Häidsryggen på Bäcks skogsskiften stodo ännu för trettiofem å fyratio år sedan några fäbodar, vilka ägdes av bönder på Ragvals, Fratt och Bäcks hemmansnumror. Någon tid efter det dessa byggnader blivit bortskaffade, sågs en gång på det ställe, där Ragvals fäbod stått, en liten, liten man, som högg med en yxa på ett träd. Han hade på huvudet endast hälften av en mössa. En kvinna från Bodbacka, som körde sand från Häidsåsen, hörde, medan hon var sysselsatt med pålassningen, huru ett litet barn grät i en sandgrop ett litet stycke därifrån. Hon gick då dit förvånad över att höra ett barn jämra sig mitt i skogen, men när hon kom till gropen, fanns barnet ej där. stället hörde hon, huru det grät i den grop varifrån hon tagit sand. Hon återvände då till den första gropen, men nu hördes gråten från den andra gropen. Hemkommen, omtalade kvinnan händelsen och förklarade sig icke vilja fara efter flere sandlass. Två överträskbor, vilka sent en kväll i början av januari för tjugu å tjugufem år sedan voro på hemväg efter att ha legat i hållskjuts i Övermark, sågo en brudskara, som kom åkande norrifrån längs en mindre enskild skogsväg den s. k. Mittivägen, som tar av på Fratt skogsskifte, i västra Häidsliden. Först när skaran kommit ur synhåll, fingo de båda männen klart för sig, att det ej kunde vara något verkligt brudpar, som åkte denna väg så sent på kvällen.
En jägare avlossar ett skott mot skogsrårna.
Från allmänna landsvägen invid Övermarks kyrka leder i nordvästlig riktning en väg, som kallas Hinjärvi vägen. Mellan Övermark och Bodbacka, något närmare sistnämnda ställe, löper vägen över en sandås, den s. k. Häidsryggen. Såväl själva åsen som liderna på vardera sidan äro beväxta med skog, som hittills fått stå ganska fredad för skövling. Trakten är ödslig och några människoboningar finnas ej i närheten. På Häidsryggen och i dess närhet ha ända till senaste tid de s. k. »Häidsfrunan» visat sig. De ha nu och då blivit sedda av bönder, som farit till skogen för att hämta virke eller bränsle, samt av resande, som nattetid färdats genom dessa trakter. Flere ännu levande personer påstå sig ha sett dem. Stundom ha skogsråen även uppenbarat sig i manlig skepnad. Tidigt en morgon i slutet av mars månad på 1890 begav sig en bonde från Ragvals i Övermark till Häidsskogen för att hämta ett lass skidad (sågad och kluven) ved. Han hade just börjat lassa veden i skrindan, då han fick se tre fint klädda fruntimmer, av vilka två hade händerna instoppade i muffar, komma vandrande efter en rålinje alldeles i hans närhet. Skaren bar dem, ehuru den var ganska svag. Bonden, som trodde, att fruntimren gått vilse, väntade, att de skulle fråga honom om vägen, men då de ej tilltalade honom, utan gingo förbi honom, ansåg han sig ej skyldig att upplysa dem om var vägen fanns. Först när han fick sitt lass färdigt, började han misstänka, att det ej var vanliga människor han sett, varför han gick för att taga spåren i betraktande, men några sådana syntes ej, oaktat snö fallit kort förut. En bonde från östra delen av Övermark hade begivit sig till Korsnäs för att söka en försvunnen häst. Med oförrättat ärende måste han dock begiva sig hemåt. När han i den ljusa sommarnatten vandrade över Häide, träffade han på vägen en äldre kvinna i sällskap med en fjorton- å femtonårig flicka. Båda voro snyggt klädda. Bonden, som var språksam, hälsade på kvinnorna och började samtala med dem. De följde honom nu ända till den s. k. Stangåsen, där skogen tar slut. Här förklarade den äldre kvinnan, att de nog skulle följt honom ända till »lässtugan», men fruktade, att solen därförinnan skulle hinna gå upp, i vilket fall de ej mera kunde återvända till sitt viste i skogen. Flickan hade under hela tiden ej yttrat ett ord, men den äldre kvinnan skall för bonden berättat bland annat, var hon var född och var hon varit bosatt, medan hon var människa. I det tillstånd, vari hon efter döden råkat, måste hon befinna sig ända till domedag, orsaken härtill var, att hon behandlat sina styvbarn illa. — Enligt en annan tradition skulle de båda kvinnorna ej följt bonden, utan endast stannat och samtalat med honom, varvid den äldre noga beskrivit deras vistelseort samt berättat, att där fanns mycket folk. Även skall hon ha uppmanat bonden att följa dem och försäkrat, att han skulle komma att trivas bra. Bonden hade dock ingen lust att följa uppmaningen. Han ville endast utforska de bägge kvinnorna, och drog sig till minnes, att han någon gång hört, att dylika väsen brukade vara urholkade i ryggen, Därför försökte han att få se dem på ryggen, men de vände sig alltid så, att de hade honom framför sig. När de skildes, stannade kvinnorna och sågo efter honom, ända tills han kom ur synhåll. Någon nämnvärd rädsla hade han ej känt, så länge han var tillsammans med kvinnorna, men när de försvunnit ur hans åsyn, överfölls han av en så stark skrämsel, att han formligen kände sig sjuk. En bonde från Överträsk, som ofta jagade i Häidsskogen, hörde flere gånger, huru någon skrattade åt honom. Engång, då han återvände från en jaktfärd, som han företagit till Risnäs träsket, hörde han i västra Häidsliden samma hånfulla skratt, som under tidigare skogsfärder förargat honom. För att betaga skogsråen vidare lusten att förfölja honom med sitt skratt, avlossade han sin bössa åt det håll, där de hördes uppehålla sig, varvid elden från skottet slog honom mot ansiktet, så att ögonbrynen sveddes. Efter skottet hörde han både gråt och skratt i skogen, men skogsråen