Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ingar Fridh
Div. prat. Söka tjänst. En orättvis lärare. Söka tjänst. I skolan. En orättvis lärare. Första tjänsten. Läsa för prästen. Namnbyte. Binda fiskegarn. Prästen Collin och namnet Köno. Föräldrarna. Bödetös. Trelleborg. Barka garn. Rep. Div. prat. Torsk. Ålfiske. Sälja fisk. Plocka sillen ur garnen. Grönsaker. Mathållning. Vinterfiske. Spöke. Med. Skeppsbrutna spanjorer. Anekdoter. På Skåre. Strandningar. Drunkning. Segelrännan. Åska. Åska. Dans. Julkalas. Julottan. Kyrkan. "Smittens" ungdomar. Dans. Midsommar. Julkalas. "Smittens" ungdomar. Hus. Lotsar. Strandgods.
Troll
Vid Älgklinten finns en myr som heter Älgmyren. Där gick en gubb och slog. Han var ensam så han måste både slå och räfsa. När han kom att titta uppåt berget, så fick han se ett "troll". Hon satt högst upp. Det hade långt hår, tjock och stygg och klum- pig. "Har du sett nöta mine, Stomp-Mattes" skrek trollet. "Nej", svarade han, "jag har inte vaktat getterna åt dig". Så vart gubben rädd å kutt hem. Han höll på att inte komma fram för getter. Det var fullt vart han såg. "Troll", skrek Mattes, när han kom in. "Ja, hon kommer åt dig Mattes", skrek de andra i stu- gan. Så kom det ett styggt troll från skogen. Rätt som det var så skak stugan. Hônt / var det? frågade pigan. Då slutade gubben att tala. Han skulle inte ha talat om trollet förrän dagen därpå, när han hade sovit på det. Men han bad, att hon skull res till det släkte som hon hörde till i tre heliga namn. Det var en smedkäring som tog pärtkor- gen på ryggen och skulle gå till Lekdalen och skära gräs åt kreaturen. Medan hon höll på att skära gräs där, så fick hon se en otäckt stygg käring. Hon satt på Korp- skäret. "Utäcke, utäcke, sätt däj på backen", skrek bergkäringen. Smedkäringen trodde sig inte att gå till Djupdalen mer och skära gräs. I Djupdalen var det olika väsen. Det gick stora skockar där med "bergkor" ibland. Bergfolk satt på berget och vak- tade. På Bakåssätra. Det var i solinga på morgonen, så hade Per-Osch-Kari satt fram mat på bordet. Då kom det en / stygg käring och satte sig vid bordet och åt. Hon satt och tugg. "Sôggel, sôggel" skrek hon. När hon var mätt, så för- svann hon. Säterkullan gick till bordet och såg efter om det var något ätet av maten. Det var det inte. – Käringen hade grön kjol på sig. – En gång, det var vid midsom- mar, så skull Per-och-Kari ut och still i fuges. Jämt som hon kom ut om dörren så kom det tre eldkulor och dansade för- bi henne på backen. Trôlla hade brått, så de hade gjort sig till eldkulor. Norr om Kåltorp var en kolkoja. Vid 12- tiden på natten skulle kolaren gå in och vila sig. Då fick han se en bergkäring som satt uppe på kojtaket och åt. En annan gång i kvällningen kom det en tjock, tjock käring. Hon gick som om hon var hälf- ten ned i jorden. Hon hade en blå get och ledde. När hon kom ner i dalen, så / lock hon så grovt. Hon hade kretter ner i dalen. I Kåltorp fick de en ko för- därvad den dagen. Kon blev betäckt den da- gen. Och det fanns inte oxe i den trak- ten. Det var "bergtjuren" som hade betäckt kon. Kon var alldeles tokig den dagen. De höll på att inte kunna berga sig med hen- ne. De trodde sig inte att ha kon längre än till hösten. Då slakta de henne. Di tyckte att det var styggt att hon varit i lag med "bergtjuren".
