Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
En kvinna plågar människor eller djur som mara.
Besväras man själv av maran, skall man försöka hålla sig vaken under den tid, då man brukar bli överfallen av maran, och hålla »ugensårka» i handen (ugnsrakan). Då maran sedan kommer, skall man lova slå henne, men man får ändå inte slå. En gammal gubbe berättade, att han som ung pojke varje natt plågats av maran, vilken i form av granngårdsmor kommit på honom; han hade legat på loftet under natten ensam. Då det varje natt upprepades vid ett och samma klockslag, tog han en kväll ugensårkan och gav sig att vänta. Mycket riktigt, kl. 12 på natten kom granngårdsmor klivande upp längs stegen. När han såg huvudet som stack upp, tog han årkan och lovade slå henne; hon skrek gällt och sprang sin väg. Andra dagen haltade gumman och var hes. Efteråt plågades han inte mera en enda natt av maran.
Stadstraditioner (8) 1
I Mars kördes gödseln från stadens ladugårdar ut till det gärde som var avsett för råg. Det gärdet låg i träda över Sommaren, här lades gödseln i kompost tills strax före plöjningen. Ingen annan åker fick någon gödsel för den räkte inte till. Således fick jorden gödsel vart fjärde år. Efter höstbetets avslutande och sedan "Komokorna" torkat fick alla drängar en dag gå ut och med en klubba (koklaklubba) slå sönder och sprida gödseln i ängarna. Det var det enda sätt varpå ängarna gödslades. Inom staketet fick gödseln förvaras i en håla vid ladugår- den, denna håla måste tömmas innan värmen kom, men det var inte så noga med, för det hördes aldrig någon kla- gan över att gödseln inte var ute före april. "Sven i Vallsänga", har i alla tider kört gödsel i en lår / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (8) 2 från staden till Vallsängen. Han hade monopol på att hämta på vissa gårdar, men han skulle vara ur staden före kl 9. Sven i Vallsängen var en duktig jordbrukare och hans gård kallade de för Lökalannet. Han är far till Kyrkoherde Kjellander i Stenstorp. Många småbrukare runt staden hämtar svinfoder "skulor" i stadshemmen, de ställa på en undanskymd plats en tunna där skulor slåss, sedan hämtar de den var fredag, priset på skultunna är 50 öre, men då får det inte vara kaffesump i den. Kärran för gödseltransport kallades för Dyngkärra och var det en fyrhjulig vagn kallades den för dyngetråg. Gatorna sopades efter var stormarknad av fattighushjonen, det var fyra marknader, Vårfru, - Paulsmäss, - Midsommar, - och Lusse- marknaden. Övrig städning förekom ej utom den som gjordes av den som hade köpt gödseln på torget, Sanden och gatorna, men för den städningen hade staden betalt för. Papper låg inte då som nu överallt, utan det enda som skräpade ned var lövet om hösten, men det tog gårdsägar- själva handom till strö och så fick det inte ligga så / Skom. A. Brandt Skövde. Stadstraditioner (8) 3 barnen lekte i det, för då fick de difteri En annan besiktning de började med var kött och fläskbesikt- ningen på 1880 talet. Då anställdes en Sundhetspolis som hette Jacob- son och hur det gick till då skall jag berätta. Redan vid tretiden om morgnarna började "Sugellassen" komma och vid 4 tiden såg de en lykta komma nere från Egypten, de som hade haft ont samvete för tuberkelsjuka djur hade emeller- tid redan avyttrat dem till stadens korvmakare Kjellgren och To- rin, så de var redan räddade undan besiktningen. "Sketjacob gick sedan från vagn till vagn och lyste i bakvagnen och tittade på köttet. Tittade han för länge på köttet ryckte ägaren honom i armen och så bar det i väg fram till skaklarna där det vankades en stor sup. Var Sketjacob mycket salig vid 6 tiden hade det varit mycket dåligt kött till salu sade man. Om köttet var dåligt och inte ägaren ryckte honom i armen, bar det i väg till Veterinär Sandberg, som väktes, för att han skulle gå med och lägga beslag på det. Detta anades av ägaren, som tog tag i skaklarna och så bar / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (8) 4 det iväg till Torin eller Kjällgren med köttet. När Sketjakob och Sandberg kom var så väl ägare som vagn borta och så var det inget att göra åt det. 1910 infördes tvångsbesiktning med färgstämpel, men det var då endast några få som besiktigade och sedan lånade de köttbitar med färgstämpel på och daskade på sina bitar så det kom färg på dem. 1914 kom brännstämpel och sedan kunde slaktarna inte fuska.
