Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Väderleksmärken
Om Anders braskar, så slaskar jul - om det var frost på Andersdagen skulle det bli milt till jul. Om stubben bär hatt Andersmässenatt, då skulle vintern vara till vårfrudagen. Julasummer och påskavinter - om det var gott väder till jul skulle det bli kallt till påsk.
Till jordbruk och boskapsskötsel knuten tro och sed.
Förr trodde de att vilken främling som hälst kunde skämma korna och de andra husdjuren. Nog vet jag en gumma i Fensbol, som aldrig låter någon främmande komma in i ladugården, så det sitter nog i än i dag. Om påsken minns jag väl att de ha brukat sätta kors på lagårdsdörrarna och även i skallen på kor får och getter. De doppade pekfingern i en tjärpyts och gjorde korset med fingern. På stalldörrarna hade de ibland också kors om påsken. Annars brukade de ha en hästsko sittande där. Men det skulle vara en hästsko som var hittad. När de har mjölkat en ko första gången sedan hon har kalvat, så har de täckt över mjölken när de har burit in den. Jag har sett det ofta och jag har också sett att de har brukat salta i mjölk som de skulle sälja. När de harvar eller plöjer så lägger de skacklarna i kors på marken när de tar ifrån. Om de använder "gaffel" (d.v.s. båda skacklarna fast förenade) så kan de ju inte lägga dem i kors utan då rättar de upp dem mot ett träd el- / ler en gärdsgård eller något sådant. De låter dem aldrig ligga på marken. Det är alldeles säkert för någon sorts trolldoms skull. I Sunnemo när jag var pojk, såg jag tydligt en käring, som var känd för att fara med trolldom, gå och dra ett lakan över en annans vall på mid- sommarnatten. Hon hade bundit lakanet omkring livet på sig och drog det som ett släp. Vi var flera pojkar i sällskap och vi såg vem det var, vi kände henne också. Vi tänkte överraska henne, men vi tyckte det var så roligt att se på henne, så det blev ingenting av. Men det där skulle väl också vara för att skämma ägorna för den andre. När de stulade skörden på hösten, så sade de att de tog haren när de tog den sista ludden. Utav den band de " lôckneka". Den var mindre än en van- lig nek och med tofsar eller klockor på. Den gömde de till jul, och då satte de ut den till mat åt fåglarna. Lôckneka är det allt en del som binder än.
Julafton
Det första på morgonen sattes fågelneken upp. Hade de god råd på havre, så fick fåglarna två neker. Van- ligaste var att de fick en. När far hade satt opp den, så tog han första supen. Sedan blev det inte något, förrän vi skulle doppa i grytan på middagen. Julhalm hade vi inte på golvet. Det såg jag inte, hur de bar sig åt med den. Men jag var inne i en stuga, där de hade julhalm på golvet. Det var en tredjedag jul. Han låg kvar då. Alla skulle ligga på golvet om julnatten. Det var gammalt. Mina för- äldrar hade legat på julhalm i sin tid. Den första julgranen som jag minns var i mitt fö- äldrahem. När vi blev såpass stora, att vi förstod nå- got, så gick far efter julgran på julafton. Den hjälp- tes vi åt att kläda. Den rack från golv till tak. / Vi hade inte mycket att hänga i granen. Papperska- rameller, grankottar som vi klädde med papper, nöt- ter, pappersremsor och ljus. Så fick vi hänga pep- parkakor och bakverk på kvistarna och knyta fast ljus. En hög av bakverk lades på bordet. Förut lades en kaka, bakad av grovt rågmjöl, sedan en kaka av sik- tat rågmjöl (sektkaka), sedan en vörterlimpa och julosten överst på högen. När kreaturen fick foder om kvällen, så skulle en tala om för var och en ko att det var jul. "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på ryggen och inte på rompa dä ä julekväl i kväll". Så fick kossan en klapp. Hö skulle de ha i detta mål. Vi satt runt kring julbordet, när vi åt julekväl. Inte vet jag, om det var farligt att titta under / bordet. Det aktade vi oss nog för ändå för tomten kunde sitta under bordet. Det förekom att de tog ett mått havre med sig in i stugan om kvällen, som hästen skulle ha på morgonen. Men det var inte visst om julkvällen. När det fanns ett nyfött barn i stugan, så brann ljuset hela natten. Om det gick att få tag i björkved så var det bäst till julbrasan. Bordet skulle stå dukat, ifall att de döde skulle kom- ma.