vallgång Husdjur
Jag tror visst att man brukade släppa ut kreaturen i mitten av maj månad. Till skällko valdes den som visade äga sådana egenskaper att hon kunde leda. Hon skulle så att säga vara en smula hemkär och gå i spetsen för de andra. Hörde inte talas om att man skulle blöta(?) vallhjonet, hänga kran- sar på kornas horn eller ge kvigorna namn på bestämt dag (Sagesmannen från Glava finnskogar. Uppt. anm.). Men jag vill minnas, att man bar in löv i ladugården och stack under bjälkarna samt strödde löv på gol- vet till pingst och midsommar. (Reservation för minnesfel. Det är möjligt, att det här gäller lövning i stugan. Uppt. anm.). Under den tid på sommaren, då solen / var som varmast, utsläpptes kreaturen kl. 5 på morgonen och hemkördes vid 10-tiden på förmiddagen. Så släppte man ut dem vid fem-tiden på em. el. kanske något tidigare och så fick de gå till kvällen. De fick "stå på båsen i fem el. sex timmar. I min barndom vallade man korna i skogen. Vi brukade vara två poj- kar i sällskap. Vi hade både korna och får- en med. Och fårskocken var tämligen stor. Första gången man hade ut dem om våren ledde man dem i band till dess att kå- ta hade gått tå dem". Man var rädd för att de skulle bryta sönder sig, ty de voro alltid magra om våren. Kor, som gjor- de kast när de kom ut, var inte så farligt med. Man brukade också se till att klövarna inte voro för långa. Om de voro för långa så högg man av dem en bit. Kor, som gärna ville stångas / stubbade man hornen på. Man sågade av en liten bit. De blevo inte så vassa då. Man hade instängda hag att släppa krea- turen i. Man brukade att gärda omkr. såda- na där stora bränningar. I dessa hag bru- kade man ha uppsatt ett skydd dit kreaturen kunde söka sig vid behov. Det var inte stort annat än ett tak och kan- ske ett par väggar. Vallhjonen (vallrane) hade sin förströelse i varjehanda. Vid den tiden på våren, då backen lossnade ålades de att skala så mycket vespris som gick åt för vintern, så skulle de skala ris till tvagor, vilka användes vid diskningen av kärlen, så kanske de fick i uppdrag att plocka ihop skurmassa o.dyl. De hade lurar (rônnlurer) gjorda av rönn- bark. Man skalade av barken eller fick / barken att lossna på rönn och satte ihop luren av barken. Så satte man en liten trä- bit som munstycke. Luren var vidare nedtill och tämligen lång. Den blåste man i då man ville meddela sig med an- dra vallhjon eller för roskull. I min fars tid fanns det mycken varg som man fruktade och ännu mitt första minne fanns varg på skogar- na. Dock fruktade man på min tid mest varglo, göper och dyl.
Fäbodliv och vallgång
I mina barna- och ungdomsår så var jag sätterkulla i Sunne. Den sättern som hörde till Hån, mitt föräldrahem, låg drygt en halv mil från Hån. Och då vi hade kreaturen där så fick vi barn, som voro så pass vuxna att vi kunde arbeta och hjälpa till något, gå hem från sättern om dagarna och hjälpa till med arbe- tet hemma. Det var ett strängt göra detta att skö- ta om mjölkningen och annat arbete på sättern och att även räcka till vid hemmet. Det var att springa iväg någon timme innan korna skul- le mjölkas och stanna på sättern till mor- gonen, mjölka och köra vall korna och se om med mjölken och grädden. Men det var inte alla dagar som vi gick hem. Någon dag emellan måste vi stanna och ysta, / bereda mese och kärna smör. Men de da- gar som vi inte sysselsatte oss med detta så gick vi hem. Vi brukade fara ut till sättern med kor- na strax före midsommar. Då började vanli- gen kreatursbetan bli dålig på hemmarker- na och gräset hunnit växa till i sättern. Så fingo de stanna där till omkr. den tiden då man började slå gräset. Detta var d. s. k. vårsättern. Men så var