Husdjur
Hästen blir allt 18 och 20 år gammal. Nu för tiden har de inte en häst så länge, men förr i världen så hade de allt hästen så länge att han blev tandlös och stelbent. Det var så gott om gamla 'hästkrakar', å det var väl gott att de inte fick själv- dö. När skon var slagen under hoven på hästen, så skul- le en korsa med kniven under hoven för att skon skulle sit- ta fast. Det som skars bort av hoven fick inte kastas ut i gödseln. Gödseln blev skämd av det. Brukade samla det i en trälåda å bränna upp det på en gång. Fick inte vränga betslet på hästen. Om betslet vrängde sig när det togs på, så blev det någon olycka eller otur efter vägen. Då var det bäst att spotta genom det tre gånger. Hästen såg bättre än körkarlen, för han kunde se sådana väsen som körkarlen inte kun- de se å då gick han alltid åt sidan, å det bar / kanske iväg i diket också om inte körkarlen passade upp. Kom det en likfärd i vägen, så kunde hästen se den mitt i mörka natten. Hästarna blev stående ibland å inte kunde ta sig fram. Lasset blev så tungt. Det skulle vara en hop små osynliga gubbar som hängde sig på. Om en gick fram till bets- let och tittade genom beselringen, så fick en se dem, å när en tittade på dem, så försvann de. Om det var så att hästen stod svett i stallet på morgonen, så hade maran ridit honom på natten. Det var inte annat än stål å marbuskar som hjälpte för det. För om de skulle skrämma maran, så var det bäst att sätta upp en gammal vass lie i taket över hästen. Far talade om att det var en som hade fått maran sittande på lien. Det skulle vara en piga, som var mara. Björkkvistar som har knutit ihop sig till en boll, skall vara bra att hänga upp över djuren. Hon skyr sådana buskar. Om en häst inte skulle längta, så skulle han ledas tre gånger runt stugan sedan skulle han in i stugan å få litet fägnad. När en häst spändes från en harv eller plog, så lades skaklarna i kors för att hästen skulle / få vila bättre. Det skulle inte vara något vidare bra att sälja eller ge bort mjölk. Den som fick mjölken skulle kunna trolla i den, så att han tog mjölken från korna. Men om de gamle gav bort eller sålde en mjöktår, så passade de sig att ha litet var- me i den, för då skulle det inte gå att 'skämma' korna. Ingen främmande person släpptes in i lagården. En del kunde 'skämma' kreaturen med ögonen. De hade 'onne öge'. När kon hade kalvat, så fick hon mjöldricka. Den skulle hon ha alldeles med samma som hon hade kalvat. Den skulle vara ljum. Mjöl å salt rördes i vattnet. Kon skulle slicka kalven torr, för då längtade hon inte efter honom, så blev han fortare ren. När kon mjölkades de tre första dygnen efter kalvningen så, skulle en stoppnål med tråd i i kanten på mjölkbyttan. Det var för att ingen skulle kunna 'skämma' mjölken. Första målet mjölkades genom en sax. Till nyköpt ko fick man tur om en mötte karlfolk det första när en ledde hem henne. Så skulle hon fram till stugan först, innan hon sattes i båset. Otur kunde bero på / att det var något under lagården som inte var bra. Inte bra om det låg något djur å vattnade under lagården. Den som ville andras djur illa, gick å kastade ben eller något litet självdött djur under lagården för den som han ville skulle få otur. Det var inte bättre om sådant blev nedgrävt i gödselhögen. Om påsklördag gjordes ett tjärkors på lagårdsdörren för att djuren skulle få vara ifred för påskkäringarna.
K.B.
K.B.! Med hj. tack för senast skriver jag till omväxling med de ledsamma dags nyheterna några rader. För att tala omgamla tiders folk, så voro de rika bland dem ibalnd föga sympatiska-stundom dock motsatsen, om de voro av speciell kristen läggning. Jag tänker på, huru ohöljt den rike bonden t.ex. tillkännagav sin förmögenhet för sin fattige torpare. Min farmors far, Staffan Arvidsson i Sjöbo, Torup, född 1802, var en mycket originell man, som samlade på silver och annat i stor omfattning. Det fanns silverbägare efter honom, som voro från 1700- talet, som voro vill jag minnas, 4-5 decimeter höga. Gamla böcker på olika språk samlade han från auktionstillfällen etx. Och god smed och snickare var han, som smidde i messing-konstsmide- varenda lås i den gamla stugan från 1600-talet, som nu är hembygdsstuga i Kinnared. Men det osympatiska draget var, att han skröt över sina tillgångar. Han kallade in en pojke, som för några år sedan dog som gammal man och sade: "Här ska du få se here, mina pengar. Har du sett så många på en gång". Och så tog han fram ett par långstrumpor, som männen hade den ti- den, fulla av silverpenningar. Och han utlät sig vid ett tillfälle, att han skul- le "broa" hela vägen till kyrkan- 3/4 mil-med silvermynt. Nemesis divina vakade över hans hybris, och han blev utfattig, sedan en son förskingrat arvet. En annan man i senare tid från gården Hylte i samma socken, gick påkyrkovägen och slog sig stolt för sitt bröst, att han hade i rocklomman många sedlar. "Här är en, somhar pengar; vad har du, din fattige stackare, sade han till sin fattige granne. Nemesis vakade, och mannen ifråga var den fattigaste bland de fattiga inomkort. Och den skrytande svensk-amerikanen i Ågård från samma socken smålänning, sade sig kunne "broa" hela vägen 1/2 mil till kyrkan med sedlar. Och i sinom tid vart även han en fattig man. Förutom att Nemesis vakar, var det folkliga övermodet frånstötande och groft, ett bidrag till folkpsykologien även det. Nuförtiden tänker folk likadant, men det går icke att öppet smäda mindre bemedlade, ett mörkt kapitel i gamla tiders historia. Likaså uppfattningen, att affär är affär, och att det icke var synd att lura varken vid oxhandel eller skogsaffär eller vid de vanliga inköpen i butikerna. Brännvin skulle till för att affärerna skulle gå livligt. I nutiden är knepigheten mycket större men den går mera listigt och juridiskt tillväga. Möjligen skulle det kunna bli ett studium om de rikas hybris mot de fattiga och knepigheten i handel o. vandel. Material därom är kanske fulltaligt insamlat. Skulle icke seden med bonader och julark vid jul i stugorna betr. motiv kunna bli ett studium. De gamla kiste breven i senare tiders utformning ha ju urgamla motiv, människans åldrar, föryngringskvarnen, den smala och den breda vägen etc. Troligtvis man man få se medeltidsmålningar som förebilder. Jag önskade gärna få tag i sådana mo- tiv, upptill de gamla bonader jag har. Var finnas sådana saker att få tag i? Eugen Andersson har lovat att besvara frågeformuläret om tattare, så han lå- ter väl höra av sig. Nu till sist en tacksam, hj. hälsning. Ölands Källaberg den 10 mars 1943 Tillgivne Johan Hultskog P.s. Lantbr., Carl Salomonsson i Sjöbo, Torup, kan säkerligen meddela något om Staffan Arvidsson i Sjöbo, en gestalt, som Aug. Bondesson icke lärt känna eller skildrat men som är värd sin skildrare.