Vårarbete
När jorden var så torr att han lät "gre sä" för harven, så skulle en börja harva. Det gjorde ingenting, om det var så kallt, att en fick ha vantarna på sig - för det mins jag vi haft många gånger - bara jorden var "urhäst", så att inte det kleta sig i harven. "Såinga följde med harvinga." När en började harva så började sådden. Om jorden var sur /våt/ så kun- de hon få ligga uppharvad någon dag. När gul- ärlan kom på åkern skulle en passa sig att så. Det var bästa tiden för sådden då. Och allövet skulle vara stort som musöron. Tre veckor fö- re midsommar skulle en vara färdig med såd- den. Det var en dag som hette Urbanus. Våra gamla ville helst att en skulle vara färdig med sådden och potatissättningen till den dagen. Di räkna på att det inte skulle mogna det som / såddes senare. Men det var mest noga med att havren skulle vara sådd till den dagen. Linet såddes på Beda-dagen. Det skulle vara bäs- ta dagen efter gamla märken. Den dagen som en satte harven i jorden, skul- le en ha "plogbeten". Om julen så gömdes en ka- ka eller limpa. Det skulle en ta till denna dag. Bruka att koka brödet i dricka, så det blev som en soppa. Se'n åt en det med sked. Det skulle en ha till frukost den dagen, för att en skul- le orke hålla ut under andtimerna. Mor kom ut på åkern till en med det, så fick hästen stå på åkern och beta medan en åt. Han skulle ha liksom litet likere han också då. Han skulle ha liksom litet likere han också då. Han fick hårda brödbitar, havre och hö. Om han var frisk att äta, så skulle en få vacker årväg. Det skulle vara bra om det var nolavär, när en sådde. Då skulle det bli stor och tung kär- na. Såningsmannen var inte klädd annat än som vanligt / Men det skulle vara bra att ha raggluvan på sig, när en sådde. När en spände från dragaren på åkern så la- de en skaklarna i kors för att inte osynliga skulle plåga hästen. Där har du likkista di nu, sa di te en, om en hade glömt att så en fläck på åkern. Bäst om en kunde sjunga och vara glad när en sådde.
Slåtter, skörd och tröskning
En midsommarnatt såg jag en käring som gick naken och plockade i gräset. Det var på en åker som inte var hennes. Hon hade inte gott i tankarna, för hon plocka av allt slags gräs och blommor. Di gjorde så när di skulle ta lyckan från varandra. Det blev inte någon kraft kvar i gräset, för den tog käringen med sig. De sista stråna på åkern bands ihop till en ”löcknek”. Den tog en med sig in i stugan och lade på ett skåp eller också hängdes hon på väggen. Det var fint att ha henne hängande på väggen. Men om julafton så fick kreaturen äta upp henne. ”Ta barn” hette det, när en skar de sista stråna. En menade att det var slut på detta slags arbete. När en hade gjort färdigt arbetet så skulle en ”pust” innan en gick, för en skulle inte ta kraften med sig. Vi lär allt pust litet innan vi går brukade gubbarna säga. För att inte råttorna skulle förstöra säden, så lades ett kors med stenar under de första kärvarna som lades i ladan. De stenarna skulle en bära i munnen. En fick inte ta i dem med bara handen. Om en tog bort alla äpplena på apeln, så fick en inga i stället nästa år. När vi tröskade så använde vi ”slagdomp”. Det var två lagom höga störar fastgjorda med varandra i ena ändan medelst läderremmar. Man stod på logen och tröskade. Kärvarna lades på loggolvet, vändes och tröskades undan för undan framåt golvet. Detsamma om en tröskade korn eller havre. Brukade börja tröskningen tidigt på morgonen och höll på till dess ljusnade på morgonen. Vi hade stickbloss brinnande på logen för att vi skulle se att tröska eller också talgljus i en lykta. Tröskningen skulle avslutas till jul. Och det var så brått för att det skulle hinnas med. På kvällen skulle en inte tröska för att tômten skulle få vara i fred. Efter midnatt kunde en börja.