man även på sättern en tid på hösten. Det kal- lades höstsättern. – Kreaturen fingo gå och beta i vilda skogen. Om kvällarna hade man in dem i en ladugård. För det mesta gick de självmant hem om kvällarna, men det hände även många gånger att man fick ge sig ut att leta efter dem. Då hade man kobjälla som igenkänningsmärke. Bara man kom så att man fick höra den, så hade man dem. Det hände, att det / fanns sådana kreatur som inte hade nå- gon vilja att gå hem. Sådana nöt sökte man bota med att skjuta över dem eller man ha- de deg att ge dem. Man trodde om sådana kreatur, att skogsrån eller något annat ont hade fått makt med dem. Under min barndom så hade sätterkullra horn (bockhorn) med sig åt skogen att blå- sa i. Det lät så vackert i skogen när de blåste. Och på den tiden fanns det de som kunde få toner i ett sådant horn. Det vanliga arbetet i sättern var att mjölka, ysta ost, koka mese och kärna smör. Men vi hade alltid roligt däruppe i skogarna. Och mången gång hände det att pojkar hittade in till oss och då kunde det bli både en låt och en dans i sätterstugan. Vi bodde i en liten sätterstuga. Den bestod av två små rum. Ost o. d. lades ned i en källare till dess att vi foro hem med / kreaturen. Men det blev inte så mycket mjölk för dagen. Man behöll merendels ett par av de bästa korna hemma. Och så var skogsbe- ta inte så stiv att de kunde mjölka så mycket av den. När de ställde ut korna om våren, så kle- ta de tjära eller tjärkors på var och en av dem, så att inga udjur skulle ta dem. Jag hörde talas om, att trollen vallade sin boskap om natten. "Di kunne ha så granne bjäller."
Stadstraditioner (16) 1
Arbetsåret började efter den "goe räppen" dagen efter trettonde, då gick husbonden med drängarna till skogen, här märkte han ut de träd som skulle tagas ned till ved; till reparationsvirke och till hägnader. Sedan togs de ned och skalades. Detta skulle vara färdigt till Paulsmässan, då efter marknader i staden det blev att ge sig ut på "långfora", då lastades på (slädar) den spannmål som inköpts för att transporteras till Uddevalla eller Göteborg där man i återlass fick sill, salt och kläde samt kryddor. Efter den resan kördes veden fram, sågades och höggs samt lades upp i "Sockertopp". Reparationsvirket så- gades och skräddes samt lades på underlag att soltorka. Nästa storarbete var gödselkörningen och isupptagning i Karstorpsjön. Så kom man in i april nu blev det en tid då tjänstefolket mest sysselsattes med olika reparationsarbeten och husfadern själv hade mycket att syssla med och förbereda / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 2 för Valborgsmässorådstuga. I regel hade han en del uppgifter röran- de hägnader, tillfällig gemensam hjälp, snoplogningen eller andra gemensamma intressen som skulle avhandlas, att förbereda. 1. "Maj drack man märg i benen", det var ett gille med mycket ätande och supande som föregick det egentliga vår- bruket. En högtidlig ceremoni var när husbonden tog den gamla såakakan ur säabingen och gick och delade ut till dragare och drängar. Drängarna fick blöta den i öl, för hon var hård som flinta. Under vårbruket som sköttes av drängarna gick ä- garen omkring och inspekterade, han deltog sällan i arbetet, om han var handlande eller yrkesman. fram i slutet av Maj var vårbruket färdigt och då blev det en litet lindrigare månad till midsommar då höskörden började. Denna månad gick man och knallade och plöjde på trädan och tog det makligt. Veckan efter midsommar började det roliga, då gällde det att vidtala så många trevliga ungdomar man kunde få tag i och så en morgon i soluppgången bar det iväg / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 3 gårdsvis till ängarna, till grässlåtter. Främst gick "kalaset" hästen som drog all förtäringen, den körde husbonden själv. Så kom slåttare och räfserskor par efter par, alla sjöngo med full halls för det gällde att vara värst. Så kunde klunga efter klunga dra mot Skyttesledet, när de kom på sin "Slåttalott." satte de igång medsamma för första supen skulle tjänas in först innan man fick den. När alla var i gång så for husbonden hem med hästen och gårdsdrängen hadde befälet. Till denna skörd drog ä- ven "hemmafolket" med ut. Så arbetade man som på beting tills allt gräset var av, sedan blev det ätning sång och dans mest hela natten och andra dagens förmiddag stäckte man. Sedan kom hus- bonden med hästen och hämtade sakerna och marschen hemåt anträddes under sång och spel. hemkomna till staden var det en fästmåltid anordnad i en berså varefter värden avtackade. Hjälpen vid slåttagille gick för bara maten, dock fanns en och annan dagakarl, som hade lön, men meningen med hela höslåttern var, / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 4 att det skulle vara ett folknöje. Efter slåttern kom kornsäden men här lades inte an på att det skulle vara roligt, var det lejt folk hade de sin betalning, fick hålla sig maten och vara med när årets skörd var bergad då ägaren höll slåttakalas. Slåttakalaset hölls aldrig inne i staden utan utanföre sta- den antingen vid ladugården eller någon vacker backe. Var det ruskväder var logen mat- och balsal. Vid slåttakalaset fick var dräng i present en pipa och en kardus tobak och pigan kam och näsduk, så var det en rejäl middag varefter det blev dans och lekar. När man ätit och skulle börja leka dök grannar och bekanta upp och ville vara med och de var välkomna. Det var en sed på flera håll att tre neker, den först bundna, den sist bundna och en i mitten skulle tagas in i köket och torkas. Dessa präglades inte utan gnug- gades ur och den säden skulle malas hemma på gården. Den fick inte föras över råmärke. Av det mjölet skulle husfadern och husmodern sedan baka tre bröd, ett för / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (16) 5 dragarna, ett för folket och ett bröd skulle gömmas i kyr- kan "men det behövde inte vara större än en knapp". Den stående rätten i fars o farfars tid var i ottan en rejäl sup och kalla kokta saltade kålrötter. Supen bjuddes på för var gång men kålrötter och salt kött eller fläsk kokte de så det räkte en 14 dagar om vintern. Frukosten var svagdricka, sill o potatis eller fläsk och potatis, middagen var det alltid någon "Supanmat" efter "Sugelmålet" aftavar vid 4 tiden var det på senare tid kaffe med bröd men förut var det oftast varm dricka och bröd. Kvällsmaten var det enda målet mjölk förekom och då var det alltid någonslags gröt. Kaffe fick man endast om söndagarna kl 11 samt vid slåttagillet och skördefästen. Det förekom aldrig förr så mycket mjölk att man kunde slösa med henne till vart mål. På vintern fick man långa tider vara utan och på sommaren var den så borttingad, till ystagillen, till smör- kärning och till ystning för ost till handelsboden. / Skom. A. Brandt Stadstraditioner (16) 6 Den brådaste tiden inföll i början av december, då julaför- beredelserna började. Det var en tid full av arbete men även glädjeämnen funnos för när julen började hade man inte mind- re än 14 lediga dagar "Sluntedagar". Husfadern kunde aldrig deltaga i julförberedelserna för den månaden var hans bästa säsong, men slakten sköttes av en lejd slaktare, brygd och bak sköttes av husmodern med tillhjälp av pigor. Att leja för julbak och brygd fick inte under några för- hållanden förekomma, gjorde man inte det själv skulle man inte under det kommande året kunna utföra en brygd eller ett bak.
Skatter (Bergväsen). Vattenväsen, skogsväsen
Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var myc- ket rikare är än hon. Systern var gruvmora för ett berg, som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som inne- höll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av männi- skorna. Det skulle tillgå så här: En ko, som tillhörde en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till Gruv- berget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan, och gruvan skulle då få bearbetas av människorna. - Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg, som heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. / Gumman kom genast ihåg sägnen om silvergruvan i gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kal- varna på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarna skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget. En vecka före midsommar kom hennes man hem. Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad. Han var rädd, att när gumman och kalvarna kommo till gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman, utan han gick till lagår- den och stack ihjäl bägge kalvarna. Missräkningen blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det. / Gumman hade en bror, som kallades "Stötta Nisse" (därför att han stammade) En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet fick han se, att det glänste av silver. Runt kring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silver stycken. Men sin kniv gjorde han märken i träd- stammarna, när han gick därifrån, för att lättare hitta tillbaka. När han gått några km. blev han mycket trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt sömnigare och sömnigare. Tillslut satt han sig på en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter / några timmar vaknade han, och nu visste han inte var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och det gjorde de. Han tog upp dem, men stor blev hans missräkning, när han såg, att det var vanliga gråste- nar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammar- na funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu. När han gått några km., kom han till sitt hem. Ännu i dag vänta folket i Björna, att silvergruvan i gruv- berget skall upptäckas och bli till nytta för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senare tider har man sprängt i berget för att se efter om det innehål- ler silver, men ännu har det inte lett till något re- sultat. (Dessa 3 sägner äro omtalade av min fader som har hört dem / 1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin ungdom.) Vattenväsen När en fru B. (som nu är 73 år) var 8 år gammal, hade hon gått ned till ett ställe vid Piteälven, (landgrubban) beläget vid hennes hem i Älvsbyn. Hon skulle tillse en häst, som stod tjudrad på stranden. Bäst hon stod där, fick hon se en båt, som kom ner efter älven. I båten sutto två stora karlar, klädda i röda skjortor, vilket inte var vanligt på den tiden. Karlarna rodde båten. På en bräda, mitt i båten sutto två kvinnor, och i båtens bak- stall satt en kvinna. Kvinnorna voro klädda i bruna kjolar, svarta blusar och vita halsduka. Vita halsdukar brukade man inte använda den tiden. De pratade och skrattade och syntes ha så roligt. Men deras tal kunde inte fru B. förstå. När båten kom fritt för det ställe dar fru B. stod försvann den. Fru B. tyckte nog att det såg / lite konstigt ut, men hon stannade ändå kvar på stran- den. Efter en liten stund fick hon se en till båt komma nedför älven. I båten sutto samma personer, som hon hade sett i den förra. De pratade och skrattade men hon kunde inte förstå, vad de pratade om. När båten kom intill det ställe, där hon stod försvann den igen. Nu blev hon rädd och sprang hem och tala- de om för sina föräldrar vad hon hade sett. Modern sade de, att hon sett något ovanligt troligtvis demoner (sjörån eller sjöfolk.) Skogsväsen Sedan fru B. blivit fullvuxen, bosatte hon sig i Fällforsen. Byn ligger 2 mil från Älvsbyn. Det var en sommar. Folket håller på att bärga hö. En afton när klockan var fem skulle fru B. gå och söka rätt på korna, som betade i den närbelägna skogen. Bäst hon gick där i skogen och lockade / på korna, kom hon till en "sly" (gräs beväxt myr). Där fick hon se en kvinna, som räfsade hö. Kvinnan var klädd i brun krinolin, brun blus och vit halsduk. Fru B. trodde att det var "Jon Nissa" gumman, en "grann- kvinna". Gumman syntes ha så bråttom med höräfsning en, och när hon räfsat en stor hop, gjorde hon en famn av det. Men ingen hässja syntes till. Fru B. skyndade utpå "slyn" för att fråga om "Jon Nissa" gumman sett till korna. Men när hon kom närmare försvann gumman. Fru B. blev förargad, därför att hon blivit narrad att gå så lång väg. Hon trodde, att det var ett förebud eller "gick före", att folket, som ägde myren skulle dit och slå. - Det dröjde 3 veckor innan ägaren till myren for dit och började slå.
Vårhalvåret.
