Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Spiritus.
"Dragdôcke" fanns det de som hade. Den skul- le vara som en tämligen stor mask, som drog till huset. Det var en som hade så mycken säd, så han visste inte varifrån han fick den. För det blev drygare ju mer han tog. Så hade han fått se hen- ne komma en gång. Då hade han sett att hon ha- de ett byggkorn i munnen, å då hade han sagt till henne: "har du inte mer, så var det inte mycket att komma med." "Får se, när jag drar ifrån dig så mycket som jag har dragit till dig, vad du får över." - Denna "dragdôcka" fick en med den ondes hjälp. Men jag vet inte hur det skulle gå till. Jag vet i alla fall att det var stora lövmaskar som det skulle gå an att att göra om till "dragdôcke." Dessa lövmaskar / var det inte som det skulle vara med. Det tro- de folk. Om en var i lövskog å råkade få en lövmask på sig, så ville en allt bli av med den så fort en kunde å utan att ta i den. Det var en del som knappt trodde sig att komma in- till ett lövträd, för de var rädda att de skulle få mask på sig.
Spiritus.
"Dragdocke". Denne skulle kunna ta skepnad av vad som helst, när hon var ute drog. Det var inte något bra folk som hade henne i tjänst. Men de som hade henne blev förmögna, å det tröt aldrig något för dem. De fick mer å mer. Men när ägaren dog, så gick det utför med den egendomen. Det var inte välsignelse längre än me- dan han levde. Di sa att ägaren hade denna i en dosa. När han ville ha något, så gjorde han tre knackande på dosan.
spiritus.
Spiritus var det inte tal om, men det var nå- got di kallade "dragdocke". Det skulle vara ett li- tet djur som den onde skickade till den som ville ha. Hon drog till den som ägde henne tå alle för- nödenheter som fanns. Det var skams lån. Det gick inte an att bli av med henne. Hon följde med i kistan när ägaren dog. Snåla å gnidi- ga personer skyldes för att ha "dragdocke."
bjäran.
Det var "trollharar" de hade på Finnskogen. De kunde käringarna skicka så långt de ville om natten för å ta mjölk. Jag mins när jag var liten gut, så var det folk som tala om att "puken" eller "trollharen" som di också kallade honom hade varit i ladugården, för de hade sett märken efter honom. Han hade gjort si- na behover, innan han sprang därifrån. Det var vita rukor. Om en hade sönder dem, så var det som blod i dem. De satte faten i gången å lätte dörren stå på en glött. Han ha- dem fulla om morgonen. På dagen skul- le han hålla sig osynlig. - Om en skulle or- ka skjuta en sådan, så skulle en ha en kula av silver. Det fanns inte annat som bet / på honom. Det fanns inga andra än de som hade skam till hjälp som kunde få en sådan. Om en lade ett psalmboksblad på dörrtröskeln så skulle han inte orka ta sig in. Eller om en skrev Fader vår på en lapp å la- de i ladugården.
bjäran.
En skulle stjäla sölvgarn å sno ihop till ett nys- te, som skulle vara till mage åt "puken." Så skul- le en ta fyra strumpspetor å sätta i det å så skul- le en ställa denna på en loge. Där skulle han stå tre torsdagsnätter. Den tredje torsdagsnatten, så skul- le en gå dit naken å svärja sig till den onde. Då kom den onde å satte liv i haren, å se'n kunde en få så mycken mjölk en ville ha. För han drog full alla fat å skålar som sattes ut. Så höde jag gamle satt å talade om hur det gick till. Det var inte gott att pessa på en så- dan, för han sprang om nätterna. Det var då han var i ladugården å tog mjölken. Då blev det "pukdynge" i ladugården. Den var vit å gul. Det såg ut som nykärnat smör. Om en passade / på å piska den med en käpp å sedan tog tillva- ra det en kunde få tag på å låste in det inom nio lås, så kunde inte puken ha makt att dra mjölk. Den som hade puken kom å tiggde nå- got, men en skulle inte ge något. Det var inte rätt att ha en sådan, för en gjorde det som ont var med den.
bjäran.
"Puken" hade de mest ont av borta på finn- skogarna. Här har jag inte hört till något sär- skilt om den. Det var trollkäringarna som ställ- de så att de fick sådan, så att de skulle få gott om mjölk å smör. Annat vet jag inte.
vattenväsen.
"Sjöråa" mins jag inte något om. Hon skulle vara i sjön. Å det var som med "Skogråa" att hon inte var säker änne hon ville spela en spratt, om en kom i närheten av henne. "Fôrskarlen", "bäckegôbben" el. "fôrsgôbben" höll till vid en såg här sör i gården. Där sa' folk att han skulle vara i bäcken, för di hade hört att han spelade ibland. Han kunde spela många konstiga låtar. ibland var det grovt å ibland fint som när di speler på fiol. När en skulle bada i sjön, så kasta en sten eller något utåt sjön, för att en skulle skrämma Näcken. Det gjorde vi bara för roligt, för en hade hört de gamle säga att en skulle göra så.
vattenväsen.