Havreodling
Här uppe hade vi bara små täppor att odla på, så det kunde inte bli mycket odlat. För det mesta så fick en allt köpa utsäde nerifrån Värmland. De kom med haverlass å sålde. Men en försökte ju att gömma undan att en fick att så, för den havren en hade av eget, den gick bäst. Det var både vit å gul havre. Svarthavre odlades inte mycket, men den förekom. Havren sådde en på kärr och mossodlingar. För att en skulle växla om någon gång, så satte en potatis på åkern. Jag mins att det förekom, att far sådde havre på mossmark, när inte tjälen hade gått ur jorden riktigt, å det blev havre. Men den rätta tiden för sådden var när den gula ärlan kom hit. Då skulle en passa sig att så. Det var bra, om en hade sått till Urbanns. När den dagen var över, så var det inte tess att så. ”Dä ble store ax men litte i.” Det första far tog ur bingen, när han skulle så, lade han särskilt i en vrå i bua, för det skulle de osynliga ha. Bingen sopades inte, utan det skulle vara litet kvar för att det skulle bli drygt, som en hade dit nästa gång. Om en sådde efter eller före åskregn så fick en vänta på att det skulle bli fin säd. Första dagen en var ute på åkern å harvade, fick hästen beta ute på åkern. Det skulle vara bra för att få det att växa. Jag kan inte minnas att strån lämnades kvar. Det var i stället noga med att en fick med varje strå å ax. Men det sista en skar bands ihop till en särskild kärve som en lade undan till jul. Det var ”fôggelneka”. Å när en var mot slutet på åkern å skulle skära det sista så hade en det roliga för sig att en skulle ”jage har’n tur åkern”. Då sprang haren till den som inte hade skurit upp. Den som fick haren sist, fick honom att fö också. Så det blev inte så drygt, det som fanns i ladorna på den gården.
Sjörå
När kommunikationerna på land va dålie, så bruka fölk mö å följe mä fartya. Särskelt va dette falle på hösten, när tjänstefôlke skulle flötte. Då följde di mä på båt, om dä va tefälle. Nu va dä så, att di segla tackjärn ifrå Kristinehamn å te Åmål. Så skulle dette förädles därnere på bruka te stångjärn. Så va dä e skute, som hette Töven, som låg i Näsvika tom. Ho skulle te Kristinehamn. Dä va ve flöttetia den 24 oktober. Dä va månge tjänere som skulle flötte åt Kristinehamnshölle te, som nu hade passa på å skulle mä skuta. Skeppern lasta in döm å låg sen å vänta på vind, men ingen vind ble dä. Dä drog fram te dagen före julafton. Då kom sjöråa ombord te honom å fråga, om han ville ta hennes pige mä sej te Våle-sund, för ho skulle hem te jul. Dä töckte skeppern va alldeles omöjlit, för dä va ingen vind. Klocka fyre på aftan kom sjöråas pige ombord, å då bar dä iväg. Ho ställde sej ve rore. Köln-lön va dä, men geck gjorde dä ändå. Å di vesste inte var di va. Om möran i dagninga inna sola geck ôpp, så va di i Vålesunne ve Kristinehamn å kunne ankre där. Där dök piga ner i sjön å ble borte.
Linberedning – skördefester – Lucia.
