Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Mästerskyttar
Det var på sin tid en person i Skog, som var sams med sjörån. Men han hade endast gott av att vara det. Ty det fanns ingen som hade en sådan jakttur som han. Kom aldrig tom- hänt hem från skogen. Han sköt jämt så mycket vilt han ville. Det fanns en skogvaktare på Brunsberg som också hade den makta att han kunde skju- ta villebråd efter behag. Den skogvaktarn gjorde slut på alla vargar i Värmland. Det sades, att han trollade bort dem. Jag mins den gubben.
Skogsväsen
"Skogsråa" talade de på när jag var pojk. Jag mins, att mormor hade sett henne, för mormor val- lade "sögg" (får) i skogen. Då fick hon höra att det brakade i kvistar och träd alldeles intill hen- ne. Så var det som ett kvinnfolk som sprang för- bi så att det "schasa". När hon kom att se sig omkring så var vartenda får borta. Hon letade i många timmar. Till sist fick hon se en stor skock och ett kvinnfolk. Hon skyndade sig ditåt. Men när hon kom fram så fanns inte liv. Hon kände sig inte igen utan blev vilsen. Men då satte hon sig ned och tog huvudklädet på vrånga. Sen knöt hon av sig ett strumpeband och lade på backen. Sen så kände hon igen sig. Men fåren fick de leta efter ett par dagar innan de fick igen dem. Då / var de alldeles som förvildade. Om hon fick makt över en så var intet annat att göra än att vränga ett plagg, ex. rocken, västen, skjor- tan. "Skogsråa" kunde förvandla sig till vad som helst. En gång hade hon varit på marknad i Årjäng. Där spatserade hon som den finaste fröken, med lång grann klädning och hatt på huvudet. Men då var det en pojk som fick se att hon hade en rumpa som hang nedanför klädningen och släpade. Då bad han henne att hon skulle dra in släpet. Han fick marknadspengar av henne. Men hon sade till honom att om han gjorde av med alla pengarna fick han inga i stället, men så länge han hade något kvar av dem som han hade fått av henne, skulle det inte fattas pengar. Det- ta hade mor hört talas om. När folk var i skogarna och kolade så kom det både tomtar och "skogsrår" och hälsade på dem.
Bjäran.
Jag hörde sägas att trollkunnigt folk kunde åstadkomma en bjära ( "pukhare") av tre droppar människoblod, tre solv, tre kvistar ur en gammal visp och tre kvistar ur en gammal kvast, svinborst el nöthår. Allt detta skulle emellerid hämtas från den gård dit "pukharen" sedermera skulle hämta mjölk o.d. Den skulle se ut precis som en van- lig hare. Hur den fick liv känner jag inte till, men de "trollade nog liv i honom." Han uppträdde som en vanlig hare. Man kallade honom för "trollhare" el. "pukhare". Gamla fula, ensamboende gummor eller gubbar tänktes hysa sådana / Jag hörde ju talas om, att man kunde få sälja smör fast man inte hade någon ko. För sådana personer fanns ju ingen annan möjlighet än de måste ha en "pukhare." Det var orätt att ha bjä- ra. Sådana människor som mistänk- tes ha sådan missaktades såsom en okristen och farlig människa. Den "drog" mjölk, smör grädde o.d. till sin ägare. Pengar kunde den inte skaffa. Med "pukdynga" menas sådant som pukharen skulle ha spytt upp under vägen. Han hade så mycket i sig, att han inte kunde behålla det. Om man skar i det med en stålkniv, så rann det blod ur det. ("röksvamp". Uppt. anm.). Pukharen hämtade mjölk o.d. oberoende av knivar el.dyl. Man kunde oskad- liggöra en "pukhare" genom att skju- ta den. Men det gick inte med / en vanlig kula. Man skulle stöpa litet silver tillsammans med blyet och läsa någon formel över den. Bjäran hade i övrigt inga gemensamma drag med tom- ten. Pukharen kunde göra sig osyn- lig. Kommer ihåg att det skulle vara strump- stickor och ullgarn till "pukharen".
