Transkriberad uppteckning

När jag var 16 år, hade jag plats på prästgården Röd i Skaftö Fiskebäckskil. Å på samma gård, i en liten grå förfal- len stuga, bodde en gammal man, som var hedning sades det. Det skulle bero på att han inte blivit döpt, men det var inte sant, för döpt var han. De kalla honom hedning, å då jag inget annat hörde, så sa jag lika som dom. Jag tyckte alltid, att det var så synd om den gamle. Ingen ville se honom, å alla barn var rädda för honom, å det fast gubben såg snäll å beskedlig ut. Jag fråga min "fru" flera gånger, då det blev så mycke god mat över, om inte den gamle kunde få lite, han skulle nog bli glad, tyckte jag. - Ja, han skulle gärna få, svara hon, men dom säger, att han törs inte äta, vad han får, för han tror, att folk vill / förgifta honom. Ja, tiden gick igen. Så kom min sjuttonde födelsedag, å jag fick en stor vacker sockerkaka av några unga vän- ner. Men jag behövde den inte, tyckte jag. Jag fråga min "fru", om jag fick gå till hedningen med kakan. Han bodde ba- ra en liten bit därifrån. - Du får akta dej, svara hon. Gubben kan slå dig för- därvad. Men jag hade fattat mitt beslut å jag gick. När jag kom dit, satt mannen på trappan å solade sej, å han hade fisk- dörj i handen. Jag hälsade å räckte fram min hand å sa som det var: - Jag har fått denna kakan, för jag hade födelsedag i går. Men, sa jag, jag har ju ingenstans att bjuda in några vänner, så jag vill ge far den. Om ni vill ta emot den, får ni den gärna. - Vem är du som vågar komma hit? var det första han svara. Jag tala om, att jag tjäna hos prästen, å så tillade jag: / - Varför skulle jag inte våga gå hit? - Har dom inte skrämt dej för hedningen? fråga han då. - Jag tror inte, att far är någon hedning, sade jag. - Jaså, ja jag skall gärna ta emot kakan. Tack ska du ha, men på det villkoret att du går med mej in i stugan, om du vågar. Jag vill tala lite med dej. Jag följde med honom in, å då berätta han, att det varit tjuvar i hans vedbod, å de hade tagit hans bästa dörj. - Men, sa han, jag skall fara till Göteborg å se vem det är, å han ska få mista sitt ena öga, sa han. Ja, så tala han om, att han ingen hedning var. Han het- te Olle Andersson, å han hade en syster, som han trodde bod- de på Tjörn. Jag å Olle blev riktigt goda vänner. Jag var ofta inne hos honom å hjälpte honom lite, å mat bar jag ofta till honom sedan. Tiden gick, å nästa midsommar var han död. Han blev be- graven som andra i Fiskebäckskils kyrkogård. Å där var ingen som fällde en tår, mer än jag. Jag grät så dom kunde öst upp i spänner.