Göteborg den 261053.
Göteborg den 26/10-53. 1. Samuel Andersson död den 5/4 1850 begr. den 28/4, 34 år gammal. Bonde fr. Kärra (Mördad) så lyder dödboken i Stala. År 1850 den 6 april inställde sig Kronol. Wickelberg uti hemmanet Ringseröd sedan hem.äg. Samuel Andersson under förliden gårdag i följd av våldsam behandling avlidit (för undersökning). Härvid vore Samuels hustru Christina Andersdotter kallad, Hans Lars- son och dess hustru Kjerstin Berntsd. samt Olaus Jonsson i Krabberöd Elias Persson på Bråten under Varekil vilka förhördes. Christina Andersdotter, att den 28 sistlidne mars vid kl. 12 på dagen utgick Samuel från hemmanet och tillkännagav, att han skulle gå till And. Hindricksson i Röra för att få pengar, samt lovade snart åter- komma, men kom ej hem förrän samma dag om kvällen kl. 11, var då illa slagen och blodig i huvudet och å kläderna samt hade ett stort hål i huvudet och vänstra ögat igensvullet. Därvid han på fråga förklarade, att hans svågrar, Anders, Olle och Abraham Anderssöner på Blekås u. Ringseröd förövat illgärningen samt att han ej visste på vad sätt han kommit hem. Att sedan Samuel liggat i gruvliga plågor sedan till för- leden gårdag kl. 4 på morgonen då han avled. Hans Larsson, som bor i samma hus, sade lika som ovan. Hustrun Kjerstin Berndtsdotter som ovan. Olaus Jonsson i Krabberöd, som var kallad som biträde vid undersökningen omtalade, att Samuels svågrar voro kända som högst våldsamma och illa- sinnade personer och ofta i slagsmål. Elias Persson, att han jämte häradsdomaren Anders Jonsson i Hjelmvik före nämnda dag kl. 1/2 5 e.m. sammanträffade med Samuel hos handl. Lindbom i Varekil, där Anders, Olle, Abraham Anderssöner, redan förut hade kommit: Olle köpte en kanna brännvin i boden. Att Samuel, svågrarna häradsdomaren och Elias på landsvägen ursöp den ena flaskan varefter häradsdomaren avlägsnade sig och Samuel jämte svågrarna och Elias hade samma väg. Hemma hos Anders Andersson hade de tagit några supar, så började svågrarna att brottas på lek, Samuel, vilken var starkast, lade omkull dem, men då detta förnyats, blev Olle arg, började slå Samuel, vilken bad honom låta bli sådant, varefter Anders och Abraham förenade sig med Olle och våldförde sig på det mest ursinniga / sätt på Samuel, sparkar och slag, så blodet började flyta och kl. var 8 omk. aftonen, och att Elias sade ej kunna se om Samuel erhöll det stora hål i huvudet, men att Samuel en stund blev liggande på golvet sanslös med huvudet under sängen då Olle ytterligare med stövelklacken sökte komma åt huvudet det han spände. Under slagsmålet hade Elias hustru kommit Elsa Olsdotter, Elsa och Elias bad om fred för Sa- muel varpå slagskämparna ej ville lyssna: Om någon stund syntes deras ilska något stillad, då bad Samuel att Olle skulle följa med sig hem, vilket denne lovade. Att efter de avlägsnat sig sade Abraham "kanske att Samuel blir Olles överman", jag skall se huru det går" Abraham gick efter. Efter 1/4 timme kommer Olle och Abraham tillbaka och de sinsemellan utlovade att Samuel skulle få mer stryk en annan gång. Elias och dess hustru då gingo hem. Kl. var då ej slagen 9. Sedan hade Elias ej hört något förrän Samuel var död. Vid besiktning av den döda kroppen bär den spår efter den omänskliga behandlingen, i huvudet över hjärnan ett större hål, huvudskålen bräckt, troligen av vass sten, samt vänstra ögat skadat och igensvullet, vilket allt synes vara orsak till Samuel Anderssons död. Wickelberg Hans Larsson Ringseröd Olaus Jonsson Krabberöd Dombok 1850 10 april P. 408 Kr. L. Wickelberg anmälte, att låtit häkta torparen Abraham Anders- son på Sörhagen o. Anders Andersson på Blekås under Ringseröd i Stala socken samt drängen Olle Andersson i Berg av Spekeröd so. för det de så misshandlat deras svåger Samuel Andersson i förstnämnda hn. att han där- av döden ljutit, varför anhållan gjordes att rannsakning måtte företagas så inställdes för rätten följande: avlidne Samuel Anderssons hustru Christina Andersdotter torparen Abraham Andersson på Sörhagen under Ringseröd i Stala född 1801. Abraham Andersson, som var av medelmåttig växt med svart krulligt hår och ögonbryn, blå ögon, liten näsa, ovalt ansikte, uppgav, att är född av föräldrarna Anders Andersson och Maja Börjesd. + 1847 den förre lever. Han var dräng hos fadern till år 1842, då denne sålde sin hemmansdel icke för andra brott straffad. / Vad Abraham omtalar är det samma som Elias Persson har vittnat om brottningen att de välter en kakelugn. Tilläggas kan att den mördade Samuel Andersson var broder till Olle och Abraham Anderssöner från Kärra, som 3 år senare högg ihjäl Elias Persson i Varekil, samt bröder till Johannes Andersson i Härlycke (Skepparen i Härlycke), som fick 40 par spö för stöld. De hade också en syster Anna (Annicka) mor till Nicklas i Trollekärr m.fl. Dombok 1850 24 