Jul
"Julbakkakor" lades upp i högar på julbordet. Det var en paltkaka, en kaka av grovt rågmjöl, en fin siktad kaka o en julgris av vetemjöl. Och hade de råd, så gjorde de små ostar på sommaren, o de ostarna låg ovanpå bakkakhögen. Så hade min mamma. Julgran hade vi ej hemma, men min pappa gjorde en träbåge / och klämde fast över fönstret, det klämdes fast vid sidorna, det var ej innanfönster då. Sen sattes fyra ljus i den bågen. En läm var på utsidan, så att ej lyset gick ut. Tregrenaljus satte de på julbordet, ett eller flera, alltefter- som de hade råd. De satte dem i små trä- stakar eller också i en potatis. Så skulle alla bada på julafton, husbondfolket först, se'n barnen o se'n tjänste- folket. Och nog badade / några stycken i samma vatten. Annandagens morron var det två frukostar, talade mam- ma om. De gick först upp kl. två o åt, o så gick de ut i la'går- darna o gjorde fint åt varann eller skotta- de in gödseln på som- liga ställen. Sedan kom de hem till rätta frukostdags. De sjöng också förr "för dörr" på annan- dagens morron. De sista verserna på en visa de sjöng var: "Se till fattigmannens / hus, där ej finns ett enda ljus, men låt dina änglar små dit med klara stjärnor gå. Till den rike även se som har hundra ljus kanske, men ett hjärta ändock bär, som ej vet vad julfröjd är"- Hästarna skulle ha fin o god mat, hö o havre, på julmorron o annandagens morron. Och förr vid jul satte de ut grötfat åt tomtarna på backarna i Ölme o i Väse också.
Bergfolk och tomtar.
Uppe i Valberget lär det ha funnits bergfolk. De har hört dem gå nedan- för berget och locka på sina kreatur ibland om nätterna. I Vasserud var det väl på ett ställe som en utav dem kom in och ville låna smörkärnan och det fick hon. När hon sedan lämnade tillbaka den hade hon ett pund smör på var klon på kärnstaken. Men den åt de inte av för om man äter utav deras mat, så får de makt över en. Ibland kunde de höra sång inifrån bergen också. Det var en ifrån Utterbyn som hette Sohl som låg och kolade uppe i Vitsand, men det var väl inte bergfolk där. Han hörde en sång i skogen, och den var religiös. Tomtegubbar har de talat om mycket. De brukade ofta hålla till i stallet hos hästarna. Det var en som hette Mari Mård. Hon såg en tomtegubbe en gång när hon var liten. Hon var på väg till vedbacken en kväll i skym- ningen och då fick hon se honom gå och pyssla med där emellan husen. Han var liten och hade en röd luva och en grå päls. Jag har hört flera som har talat om att de har sett tomtegubbar. Det var en som hade en pojk som var en fyra-fem år. Han var ute i skymningen / och då skulle hon gå ut och hämta honom. Hon tyckte hon såg honom en bit därifrån och gick och fick tag i honom. Men när hon vände på honom så fick hon se att det var en tomtegubbe i stället. Hon blev rädd och släppte honom med detsamma, för tomtarna tycker inte om att bli störda så där. Hon hittade pojken sin på ett annat ställe. Det är en människa här uppåt Rådom till som ser tomte- gubbar. Det har hon hållit på med nu i flera år. Det är mest i ladu- gården hon ser dem och där hoppar de över båsbalkarna och har alla möjliga konster för sig, och hon tycker de är så lustiga, så att hon blir stående och skrattar åt dem. Hon är fullt normal för övrigt. De som hon är mer bekant med kan hon tala om det för ibland, men hon är generad därför att hon ser mer än andra, så hon vill inte tala med främmande människor om det.
Tomten Tomtens nya kläder
Det berättas att man i en gammal kvarn i Blomma hade en tomtegubbe. Han sik- tade mjöl om natten. Man fick se honom en gång, och han var så "ille trasi". Man ansåg emellertid, att han var till så stor nyt- ta, att man beslöt att sy en alldeles ny kostym åt honom. Kostymen lades i kvar- nen. Och "tomtenisse" tog den på sig och började att sikta mjöl igen. Men när han hade siktat en stund, så fick han se att han hade blivit så mjölig. Så kastade han sikten och sa- de "nu sekter inte lellefecke mer". Ef- ter den dagen såg man inte honom mer. Far berättade detta.
Julafton
Det första på morgonen sattes fågelneken upp. Hade de god råd på havre, så fick fåglarna två neker. Van- ligaste var att de fick en. När far hade satt opp den, så tog han första supen. Sedan blev det inte något, förrän vi skulle doppa i grytan på middagen. Julhalm hade vi inte på golvet. Det såg jag inte, hur de bar sig åt med den. Men jag var inne i en stuga, där de hade julhalm på golvet. Det var en tredjedag jul. Han låg kvar då. Alla skulle ligga på golvet om julnatten. Det var gammalt. Mina för- äldrar hade legat på julhalm i sin tid. Den första julgranen som jag minns var i mitt fö- äldrahem. När vi blev såpass stora, att vi förstod nå- got, så gick far efter julgran på julafton. Den hjälp- tes vi åt att kläda. Den rack från golv till tak. / Vi hade inte mycket att hänga i granen. Papperska- rameller, grankottar som vi klädde med papper, nöt- ter, pappersremsor och ljus. Så fick vi hänga pep- parkakor och bakverk på kvistarna och knyta fast ljus. En hög av bakverk lades på bordet. Förut lades en kaka, bakad av grovt rågmjöl, sedan en kaka av sik- tat rågmjöl (sektkaka), sedan en vörterlimpa och julosten överst på högen. När kreaturen fick foder om kvällen, så skulle en tala om för var och en ko att det var jul. "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på ryggen och inte på rompa dä ä julekväl i kväll". Så fick kossan en klapp. Hö skulle de ha i detta mål. Vi satt runt kring julbordet, när vi åt julekväl. Inte vet jag, om det var farligt att titta under / bordet. Det aktade vi oss nog för ändå för tomten kunde sitta under bordet. Det förekom att de tog ett mått havre med sig in i stugan om kvällen, som hästen skulle ha på morgonen. Men det var inte visst om julkvällen. När det fanns ett nyfött barn i stugan, så brann ljuset hela natten. Om det gick att få tag i björkved så var det bäst till julbrasan. Bordet skulle stå dukat, ifall att de döde skulle kom- ma.
Gammal tro i Värmländska bygder.
Gammal tro i Värmländska bygder. I forna dagar, då de stora susande skogarna ännu voro så gott som orörda och täckte väldiga vidder av den värmländska provinsen, levde där ett folk, som hade en bergfast tro på det vi nu kalla övernaturliga. Mystiken var deras poesi och sägner samt traditioner från gångna tider, utgjorde ämnen, som retade fantasien och skapade av barnen generationer, som ärvde fädernas tro. Ännu finnes här och var i Värmlands bygder gamla grånade personer, som kunna berätta huru det var i deras barndom, att det existerade tomtar och jättar, att i skogarnas dunkla gömslen levde rår i sköna kvinnoskepnader och att här och var fanns personer, som ägde förmågan att trolla. Man finner att den gamla tron ännu ej är fullt utrotad på sina ställen utan fortlever fast i betydligt mindre grad än för ett femtiotal år tillbaka. Ännu finnas de, som ha sina tecken och märken, och omöjligt är ej att någon beskedlig hustomte ännu i dag förrättar sina för husfolket välsingnelsebringande sysslor. Upplysningen tränger dock obevekligt fram och jagar mystiken på flykten, livets kalla, prosaiska verklighet trycker sin prägel på de nya generationerna och snart finnes de ej mer, som kunna förtälja om fädernas tro. Någonstädes i den stora skogen, som låg mellan Bergeby och Rådoms byar i Fryksände, hade jättar, eller som befolkningen kallade dem, bergfolk sitt tillhåll. / Byarnas invånare voro ej vidare glada över grannskapet, och särskilt havande kvinnor tordes knappast gå utom dörren sedan solen gått ned, enär bergfolket brukade röva kvinnor, som voro i grossess. På en gård hade man äran att då och då få låna bort smörkärnan till jättarna. Då jättemor ville låna kärnan, infann hon sig på kvällen, ställde sig vid stugan och ropade: "Kära grannemora mi, vill du låna mig fôckedôcka di?" "Fôckedôcka" var smörkärnan, vilken man efter en stund ställde