Transkriberad uppteckning

Jag tror visst att man brukade släppa ut kreaturen i mitten av maj månad. Till skällko valdes den som visade äga sådana egenskaper att hon kunde leda. Hon skulle så att säga vara en smula hemkär och gå i spetsen för de andra. Hörde inte talas om att man skulle blöta(?) vallhjonet, hänga kran- sar på kornas horn eller ge kvigorna namn på bestämt dag (Sagesmannen från Glava finnskogar. Uppt. anm.). Men jag vill minnas, att man bar in löv i ladugården och stack under bjälkarna samt strödde löv på gol- vet till pingst och midsommar. (Reservation för minnesfel. Det är möjligt, att det här gäller lövning i stugan. Uppt. anm.). Under den tid på sommaren, då solen / var som varmast, utsläpptes kreaturen kl. 5 på morgonen och hemkördes vid 10-tiden på förmiddagen. Så släppte man ut dem vid fem-tiden på em. el. kanske något tidigare och så fick de gå till kvällen. De fick "stå på båsen i fem el. sex timmar. I min barndom vallade man korna i skogen. Vi brukade vara två poj- kar i sällskap. Vi hade både korna och får- en med. Och fårskocken var tämligen stor. Första gången man hade ut dem om våren ledde man dem i band till dess att kå- ta hade gått tå dem". Man var rädd för att de skulle bryta sönder sig, ty de voro alltid magra om våren. Kor, som gjor- de kast när de kom ut, var inte så farligt med. Man brukade också se till att klövarna inte voro för långa. Om de voro för långa så högg man av dem en bit. Kor, som gärna ville stångas / stubbade man hornen på. Man sågade av en liten bit. De blevo inte så vassa då. Man hade instängda hag att släppa krea- turen i. Man brukade att gärda omkr. såda- na där stora bränningar. I dessa hag bru- kade man ha uppsatt ett skydd dit kreaturen kunde söka sig vid behov. Det var inte stort annat än ett tak och kan- ske ett par väggar. Vallhjonen (vallrane) hade sin förströelse i varjehanda. Vid den tiden på våren, då backen lossnade ålades de att skala så mycket vespris som gick åt för vintern, så skulle de skala ris till tvagor, vilka användes vid diskningen av kärlen, så kanske de fick i uppdrag att plocka ihop skurmassa o.dyl. De hade lurar (rônnlurer) gjorda av rönn- bark. Man skalade av barken eller fick / barken att lossna på rönn och satte ihop luren av barken. Så satte man en liten trä- bit som munstycke. Luren var vidare nedtill och tämligen lång. Den blåste man i då man ville meddela sig med an- dra vallhjon eller för roskull. I min fars tid fanns det mycken varg som man fruktade och ännu mitt första minne fanns varg på skogar- na. Dock fruktade man på min tid mest varglo, göper och dyl.