augusti. Urtima Ting på Svanesund. Dombok 1850 20 sept. P. I. Samma sak återkommer, det blir uppskov. Men dom faller den 28/1 1851 att mista livet, för vållande till annan persons död, men enligt husförhörslängden har detta blivit 10 års fängelse (fästning). Slut i denna sak. E. Claesson. Dombok 1850 19/6 P. 150 P. 321. Wickelberg anmälte, att torparen Anders Olsson på Svaerna eller Hansetorpet under N. Myckleby natten mellan den 25-26 maj brutit sig in i änkan Maria Christina Eliasdotters i Narveröd källare för att stjäla potatis, men blev upptäckt av folket i gården. Därvid Anders Olsson satte sig i motvärn samt våldförde sig mot nämnda änkas dräng brodern Cristian Eliasson som för att freda sig satte våld mot våld, Anders Olsson hade pistol. Anders Olsson dog dagen efter. Vid inbrottet var flera personer med bl.a. en kvinna från Häröd vid namn Britta Larsd. samt en lösdrivare med namnet Joh:s Cristiansson Röfyr, denne Röfyr var förut dömd för stöld den 18/1 1838 för tidelag år 1842, han är född av för stöld straffade föräldrar Backstugesittaren Cristian Persson och Malena, den senare död. Röfyr bodde i koja stående på änkan Ellicka Börjesd. Myckle- bys ägor. Att Cristian blev frikänd berodde på att han handlat i själv- försvar. Dombok 1850 29/6 1850. omtalar, att änkan Helena Jönsd. född 29/8 1795 fr. Berga i Valla socken blev mördad av sin son, Anders Larsson, f. 1826, han var sjuk, hade varit vårdad av församlingen. Avskrivet i mars 1955 av Albert Berntson Ängebacken.
Bondens år
1) På Eriksdagen skulle Rågen gått i ax, om Olof skall je kaka. Efter Urban skulle ej vara bra att så, då borde sådden vara utförd. 2) Linet skulle sås, då Häggen stod i full blom. När Björken blev grön, var rätta tiden för Vetesådden. 3) Med våroxen menas den ånga som uppstiger ur jorden mot solen om våren. 4. Om sjön jick upp för Nordanvind betydde det ett dåligt År. Den 25 Januari, "Pauli dag lugn å 5) ? /klar, gått år i förhoppning man har." Men stormmar det denna 6) Sunnanväder / dag, bliver det krig å örlig i alla land. 7) Om morgonen skulle både sådd å andra göromål påbörjas i annat fall kallades det ådags. 8) "April våt å Maj kall, fyller bondens lador all." 9) ? / 10) Den 1 Maj skulle man dricka merj i benen samt äta av nogon brödkaka sen Jul, för att ej få ont i ryggen av vårarbetet. Även Hästen skall ha en kaka som varit nedgrävd i Havrebingen. 11) ?(12)?)13) Linet skulle sås av kvinnor även andra sädesslag såddes av kvinnor. /(14) Man skall läsa Fader vår eller nogon annan bön, Havre till exempel skulle sås sa det föll 7 korn på ett Oxtamps storlek 15)?16)?17?18?19.20.21.) Man jick med ett lakan eller skynke å drog efter sig över andras marker för att uppsamla dagg om midsommarnatten, som sedan urvriddes över ens egna foderkrubbor eller dylikt.)22?23?)24.) Ja 25 Ja) 26?) / 27) När klöver å timotej samt renen stod i full blomning 28.?)29.) Ja för att villebrådet skulle ha nogot att äta 30) sjongare 31.) benämning på lie. (Jan.) 32)? 33) Med löktskär menades den sista skären av det sädesslaget för året, gråtareshår den sista skären på en åker 34`35.?36.?37.?38.?39?40?41?42?43?44?(45) Lars skulle slåttern vara avslutad. Mikaeli skulle potatisen upp (46)? 47( Ja) Slottergille) Skärgällkalas, när skörden var inbergad, bestående av klengåsar 48) Med lovisa menades, då nogon med prygel eller (slagan) klämde nogon över nacken. 49) Man lägger upp på Logen 8 eller 12 kärvar på var sida, sen står två man emot varann, å slår så gått de kan. 50)?)51.Nej)52.) Den som inget hadde att tröska till Vaffermäss, hadde inget, sa de gamla. 53)?54? 55. Ja) 56.?) Fågelneken eller kärven till Fåglarna som uppsattes på Julafton lades av vid tröskningen 57)? 58.) man botade bössan medels att lägga litet silver i å skuta ett trôllskott 59-60) Den som vill ha tur i jakt gräver upp nogot som heter Ekorrnötter som fins under granrötter, sedan blandas det mjölet som fins i dessa samman med krutet 61.) 62)? 63.) man skulle kasta nogot i vatnet, om intet annat så lite jord 64) ? 65) När Enen blomar var lektiden för Aborre, å Braxen kunde man börja meta när Allövet var stort som mössöron 66)? 67) En Lusciabrud var tidigt uppe å bjöd på kaffe å Lussekatter 68)? 69) så långt tibaka de gamla minas 70)? 71? / 72) Husdjuren Om Julkvällen skulle kreaturen jes Havre, varvid följande sades. Ät väl å trivs väl, i kväll är det julkväll, ta mergen i benen. Om Julottan skulle sägas, Ät väl å trivs väl, i otta är det Julottan, frågar nogon var du jort av nötta, så säg du åt upp den i malt å i salt om Julafton. 73)? Den 25 Mars skulle man springa trane, som det kallades, bestod däri att man sprang barfota till närmaste granne eller så långt en vågade sig för snö å köld. J. Hugo Andersson Flötane Sundsby P.S Skulle ja få ett bokpris vore ja tacksam fö nogon som handlar om djur eller växtriket.