ut på trappan. Om morgonen stod kärnan åter där och på kärnkäppen fanns smör, så det syntes tydligt, att den blivit begagnad. I en annan by fick man om kvällarna ofta höra huru bergfolket vallade sina kor borta i skogen. Det pinglade av både stora och små bjällror, och grova mullrande röster lockade på korna samt nämnde dessa vid deras olika namn. På vardera sidan av sjön Fryken bodde en gång i tiden tvänne mäktiga jättar, som voro mycket goda vänner. De funno det ganska besvärande att göra den långa färden om sjöns norra ände, då de skulle besöka varandra, varför de beslöto att bygga en stenbro mellan sina tillhåll. De började slunga stenar i vattnet, men tröttnade snart. Ännu i dag synes jättarnas stenbryggor skjuta ut i Fryken på vardera sidan. Tomtarna voro ett annat slags varelser, som funnos allmänt och som omhuldades på bästa sätt för att få dem gynnsamt stämda. De voro, trots sin litenhet ganska kraftiga varelser. Detta fick en bonde erfara en gång, då han en natt hölls med malning i en bäckkvarn. / Hans säd rann ned under kvarnstenen, men behållningen i mjölkistan blev knappast större. Då mannen såg efter, fick han se en liten tomtegubbe sitta i ett hörn och äta mjöl av hjärtans lust. Bonden tyckte detta gick för långt och sköt tomten åt sidan. I samma veva hoppade den lille gynnaren upp och smällde till den sparsamme bonden en örfil, så att denne blev stående på huvudet i ett hörn av kvarnen. Med detsamma stannade också kvarnen, och den förfärade mannen började högljutt bedja tomtarna sätta hjulet igång. Först sedan han stjälpt ned en skäppa mjöl i underhuset, kom kvarnen igång, och då blev det en fart så att gnistorna flögo. En bonde hölls med arbete i skogen en vinter strax före julen och brukade ej sluta arbetet för dagen, förrän mörkret hindrade honom att fortsätta. Nu var det så, att tomtarna icke tålde höra, att människorna arbetade efter solens nedgång. Därom fick den flitige mannen en påminnelse, ty på kvällen före julafton kom en tomte och satte sig på en stubbe i närheten, samt suckade: "I morgon kväll är det julkvällen". Den kvällen fanns ej någon bonde i skogen! Förr i tiden brukade tomtarna härma folkets arbete, om detta pågått efter solens nedgång. Så snart det blivit mörkt, fick man höra huru det hamrades o. s. v., men om morgonen var allting orört. Jag hörde nyligen ett par yngre personer berätta att de hört ett sådant fenomen vid en timmerkoja för några år sedan. De voro ensamma i kojan, och blevo ganska förvånade, då de en kväll fingo höra huru det höggs och fälldes ute i skogen just på den plats där de arbetat. / Det hördes tydligt, när apteringen skedde, huru stockändarna åtskildes o. s. v. Våra ensamma arbetare funno situationen litet kuslig. Tron på varsel, och att vissa personer "gingo igen" efter döden, var stark, särskilt om den döde varit en elak eller orättvis människa, så var det klart, att han ej kunde få ro i graven. "Horn-Per" och "skrömt" var något som man fasade för, ty det bådade naturligtvis intet gott om man träffade ut för dessa väsen. "Hornper" brukade uppträda i skepnad av en svart hund. Det berättas om en man, som tagit sig för att hålla bönemöten, på vilka möten han strängt fördömde alla oomvända, och sände dem till den svavelbrinnande sjön. Det blev dock snart slut på predikningarna, ty en kväll hade mannen ett möte med den behornade fursten, och det var på vippen, att han levande fått följa med till dennes rike. En kväll var en bonde på väg till sitt hem. Då mötte han på vägen en person, som han kände, men denne svarade ej på hans hälsning. Förundrad såg sig bonden tillbaka, och varseblev då, att den mötande försvann som i ett töcken. Då den förskräckte mannen nått sitt hem, fick han underrättelse om att mannen han mött, på morgonen samma dag drunknat i älven. En nu 40-årig, trovärdig person berättar