Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Julafton
Dagen före julafton bars det in fullt med halm på gol- vet. På julaftons förmiddag bars den ut och då tog man å strödde under korna med den. Det var för att en inte skul- le "lorta ner gôlve." Tidigt på julaftons morgon gick en upp och högg julved. Kvinnfolken "hövsa huse." Så kokade de "supe." Så var det att "stå å dôppe juldopp" i den grytan. Detta sked- de på förmiddagen. Det var när man hade doppat i gry- tan som man bar ut halmen. En stund före kvällen satte far upp "speckeneka". När det var gjort så gick han in och då fick alla en sup. Vi gutt- ongar fick bara litet i glaset. "Speckeneka" gjordes fin och sattes upp vid fjuset. När allt var iordning så hade vi ett stort kar med vatten stående i köket som alla skulle bada i. När / vi hade badat så fick vi en sup och något att äta. Alla i huset skulle bada. Hade man ett rothjon i huset så skulle också det bada. Medan vi åt, så brann julljuset. Det ljuset skulle brinna hela nat- ten. Ingen fick röra vid det. Om någon skulle kom- ma intill och släcka det, så visste man att dens lev- nads tid var inte lång. När det var morgon så tog vi barn ljuset och bar runt huset till det slocknade av sig självt. Det skulle blåsa ut själv, för det var så heligt. På kvällen satte man på en stor "resel" i spisen. Medan den "resel" brann, så satt vi omkring ett stort bord (väggfasta bänkar och en "långstol" runt bordet) och åt "julkväl." När vi ätit så tog vi var sin bok och höll bön. Det är inte mer än 40 år sedan jag såg den första julgranen här. Och då var det bara få hushåll som hade. Granen var kort så att han fick plats på bordet. Så fanns det inte annat än pap- persremsor och ljus i den. / När en hade ätit, eller om det var före så lade man något på bordet särskilt å gjorde nô bättre plats för en trodde att den döde skulle komma medan natten. Det skulle liksom vara en synlig plats åt ho- nom vid bordet. På natten var det heller inte säkert än att Jesusbarnet kom å tittade in. På julkvällen fick "krötra" hö i stället för halm, å då fick de veta att det var jul. Man bad att de skulle "äte å trivs för i kväll ä dä jule- kväl." Om man tittade under julbordet, så var man snål mot de osynliga. Det gick inte an för då blev det otur.
Julafton
Jag mins en gammal gubbe som var uppe så tidigt om julaftons morgon. Han var på lo- gen och sopade och mätte i säd. Eljest vet jag att di bruka och vara uppe och hugga jul- ved. "Julhalmen" togs försiktigt, så att inte några halmstrå blev liggande på marken. Halmen breddes ut jämnt över golvet. Barnen låg och trillade sig i den. När den togs av golvet, så bars den till kreaturen. "Spekeneka" gjordes iordning på logen om mor- gonen. Den bands med två band och klipptes jämn och fin i roten. Hon träddes på en stör och sattes vid uthusen. Brödsmulor av jul- brödet ströddes i neken, för att fåglarna skulle / få riktig fägnad till julen. Se'n var det inte någon som tog bort henne förrän fram på vå- ren, när backen blev bar. Julgran hade vi allt i min barndom. Men det fanns just ingenting att köpa till henne då, utan kvinnfolken gjorde det de kunde av papper och hängde på kvistarna. Det var korgar med nötter i, stjärnor och pappers- remsor av flera färger som hängdes uppifrån toppen och ned. Ljusen var hemstöpta - av vax och talg. Julbröd var flera sorter. Det bakades grov och fin rågkaka samt stompar. Till stomparna an- vändes vörter. Så var det en julkaka som var taggig i kanterna. Ett bröd av varje slag la- des i hög på bordet och julosten på top- pen. Det var "julhögen". Om julkvällen fick kreaturen ett extra mål med fint hö. Jag mins att farmor min pra- ta vid kreaturen, när hon gav dem detta / mål. Hon sade så här: "Ät väl och lev väl, i kväll är det julekväl. Lägg inte hôlle på rompa utan på ryggen". Det tala di gamle om, att de hade ett ljus tänt hela julnatten. Det fick inte släckas på annat vis än att en skulle springa med det, så att det slocknade. "Julvarmen" skulle en ha särskild ved till. Det skulle vara torr björkved. Den restes i spisen. För det var öppen spis den tiden. En fick inte titta under julbordet förrän på julmorgonen. Fick inte duka av julbordet om julkvällen. Det skulle stå åt tomten. Di gamla, som jag mins, hade det för sig att kreaturen kunde tala om julnatten. Men det skulle bara vara en liten stund mitt på högsta natten. Då tala de om husbonden.