Djur
De gamle räknade på ett göken skulle vara här omkr. den 11 el 12 maj. Men var det snö och kallt vid den tiden så väntade han ju med att komma. Det var intet gott märke om han gol på bar kvist. Det betyd- de ett dåligt skördeår. Kvisten skulle vara grön och då menade de att året blev gott. Barnungarna skrämdes för att de inte skulle härma göken. Han tystnade att gala då. Och det skulle inte vara bra. Han slutade att gala, när han fick 'höra brynstickan' el. när slåttern började. Säl- lan att man hör honom gala efter den tiden. De gam- le sade att han blev hök då han blev äldre (förväx- ling med sparvhök. Uppt. anm.). De unga och ogifta frun- timren brukade ha mycket för sig att fråga göken om allting, t.ex. hur många levnadsår de skulle få, hur många barn och hur många år de skulle behöva gå ogifta. / Skatorna höllos inte för några trevliga djur. De har skabb på sig, säges det. Ville inte att skatorna skulle bygga inpå boningshuset. Då revos bona ned. Men det var inte bra att skjuta en skata. Den bössan man skjuter en skaata med blir oduglig. Om skatan kom- mer intill stugan och skrattar, så kommer det främman- de. Kornknarren ('rôggnarken' m) brukade hålla sig i rå- gen och på vallarna. Den var bra att ha i säden. Ugglan ('kattugglan') var ingen välkommen fågel. Hon kom till gården å 'tvätta ut döingar'. När hon kom till stugan, sades det, att hon kom för att 'tvätta lik' - nå- gon skulle dö i gården. Hackspätten. Benämningar: 'Hackspätt', 'rägnspätt', 'spill- kråke'. När den kom in till husen och skrek, blev det regn. I torkväder voro gubbarna så glada om de fick höra spätten, för då visste de att rägnet snart skul- le komma. När svalan kommer är det sommar - enl. de gamles tro. Och sädesärlan kom hit med våren. / Det skulle inte gå an att räkna grågässen. Det mins jag, att jag varnades för. Räknar man dem, så bli de vils- na. 'Lommen' har de också rättat sig efter beträffande väd- ret. Det var en gammal gubbe sör i Kråkviken som var så ond, när han fick höra lommen i södra änden på sjön Silen. Det var en allmän tro här, att när man fick höra lommen i den ändan på sjön, så blev det regn. I hötider var han mycket ovälkommen åt det hållet. 'Marskråkan' duger att äta, påstod de gamle. Och när de fick höra den första gången, så gick det att äta kött fläsk el korv i speke. Kråkan har flyttat om vintrar- na förr i tiden, men det gör hon inte nu. Tranan var en farlig fågel. Hon kom och hackade i föt- terna på sommaren. Det var sådant de skrämde barnen med. 'Trôllfôggeln'. Det fanns fåglar i skogen, som voro omöj- ligt att få skott att bita på. Det var 'trôllfôggel'. Det kunde vara orre, tjäder eller vilken fågel som helst. Jag och en kamrat sköt på en lom i en myr väst i sko- gen. Vi sköt många skott på honom. Men han levde / lika fullt. På morgonen gick vi till myren för att se om han fanns där. Då låg han vid ena kanten, men död var han inte. Då tussade vi hunden på honom. Och det var nätt upp att vi skulle kunna slå ihjäl honom. När vi öpp- nade honom var han som en trasa inuti av haglen. Det kunde inte vara annat än en förtrollad fågel. Och fler än vi voro ute för sådant i skogarna. Korpen spådde väder. Han for alltid i motvind. Vin- den kom från det håll dit han for. Det blev regn eller snö. En fågel, de kallade 'spônkäring' (spinnkäring) Den hör- des i skogarna på våren. Fågeln surrar som en spinn- rock. Vi varnades alltd som barn att förstöra myrstackar. Jag vet inte varför. Men de gamla voro rädda om myror- na. De skulle alltid ha en gammal svart häst att köra lik med. De höllo sig med höns för att de skulle hålla ormarna på avstånd. / 'Sjöormen' var lång och svart. En orm har det funnits som rullat som ett hjul. Min mor hon hade sett en orm, som var tre meter lång och hade huvud som en tupp. Själv har jag slagit ihjäl en orm, som var drygt 2 meter lång och tjock som armen. Om de råkade orm i mars blev de rädda. Grodan skule inte misshandlas.