Om det var som de gamle sade så var det inte roligt att komma ut för Näcken. Han var i sjöarna, å ibland kunde han komma ända intill land. "Näcken tog 'en föll", sades det, om det var någon som drunk- nade eller blev borta på sjön. Näcken skulle ha horn ända som en bagge. Det mins jag en gammal gumma satt å talade om för oss när jag var li- ten. Hornen gick rätt upp ur skallen på ho- nom. Han skulle ha fått sådana, för att han in- te skulle få vara lik folk. - Om en badade i sjön, så skulle en ta en stålbit - en bit av en gam- mal lie eller kniv - å kasta ut i sjön så långt en orkade, för då skulle inte behöva vara rädd för att han kom åt en. Han hade inte makt när en hade kastat stål. Det hörde jag allt prat på, / att han kunde lära bort å spela. Men jag har inte hört talas om någon särskild. Men det trodde folk om alla som var överdängare att spela, att de hade varit ihop med näcken. "Fôrsgôbben" var en liten gubbe som en tomte. Det var inte gott att komma till kvarnen, om han var rasen, för då fick en ligga där å vänta tills han blev sinnad å sätta kvarnen i gång. Han kunde ställa så, att hon stannade, när han ville. Å då fanns det ing- en, som kunde sätte igång henne. Då var det bäst att slå igen kvarndörren å gå därifrån en stund. Medan en var borta, så sätte han i gång. Då fick en skynda sig att slå på, annars kunde han köra så att det tog eld i allt ihop. "Sjöråa" hade de också mycket på tal. Hon skul- le vara så förskräckligt grann, hon så. Men hon hade aldrig annat än en halv båt att kom- ma fram i å en granrisruska till segel. När hon ville att folk skulle akta sig för storm så kom hon upp å gjorde en salva med denna / båten. Däråt en såg henne, så fick en "väre" från. Om en var ute å fiskade å tände på pi- pan å kastade tändstickan i sjön med eld i, så fick en ingen fisk. Hon tyckte inte om att få eld i sjön. Boskap hörde jag inte talas om att hon hade. Men hon skulle ha stora gäddor bundna där hon bodde. Om e tocka kom lös å en råka att få den, så fick en tur till fisk sedan. Men kom hon på kroken å gick ifrån en, så var det inte stort lönt att en gick å fiskade se- dan. För hon tog all fisken med sig.
skogsväsen.
Det var "skogråa" det var tal om så mycket, när jag var barn. Så fort en skulle till skogen, så kunde en inte vara säker för henne. Kvinnfolken var ju mest rädda för henne - om de skulle å plocka bär eller till skogen å plocka ihop ved. Men det var mest de gamle som hade något att tala om för en om henne. Å nu är det ingen som tänker på henne. Men jag hade en syster, som påstod att hon hade sett henne. Hon gick å plockade ihop ved till en börda, som hon skulle ha med sig hem. Det var inemot kvällen. Å jämt som solen skulle till att gå ned så brakade det till i skogen, så hon trodde att träden skul- le komma över henne. Hon var kvick å fick ihop bördan å kastade henne på ryggen å skulle gå / hem. Då fick hon se ett kvinnfolk med röd klänning å ett rutigt förkläde på huvudet. Hon skrek på henne, för hon kände igen att det skulle vara en av grannkäringarna. Men hon stannade inte utan hon var lika långt före, fast att syster min gick fortare. Till slut gick hon rakt in i skogen. Å syster min såg inte likt till henne sedan. Se'n frågade hon den käringen, som hon tyckte att det var, å hon sade att hon inte va- rit utom dörren den kvällen. - En annan gång så var hon i skogen å skulle plocka ved. Hon fick se så mycken ved, å så var det en käring som gick å bröt å plockade. När sys- ter min kom dit så fanns det inte vedpin- ne. Det var bara narren. Men "skogråa" kun- de alla konster. Det var inte gott å veta var en hade henne, för hon kunde göra sig till vad som helst. För länge sedan så var det en marknad i Årjäng. Då var det en dräng som träffade / henne där. Han kom i följe med henne, å han tyckte att hon var så fin. Så kom han att få se att det var en rompa som hang under klänningen. "Nådu fröken ska dra åt sig slä- pet," sade han. Hon tacka, å han fick fullt med marknadspengar av henne. Men om han talade om för någon, att hon hade rom- pa, så skulle det inte gå bra med honom.
skogsväsen.