försvunno och lämnade honom för framtiden i fred. Han blev dock så skrämd av elden från skottet, att han lovade sig att aldrig mer skjuta på skogsrån. På Häidsryggen på Bäcks skogsskiften stodo ännu för trettiofem å fyratio år sedan några fäbodar, vilka ägdes av bönder på Ragvals, Fratt och Bäcks hemmansnumror. Någon tid efter det dessa byggnader blivit bortskaffade, sågs en gång på det ställe, där Ragvals fäbod stått, en liten, liten man, som högg med en yxa på ett träd. Han hade på huvudet endast hälften av en mössa. En kvinna från Bodbacka, som körde sand från Häidsåsen, hörde, medan hon var sysselsatt med pålassningen, huru ett litet barn grät i en sandgrop ett litet stycke därifrån. Hon gick då dit förvånad över att höra ett barn jämra sig mitt i skogen, men när hon kom till gropen, fanns barnet ej där. stället hörde hon, huru det grät i den grop varifrån hon tagit sand. Hon återvände då till den första gropen, men nu hördes gråten från den andra gropen. Hemkommen, omtalade kvinnan händelsen och förklarade sig icke vilja fara efter flere sandlass. Två överträskbor, vilka sent en kväll i början av januari för tjugu å tjugufem år sedan voro på hemväg efter att ha legat i hållskjuts i Övermark, sågo en brudskara, som kom åkande norrifrån längs en mindre enskild skogsväg den s. k. Mittivägen, som tar av på Fratt skogsskifte, i västra Häidsliden. Först när skaran kommit ur synhåll, fingo de båda männen klart för sig, att det ej kunde vara något verkligt brudpar, som åkte denna väg så sent på kvällen.
Flyttning i samband med storskifte 1
Detta är Fredriks minnen om utflyttningen 1859 och livet de första åren; han var då 7. år. När storskiftet gått fick Lyckgården på sin lott 18 tunnland ängs och betesjord till odling 2 km söder om Flistad kyrka på vägen mot Bannkälla i Väring. Far grät många gånger för han måste flytta från bya- laget och ut i skogen, men det var inget att göra åt, utan börja med nyodling runt där stugan skulle stå, så vi kunde försörja oss med råg och potatis första året. Foder till kreaturen fick vi på ängarna och nere vid sjön för klövervallar hade ännu inte kommit i bruk. Sen fick far, mor, jag och mina två bröder hållas och rödja på den blivande tomten. Vi hackade först upp en körväg omkring hundra meter lång från vägen / Fredrig Jonsson i Lyckgården Flistad Flyttning 2 till platsen för stugan så vi kunde få fram häst och vagn. Så satte vi i gång med odling för råg och potatis. Far bröt sten och stubbar, vi pojkar lavade stenmur och drog ris och rötter att bränna och mor hackade torv. Allt detta måste göras på lediga stunder, för vi hade ju gamla hemmet kvar än. Sedan grävde vi brunn på en plats som en gubbe från Forsvik visade ut, och så grävde vi grund till stugan, varefter odlingen fick vara i fred till januari, för vi hade ju kvar gamla hemmet och präglinga tog hela novermber. Dec. var ju julen och i januari var kalasen särskilt lockande för där väntilerades skiftet, och då utbytte de utflyttande bönderna tan- kar om hur de bäst skulle göra. I jann. fick vi fram timmer till huset med körhjälp och litet till ladugården, men den gamle ladugården skulle flyttas så till den "grönde" det. Så sågades och bilades virket och lades på tork. Här fick de kvarsittande bönderna hjälpa till. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 3. Ett arbete som tog mycken tid var gärdsgårdsbyggande, ty inga stenmurar funnos och hela stycket som skulle odlas skulle ju fredas. Det fanns varken lag eller rätt ett par år för betesdjur, för bönderna visste knappt själva var de hade sina ägor. På vintern byggdes huset, till det fick far kontant- hjälp av de som bodde kvar till lön åt snickarna och fram på våren flyttade vi dit fast vi ännu ej avträtt de gamla tegarna. Men va alla var lessna för vi skulle bo på skogen, bönderna, som fick bo kvar i byn var skadeglada och belåt- na över att få de utflyttades fina jord och de utflyttade var avundsjuka. Jag skall säga det var ett liv i byn och hade lantmätarn kommit till ett nybygge hade hans liv inte vart värt ett ruttet lingon. Hur arbetet sedan gestaltade sig de första åren vill jag berätta som jag kommer i håg det. Fast saknaden efter grannarna var stor, så i många / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 4. fall blev det en stor lättnad för far, han fick nu i mycket bestämma själv, som förut hela byn skulle lägga sig i. Mor fick lägga sin kålgård var hon ville, och ladugårdsgata fick han ta till så stor som hälst. Man kunde gå och springa härs och tvärs över hela hemjorden och om stängslet gick sönder var det bara en granne att kiva med och den hade ju också stängselskyldig- het. Arbetsåret för oss började i slutet av januari, då en del vinterhugget virke till bygget skulle hem, sedan kom i februari gödselkörning till trädet och lades i kompost. Inte alla bönder körde ut vintergödseln i februari, mån- ga sparade den hela året och körde i juni. När vi bodde i byn var gödselkörningen en gemensam sak, det var alltid körehjälp då. Fruntimren lastade och drängarna körde, den som kom och hämtade det sista lasset kallades för "Dyngrul". I det lasset smusslade töserna in en docka, klädd precis som ett fruntimmer. Hon skulle ha axel- schal / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 5. och vara drängens brud. Det ville till att ha ett ordent- ligt skäl för att få undan drängen medan de bäd- dade ner dockan. När drängen sedan fick henne på grepen, blev han rasande och flög på fruntimren och ville ha reda på