Transkriberad uppteckning

Annandag jul var den dagen, när de flesta bröllopen var, men de riktigt stora bröllopen brukade de nog ha på andra dagar. För längesedan så skulle alltid brudgummen rida till kyrkan, och han hade med sig två "kännestdrängar", som också red. Bruden och de andra åkte, om vägen var så att de kunde det. De hade alltid nationaldräkter förr, och jag har sett bröllop här, när åtminstone bruden hade nationaldräkt. Bruden hade två "prästpigor" med sig, och "prästpigorna" och "kännestdrängarna" höll till- sammans brudpällen, för en sådan hade de alltid. Rådabyn hade en särskild brudpäll, och den har de haft kvar på en gård här länge, men nu är den försvunnen. När de kom hem så blev det stort kalas som varade i tre dagar för det mesta. någon gång kanske de bara var två, men ibland fyra också. Spelmän var det alltid med, och då blev det dans förstås. De brukade smälla och skjuta utanför också, men det har också börjat bli bortlagt nu, fastän det har hållit i sig länge. På den sista dagen slutades det hela med att de åt "brudgröten". Det var ris- grynsgröt som jag minns, men det kan nog hända, att det var något annat tidigare. Min farfar talade ofta om hur det var på hans bröllop. Han hade vadmalskläder, och han hade lånat en häst att rida på, och den gården där han hade lånat / hästen låg emellan kyrkan och bröllopsgården, så när han skulle förbi där så ville hästen gå in vid grinden, och han höll på att aldrig få den därifrån. Han var i tjänst hos hovjägarmästaren på Ris, så det var i Nårra Råda detta hände. När han for till kyrkan på morgonen, så sade hovjägarmästaren till honom, att nu skulle han bjuda med sig alla "bösskärer" som han såg vid kyrkan, -"men hur skall det gå till", tyckte han "för jag har ingenting att bju´ dem på". -"Ja, var lugn för det du", sa´ hovjägarmästaren, och när de kom ifrån kyrkan, så hade han skickat dit en stor ankare med brännvin, och mer behövdes inte, för när de fick det, så var både herrarna och bönderna nöjda. Farfar brukade tala om ett annat bröllop,som han var med på, när han var ung. Då hade de bäddat syskonbädd åt alla ungdomarna, som de brukade göra, och då hade de alla möjliga upptåg för sej. Den gången var alla skorna borta på morgonen och de höll på att inte få reda på dem. Till sist hittade de dem i brunns- byttan. Där hade någon lagt dem, och sen hade han öst vatten på dem. Det var mitt i vintern, så allt det där var bottenfruset. De fick lov att ta in hela byttan och smälta isen, innan de kunde få loss skorna. Bägge de där bröllopen var nog på 1820-talet, för jag vet att min äldste farfar var född 1830.