[saknas]
Han hade spiritusen i en ask o gav honom spott att äta. Det gick inte att byta bort den, men sälja den kunde han allt. Förlossning. Om en barnsängskvinna hade svår förlossning, så skulle hon be' en person hålla sej om ryggen, men den personen skulle ha slagit ihjäl, skurit sönder, en ormm, som hade ätit en "kosse" (insekt). Då gick förlossningen lätt. Det späda barnet. Man skulle ha "värme" (eldköl e.d.) i bad- vattnet. När barnet skulle döpas, skulle man sy in silverslantar i dopkläderna, så blev det rikt. Om man trodde, att man hade fått en "bort- byting" istället för sitt eget barn, så skulle man ta "bytingen" tre skärtorsdagskvällar ut till en dynghög, o piska den riktigt, så kom trollet o bytte igen. / Perigrinus. Den 16 maj skulle korna släppas ut första gången. Man tog kobjällror o ringde med, man hojtade o skrek Perigrinus, man sköt med bössor o väs- nades, allt för att skrämma odjur från krittera, som sedan släpptes 'vall'. Påsk. Man skulle lägga stål över dörrarna i la'går'n, så att korna gick "under stål". Barn skulle inte få gå ut efter solnedgången på påskafton. Jul. Från jul till tjugondedag skulle ingen gå ofägnad från något hem. Också det allra minsta barn skulle ha något. I annat fall "drog" de från huset. Klara källa. (Naturminnesmärken.) I Bjurtjärns församling finns en hälsokälla från år 1831, som kallas Klara källa. Den upptäcktes på följande sätt: Två gummor gingo i vall med kor. Den ena av dem fick en sådan huvudvärk att / hon blev liggande. I närheten fanns en "kallkälla". Den sjuka tänkte, att om hon komme dit o finge lite vatten skulle det bli bättre, o hon kröp fram till källan. När hon kom dit, fick hon se en under- lig syn. En fager kvinna höll på att tvätta en annan med mossan, som växte bredvid. Efter- åt sköljde hon med vatten ur källan. Men synen försvann hastigt. Den sjuka gjorde då på sam- ma sätt o huvudvärken försvann alldeles. Se- dan dess har många blivit botade av vattnet i Klara källa. - Namnet har den fått efter en liten flicka som, från att ha varit krympling, botades o blev frisk o färdig.
Hemmet
I min barndom skurades inte vardagsgolvet mer än högst en gång i veckan. På lördags afton inemot kvällen skurades det. När det var skurat, så ströd- des hackat granris på det. Bord och bänkar sku- rades och tvättades. Skurtrasa användes inte. Vit- mossa användes både när en sköljde och torka- de golvet. Om hösten, innan snön kom, så gick en till myren och plockade upp mossa, som man skulle ha över vintern. Mossan bar vi hem i en säck. Mossan lades så att han tor- kade. Skurborste hade vi heller inte. Jag tror inte sådan begagnades förrän omkring 1900. Det kan ju hända att det var någon som hade. Men det var tvaga, vi begagnade. Golvet hann att bli ganska lortigt under veckan. Men / vi begagnade sand. Då fick vi bort lorten. Hade vi mycket att göra under veckan, så kanske det fick vara med skurningen till nästa lördag. Då sopades golvet riktigt väl om lördagskvällen. So- porna kastades i spisen, för en skulle inte gå ut med soporna om lördagskvällen. Åtminstone i mitt hem sopades det en gång om dagen. Fick en se att någon främmande person kom, så var en kvick med kvasten och sopade ihop det mesta. Det blev ju så mycket skräp över golvet från veden och spisen. Barnen skräpade till. Askan i spisen togs ut var åttonde dag. Den häll- des i en tunna eller låda. Den bästa askan be- gagnades vid tvätten. De kokade lut av askan. Övrig aska såddes på potatislandet, kållandet, kring fruktträden. Så bakade de såpa av aska. Askan sållades först, innan hon bakades. Björkas- ka var den kraftigaste askan. Av den blev det stark lut. Storrengörning hade en inte mer än till jul / och midsommar. Då skulle allt tvättas, skuras och blankas. Om tapeterna var uttjänta, så bruka- de en gärna vilja sätta på nya före midsommar. Till jul och midsommar skulle också spisen va- ra kritad och fin. Hackat gransris ströddes på golvet i alla rummen. Alla rum skurades. Och då skulle det också skuras under möblerna. De flyttades fram på golvet. Granris lades vid ingången att torka av skorna på. Två stortvättar gjordes om året, en om våren och en om hösten. Då skulle alla smutsiga kläder läggas i blöt och tvättas, strykas och manglas.