vem som hade gjort det. En gång for en dräng på en piga som han trodde om det och drog kjolarna över huvudet på henne och knöt till och sen fick hon springa och skrika som en toka för fruntimren hade inga byxor på den tiden. I februari kördes allt veabrännet och slanorna till skigärdesgården hem. Slanorna kunde ej klyvas förrän kylan gått ur trädet, för då bröt klovet sig ut åt sidan. Den tiden skulle också hässjestörarna vässas, det var ett bruk att den som inte kunde vässa staven med fem slinter (hugg), han fick inte gifta sig det året. Slanorna till gärdesgården klövs i två delar, de voro 6 alnar långa och när det arbetet pågick var det roligt, då var det inte lönt att en piga kom ut på gården. Kom en piga ut ropade pojkarna: "Kom hit och öppna skula skall / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 6 du få prova en kil". När vi bodde i byn skulle alla hägnader överses och repareras så de voro färdiga 1. maj. Hägnadsreparatio- nen gjorde de gemensamt. Ett par kvinfolk som kunde, fick sve hank åt hela byalaget. Hankavirket körde de hem gemensamt och lade upp ##en en lämplig plats. Det eneriset var det första pojkarna fick att bygga nästa års påskeld med. Första maj skulle stämma hållas och hägnadssyn gås. Redan i mars voro hägnaderna klara för i april hanns inte med sådant för vårbruket. När hägnadssynen gick voro alla med och då hade byfogden en stör som han mätte höjden med, på staven var ett kors och det fick inte gå igenom något hål för då kunde svinen också göra det och så blev det böter. Dessa böter användes till bränvin på kalaset. När kalaset var färdigt voro också bönderna färdiga, de dinglade i väg ut på sina marker och skulle gå runt sina gärden, men blevo ofta liggande / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 7. ut med sina gärdesgårdar. I april började vårbruket, det kunde variera litet be- roende på om det var sandmylla eller lera, men var bonde hade sina utexperimenterade dagar som de gärna ville så på om det var möjligt. Även andra syslor hade sina bestämda dagar. Rågstubben plöjdes och reddes först för i den skulle ärtorna sås ut. Det första "betemålet" (arbetspasset), skulle dra- garna smaka på julaleven, den gömdes i säabingen över vintern och var hård som flinta, men hästarna tuggade bra. Jag har många gånger varit med om att slå sönder julaleven i bitar mot plogen och matat dragarna. Julaleven var en stor ring med fyra st. "Krulleta öron". Efter ärterna var det havrens tur, Klövervallar fanns ej, de kom till först på 60 talet. Jorden brukades i fyraårig cirkulation. Var bonde hade del i vart gärde och de voro 4 st. Det blev här i Flistad 32 kringkörer för var 1/4. dingsbonde på var teg. På en sådan teg kunde det i goda år förekomma / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 8 två stukrader. Det fanns inte då som nu viss areal i Klövergärden, utan all jord utom trädet brukades öppen, höet togs på självväxande ängar och i sjökanten. Var det kokligt användes inte vält utan allt folket både stora och små manfolk som kvinfolk som inte höll i tömmar eller redskap fick gå på fältet med koklaklubba. Bönor och lin såddes sist, de var rädda för frost, men detta var inget manfolksgöra. Lin och bön- halm togs aldrig in i ladan, utan hängdes under "Öfsadroppet" på söderväggen. Under juni månad kördes gödseln ut och spreds och så skulle trädan plöjas två gånger, före hö- slåttern. Det var många som inte körde ut gödseln om vintern utan först nu. Denna körning var under byatiden byns gemensamma angelägenhet, de gjorde körehjälp i tur och ordning så hela gödsel- tappen kunde åka ut på ett par vänner. Efter midsommar (joeldagen) började slåttern / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 9. Det var en i flistad som hette Joel, som fick börja, och så kom alla de andra efter. Slåttern skedde i form av slåtterhjälp, och allt eftersom de hade ängsmark till bjudde de slåtterkarlar med en räfserska efter var. Räfserskorna hållde ett väldigt liv om vilken pojk de skulle räfsa efter. Endast de som hade ärter infällda i räfsorna och skramalade med höll sig spaka de voro bortlovade, det var fästmanspresent. Slåtterhjälpen varade i två dagar, första dagen slogs höet och vändes och andra dagen stäcktes det. Sen andra dagen om kväll var det slåtterkalas. Köra in höet fick de göra själva. Den som höll slåttergille skulle ha avslagit, torkat och kört in ett lass förut så de hade något att sova i om natten. De som var förlovade höll sig för sig själva, men de andra pigorna och drängarna låg och hånglade hela natten. "Släpp mantaget, Anna, eller låt bli Annas skul karl" var utrop som var vanliga, det var andra som på skämt ropade så. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 10 När de körde in höet var det noga med att inga strån spilldes. Vadsbokorgarna fick inte lastas på råke utan de skulle vara jämnstrukna. Efter höet var det rågens tur, här förekom ingen slåttehjälp utan var och en skötte sitt. Sedan började präglatröskningen men bara till säaråg och bröd för den närmaste tiden. Rågsådden skedde se- dan, trädan var plöjd förut , sista gången så tätt att vältorna lågo tätt, tätt och på dem såddes rågen, nu var allt folket ute igen med koklaklubbor och efter sådden harvades fältet med en tinnaharv. Potatis, kål och rovor hade de i byatiden bara i sina kålgårdar och till deras sättning och såning var ingen särskild tid anslagen, efter utflyttningen flyttade potatis och rovor ut på fälten i cirkulation med annan säd. Husmodern behöll kål och kålrötter i kåltäppan. Den som hjälpte till med potatis- plockning hade maten och en halv skäppa potatis om dagen. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 11. När hela skörden var inne började präglatrösk- ningen, den varade hela november, fram till Lusse, då den måste vara färdig, för då tog julförberedelserna vid. Dec. månad från Lusse till julafton var julförbe- redelsernas tid, mellan jul och nyår vilade allt arbete utom husdjursskötseln. Januari var den lindrigaste månaden, då var det endast djurskötsel, redskapslagning, litet skogskörsel, om mossarna bar, och så kalaser förståss. Flistadbornas marknader Hova marknad tog emot fläsk och levande djur. Lidköpings och Vänersborgs marknader var havremark- nader. Till Filipstad kördes mycket ärter. Mariestad och Skövde marknader tog också emot levan- de djur. Alla transporter ordnades gemensamt, men endast hästar fick de komma med som dragare. Klädköp gjordes sällan, i hemmen vävdes och / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 12 spanns och sockenskräddaren sydde. Ovanläder till skor bereddes, men sulläder köptes från Mariestad, och sen gjorde sockenskomakaren alla skorna. Priset var 75 öre paret, mat och husrum. Bränvin brändes till jul och till slåttern, men mycket brändes i smyg, Sen blev det beslag av bränvinstygen av länsman som förseglade dem. Ofta fick folk reda på i förtid när länsman nalkades, det spridde sig som en löpeld. Ovanföre Flistad kyrkas läktare är en avsats, där gömde en gång en bondhustru sina bränvinstyg, när länsman var i antågande, när han var rest satte hon på en liten brygd igen, detta var under fars tid. Nöjen. Auktionerna voro stora nöjesdagar, då besöktes auk- tionerna av alla besuttna med hustrur och då vart det kalas. Senare på kvällen kom ungdomen och då blev det dans och fäst, men på ungdomsgillet fick nog pojkar- na för det mästa dricka hemmabränt. Januari var julakalasens tid med Spel Erik som speleman. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad. Flyttning m m 13. På kalasen bjuddes en blandning av bränvin och sirup, som kallades romvin till de som inte nyttjade bränvin. April (mars) Var det påskeld vid Sjöhagen, som var byns lekeplats. Rishögen drog byns pojkar ihop och från skogsbygden skaffades tjärtunnor som sattes på stänger i rishögen. Det var inte lönt en utombyspojke lade sig i det eller besökte påskelden, för då blev det smörj. Maj Då firades Valborgsmäss med litet eldning, men då var det inte så ståtligt som om påsk, nu eldade de bara vass och ilandflutet virke. Maj (juni) Pingst firades på pingstavallen vid Ransta stenar i Vad socken (en stor dommarering). Här lektes och dansades, men brudpar har ej förekommit på många år. Det tog en präst bort i början av 1800 talet. Juni Midsommar restes majstången på allmänningen, det var på byns grannabacke, en tresnepp mellan prästegården och kyrkan. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 14. I majstången hängdes stora klonger av urblåsta ägg som ungdomen hade med sig hemmifrån. I juli var det slåtterkalas. I dec. på annandagen började julagillena. Byastämman hade de på allmänningen intill kyrkan där de reste majstången. 1. maj var obligatorisk byastämma med hägnadssyn och räkenskapsgranskning, sedan blåste byfogden ihop till stämma så ofta det påfordrades, men bara 1. maj var det kalas.
Kalenderdagar
De sägner Andersson har att förtälja härleder sig från en Kyrkoherde på 1830 talet i Sjogersta Rådene. Han hette Wingborg. Andersson var en släkting till W. och i hans hem förvarades en anteck- ningsbok där Kyrkoherden gjort sina iaktagelser. Det enda som är be- varat är teckningen av en komet, Teckningen bifogas. Angående vad allmogen tänkte om de olika dagarna i allmanackan har här nedtecknats efter det han först tillfrågat Sjogerstabönderna. Den första viktiga dagen på året var Knut (13/1). Då var det sed att dricka julen ut, för då var det den "Lille goe Räppens sis- ta dag". Grannaöl skulle hållas men inte stort kalas utan mest starkvaror Nästa dag som omtalas var Henrik (19/1) men endast i samband med marknader, som alltid kallades för Hindersmässan En annan dag som endast hade samband med marknader var Paulidag (25/1), de marknaderna kallades alltid för Påvelsmässan. / Polykarpus hade inte med marknader att göra men om den dagen sade Sjogerstaborna: "Är Polykarpus kall blir sommaren varm, men är han mild och våt blir sommaren kall och torr." Den 2. febr. Kyndersmässan kallade bönderna för Kandelsmässan för de många ljusen som då brann upp på altaret. Denna dag gav bön- derna skulden till oseden att kunna kyrktagas utom kyrkan. Den 3. var Blasius men den kallades av bönderna för blosi dag, om den dagen hade de följande ordstäv: "Blosi vinter stark, bråtar (broar) sjö och allan mark." Anskarius respekterades för det var en med det namnet som först haft ett kors till Sverige. Sigfridsdagen var också en aktad dag, och kallades den dagen av bönderna för Siffermässan. Med den dagen var minnet fäst av en apostel som off- rade sina tre brorsöner nere i Småland. Efter honom har de källor där han döpte kallats för Sifridskälla. Allmogen kände till tre, en i Husaby en 1/8 mil från Falköping och en i Enkopingstrakten. De källorna besöktes och offrades i av folk ända från utlandet. Pet. Cateder kallades af folk för Per i stolen, eller Per Vinkelsdag, en del kallade den för "Klippedan". Annars hade denna dag och den 29. / juni ett officiellt namn och det var "Persmässan" Persmässodan. Mattias