om följande varsel. Han besökte en dag, då han var småpojke, några släktingar och blev då varse från fönstret inne i stugan huru en liten gosse med röd tröja och storstövlar kom nere på gården, hållande händerna för ansiktet. Han gjorde de andra uppmärksamma på gossen, men de kunde ej se någon gosse. De bara gjorde narr av alltsammans. / Min sagesman fann saken märkvärdig och började bli rädd, vilken räddhåga ökades, då han såg uppenbarelsen plötsligt försvinna. Husmodern fick onda aningar, och dessa aningar besannades, då underrättelse kom på kvällen, ett en hennes son drunknat under flottningsarbete. Han var vid tillfället klädd som den lille gossen, min sagesman skådat. Historierna om gamla trolldomskunniga människor äro många. En del av finnarna och deras avkomlingar kände den svarta konsten, och det var ej rådligt att göra dem emot. De hämnades lidna oförrätter genom att sätta sjukdomar på folk och fä. Det var en gång en man som var ute och åkte över en sjö. På vägen for han förbi en finngumma, som bad att få åka med. Mannen skrek åt henne att dra åt skogen, på vilket besked han fick en hotelse till svar. Nära stranden stupade hästen och sträckte benen ifrån sig som om han varit död. Folk kom till, däribland en finngubbe. Då denne fått höra om häxans hotelse, förklarade han, att gumman skulle ha ringa nytta av sitt trollskott, varefter han gjorde några underliga besvärjelser. Det tog skruv, hästen sprang upp och i hans uttömning fann man sedan "trollskottet". Det var en rund boll av hår, blånor och andra mystiska saker. Fritiof (fr)
Vättar, Tomtar
Det fanns "backefôlk" förr i världen. Det talade allt de gamle så mycket på. Det var små gubbar som bodde i backen. Men de höll till i husen också. Jag mins att mi- na föräldrar var så rädda att dundra eller packa på kväl- len. De ville inte störa "backefôlke," för de räknades som nyttiga att ha i husen. De var nyttiga för kreaturen. De skötte om kreaturen så att de blev feta å granna. Det fanns sådana i ett magasin. De siktade mjöl där varenda kväll. Folket tyckte att de hade förtjänat nå- got å så lät de sy en ny kostym å hängde i boden. Se- dan ställde de sig i smyg för att höra vad gubben skul- le säga. "Grann gôsse sekter aldri mjöl mer", sa gub- ben. Å sedan blev inte något mjöl siktat mer av honom. Det var en bonde som hade satt upp ett stall. Det var omöjligt att han kunde få ha hästarna i fred i stallet. / Ibland var de lössläppta å ibland hade de sparkat sig, å det blev alla fel. Då kom en grå gubbe en kväll å bad honom flytta stallet, för hästarna "meg" på hans bord. Det var "backefôlk" som bodde under stallet. Han ha- de byggt över dem. Bara stallet var flyttat, så blev inget fel på hästarna. Då hade de foder i häcken jämt.
Tomtar i kvarnen
En söndags afton skulle tre gubbar här i gårn åt kvarnen och Petter var med. Och hans häst stannade och ville inte fortsätta. En, som var med sa': "slå inte hästen, vi ska ta ifrån och leda den, det är något i vägen." Vi gjorde så. Då vi kommo fram till kvarnen och slagit på, stod det inte till att få den i gång. Vi tittade efter men där var inget fel. Då kom mjölnaren och drog på stämbordet och skrek åt oss att vi skulle hålla oss undan. Och när han drog på, blev det ett fasligt väsen.
Tomtar i skogen
Då Petter första gången var med att "köra ihop mila" nekade hästen att gå över "stubbesringen". Petter slog hästen och försökte få denna att gå fram. Hästen gjorde tvärvändning och stjälpte av lasset. Så var det var gång sedan, ty tomtarna var i vägen.
Tomtar, Spökeri
"Nu setter tussen i muren," kunde di att sä- ga om det var något konstigt i huset och det inte ville vara fred. Det var på ett ställe här, som de inte fick fred om natten. Det var som bylten som for efter gol- vet. Och det drog i kistor och lådor och skramla- de i silvret. Det var "onda makter."