Transkriberad uppteckning

Från allmänna landsvägen invid Övermarks kyrka leder i nordvästlig riktning en väg, som kallas Hinjärvi vägen. Mellan Övermark och Bodbacka, något närmare sistnämnda ställe, löper vägen över en sandås, den s. k. Häidsryggen. Såväl själva åsen som liderna på vardera sidan äro beväxta med skog, som hittills fått stå ganska fredad för skövling. Trakten är ödslig och några människoboningar finnas ej i närheten. På Häidsryggen och i dess närhet ha ända till senaste tid de s. k. »Häidsfrunan» visat sig. De ha nu och då blivit sedda av bönder, som farit till skogen för att hämta virke eller bränsle, samt av resande, som nattetid färdats genom dessa trakter. Flere ännu levande personer påstå sig ha sett dem. Stundom ha skogsråen även uppenbarat sig i manlig skepnad. Tidigt en morgon i slutet av mars månad på 1890 begav sig en bonde från Ragvals i Övermark till Häidsskogen för att hämta ett lass skidad (sågad och kluven) ved. Han hade just börjat lassa veden i skrindan, då han fick se tre fint klädda fruntimmer, av vilka två hade händerna instoppade i muffar, komma vandrande efter en rålinje alldeles i hans närhet. Skaren bar dem, ehuru den var ganska svag. Bonden, som trodde, att fruntimren gått vilse, väntade, att de skulle fråga honom om vägen, men då de ej tilltalade honom, utan gingo förbi honom, ansåg han sig ej skyldig att upplysa dem om var vägen fanns. Först när han fick sitt lass färdigt, började han misstänka, att det ej var vanliga människor han sett, varför han gick för att taga spåren i betraktande, men några sådana syntes ej, oaktat snö fallit kort förut. En bonde från östra delen av Övermark hade begivit sig till Korsnäs för att söka en försvunnen häst. Med oförrättat ärende måste han dock begiva sig hemåt. När han i den ljusa sommarnatten vandrade över Häide, träffade han på vägen en äldre kvinna i sällskap med en fjorton- å femtonårig flicka. Båda voro snyggt klädda. Bonden, som var språksam, hälsade på kvinnorna och började samtala med dem. De följde honom nu ända till den s. k. Stangåsen, där skogen tar slut. Här förklarade den äldre kvinnan, att de nog skulle följt honom ända till »lässtugan», men fruktade, att solen därförinnan skulle hinna gå upp, i vilket fall de ej mera kunde återvända till sitt viste i skogen. Flickan hade under hela tiden ej yttrat ett ord, men den äldre kvinnan skall för bonden berättat bland annat, var hon var född och var hon varit bosatt, medan hon var människa. I det tillstånd, vari hon efter döden råkat, måste hon befinna sig ända till domedag, orsaken härtill var, att hon behandlat sina styvbarn illa. — Enligt en annan tradition skulle de båda kvinnorna ej följt bonden, utan endast stannat och samtalat med honom, varvid den äldre noga beskrivit deras vistelseort samt berättat, att där fanns mycket folk. Även skall hon ha uppmanat bonden att följa dem och försäkrat, att han skulle komma att trivas bra. Bonden hade dock ingen lust att följa uppmaningen. Han ville endast utforska de bägge kvinnorna, och drog sig till minnes, att han någon gång hört, att dylika väsen brukade vara urholkade i ryggen, Därför försökte han att få se dem på ryggen, men de vände sig alltid så, att de hade honom framför sig. När de skildes, stannade kvinnorna och sågo efter honom, ända tills han kom ur synhåll. Någon nämnvärd rädsla hade han ej känt, så länge han var tillsammans med kvinnorna, men när de försvunnit ur hans åsyn, överfölls han av en så stark skrämsel, att han formligen kände sig sjuk. En bonde från Överträsk, som ofta jagade i Häidsskogen, hörde flere gånger, huru någon skrattade åt honom. Engång, då han återvände från en jaktfärd, som han företagit till Risnäs träsket, hörde han i västra Häidsliden samma hånfulla skratt, som under tidigare skogsfärder förargat honom. För att betaga skogsråen vidare lusten att förfölja honom med sitt skratt, avlossade han sin bössa åt det håll, där de hördes uppehålla sig, varvid elden från skottet slog honom mot ansiktet, så att ögonbrynen sveddes. Efter skottet hörde han både gråt och skratt i skogen, men skogsråen försvunno och lämnade honom för framtiden i fred. Han blev dock så skrämd av elden från skottet, att han lovade sig att aldrig mer skjuta på skogsrån. På Häidsryggen på Bäcks skogsskiften stodo ännu för trettiofem å fyratio år sedan några fäbodar, vilka ägdes av bönder på Ragvals, Fratt och Bäcks hemmansnumror. Någon tid efter det dessa byggnader blivit bortskaffade, sågs en gång på det ställe, där Ragvals fäbod stått, en liten, liten man, som högg med en yxa på ett träd. Han hade på huvudet endast hälften av en mössa. En kvinna från Bodbacka, som körde sand från Häidsåsen, hörde, medan hon var sysselsatt med pålassningen, huru ett litet barn grät i en sandgrop ett litet stycke därifrån. Hon gick då dit förvånad över att höra ett barn jämra sig mitt i skogen, men när hon kom till gropen, fanns barnet ej där. stället hörde hon, huru det grät i den grop varifrån hon tagit sand. Hon återvände då till den första gropen, men nu hördes gråten från den andra gropen. Hemkommen, omtalade kvinnan händelsen och förklarade sig icke vilja fara efter flere sandlass. Två överträskbor, vilka sent en kväll i början av januari för tjugu å tjugufem år sedan voro på hemväg efter att ha legat i hållskjuts i Övermark, sågo en brudskara, som kom åkande norrifrån längs en mindre enskild skogsväg den s. k. Mittivägen, som tar av på Fratt skogsskifte, i västra Häidsliden. Först när skaran kommit ur synhåll, fingo de båda männen klart för sig, att det ej kunde vara något verkligt brudpar, som åkte denna väg så sent på kvällen.