kom den 24 och kallades för Mattesmässan, Mattsmässedan. Om den dan var det enda de hade märke på var, att vart 4 år fick de flytta Mattsmässemarken till den 25. för den fick inte vara på skottdagen Den 7 Perpetua var en betydelsefull dag för efter den dagen var isarna osäkra, om den dagen sade bönderna att "Perpetua kastar den varma stenen i havet". De sade vidare "Hvad Bloses bråtat (broat) Perpetua förstör, I havet hon varma stenar utströr. Om björken den dagen blommar skall det bliva en god rågskörd, om alen visar samma, skall det bliva ett gott kornår och om aspen gör sammaledes skall det bli gott havreår. Denna tro var fast bland allmogen. Gregorius hade inget med folkminnet att skaffa, annat än den dagen kallades alltid Gregorsmässdan. Gertrud, det skulle varit en sträng jungfru som hade sina kapell litet varstans. Allmogen kände till att hon hade ett i Wästerås, gillistugan och Tyska Kyrkan i Stockholm Om Benediktus sade de: "Att Bengt kommer med oket och nu är tid att plöja och så." Marie Bebådelsedag kallade allmogen "Vår frus dag" eller "Vår kära frus dag". Om henne visste de att hon hade en kyrka utanför Enköping och en utanför / Sköfde. Tiburtius bestämde Kråknedanet och "Hyllingeny". De ansågo att Kråknedanet var det nedan som infaller efter det "Ny" som tändes näst efter Tiburtidag. Den tiden är bäst om den är kall. Den tiden an- sågs all växtlighet avstanna. Och om det faller regn i Kråknedanet skall sommaren föra med sig mycket ogräs. Så djupt som regnet tränger ned i jorden, så djupt skall lackan gå i Hyllinge Ny, som infaller efter Kråknedanet. I Hyllinge Ny skjuta alla växter mer på en dag än förut på fjorton dagar. Om Hyllinge Ny sade folk: "Om ymnigt regn faller i Hyllinge Ny, Väntas förunderlig bergning i hvarje by." Tiburti Ny säges bestämma väderleken för 7 veckor framåt. Likaså sä- ger de "Att April snö är lika så god som fåragö". Om första April sade de "Den förste och den siste, April min narr gack misste". Med det menade de att väcka nyfikenheten för att sedan bedraga lätt- trogenheten. Om Gregorius visste de berätta att det var en riddare, som slagit ihjäl en drake Den dagen kallades aldrig Gregorius utan Örjan eller S:t Örjan. Markusdagen kallades för "Gökedan", och det var en dag som / hade dåligt anseende, den dagen ville ingen så ärter och knappast något annat heller, för det blev fara för mask och råttor skulle äta upp grödan. Dagen före Markus, Markusdagen och dagen efter voro märkvärdiga, för de kallades aldrig för annat än "de små gångedagarna". Det var nämligen en gammal tradition i Sjogerstad att alla skulle ut de tre dagarna och vandra omkring sina gärden och be gud om en god skörd. Pilippus kallades aldrig för annat än "Valborgadag". Då skulle man samlas och dricka "Stjälk" i benen. Allmogen hos Grannafogden och ungdom i sin lekestuga. Lekestuga kallades den gård där ägaren utlånat sitt hus till ungdo- men för en natt, detta var avgiftsfritt för bonden hade då själv barn med Det kunde också finnas ständiga lekestuger där ägaren hyrde ut sitt hus till den nöjeslystna ungdomen år ut och år in. Det var ett slags gästgivaregård där ägaren dock måste följa de regler som kommunal- stämman bestämde. Detta behövde ej gästgivaren, som hade Sveriges rikes lag att följa Korsmässedagen (3/5) trodde allmogen att det var den dagen som de hittat Jesu kors efter att ha legat nergrävt i 200 år. / Den som fick en fölmärr Monica han kunde räkna med att få en praktfölunge, och ändå bättre var det om det var en märrunge. Peregrinusdagen var alltid anslagen till vargskall men ju tidigare på dagen skallet gick ju bättre, att gå "skall" på em. var odugligt. Vargskall gick på 1830 talet i Rådene mellan bergen. Om Eriksdagen sade de "att den dagen måste säden gå i ax för att Olof skulle ge kaka." Karolinadagen skulle linsådden börja, till den hade de fem dagar på sig för "Tone Lindag skulle det vara färdigsått. Urbanus kallades för "Tone Lindag" och med den dagen kom sommar- värmen på allvar. Eskilsdagen var bemärkt för den dagen hade fått sitt namn af den som lärt svenskarna bearbeta järnet. Den dagen började också de tre järnnätterna och för att skydda sig för dem samlade allmogen ihop stora rishögar på nordsidan av sina åkrar och om det var nordlig vind så eldade de hela natten så röken låg över fältet för ge- nom röken kunde ej kylan tränga. Botolfsdagen kallades aldrig för annat än "Rove Gubben". Denna dagen var den bästa att så rovor. / Om Petrus i juni gällde det samma som för Per i febr. Dagen kallades för Persmässa eller Persmässedan. Om Esaias berättade folket att det var en martyr, som blev sågad itu av Manasse. Om den 15 visste folk berätta, att det var på denna dagen som apostlarna skingrade sig och gingo var och en på sitt håll att missionera. Jakob hade inget gott anseende för han kallades för Loppe Jakob för han hade sällskap med 7 fruntimmer och hos sådana trivas lopporna bäst. Om Sjusovaredagen var våt skulle 7 veckor framåt bli våta. Om någon kom sent upp den dagen så blev han ansedd som en slöfock ända till Lusse om han då gick upp tidigt. Olof var den dagen som under normala år borde ge bröd. Den dagen hölls marknader på många ställen och dessa kallades alltid för Olsmarken eller Olsmässemarken. Den tiden kallades också för Olsmässekroken, vilket betecknar en tid då det var ont om bröd, varför många den tiden ledo nöd. Om Stefanus visste man att det var en martyr som blev ihjälslagen med stenar. Laurentius nämndes aldrig, men