Sedan linet blivit uppryckt skall det först linhamras så att fröhusen blir avkammade. Men det kan man låta bli om man inte vill göra sig så mycket besvär. Sedan kan man breda ut det så att det får rötas och sedan skall det torkas. Det brukar de göra i en badstu. De har en del sådana kvar, men begagnar dem bara till att torka linet i. Sedan är det färdigt att "tjättras". När de gör det har de "tjätterståt", det är det största kalaset de har på hela året. De hjälper varandra i varenda stuga i hela byn, och då kanske de håller på en vecka eller två och går ifrån den ena "tjätterstugan" till den andra. På kvällen blir det kalas, och det är själva "tjätterståten" det. Då avhandlar de allt som händer och sker i bygden skall jag säga. De pratar nog inte så mycket någon gång på hela året som då. Förr var det bara kvinnfolken, som var med på det, men nu för tiden har de allt karlar med i arbetet också, för nu är det så ont om folk, så att man får ta all hjälp man kan få. Men det kunde ju hända förr också, att det kom karlar efteråt när kalaset var. Något annat skördegille tror jag inte att de har brukat ha här. Det är nog / mest i södra Värmland de har haft det. Det var en flicka ifrån Grums, som talade om för mig en gång, att där brukade de koka en särskilt fin gröt och bjuda på den dagen de fick in det sista utav "årvägen". Men här har de nog bara haft "tjätterståten" och så har de ju försökt bjuda på det bästa de hade, när de tröskade förstås. När linet var tjättrat så skulle det "brötas" och sedan var det färdigt att delas isär i blånor och långlin och därefter var det färdigt att spinnas. Men nu skickar de oftast bort det till spinning. Jag tror knappast att det har varit vidare allmänt med luciafirande här i Sunne. När jag var liten, så var de allt uppe och bjöd på kaffe ibland när de hade lust, men särskilt allmänt tror jag inte att det var. De hade så mycket att göra då med slakt och sådant till jul, så det var väl mycket stök. Men nu har luciafirandet börjat bli allmännare igen, och det är ju så med en del gamla bruk, att de börjar komma igen nu.
årsgång
Klockan 12 på jul- eller midsommarnatten skul- le man gå årsgång om man ville se eller ve- ta något framföreåt. Då fick man inte tala ett ord eller skratta sedan solen gått ned. Man skulle vara mol tyst. De skulle vara alldeles slutne. Bäst om man iakttog tystnad redan då solen började sjunka. Då skulle det gå bäst. Och man skulle få höra och se varje- handa saker och ting då. Man skulle helst gå till en korsväg kl. 12. Och där sulle man få uppleva sällsamma hän- delser. Om kvinnan var ogift och ville veta vem hon skulle få till make så skulle denne ge sig tillkänna på ett eller annat sätt. Om den bestämde maken ex. var en / smed, så skulle hon få höra hammarslag över hu- vudet, om han var skräddare fick hon höra en sax klippa över huvudet, och om han var bonde fick hon höra kor råma o.s.v. Eller om man ville pröva och se sin tillkom- mande en midsommarnatt, så skulle man gå till logen och kläda av sig spett naken. Så skulle man sopa logen avit. Den som då händelsevis kom till logen under det att detta pågick, den skulle man få. På ett stäl- le försökte pigan detta. Och då kom själva husbonden, medan hon höll på. Och om nå- got år så dog bondens hustru och då gifte han sig med pigan. "Så nok slôr dä in." Jag vet de flickor som tog en glasflaska och gick till en bäck med nordrinnande vatten och fyllde flaskan med sådant vat- en, korkade den och vände om hem utan att se sig tillbaka eller säga ett ord. När de kom hem så lade de flaskan / under huvudkudden och sov på den. På mor- gonen när de vaknade skulle de titta på flaskan. Och då skulle de få se "utseendet" på den man de skulle få. något så tyd- ligt kunde man ju inte få se den men vis- sa drag skulle ge sig tillkänna och det ena eller andra klädesplaget, t.ex. att han ha- de skärmmössa eller hatt etc. Detta skulle ske midsommarnatten.
Julen. (Ang. julklappar).
Julklapper va inte så vanli frå den förste tia som ja' lär å mins. Den seden ha allt toge te nu på senare ti alldeles som jul- grana. Men dä va fröjd å glädje ändå bå när gammel å ong. Den störste julklappen som di tänkte på då va Jesusbarne i krôbba. Dä va allt e säker tro, att han geck ikring i stugera unner jula. På senare tier ha di skämta mä barna å sagt att tomtegôbben kom mä gosaker menna di sôv om julnatta. I gamle tier kunne di kanske skämte å gi varandre nôn struntsak som inte hade nô värde, men dä va allt som ja' kan mins.
Julen. (Grötrim m.m.)
Dä va helt vanlit att var å en äldre skulle rimme te gröten om julkväl. Två grötrim mins ja' frå Björne: Denne gröten ha vôre koka i e gryte men inte i en spann. Gud välsigne frun å hennes man. