Harplinge, Halland
Paschaser om smålänningar. Skämtsagor.
Hallänningen har alltid gjort sig en smula rolig, på smålänningens be-
kostnad. "Men", säger F., "annars kan ju en smålänning sätta sig ned på
en klippa i sjön, och ha en get i sitt sällskap, och bara han det har,
så reder han sig bra, och blir smått förmögen, ty det är som om guds väl-
signelse följde honom".
Smålänningen, han är nöjd med så lite, han. – När smålänningar övernattade
på ett ställe i Halland, så hade de en liten brännevinsslick på en flas-
ka. I detta brännvin doppade de en hönsfjäder, i tur och ordning, och sug-
de på den. – "Om mäur nu vesste hå vi sviran, så ble de den åleke au,
nårr vi kammen hem!" (om mor nu visste, hur vi festar, bleve det f-an av,
när vi kommer hem!" – Sade de till varandra.
Och smålänningen blev så glad, så glad, när han i Halland förplägades
med god mat, t. ex. "vitan gröt", som de kallade det, och tocke där.
– Det var två smålänningar som körde med lass till Halmstad. Då hittade
den ene någonting som han stoppade i munnen och åt.
/
Sedan talade han om för den andre att han hittat en "sillamjälke".
"Nää", sa denne, "ja tror de var en vitan snil" (snigel).
"Ja, va de då va, så va de la ja som slök ett!"-sa den förste.
Smålänningen och hummern.
F. drog en historia som jag förr hört relateras.
Det var en smålänning som kom till Halmstad med ved. Sen fick han
på torget se en man som sålde hummer, och efter det han hört att
hummer skulle vara en läckerhet, så köpte han en sådan. Denne stopp-
ade han i byxfickan. Sedan hade han ärende upp till en fru, till vil-
ken han skulle sälja ägg eller smör, och stod och samtalade med
denna i köket. Under tiden började hummern i fickan att angripa små-
länningen alldeles våldsamt med sina klor.
Nu kunde denne inte behärska sig längre. Till fruns stora förskräck-
else började han treva i byxorna, under utropet:
"Nää, antingen han e vitan eller rödan så drager jag fram honom"!
När Pocker var lös.
En dag i cykelns första tidevarv, kom en man åkande på en dylik,
på en avsides belägen väg i Småland. Det var den förste som åkte cykel
där.
/
Han kom, körande förbi ett ställe, där en gumma gått ut för att hämta
vatten. När hon fick se fenomenet, blev hon så rädd, att hon glömde sitt
ärende, och gick in.
Hon var rädd för att säga det strax. Men de andra frågade henne, ty de
märkte att det var något konstigt hon hade råkat ut för.
Då sa hon:
"Jag trodde förstås aldrig att de läto Skam gå lös. Men jag har just
nu sett det med mina egna ögon! Jag såg Pocker kommande ridande härute på
vägen! Han red på ett spinnerockahjul"!