Naturföremål
1. Enen som ej får röras. Det står en stor ener nära Smedseröd på Sandmon (östra delen av socknen, nära landsvägen). Jag har aldrig här på jorden sett en sån ene som den. Den är vuxen med rak stam som en gran, och den är vi- dare än denne byggningen. Grov ve rota så den skulle duga te sågetimmer. Di räknar på de duger inte å röre ve'n. Di vågar inte rive ner'n nån människa. Di var där en gång och skulle rört ve'en, men det gick inte. 2. Träd som bringar sjukdom. Här var en del enar eller träd som en har kunna stucket sig på och det har blivit värk etter så befängt. Men jag minns inget särskilt nu. 3. Stenen i Viksjön. Det står en store sten i Viksjön precis i sjökanten utanför Lunnareberget vid Vågsäter. Di skulle hatt'a ve Ryrs kyrka te trappesten, men di fick allt flötta'na tillbaka igen. Det dugde inte å ta'na därifrå. 4. Hästfötter i berg. Hästefötter har jag sett i berg i Strömsäterskogarne. Där är änna som en hälla vid vägen, och ja och en bror te mej vi gick valle där i skogen, och vi betrakta di däre store hästefötterna. Det är precis som vanlie hästefötter, så ackurat så. Hur di nu har kommit till. Folk sa att di är sen den tia bergen va myke. / 5. Jättegrytor det finns här en på Klåven alldeles bakom berget här, en bedrö- vele stor. Det är i Trättänga. Men no e ho fyllde mä jord. Ja hörde inte di sa nåt särskilt om'et. 6. Gravhögen vid Hattefjäll. Vid Hattefjäll där är en store hög, det påstår di att det skulle va en gravhög. Jag hörde tals om att di körde över änna mä hästar där. 7. Spökstenen vid Rölanda. (Olsson har ingen namn på stenen, men den kallas annars allmänt spökstenen.) Utimot Rölans skolhus har stoget en store sten, di sprängde sönder'n när di gjorde landsvägen. (Stenen låg vid vägen mellan Ryrs kyrka och Rö- landa, ungefär vid u i Kikerud. generalstabskartan) Där va di allti illa ute för hästane. Di ble stå- enes och inte kom därifrå. Klockare Nilsson och Magnus i Kronegårn i Färgelanda di körde där en natt och hästen ble ståenes. Magnus han ble då förlägen, men klockare Nilsson han kunde såpass så han fick'en lös. Bara di gick fram för hästen och löfte upp, där e allti en rem strax bakom örene, om di löfte upp den och titta i lärögla, då kunde di få se va det var. Då fick di se som en mara eller nånting som satt på hästen, rektigt satt och höll, så han inte kunde komma fram. Det skulle hjälpa, för då lossna det, så di kunde köra. 8. Jättarna i Långhalmen. Det var ett par jättar som bodde nära Långhalmen, det är en sjö i Ödeborgs socken. Di var bjudne bort på besök nånstäns, och emellertid när / det ble framemot otta förstås, så skulle di gå hem, och då skulle di tvärt över denne sjön, di to gent över sjön, och kunde di inte komma hem inna sola gick upp så ble di ståenes. Och så gick det. Di står där än i da, någre bedrövele långe smale stenar i sjön. 9. Jättarna i Ellnesfjället. Det var två jättar som bodde i Ellnesfjället i Torp. Och di var ute och skulle kasta sten och skulle se vem som kunde kasta längst. Och när di det hade gjort så skulle di sta och se va långt di hade vart go te kasta eller vem som hade kastat längst. Och då gick di förbi ett torp som heter Jamsis under Ellne, och den ene av jättarne hade fått ett knas i ene ögat, så han gick in på Jamsis och ba di skulle se vad han hade fått i ögat. Och då var det en store grankott! Men den ene utav di stenane som di hade kastat, det är Knusön i Öster-sjön.
Jul
Förberedelser. En och två dar före julafton skulle di baka. Det skulle va vanlika kaker och två sorters limper och så vörterbrö. Kakene det var sammalet rågmjöl, men till limpene sikta di mjölet. Så skulle di brygga till jul. En del gjorde svagdricka, di brygga på malt och hade humle till. En del brygga enebärsdricka. Julljusen skulle också stöpas i julevecka. Di hade en stöpekerna, en speta med två eller tre vekar på, och så i kerna ljummet vatten inunder och talgen ovanpå. Det skulle va talgljus till alle högtiderna. Uta speta di stecker. Julafton. Om julafton skulle man sluta arbetet på middan. Di ringde in helgen klockan tolv i kyrkene. Sen fick ingen uträtta nåt. Fågelneker satte di upp eftersom di hade råd till. Hemma var det alltid två. Och så skulle mor alltid ha en liten låda mitteför det frammare fönstret som skulle strös med ren havre. Nekerna skulle va uppe till klockan tolv. Man tog en gran i skogen och den skulle kvistas av förnärsom en krans under neka. Neka fick sitta så länge ho hängde ihop. Doppa i grytan skulle di göra allihop. Det skulle vara innan det var nerskymt. Allt såglet för julhelgen skulle kokas först på julafton. Sen när di hade koka det så blev / upphöst och insatt i ett skåp. Sen skulle gröten på. - När di doppa i gryta så skulle det vara kaka. Annars hade di tunnbrö det mesta. Kreaturen. Om julekväll skulle kräka ha utav alle sorters mat. Och så skulle en säga till dom: Ät och må väl, i kväll är den välsignade julekväll. Di skulle ha dreck också. Julhalm använde di aldri som jag hörde. Det skulle va granris på golvet. Di gick till skogen efter det finaste granris di kunde finna och hacka smått smått. Det skulle va gjort till klockan tolv. Julbrasan skulle inte få spraka eller sprätta. Därför fick det inte vart nån an ve än björkeve. Julklappar. Husbon skulle ge julklappar till dom som var i huset. På åtskilliga ställen gick di till grannarna och kasta in julklappar i smyg. Julhögarna. I botten på var julhög skulle det ligga en hel kaka med smör och re- ven ost. Sen var det en oklente kaka och så två limper. Den understa kakan var störst och sen var det mindre och mindre. Julhögarna skulle ligga till tjugonda Knut. (Vörterbröt som di baka på jul skulle inlåsas. Det fick inte röras förrän trettene kom.) Av julosten skulle di ha något kvar när våren kom. Då di börja och så skulle di ha en tredjedel eller en fjärndel av julosten igen, och då skulle det ätas upp. Halve grishuvet skulle också gömmas. Det skulle di ha när våren börja. Men det var noga att di / hade bägge örene, så di måste gömma örat från det andra halva huvet med. Julaftons kvällsvard. På julekväll hängde vi alltid nånting för fönstret, ett täcke eller nånting. Di räkna på ingen skulle titta in. Det skulle inte väre bra. På julekväll skulle di äta gröt, den skulle kokas på risgryn eller vetemjöl. En smörhåla skulle det vara mitt i gröten, och den sto i ett träfat mitt på bordet. Det skulle inte vara någon sugel- vara, utan di hade smör och brö till grötestänge. Rimma på gröten gjorde endel, men inte hos oss. - På julbordet skulle det vara ett ljus för var och en. Det var bara mennas vi åt. Sen fick di släcka så när som ett. Om en var död så skulle det vara ett ljus för den med. Om det inte var mer än ett halvt år sen han dog eller så. Julegoppan. Di skulle göra ett kors i spisen i askan om julekväll så inte julegoppa kom in. Det var en slags mara eller nånting. Hon kom rianes på en sopa eller raka. Var det nåt rört i aska på morgonen annat än korset, så hade julegoppa vart där och rört med sopa. Ett julljus skulle brinna hela natten. Ja, det tydde inte med ett ljus, utan di fick byta om flere gånger.