Ljuse stjärna. Annandag Jul?
Här var det brukligt att både karlar och fruntimmer gick ljuse stjärna och tre vise män. Så sjöng de: Staffan var en stalledräng som vattna sina fålar fem vid den ljuse stjärna.
Några seder å bruk på Köla prostgård på 1870 talet
Nä jä tjente när prosten Berg på "Kjôler", se hade jä 50 kroner om åre i lön. På förejula bake di ej mångd mä "kake" (bröd) grovt å fint. Pigene å stalldrängen, å alle sju torparne feck hâr sin julhög, Det va tå tre deger som dä bakes, den fineste va "limpedegen". I julhögen va dä två kaker, den "åvare" (övre) va baka tå limpe- degen, den va finare den måvete, mä nô gôtt å krödder i. På den kaka låg dä en tjock ring rundt efter utkanten, inni den ringen låg dä "småbrö tå flejre slag. Om juläftas äftan geck ej pige å dottra te prosten, te torparne mä julehögen. "Ja den tia va dä högtidle om jula da," säger Krestin med en suck. Ett stort brygg "julbrygge" gjordes till varje jul. / Först togs en halv tunna bygg (korn) denna tömdes i ett bryggkar, en stor gryta stod över stockelden så vattnet kokade kraftigt. Å jä å stalldrängen stôg där i tre timmer, en öste vatten på "byggmälta" i karet å en rörde, sena feck dä stå ej vess ti inna di tömde tå öle, sena tappe vi öle på "pôtter" (halv- stopflaskor.) Vi pigene feck en pott hor te jula, dä va se "start" se en vart jemt full tå ett glas. Sena gjorde di "spyseöl" tå den mesken som vart igen nä starkölet va gjort /spyseöl, spisöl). Över hele brygghusgolvet hade vi brett ut halm. En gammal torpare skaffade julgran, och hac- kade grabar (granbar) dagen före julâftan, så det skulle räcka till "trettnehâlja", när det var främ- mande så skulle dä bares två ganger om dagen på köksgolvet "se dä skulle lôkte gôtt om nôen tå främmena kom in i köke. Det hade vôre bruk ända sedan prosten Sven Noreens ti, 1780 att den torpare som skaffa julgranar till prostgården å kyrkan, fick en sup å en halvrulle Tidemans tobak. om julafton.
Julafton
På julaftons morgon var man uppe tidigt och började göra fint i stugan. Både unga och gamla steg upp tidigt. Man lade rena dukar på borden å somliga hade en bo- nad, som upphängdes på en vägg. Karlarna högg ved, så att den skulle vara över juldagarna. De flesta hade ju ved huggen, men det skulle liksom vara bättre ved till julbrasan. Det brukades björkved till den. En ville inte att det skulle spraka utåt golvet. Inemot kvällen tvättade de sig å tog rent på sig. Det var allt ännu som stortvätt då, för en skulle tvätta hela kroppen. De gick til bastun å tog sig ett bad. El- ler också bar man in en stor killet med vatten å värmde å hällde i ett kar. Så tvättade sig den ene efter den an- dre i samma vatten. "Julhalm" breddes på golvet från vägg till vägg. Barnen / hade så roligt i den å de äldre lade sig ned på gol- vet å var som barn de också. Den halmen fick ligga till över juldagarna. Han skulle ligga för att golvet skulle hållas rent å inte smutsas ned så snart. Hal- men bars till ladugården. Endera fick den vara till strö eller fick djuren äta upp den. Vid 7-tiden på kvällen var julkvällsmaten färdig. Den sattes fram på ett dukat bord, å alla satte sig runt bordet. Maten bestod av lutfik, potatis, bröd, smör, ost, dricka och brännvin. Sist åt en risgrynsgröt, fin mjölgröt eller havergrynsgröt. På bordet lågt "julhögarna". Det var en hög åt var och en. Särskilt var det noga med att barn och tjänstefolk skulle ha en var sin sådan hög. Underst en grov kaka, därpå en av finare mjöl (siktmjöl), en ost och sedan därpå ett av var slag som bakats till julen. I barnens jul- högar låg mindre bakvärk. Det var figurer, käringar, gub- bar och somliga föreställande djur. Tittade en in genom fönstret på ett ställe där de höll på att äta kvällsvard så kunde en få se om någon / skulle dö i den familjen kommande år. Denne sågs sit- ta huvudlös vid bordet. När kl. var 12 på natten så kom de döda in i husen. Så trodde gammalt folk här. Då skulle allt vara stilla. De som var spökrädda höll före att julnatten var den värsta spöknatten under hela året. Då lade de sig tätare tillsammans ifall att några andeväsen och spöken skulle bli synliga.