22/2. Petter Katt. Petter Katt kastar sin varma sten i vannet. Det bety- der, att sen bli isarna osäkra. De smälta lika fort under- ifrån som från ovan. 9/3 40 Martyrer. Blir det frost natten till 40 martyrer, så kom- mer det 40 frostnätter före midsommar det året. Det är inte säkert att alla bli till skada för grödan, det beror på, huruvida de komma i slutet eller början av perioden. 1/4 1 april. Seden att "narra april" är gammal här och ännu bruklig. Men det var inte bara den förste april man lurade sin nästa. Det var kanske lika vanligt den siste april. Och det var egentligen försmädligare att låta lura / sig då. Ty den, som - gick i fällan då, han blev narr för hela året. Men den, som narrades den förste, hade alltid möjligheten att hämnas den siste och därmed avtvå försmädelsen. 1/5 1 maj. Då skulle man dricka märg i benen. Det är gam- mal sed här. Ägg och konjak gick åt i massor, ty ägg- toddy skulle det till. 3/5 Korsmässa. Den vanliga bondbönan var i äldre tid ett av de viktigaste "sädesslagen" i hela Nordhalland. Den användes både till mat åt människor (bönvälling) och till foder åt kreaturen, särskilt hästar. Bönans trivsel hade till följd härav stor betydelse för bonden. Det var gam- ma visdom, att man skulle ge akt på bönans utveckling just på Korsmässa. Hade bönan den da- gen hunnit så långt, att hon stod med tre utslag- na blad, så hade man alla skäl att förvänta rik- lig skörd av bönor, varom icke så visste man, att det / blev missväxt. En rimmad regel lydde: Korsmässeda Ska böna ha tre bla. 18/5 Erik. Denna dag skall linfrö sås. Men det kan då gå lika bra att så det på Karolina (20/5). Det gamla rimmet finns här också: När Erik ger ax Så ger Olle kaka. Hampa odlades enligt de gamles berättelse rätt allmänt. Men jag kan inte minnas, att jag har sett den mer än på en gård i Nortorp. Där växte den år efter år på en liten åker alldeles vid stuguväggen. Och det stämmer med vad jag hörde min gamle far säga: "Hampen ska sås nära husen, för han är mörkrädd". Man trodde, att ham- pan inte tivdes, om den såddes på nån åker långt ute i gärdet. / Veckoräkningen var allmänt känd och använd även här. Men man hade helt tappat sammanhanget med vårtrettinggen (vå-räppen). Man började med tolftevega. Den trettonde, som ju skulle varit den första, nämndes aldrig. Till följ härav gick den tolfte veckan in den 12 april. Längre än till den femte veckan brydde man sig sällan om att följa veckorna, men man visste nog om även de följande. Vårråg skall sås i elfte veckan, annars blir han blind, dvs. han får nog ax men inga korn i axen. Korn sås i sjätte eller femte veckan. Det kan ge god skörd, även om den sås senare, och den gam- la kvickheten om bonden som sådde korn, när det ingen vecka var, känner man till även här.
Dop (inte döpt = "hedning"), Finna tjuv (resa till Göteborg)
När jag var 16 år, hade jag plats på prästgården Röd i Skaftö Fiskebäckskil. Å på samma gård, i en liten grå förfal- len stuga, bodde en gammal man, som var hedning sades det. Det skulle bero på att han inte blivit döpt, men det var inte sant, för döpt var han. De kalla honom hedning, å då jag inget annat hörde, så sa jag lika som dom. Jag tyckte alltid, att det var så synd om den gamle. Ingen ville se honom, å alla barn var rädda för honom, å det fast gubben såg snäll å beskedlig ut. Jag fråga min "fru" flera gånger, då det blev så mycke god mat över, om inte den gamle kunde få lite, han skulle nog bli glad, tyckte jag. - Ja, han skulle gärna få, svara hon, men dom säger, att han törs inte äta, vad han får, för han tror, att folk vill / förgifta honom. Ja, tiden gick igen. Så kom min sjuttonde födelsedag, å jag fick en stor vacker sockerkaka av några unga vän- ner. Men jag behövde den inte, tyckte jag. Jag fråga min "fru", om jag fick gå till hedningen med kakan. Han bodde ba- ra en liten bit därifrån. - Du får akta dej, svara hon. Gubben kan slå dig för- därvad. Men jag hade fattat mitt beslut å jag gick. När jag kom dit, satt mannen på trappan å solade sej, å han hade fisk- dörj i handen. Jag hälsade å räckte fram min hand å sa som det var: - Jag har fått denna kakan, för jag hade födelsedag i går. Men, sa jag, jag har ju ingenstans att bjuda in några vänner, så jag vill ge far den. Om ni vill ta emot den, får ni den gärna. - Vem är du som vågar komma hit? var det första han svara. Jag tala om, att jag tjäna hos prästen, å så tillade jag: / - Varför skulle jag inte våga gå hit? - Har dom inte skrämt dej för hedningen? fråga han då. - Jag tror inte, att far är någon hedning, sade jag. - Jaså, ja jag skall gärna ta emot kakan. Tack ska du ha, men på det villkoret att du går med mej in i stugan, om du vågar. Jag vill tala lite med dej. Jag följde med honom in, å då berätta han, att det varit tjuvar i hans vedbod, å de hade tagit hans bästa dörj. - Men, sa han, jag skall fara till Göteborg å se vem det är, å han ska få mista sitt ena öga, sa han. Ja, så tala han om, att han ingen hedning var. Han het- te Olle Andersson, å han hade en syster, som han trodde bod- de på Tjörn. Jag å Olle blev riktigt goda vänner. Jag var ofta inne hos honom å hjälpte honom lite, å mat bar jag ofta till honom sedan. Tiden gick, å nästa midsommar var han död. Han blev be- graven som andra i Fiskebäckskils kyrkogård. Å där var ingen som fällde en tår, mer än jag. Jag grät så dom kunde öst upp i spänner.