Lars, marknader kallades för Larsmässer och rågen som borde vara mogen vid denna tid kallades för Larsmässeråg. / Vårfrudagen ansåg allmogen vara den dagen då hon for till Himmelen. Om Bartolemeitid sade folket att nu var det Bärmässetid. Bärmässe- tiden var egentligen senare delen av aug. då de vilda körsbären var mogna. Den 29. Hallshögg de Johannes Döparen och därför var det en dag att minnas. Den 8. sept. var Morsmässedagen och den dagen var Jungfru Marie födelsedag. Korsmässa på hösten var den 14 sept. och det var den dagen då de reste upp korset som de hittat den 3. maj som också var en Korsmässodag. Matteusdagen kallades för Matesmässan. Annars hade den ingen betydelse. Micael Mickelsmässan Mickelsmässedan var en märkvärdig dag för bönder- na. Det var de heliga änglarnas dag, Det var så att var och en ju har sin skyddsängel. Denne skyddsängel är han Micaelidag skyldig att giva en ett "Godminne" eller "hågkomst". Med anledning av denna åsikt så läste bönderna följande vers: "Min goda ängel fin, kom fredlig till mig in, Styr, led och för på allan väg all handling min" Om Frans visste folk att det var en bagare, som stiftat en religiös förening. Birgitta var mycket bekant för hon var en svensk kvinna som byggt Vadstena kloster. Fru Elin i Skövde skall ha varit hennes dotter. Gallus väderlek lade man noga märke till, för av den kunde / man utläsa nästa års skörd: Man sade om den dagen följande: "Regnar å Galle, då bär båd Dal och Knalle." Lucas var en stor marknadstid då bönderna voro på marknader över allt i trakten. De marknaderna kallades för Lucasmässa. Simon Judas var den som hade hand om pungen och kassan. Den dagen kallas för "förebudshelgen". Förebudshelgen kallar de den för den stora förräderihandlingen mot Frälsaren som därför fick lida döden. På Mårten Biskops dag åt de förr gås, men den seden är nu bortlagd och förekommer endast i de landskap som gränsa intill Danmark. Karin Katarina börjar nu alltmera trängas ut av Ebba, men dagen kallas Karinsmässa. Helgomässan hade de ett ordstäv som syftade framåt mot Anders. De sade nämligen: "Helgomässovinter skridande, kommer Anders med möda ridande." Ett annat ordstäv var: "Om stubben får vit hatt Andersmässonatt, så bliver snö och före det året till alla marknader." Lucia var en skön jungfru som inte kunde dö säger bönderna går tidigt på tungelnatt omkring i vit dräkt, med många ljus och delar ut rika gåvor. Denna dag "Börjar den lille goe räppen". / Tomasdagen skall man tionde giva och tionde taga, för den skull är det i var by liksom en liten marknad Adam betyder den förste och största och Eva betyder livlig och som månen ombytlig Julafton är en stor glädjedag av flera skäl. Det är bl.a. Adams och Evas föreningsdag och därför skall man skänker giva och skänker taga, dessa kallas numera Julklappar. Juldagen var en helig dag. Med den var endast Kristi födelse knuten. Den var så helig att man knappt skulle tala om den. / Cometen Halley, synlig 1835 & 1836. ifrån den sista Augt till den 1 Mars 1836. — Cometens omlopps tid är 75 till 77 år – nu för- bigången återkommer den samma 1912. — Dess svans är nu så lång att den räcker ifrån Solens upp- till nedergång. — Observ. Vidskepelsens mörker är skingradt. Det blodbestänkta 1834 nedsjönk i förtidens timglas såsom ett sandkorn. – För 8de gången till oss åter kommen. – Styre Gud! går det väl! – Den 6te Oct: är han oss närmast. 3 dagar efter den- na tid kan Jorden nöjeligen upphöra. Men om han återvänder nu väntas han åter d. 1 mars 1836 med förskräckelse. Synlig är han hos oss i 7 Mån. då icke mer än 5 månader förut han varit här. Ske Guds vilje! 1836. ett år så som ytter sta tiden förespått. / Obs. Denna Comet blef härstädes för denna nu utsatta tid högt obetydligt härstädes synlig. — Eric Wingborg h t Past. Anmärkningar om Cometen Halley utur Cale- donian Mercury (Se № 36 af Aftonbladet år 1837.) Denna Comet torde med stör sta sannolikhet kunna spå- ras så långt tillbaka som 130 år före Christi födelse — År 1280. visade den sig under de alldra ovanligaste omstän- digheter; under nämnde år herrskade stark hetta och stora öfversvämningar inträffade. Under Våhren året därpå till- frös Medelhafvet så starkt att gods transporterades öfver samma. Cometen verkade så på Atmosphe- ren, att ett eller två år derefter ha- de man kring Medelhafvet oup- hörlig åska och blixt i 15 hela dygn. Då Cometen 1305 åter visade sig, låg hafvet emellan de Danska och Svenska öarne tillfrusit öfver 14 hela vickor. Då han 1455 å- nyo blef synlig, föll mycket Regn, som förorsakade öfversvämnin gar, och Östersjön var under he- la den påföljande Vintern be- täckt med is, ifrån kusten af Mek- lenburg ända till Dannemark. År 1531 förkunnade han åter sin närvaro genom öfversvämnin- gar i Rom, Antverpen o. Lisabon, och i England skall, enligt tradition, en flod hafva satt hela Landsträck- kan från Somersetshire till Norrfolk under vatten. Sommaren var o- vanligt het; men den 12te Junii hade man starkt frost, och den följande vintren var utomor- denteligen sträng. — Vi komma nu till denna Co- mets sednaste Apparition, och öf- verlämna åt Naturforskaren att af- göra, huruvida han har inflytan- de på Atmosferen eller ej. Den ovan- ligt kalla temperaturen under för- liden Sommar, och den utomorden- teligt våta och stormiga hösten, haf- va så organiserat Atmosferen att vi denna Vinter komma att få utomordenteligt kallt. — Sjoger- stad den 16 Febr. 1837. Eric Wingborg h.t. Pastor —
Gamla ordstäv eller "orsäg".