"Skogråa" sa di ju skulle kunna förvilla både folk å kreatur. Mor blev alldeles vilsen en gång. Hon skulle plocka bär. När hon kom till sitt fälle så fick hon se att backen var all- deles eld röd av lingon, så gick det en käring å plockade så fort som hon nônstingen kun- de. Hon vände aldrig ansiktet till så att man fick se henne framifrån. Hon låtsade inte om något utan bara repade. När mor skulle böja sig ned å börja plocka så fanns det inte e enda kröse. Käringen blev borta. Då ville inte mor vara i skogen längre, utan hon gick hem. Då hörde hon att det var ett kvinnfolk som sang så grant åt det hållet som dessa möne bära var. - Ibland så hände det att inte hästen / orkade dra en stock i skogen en gång. Då hette det att "Skogråa" hang på stocken. - Många hade nytta av henne, när de låg i skogen å kolade, för hon vaktade milan. När det blev fel på milan om natten så kom hon å slog på koj- dörren, så att kolaren vaknade. Det hörde jag allt så många som trodde på detta. Men de fick inte arbeta efter det solen gått ned. Höll de på längre så fick de passa milan själva om natten, å då tog de eld i henne tag på släng, så de fick ingen vila. Denne "Skogråa" skulle vara ett fint fruntim- mer. Men om en kom på henne så att hon in- te hann att förkläda sig, så var hon stygg. Hon hade rompa mellan benen som en ko. - Av ko- larna fick hon mat, som de ställde en bit från milan. - Om en kom vilse, så skulle en läsa Fader vår. Om en vrängde den vänstra strumpan, när man tog på strumporna på morgonen, så hade hon inte makt att gå vilse med en. / Det var en kolare som höll på att släcka mi- lan. Då kom det ett fruntimmer å gjorde som hon ville värma sig. "Va heter du, sade hon till kolaren." "Jä heter Sjôl" svarade han. För att han skulle bli av med henne, så kastade han glödheta kol i râva på henne. Men det tyckte hon inte om, för då sprang hon däri- från å skrek: "Sjôl ha bränt mäj." Men det var ingen hjälp att få, för det skrek tillbaka: "ha du sjôl bränt däj, så ska du sjôl ha't."
skogsväsen.
Det var fölle bara skrock med denna "skogråa", som folk talade om, för aldrig såg jag henne något, fast jag har hållit till i skogen så mycket. Men far stod det inte till att få att tro annat. För han visste att det var trovärdigt folk som hade sett henne. Hon kunde göra sig lika hög med träden ibland. Det var en som skulle skjuta en orre - det tala- de far om - Han fick se fullt med orrar i en gran. Det satt fullt med orrar på kvistarna. Han klämde till att skjuta, men inte en enda föll ned, å inte flög de sin väg. När han hade gjort å med all ammunition, så försvann både granen å orrarna å han stod långt ute på en mosse. Att en gick vilse kom sig av att Skogråa var i när- heten. Alla sköt de skulden på henne, å många / gånger såg det konstigt ut. Det var vissa ställen i skogen som det var jämt omöjligt, om en kände aldrig så väl till vägarna. En kunde "gå gâle" ljusa dagen Men värst var det i skymningen. Om en kom vil- se, så skulle en läsa Fader vår baklänges. Då kom en rätt. Det skulle vara ett fint, grant fruntimmer, när hon ville visa det. Men hon hade rompa, å den kunde hon inte bli kvitt.
bergväsen.
"Bergduser" å "bergrå" var det tal om. De höll sig uppe i fjällen. "Bergråa" hade kor som hon vakta- de. Nu var det så att en hade sätrar på skogen förr i världen, å då var en där med kreaturen en tid på sommaren till dess att en hade slagit vallarna. Å vid de sätrarna påstods det att "bergråa" höll till. Min moster hade varit med korna i sätern å då hade hon sett en stor brandig tjur som var med de andra korna. Hon skulle gå å fösa bort den. Men när hon kom fram till korna, så var han borta. Det fanns ingen som hade en sådan tjur på trakten. "Bergråa" tog rakt genom skogen med sina kreatur. När hon "lila" efter dem så var det som hon skulle sjunga, å det gav så grant eko i bergen. / Jag mins inte att det var no varre tal om hen- ne, men att hon fanns här i de gamles tid är säkert, för de hade hört henne. Hon skulle ha så mycket grant inne när sig. Det kunde hän- da att folk gick å förvilla sig å gick å blev "bergtagen", å då kom de in till henne å fick se hur hon hade det. - Hon var växt som ett frun- timmer, men hon skulle vara stor å grov. Håret var långt så att det släpade på backen. Det hang utslaget, för hon kunde inte fläta det.