Troll
Vid Älgklinten finns en myr som heter Älgmyren. Där gick en gubb och slog. Han var ensam så han måste både slå och räfsa. När han kom att titta uppåt berget, så fick han se ett ”troll”. Han satt högst upp. Det hade långt hår, tjock och stygg och klumpig. ”Har du sett nöta mine, stamp-Mattes” skrek trollet. ”Nej”, svarade han, ”jag har inte vaktat getterna åt dig”. Så vart gubben rädd å kutt hem. Han höll på att inte komma fram för getter. Det var fullt vart han såg. ”Troll”, skrek Mattes när han kom in. ”Ja, han kommer åt dig Mattes”, skrek de andra i stugan. Så kom det ett styggt troll från skogen. Rätt som det var så skak stugan. Hônt var det? frågade pigan. Då slutade gubben att tala. Han skulle inte ha talat om trollet förrän dagen därpå, när han hade sovit på det. Men hon bad, att han skull res till det släkte som han hörde till i tre heliga namn. Det var en smedkäring som tog pärtkorgen på ryggen och skulle gå till Lekdalen och skära gräs åt kreaturen. Medan hon höll på att skära gräs där, så fick hon se en otäckt stygg käring. Hon satt på Korpskäret. ”Utäcke, utäcke sätt däj på backen”, skrek bergkäringen. Smedkäringen trodde sig inte att gå till Djupdalen mer och skära gräs. I Djupdalen var det olika väsen. Det gick stora skockar där med ”bergkor” ibland. Bergfolk satt på berget och vaktade. På Bakåssätra. Det var i solinga på morgonen, så hade Per-Osch-Kari satt fram mat på bordet. Då kom det en stygg käring och satte sig vid bordet och åt. Hon satt och tugg. ”Sôggel, sôggel”, skrek hon. När hon var mätt, så försvann hon. Säterkullan gick till bordet och såg efter om det var något ätet av maten. Det var det inte. Käringen hade grön kjol på sig. En gång, det var vid midsommar, så skull Per-Osch-Kari ut och still i fuges. Jämt som hon kom ut ur dörren, så kom det tre eldkulor och dansade förbi henne på backen. Trôlla hade brått, så di hade gjort sig till eldkulor. Norr om Kåltorp var en kolkoja. Vid 12-tiden på natten skulle kolaren gå in och vila sig. Då fick han se en bergkäring som satt uppe på kojtaket och åt. En annan gång i kvällningen kom det en tjock, tjock käring. Hon gick som om hon var hälften ned i jorden. Hon hade en blå get och ledde. När hon kom ner i dalen, så lock hon så grovt. Hon hade kretter ner i dalen. I Kåltorp fick de en ko fördärvad den dagen. Kon blev betäckt den dagen. Och det fanns inte oxe i den trakten. Det var ”bergtjuren” som hade betäckt kon. Kon var alldeles tokig den dagen. De höll på att inte kunna berga sig med henne. De trodde sig inte att ha kon länger än till hösten. Då slakta de henne. Di tyckte att det var styggt att hon varit i lag med ”bergtjuren”.
