Transkriberad uppteckning

"Skogsråa" talade de på när jag var pojk. Jag mins, att mormor hade sett henne, för mormor val- lade "sögg" (får) i skogen. Då fick hon höra att det brakade i kvistar och träd alldeles intill hen- ne. Så var det som ett kvinnfolk som sprang för- bi så att det "schasa". När hon kom att se sig omkring så var vartenda får borta. Hon letade i många timmar. Till sist fick hon se en stor skock och ett kvinnfolk. Hon skyndade sig ditåt. Men när hon kom fram så fanns inte liv. Hon kände sig inte igen utan blev vilsen. Men då satte hon sig ned och tog huvudklädet på vrånga. Sen knöt hon av sig ett strumpeband och lade på backen. Sen så kände hon igen sig. Men fåren fick de leta efter ett par dagar innan de fick igen dem. Då / var de alldeles som förvildade. Om hon fick makt över en så var intet annat att göra än att vränga ett plagg, ex. rocken, västen, skjor- tan. "Skogsråa" kunde förvandla sig till vad som helst. En gång hade hon varit på marknad i Årjäng. Där spatserade hon som den finaste fröken, med lång grann klädning och hatt på huvudet. Men då var det en pojk som fick se att hon hade en rumpa som hang nedanför klädningen och släpade. Då bad han henne att hon skulle dra in släpet. Han fick marknadspengar av henne. Men hon sade till honom att om han gjorde av med alla pengarna fick han inga i stället, men så länge han hade något kvar av dem som han hade fått av henne, skulle det inte fattas pengar. Det- ta hade mor hört talas om. När folk var i skogarna och kolade så kom det både tomtar och "skogsrår" och hälsade på dem.