Krigare och soldater.
Karl XI instiftade ju indelningsverket. Fyra hela hemman skulle hålla en båtsman. Vi var 38 kompanier båtsmän och 8.000 man, hälften i Stockholm och hälften i Karlskrona. Jag tog båtsmanspengar 1884. Man fick sälja sej för livet för 4 kronor om året och torpet. Jag hade ett torp, som jag hade utrarrenderat för 60 kronor om året. Jag bodde inte på mitt torp utan på mina föräldrars torp hemma i Tårstorp. Det var en gammal gubbe, Hans på Barkhult, som arrendeerade mitt torp. Se, en båtsman kunde aldrig arbeta upp sitt torp, för han fick vara hemma för lite. Min företrädare hette Fredrik Lundgren. Han hade gjort ont och åkt in flere gånger, så han hade 130 dygns mörk arrest, och därmed blev han utstraffad. Och Hendrik Hallström blev och utstraffad. Han hade vägrat lyda, och han fick ett år, / åtta månader och tjugo dagars straffarbete och avsked. De meste (flesta) orka´ inte rymma, för de hade inte så pass pengar och var inte betrodda. Men jag rymde. Vi var på kyrke- parad i Ås kyrka. Korpralen läste noga upp att vi skulle in- finna oss i Varberg och embarkera ombord på transport- fartyget Valkyrian. Jag klagar inte tjänsta, men jag ville inte till Karlskrona då. Jag var hos prosten Norrman och fick ett ordentligt intyg och av rotemästare och rotehållare fick jag intyg. Sen gick jag till kompanichefen - han hette Cen- tervall - och la in ansökan om antingen permission eller avsked. "Nej, det blir ingenting med det," sa han. Dagen efter skulle jag embarkera. " Jag kommer nog aldrig till Karlskro- na mer, " sa jag. En bonde i Vallby skjutsa mej nästa natt till Varberg, och jag gick på tåget till Hälsingborg - Köpenhamn. Pengar hade jag fått låna av en bonde i Vallby, så det räckte till biljett till Amerika, och så hade jag fått låna 25 kronor till russelpengar. Det var i mars månad. Det var så mycket drivis i Köpenhamns hamn, så båten till England kunde inte gå på flere dar. Mina russelpengar gick åt till mat. Så / skrev jag två brev till min hustru. Till slut kom vi till Eng- land, men då var båten redan gången till Amerika. Det var Cu- nardlinjens. Jag skrev till min hustru. När jag hade betalt frimärket, hade jag 2 öre kvar. Så gick vi ombord på Carpa- tea. Vi var fyra i vårt rum: en gammal skåning, en ung skå- ning och en ung bleking. Jag talte om, hur lite jag hade. "Det blir svårt för dej; du har tre dygn att åka på järnväg," sa den gamle. "Tag några bullar i fickan, när vi äter siste gången!" Så kom vi till New York och fick börja troppa av. Då tog den gamle skåningen upp en tjugodollar i guld och gav mej. Jag fick så mycket mat jag behövde på tåget. Så kom jag till Minneapolis. Där mötte jag en svensk Olas Anders på Rösslätt, som var lykttändare. Han hade häst. "Du ska få åka med mej," sa han. Sen träffa jag en Tårstorping (från Tårstorp i Veddige) Johannes Andersson. Han hjälpte mej så jag fick växlat min tjugodollar. Sen skickade jag hem 50 kronor till min fattiga hustru. Jag fick arbete nästan strax med vatten - och kloakled- ningar. Vi hade en amerikansk bas. Det var för strävigt för mej. "Du killar dej, " sa han. "Tror du dej till att vara botten- / man, så får du lindrigare arbete", sa han. Jag hade ju sett på i två - tre dar, hur de gjorde, så jag åtog mig att vara botten- man. Jag fick skifta. Det var så makligt i botten, och jag fick tio cent mera om dan och makligare arbete. I tre som- rar var jag bottenman och om vintern var jag i skogen. Jag skickade hem pengar till min hustru och våra två barn och till min gamla mor, och så hade jag resan att betala. Men när jag landsteg i Göteborg två och ett halvt år efter det jag reste ut, hade jag 450 kronor kvar. Förste sommaren kunde jag inget tjäna. Jag gjorde i ord- ning vår stuga, så en kunde bo i den. Men 1893 var jag ställ- ningsbyggare, när kyrkan rappades. Då var daglönen 1.50 om dagen, men förman tyckte, att jag borde ha mer. Så fick jag 2 kronor om dagen. Jag har haft stora förtjänster mot många mina jämlikar. 2,50 fick jag sedan, då jag var byggnadssnic- kare i Varberg 1894 - 1900.