Agnes Johansson
Div. prat. Linberedning m.m. Tjänstefolkets bostäder. Tjänstefolkets bostäder. Eldstäder m.m. Från barndomen. Som tvätterska. Eldstäder. Gamla saker m.m. Diverse. Tvätt. Bränsle. Div. Syskonbarn. Tvätt. Div. prat. Bränsle. Syskonbarn. En speleman. Krigstiden. Soletter. Sonens militärtjänst m.m.
Intervju med Oskar Bernhardsson (f. 1888)
Oskar Bernhardsson föddes 1888 i Glommen, Morup sn i Halland. Han var son till Bernhard Hansson och Augusta Augustsdotter och hade två bröder. Oskar och hans bröder bosatte sig alla i Glommen, där de var födda, och alla tre blev fiskare till yrket. Oskar blev delägare i en liten fiskebåt redan som tonårig. 1915 gifte han sig med Agda och de fick sex barn. Oskar tillhörde i flera år styrelsen för yrkesfiskarnas andelsförening. Han var också ordförande i Glommens fastighetsägareförening och styrelseledamot i Morups kooperativa handelsförening. Intervjun gjordes 1951 av Sven Benson.
Stadstraditioner: Pingst, Trefaldighet, Midsommar.
Fru Morells uppgifter rörande dessa helger överensstäm- de i huvudsak med herr Kroks uppgifter. Fru Morell minns emellertid, att man på en eller annan gård byggde sig en lövsal av björkar. I mitten av lövsalen var det ett bord och runtom var det träbänkar. Här höllo gubbarne gerna till om kväll- arne och drucko toddy. Angående majstången vid Kampenhov sade fru Morell, att det var Kampenhovs fabrik, som bekostade den, och att den egentligen var avsedd för fabrikens egna arbetare och arbeterskor, men vem som hälst fick ju gerna gå dit och dansa. Fabriken brukade bjuda sina arbetare på svag- dricka och smörgåsar någon gång under kvällens lopp. I fru Morells hem åt man alltid Midsommardagen på kvällen risgrynsgröt med kanel. Att det var något särskild mat till mid- dagen denna dag, kunde hon icke erinra sig. / Fru Morell minns en "midsommargubbe", som gick ikring i staden och tiggde pengar, när hon var en liten flicka. Hon minns honom emellertid icke längre än till ungefär den tid, när hon konfirmerades, då denna sed tycks ha upphört. Midsommargubben var en äldre, fattig man från öster, som var så gott som helt inklädd i grönt och med en krans av röda pioner hängande om halsen. Ansiktet var emellertid icke tätare inklätt i grönt än att han kunde vägleda sig själv. Han gick från dörr till dörr hela staden över. Han sjöng icke och sade ej heller något. Han bara bugade sig, och här och där fick han en slant. Alla stadens barnungar voro glada i midsommargubben och för att hindra dem att vara alltför påträngande, hade han alltid en annan man i sällskap, som höll undan alla ungarne, vilka som en lång svans brukade att följa honom över hela staden. Benämningen "lövgubbe" på denne i grönt och pioner utstyrde man hade fru Morell aldrig hört. "Vi barn sade aldrig något annat än "midsommargubben" var hennes svar på min fråga härom. "Midsommargubben", som fru Morell berättat om är na- turligtvis ändå detsamma som "lövgubben", som frågelistan talar om, fast i en något moderniserad upplaga. / Såsom jag förut nämnt, så var 1 Maj en dag, som firades i Uddevalla. Ungdomen drog ut i markerna utanför staden och strövade ikring där, men även i hemmen gjorde man det festligt. I fru Morells hem var det alltid stekta ägg och stekt fläsk med potatis till middag denna dag. Som drycker var det brännvin och porter. Ungdomen brukade gå på eftermiddagen få festa på socker- dricka och apelsiner.
Midsommar (eldar o majstång)
Messummersvager, då tände de eldar. Ute vid "Svens altare" (högsta berget i trakten) kunde man se tjogtals med "vager" förr. Det var på Flatön å skärgårdarna å inigenom "värl- den". Nu är det mycket bortlagt, men det är allt på en del stäl- len ännu. Jag var aldrig med å elda, men det fanns allt vager häråt annars också. Å majstång var det förstås, men midsommarsblomster har jag inte hört något om. Vid majstången var det dans, å då hade de spelman, om det skulle vara något.