Transkriberad uppteckning

Här har folk hållit på med fiske så länge som någon kan minnas. Di har fiskat både med ryssja, nät och långrev och not. Långt tillba- ka var det så mycken fisk i vikarna att di kunde "dra nota" och få mycken fisk i den. "Om dä va nöår, så va dä i alle fall inte så falit här, för di tog mön mat i sjön. Å dä va inga kônst å få fesk, för dä va full sjön". Mycken fisk såldes. Det gick att få säl- ja fisk i Karlstad och Kristinehamn. Så skic- ka di fisk med segelbåtarna till Lidkö- ping, Mariestad. Så var det att ge sig ut och sälja till dem som inte bryde sig om att fiska. Fisken såldes för reda pengar. Med folket på ön kunde det ju bli byten, så att di fick andra varor i stället för fisk. / Fiska fick en allt göra var som helst. Mest for di utåt sjön och fiska. Numera så fiskar folk efter strandrätten som di har. Det var inte bra att bli ovänner om "feskvattne." Fisken skyd- de bort, å då fick de dåligt allihop. Det var mest fattigt folk som brukade fiska för jämnan. De rika brydde sig inte om det så mycket. Det var mer till husbehov. Här fiska di lake, sik, lax, gädda, abborre, panke, ål. Somliga tog tillvara mört och lôk. Den kokades och åts. Så kunde en ha den åt hön- sen och svinen. Till jul användes lutfisk. När en hade fisk, så tog en den till middagsmål i stället för kött. Om det var snultert med spannmål och annan mat, så kunde en allt få leve på fisk tre gånger om dagen. Men det skulle vara hälsosamt att äta fisk och en blev stark av den. Fisken benades inte så väl. Alla ben, som en trodde skulle följa med, / fick allt stryke mä ned i magen. Ålskinn begagnades till remmar i träskolagor, till länkar och pisksnärtar och så till klarskinn att ha i kaffet. Nu användes inte sådant. Det feta som sitter på laklevern tog en och smörjde sår med. Gallan var en rädd för Den var så giftig. Kom den sönder och kom på fisken, så kunde en inte ta fisken tillvara. Om en gick över noten, så fick en inte tur med henne. Om det var död fisk i den, så var det inte bra.