Wårfrudagen
Wårfrudagen Från W:a Fågelvik, en av de sydvästligaste socknar- na i Wärmland, socknen gränsar i norr till Töcks- mark, i söder till Trankil, i öster till Blomskog och Holmedal och i väster till Ode- och Are-marks socknar i Norge, där jag hade mitt barndomshem, vill jag berätta en del som svar på de framställda frågorna: 1o Första vår eller sommardag firades där enligt almanackan vid vårdagjemningen den 21 Mars, Wårfrudagen däremot var den 25 Mars eller Marie bebådelsedag som på byggdespråket kallades Waffer- dagen och dagen före kallades "Wafferafton". / 2o "Springa Trane" skedde på Wafferafton, det var en sport som idkades av pojkar och flickor i skol- åldern och bestod i att springa barfota i snön, ju längre vägstycke ju bättre, sporten idkas ännu, fast i mindre skala än förr. Rekordet i att springa trana lång väg, som jag känner, togs 1889 av en pojke Daniel Hedelund från Dusserud i W:a Fågelvik, en son till Lantmäteriaskul- tanten J. Hedelund därstades. Han sprang barfotad från skolan vid kyrkan midt över isen på St. Lee till sitt hem, en vägsträcka som snarare över- än understeg 4 kilometer. Jag som på den tiden biträd- de Lantmätare Hedelund med renovationsarbeten kan intyga sanningsenligheten härom. Pojken tog ingen skada av den långa barfotamarschen, ty han är nu välbeställd lantbrukare på sin faders gård. / Detta är vad jag vet om "Springa Trane" övriga frågor besvaras med nej. Däremot vill jag begagna tillfället att berätta några påsk och midsommarseder av vidskeplig art som jag sjelv sett eller erfarit under mina pojk år som sträckte sig över 60 och början på 70 talen, jag är född 1858. 1o Hur ogifte bonden Erik Andersson i Bruntorp, i dag- ligt tal kallad "Erik på Hagen" sökte skydda sig mot trolltyg på påskafton. Först ritade han det vanliga korset med tjära på stall- dörren, det fanns på dörren många dylika kors förut från de föregående åren, sedan slog han 5 slag med yx- hammaren i dörren, varefter han lade yxan innanför trösken med eggen i vädret sen drog han igen dörren och satte på kroken, någon lås använ- des icke. "Erik på Hagen" är död för 50 år sedan. Tjärkors på stalldörren ritades nog lite varstans på den tiden som en gammal folksed utan att de trodde detta ha någon betydelse, endast de / mera efterblivna i kulturellt hänseende trodde på dess vidskepliga betydelse. /2o I mitt föräldrahem blevo på den tiden fåren klipta på påsknatten, det var endast 2 à 3 saxtag på ena käken, så någon skada skedde inte. Mina för- äldrar som inte alls voro vidskepliga viste nog vem som värkställt klippningen men sade aldrig något därom till oss barnen, på våra nyfikna frågor fingo vi endast till svar "det har påskkäringen gjort". Emellertid kom jag rätt snart underfund med vem påskkäringen var, jag vill här ej nämnda något namn enär en del av påskkäringens barn ännu leva. Jag var väl 11 à 12 år då jag kom i underfund härom, jag gick förbi en ladugård som tillhörde en av våra grannar, där hittade jag en påse av lärft, ungefär så stor som om man klipper lång- fingret av en hanske, den var mycket hårt stop- pad och väl igensydd för bägge ändar. Att den / underliga tingesten helt hastigt hamnade i min ficka var naturligt, varefter jag kilade hem och visade den för föräldrarna som konstaterade att jag hittat en "påskkärinpåse". Sedan jag sprättat upp den fick jag se att den innehöll fårull, nöt- hår, hästtagel, svinborst och fjäder emellertid begrep jag sedan vem som klippt fåren på påsknatten. Sedan jag blev äldre har jag ångrat att jag förstörde påsen med sitt innehåll, den skulle ha blivit ett värdefullt museiföremål och mätare på kulturnivån hos en del gummor i slutet av 60 talet. 3o Det var längre fram i tiden jag var väl 17 år eller så, då jag midsommarnatten var med på en s.k. midsommarvaka med dans kring majstång etc etc. Jag kom hem på morgonen vid 4 ti- den, vad fick jag se? Jo, samma gumma som jag förut misstänkt för fårklippning m.m. / gick då över våra vallar och drog ett vitt lakan efter sig, jag gick emellertid in och lade mig och då jag fram på f.m. kom upp omtalade jag händelsen för min mor och frågade vad en dylik manöver skulle tjäna till. Hon svarade att gumman därmed trodde sig "ta nyttan ur grannens åker". Seden lakanet av daggen blivit genomvått vreds det ur över ett lämpligt kärl och det vatten som därvid erhölls spreds över de egna tegarna. Töcksfors den 5 Juni 1922 L. Lindelöf Fanjunkare
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
På ett ställe plågades en ko alltid av maran. En gång stannade därför folket i fähuset för att se, vem som skulle plåga kon. Medan de stodo och vaktade, så sågo de hur en kvinna kom in. De togo då en skovel och slogo till henne på höften, och då försvann hon. Sedan hade granngårdsvärdinnan fått fel på samma ställe. Det var hennes elaka tankar, som visade sig som en kvinna och plågade kon.