Bröllopsseder
Annandag jul var den dagen, när de flesta bröllopen var, men de riktigt stora bröllopen brukade de nog ha på andra dagar. För längesedan så skulle alltid brudgummen rida till kyrkan, och han hade med sig två "kännestdrängar", som också red. Bruden och de andra åkte, om vägen var så att de kunde det. De hade alltid nationaldräkter förr, och jag har sett bröllop här, när åtminstone bruden hade nationaldräkt. Bruden hade två "prästpigor" med sig, och "prästpigorna" och "kännestdrängarna" höll till- sammans brudpällen, för en sådan hade de alltid. Rådabyn hade en särskild brudpäll, och den har de haft kvar på en gård här länge, men nu är den försvunnen. När de kom hem så blev det stort kalas som varade i tre dagar för det mesta. någon gång kanske de bara var två, men ibland fyra också. Spelmän var det alltid med, och då blev det dans förstås. De brukade smälla och skjuta utanför också, men det har också börjat bli bortlagt nu, fastän det har hållit i sig länge. På den sista dagen slutades det hela med att de åt "brudgröten". Det var ris- grynsgröt som jag minns, men det kan nog hända, att det var något annat tidigare. Min farfar talade ofta om hur det var på hans bröllop. Han hade vadmalskläder, och han hade lånat en häst att rida på, och den gården där han hade lånat / hästen låg emellan kyrkan och bröllopsgården, så när han skulle förbi där så ville hästen gå in vid grinden, och han höll på att aldrig få den därifrån. Han var i tjänst hos hovjägarmästaren på Ris, så det var i Nårra Råda detta hände. När han for till kyrkan på morgonen, så sade hovjägarmästaren till honom, att nu skulle han bjuda med sig alla "bösskärer" som han såg vid kyrkan, -"men hur skall det gå till", tyckte han "för jag har ingenting att bju´ dem på". -"Ja, var lugn för det du", sa´ hovjägarmästaren, och när de kom ifrån kyrkan, så hade han skickat dit en stor ankare med brännvin, och mer behövdes inte, för när de fick det, så var både herrarna och bönderna nöjda. Farfar brukade tala om ett annat bröllop,som han var med på, när han var ung. Då hade de bäddat syskonbädd åt alla ungdomarna, som de brukade göra, och då hade de alla möjliga upptåg för sej. Den gången var alla skorna borta på morgonen och de höll på att inte få reda på dem. Till sist hittade de dem i brunns- byttan. Där hade någon lagt dem, och sen hade han öst vatten på dem. Det var mitt i vintern, så allt det där var bottenfruset. De fick lov att ta in hela byttan och smälta isen, innan de kunde få loss skorna. Bägge de där bröllopen var nog på 1820-talet, för jag vet att min äldste farfar var född 1830.
"Ljuse stjärna". Knutsgång.