1) Han lywer som en häst travar. 2) Dä låder som när soa sang ve let. 3) Han glor som en katt på ett ålahöve. 4) Han sar ud som ajn å dåj äleva som sådde i ongshårt julenatt. 6) Alle ge se på den skamlöse men den skamlöse veder inte hus ändå. 6) De roriga kan en spinna blår för julafta. 7) Här åker vi store, sa krämmarn. 8) De blir inte bårte sä som rinner ur näsa åd munnen. 9) Dä förstår jag inte mar ån soa på sjustjärna. 10) Han var ud som kom hjälp me å sliba. 11) Han var ud som gack hem å lägg-te. 12) Dä va nå å wart sa han som spydde om jul. 13) Nu börjaset sa langas Per-Johan när han piska käringa. 14) Han tänkte vesst å ta hajla wära i ett kärvskinn. / 15) Då kan - la enger katta å stå i tjur. 16) Jajjamen, så Fåssen. 17) I brest på ve får en ajla ongen mä katter. 18) Ja hänger som en hunn på aj lärddörr. 19) Han är så illmariger som Bärkholts katt för han blunne när han pesse för de inte skulle stäcka i öwerna. 20) Dä blir inga böxer å dä skinnet. 21) Var å en töcker om sett skettna smör. 22) Du pradar som daj blinne slåss. 23) Skål på min födelsedag sa sopla - Gustav. 24) Ja töcker ja sar mine barn så Blinne Böre. 25) Skål så manga ja sara Blinne Böre. 26) Dä inte noga mä aj pölsa i slaktetia. 27) Detta går mö över mett förstann å langt in på Pears. 28) Dä skeljer la på lort å pannekaga. 29) Han springe då inte om dä brände i rompen pån. / 30) Ja ska si Han sprenger då inte frå venta. 31) Sedder ja ivägen för er däger, så han sad på skampallen. 32) Den som inte spinner sina blår så har han num i behåll. 33) Han ä så rättfram som ett kroget värahorn. 34) Smörje dä hjälper om inte dä ä ude påen gammel länsman. 35) Dä va ubetänkt sa han som kom tie himmelen. 36) Dä går i alla fall den väjen höneraråba. 37) Han ä så smurer så en kan höra i kåll pån. 38) Dä blir allt skifte på maden. 39) All skid fryser stora dönger bränna. 40) Var å en fyrar la unner si gryta. 41) Alla svin ä svarta i mörker. 42) Hu säljer inte sina gäss i rägnvär. 43) Dä som ä så hett blir langlitt. 44) Daj ha inte åt aj tonna satt ihob än. / 45) Ja ä så stärker som kokt fläsk när swålen ä å. 46) När aj ko keser så kesa alle. 47) Ja krusar inte för stor släkt. 48) Dä så langt som dä onna årt. 49) Gamla katter laba mjörk också. 50) Pladask, sa käringen när hu slo ännen i isen. 51) Grannsänga skulle vära såpass så en kunne ha war aris kvinnfolk, sa tjyrstaka Agust. 52) Tack för denna roa hälsa era boa ifrå våra boa att daj ska bära hem våra swinahoa. 53) Gack hem å läggte å braj nånnting gammelt över de så löppera få nånn mad men skyd unne daj store så daj små få nå. 54) Dä gjort männas en hunn ader opp ett fång hö. 55) Dä jämt som mor skecka mä sex styver te en larjög. / 56) Den som ger se i law mä åulwa han fårtydda män. 57) En ska inte båsa för ubortt fä. 58) En kan inte få både soba och raga i en buske. 59) Den som har locka behöver engen hawe. 60) Han ä så miller som aj nymjörkater måremjärk som ä tan attan flöda å. 61) Dä kallt å enger skjorta ha den som ä van å ha en trase. 62) En lader dräng i aj gor säng daj ha svårt ve å skeljas. 63) Allt ska inte vara te evig sa käringa när hu hade vårt å köpt ett dösen tallrika å släppten på trappa. 64) Nu dawaset i käpparvråa. 65) Här ä så brått som da´a ä före jul. / 66) Kärvadans å käringevals vara inte te kvällen. 67) Ajn tycker om mora å ajn om däga å därför bli bägge gifta. 68) Han går på som en skärpskodder katt i ett vallafad. 69) Han har mine tag å jag har kattens. 70) Tänk om de hade vårt i min ongdom för attan år se´n då va ja så stark då slo ja en märbo, som väj- de aj mörk. 71) Den ajne höttar å den andre slår te´, sa käringa om trasera i kjortelen. 72) Här ä aj värl å snusa i den som bare hade en dåse. 73) Dä inte gått å veda war harn har sin gånga kärin- ga å la anera i lommen. 74) Den kom inte försajnt som hängde se ve lys. 75) Här ä så brått som wa da våre den sisste. 76) När dä rägnar välling har stacker enger ske. / 77) En kär ska stå ve sina orr och en teggare ve sina pösa. 78) Hu ä så skäller å räliger som daj hadde gått övera mä ett skeajärn 79) Den som föräder se traj ganger om dan han har enger hälsa. 80) Hunna å herra stänga aldrig dörra. 81) Dä ska la vära nå nån gång, sa han, som köpte för åtte styver socker å ge fästemön.