När jag tjänade när Per Orsa i Önnerud, så var det ett kalas där och då kom de dit med "den ljuse stjärna". De brukade vara fem eller sju stycken som gick med den. Bland dem var en Judas, han hade hand om pungen och samlade ihop det som de fick där de kom in. En Herodis hade de också med sig. En särskild var det som bar "den ljuse stjärna". Den hade de liksom i ett skåp med ljus i, så att stjärnan lyste, och de bar den på en stång. Det var mest smedpojkarna vid bruket som skötte om detta, de var så duktiga så. De hade musik med sig också, så att de spelade och dansade, där de fick rum. När de kom till ett ställe så sjöng de en sång. Jag minns den inte riktigt nu, men en del kommer jag nog ihåg. Den började så här: "Goder afton, goder afton här skapat är allt från alla olyckor bevare er Gud." Maria hon gångar sig gatan här fram där möter hon Josef sin trolovade man." / Sedan var det en vers som började: "Kung Herodis har du lust till att mörda din man?" men jag minns inte mer om det var den tredje versen. En värs till minns jag och det var om Judas: "Vi har ock en Judas han bär våran pung vi tror han är kommen från skogen Och mössa det har han så hög som en lur och alla till honom draga." Det var allt sannt det också att han hade en mössa som en lur, han var svart i ansiktet också. Med att "alla till honom draga" menade de väl att alla drog penningar till honom så att han fick stoppa i pungen. För de penningarna gjorde de sig kalas någon gång sedan. Det var inte över allt som de var välkomna med "ljuse stjärna". Men var de inte det, så fick de tillbaka det i en vers, som de sjöng när de gick därifrån. Jag minns inte nu hur den var, men den var elak, det minns jag. På de allra flesta ställena var de emeller- tid välkomna. Och det var mycket vackert med den "ljuse stjärna". Något så vackert har jag aldrig sett. Men det är andra tider nu. Nu har de aldrig så livat, som vad vi hade ibland när jag var / ung. Det är stor skillnad det. Men det förstås att vi hade det allt bra mycket besvärligare med mycket också. Skulle vi gå vall om sommaren så var man aldrig riktigt säker för varken varg eller björn. Men innan de släppte ut kreaturen på våren gick de till skogen och skulle jaga bort vargarna. Det brukade de göra den 16 maj. Det var peregrinusdagen, och därför kallade de det att "ropa Peregrinus". Ja, det är mycket annorlunda nu för tiden. De gick Knutsgång också. Då klädde de ut sig "grömt" och gick omkring i gårdarna och körde ut julen. De sjöng någonting då också, men det minns jag inte hur det var, fastän jag var allt med om det också.
Den ene hette Pål och den andre hette Per, så dog ...
Den ene hette Pål och den andre hette Per, så dog Pål och på följande Nyårsnatt gjorde han besök i hemmet. Änkan låg vaken men Per sof. När det led något öfver midnatt så kom Pål in fast ytterdörren var stängd skred ljudlöst bort till broderns säng och betraktade honom en stund. Så sade han bror han sofver så gott. Jag skulle ha velat sagt honom att jag har det så gott, så gott, men jag vill inte väcka honom jag skall ändock gjöra ett märke, så han ser att jag varit här Derpå tog han ljuset ur staken och tände det i andra änden så lade han det tvärs över staken och lät det brinna i båda ändar deräfter gjick han baklänges mot dörren och försvann. Innan vi gå vidare så erinrar jag några sägner hur det gjick till när man malde mjöl till julen. Nästan hvar bonde hadde sin egen kvarn ty det fans godt om bäckar och i hvarje bäck bygdes så kallade Skvalpkvarnar Man trodde på skogsrår men äfven på Näcken eller som den här kallades Forsgubben, att den hadde sitt hemvist i alla bäckar och särskilt vid kvarnarna derför var det grannlaga när man skulle mala isynnerhet till jul. Hände det att jernbanden på stenarna stötte ihop så att det uppstod gnistor eller ibland slog eld i mjöldammet så var det genast forsgubben som varit med och spelade dem något spratt. För att blidka honom måste man skyndsamt kasta litet tobak i bäcken eller t.o.m. en skofvel mjöl. hvarje sådan kvarn hadde under sin gång sitt säregna läte beroende på fallets höjd samt på gnidningen rundt långjärnet så att det nästan lät som en talmaskin härom berättas att en som stulit havre skulle mala på en sådan kvarn, men för hvarje varv som kvarnen vände rundt uppstod det egendomliga lätet ä dä. dett. detta du. ä. dä dett detta du. gubben blef så förskräckt att han sprang ifrån kvarnen. en annan kvarn som kallades raggforskvarnen hadde ett läte som kunde tolkas som Se. såane Se såane läses som Se sådorna man kunde på den kvarnen mala endast gröpe Hvad Trettonde och Tjugonde dags Julseder beträffar så voro de så lika med hvad man brukar än i dag så derom är ingenting att anmärka annat än att man på trettondedagen inte numera agerar ljusbärare N.N.
Fiske
Här har folk hållit på med fiske så länge som någon kan minnas. Di har fiskat både med ryssja, nät och långrev och not. Långt tillba- ka var det så mycken fisk i vikarna att di kunde "dra nota" och få mycken fisk i den. "Om dä va nöår, så va dä i alle fall inte så falit här, för di tog mön mat i sjön. Å dä va inga kônst å få fesk, för dä va full sjön". Mycken fisk såldes. Det gick att få säl- ja fisk i Karlstad och Kristinehamn. Så skic- ka di fisk med segelbåtarna till Lidkö- ping, Mariestad. Så var det att ge sig ut och sälja till dem som inte bryde sig om att fiska. Fisken såldes för reda pengar. Med folket på ön kunde det ju bli byten, så att di fick andra varor i stället för fisk. / Fiska fick en allt göra var som helst. Mest for di utåt sjön och fiska. Numera så fiskar folk efter strandrätten som di har. Det var inte bra att bli ovänner om "feskvattne." Fisken skyd- de bort, å då fick de dåligt allihop. Det var mest fattigt folk som brukade fiska för jämnan. De rika brydde sig inte om det så mycket. Det var mer till husbehov. Här fiska di lake, sik, lax, gädda, abborre, panke, ål. Somliga tog tillvara mört och lôk. Den kokades och åts. Så kunde en ha den åt hön- sen och svinen. Till jul användes lutfisk. När en hade fisk, så tog en den till middagsmål i stället för kött. Om det var snultert med spannmål och annan mat, så kunde en allt få leve på fisk tre gånger om dagen. Men det skulle vara hälsosamt att äta fisk och en blev stark av den. Fisken benades inte så väl. Alla ben, som en trodde skulle följa med, / fick allt stryke mä ned i magen. Ålskinn begagnades till remmar i träskolagor, till länkar och pisksnärtar och så till klarskinn att ha i kaffet. Nu användes inte sådant. Det feta som sitter på laklevern tog en och smörjde sår med. Gallan var en rädd för Den var så giftig. Kom den sönder och kom på fisken, så kunde en inte ta fisken tillvara. Om en gick över noten, så fick en inte tur med henne. Om det var död fisk i den, så var det inte bra.
Bröllopsseder
Annadag jul var den dagen när de flesta bröllopen var, men de riktigt stora bröllopen brukade de nog ha på andra dagar. För längesedan så skulle alltid brudgummen rida till kyrkan och han hade med sig två ”kännestdrängar” som också red. Bruden och de andra åkte, om vägen var så att de kunde det. De hade alltid nationaldräkter förr och jag har sett bröllop här, när åtminstone bruden hade nationaldräkt. Bruden hade två ”pärlpigor” med sig och pärlpigorna” och kännestdrängarna” höll tillsammans brudpällen för en sådan hade de alltid. Rådabyn hade en särskild brudpäll och den har de haft kvar på en gård här länge men nu är den försvunnen. När de kom hem så blev det stort kalas som varade i tre dagar för det mesta. Någon gång kanske det bara var två men ibland fyra också. Spelmän var det alltid med och då blev det dans förstås. De brukade smälla och skjuta utanför också men det har också börjat bli bortlagt nu fastän det har hållit i sig länge. På den sista dagen slutades det hela med att de åt ”brudgröten”. Det var risgrynsgröt som jag minns men det kan nog hända att det var något annat tidigare. Min farfar talade ofta om hur det var på hans bröllop. Han hade vadmalskläder och han hade lånat en häst att rida på och den gården där han hade lånat hästen låg emellan kyrkan och bröllopsgården, så när han skulle förbi där så ville hästen gå in vid grinden och han höll på att aldrig få den därifrån. Han var i tjänst hos hovjägmästaren på Ris så det var i Norra Råda detta hände. När han for till kyrkan på morgonen så sade hovjägmästaren till honom att nu skulle han bjuda med sig alla hästkärror som han såg vid kyrkan; ”men hur skall det gå till”, tyckte han ”för jag har ingenting att bjuda dem på” – ”Ja, var lugn för det du”, sa hovjägmästaren och när de kom ifrån kyrkan så hade han skickat dit en stor ankare med brännvin och mer behövdes inte för när de fick det så var både herrarna och bönderna nöjda. Farfar brukade tala om ett annat bröllop som han var med på när han var ung. Då hade de bäddat syskonbädd åt alla ungdomarna som de brukade göra och då hade de alla möjliga upptåg för sig. Den gången var alla skorna borta på morgonen och de höll på att inte få reda på dem. Till sist hittade de dem i brunnsbyttan. Där hade någon lagt dem och sen hade han öst vatten på dem. Det var mitt i vintern så allt det där var vattenfruset. De fick lov att ta in hela byttan och smälta isen innan de kunde få loss skorna. Bägge de där bröllopen var nog på 1820-talet för jag vet att min äldste farbror var född 1830.