Husdjur
Allmänna iakttagelser. Jag känner inte till att man mjölkat mer än "nötkröt- ter", men dessa har man mjölkat för att få mat i hu- set. "Mâremjôlk" är nyttig för bröstet. Om en får "bröst- vârk" så skall en dricka "mâremjölk" för det har de gjort förr i världen. Å barnen har de givit sådan mjölk när de haft kikhosta. När kon mjölkades första gång- en, så sattes en kniv över kon. Den höggs in i taket, å den fick sitta i flera dagar. Ingen ond makt skul- le rå med att "mostöle" kon då eller ta mjölken från henne. Det fanns allt gamlingar i min ung- dom som hade detta för sig, men nu är det för länge se'n bortlagt. Mjölken skyddades med nål och vig- selring. En ulltråd eller vad slags tråd som helst sat- tes i nålen och togs genom ringen, så att de inte / skulle komma bort, så knöts tråden fast i kan- ten på "mjôlkbötta". Där fick det hänga till dess att man hade mjölkat å silat upp mjölken. När de bar in mjölken så lades alltid något över byttan. Det brukade de allt göra ständigt när de hade mjöl- kat. För om en främmande person kom å såg på mjöl- ken, kunde den bli fördärvad. Å de kunde mista turen till mjölk. Mor talade om en käring som gjor- de ett tjärkors över ryggen på kalven strax han var född för att han inte skulle bli skämd. Inte bra om mjölk kokade över. Nog fick de väl sälja mjölk, men förr i världen hade de just aldrig nå- gon mjölk att sälja. Det var om någon granne blev utan mjölk, så att han måste köpa. Men det var ogärna som någon sålde. De sköt på, att de hade så liten mjölk själva. Att låna å byta mjölk var vanligt. Vid ostöl "bytte" grannarna mjölk med varandra, för att var och en skulle få så mycken ost som möjligt. När mjölk lämnades bort ur hu- set, så hade man eld eller salt i den först. / Man tog eld på en sticka å doppade den i mjöl- ken, så att hon slocknade. Intet ont skulle kun- na förstöra mjölken då eller ta den från korna. När smöret var färdigt så gjordes ett kors i det med kniven. Det var för att smöret skulle bli drygt. "Trollsmör" kunde de ta reda på om de hade en kniv med 9 slags stål och järn i. Den skulle vara smidd på i tre torsdagskvällar. Om det blev rött i smöret, när man hade skurit med den kniven, så var det "trollsmör". När smöret tjärnades, så skulle det saltas litet i grädden, för att ingen skulle kun- na skämma smöret eller grädden. I gamla kär- nor fanns det alltid stål i botten, endera en avbru- ten knivudd el. egg av lie. Det var för att inte kärnan skulle bli skämd. Salt skulle vara bra att ge korna, så att de inte skulle bli "mostôlne". "Orsten" brukades också. När kreaturen blev "mostôlne" så ville de varken äta eller dricka. Det var inget liv i dem. De blev mag- ra och eländiga. De orkade knappt stå på benen. / De som hade onda ögon kunde ta kraften med från an- dras till sina egna djur. Om de kunde komma åt att ta några tagelstrå ur rompan på hästen eller kon så kunde de maktstjäla på så sätt. Å då blev det alltid bättre med de egna djuren. Rönnpinnar var bra att sätta i redskapen å över allt där en kunde tro att trollkäringar kunde vara framme å för- därva. Vita hästar tyckte de inte om att ha förr i värl- den. När hästen gnäggade så var det inte långt till att det kom främmande. Fåren klipptes på hösten och frampå försommaren. Före midsommar bruka- de de också klippa får. Det var de yngre fåren som klipptes då. Hela fåren klipptes närsom att en "dôtt" lämnades på bröstet eller magen för att de inte skulle frysa. Gethår användes till raggsockor, van- tar o. dyl. Det var kvinnfolken som brukade sköta om fåren och getterna för de trivdes bäst med den skötseln. Fodret till får å getter brukade bäras un- der vänstra armen. Svinen fick en att trivas om de fick av skulorna. Hönsen fick vara inne i / stugan. De lades ned i en soffa, när de skulle värpa. Eljest så brukade de få hålla till under soffan, säng- ar och på muren. - När bien svärmade så hindra- des de att flyga bort genom att sprida vatten över dem med en visp. Honungen användes att ha på brö- det i stället för smör. Så användes den att ta in mot förkylning och hosta. Stall och lagård. I "fjuse" hade de knivar, gamla liar och yxor för att inte "kröttra" skulle bli "mostôlne". På dörren till la- gården gjordes tjärkors. Det gjordes före påsk å så fick det sitta hela året. En död skata hängdes över stalldörren. Hästsko var också vanligt. Då skul- le hästen må bra. "Mara" red somliga djur. Det var inte alla som var utsatt för henne. Det var al- rig annat än om natten. Vet inte vad maran är, men hon var svår, för när hon hade "re kon" om natten, så var "koa" inte mycket värd på morgonen. Det var som om hon hade varit i sjön, så svett var hon. Jag vet att de försökte få / bort maran genom att hänga "markvester" över kon. Dessa kvistar togs från björkar eller furor. De voro tätt sammanväxta som bollar. På somliga ställen släpptes ingen främmande person in i lagården. Det var så farligt om en person med onda ögon kom in i lagården. De gamla blev så onda om främmande kom in i lagården. Inte berömma kreaturen. Blev de berömda, så blev det något fel med dem. Betesgången. Kröttra släpptes ut omkr den 16 maj, om det då fanns något grönt strå. Fåren släpptes ut tidiga- re. Snön var inte riktigt av marken förrän de släpptes ut. De släpptes ut före middagen. Den första dagen fick de allt hålla sig hemvid. Det var alltid så att de skulle slåss med varandra den dagen. En deg av salt och mjöl lades i bjällan. Alla kreatu- ren skulle slicka ur bjällan innan hon hängdes på "bjällkoa". En yxa lades vid tröskeln eller höggs fast i tröskeln. Den skulle kreaturen gå över, för att de inte skulle få ont i benen under somma- ren. / Samma "bjällko" år efter år. När hon blev förgammal, så att hon måste slaktas, så valde de den kon som var sta- digast, och som gärna gått hem om kvällarna. Särskilda vallspön har jag inte hört talas om. "Köre medda" har jag inte hört talas om. Avel. Om en mötte en käring när en for till tjur med en ko, så tog hon sig inte med kalv.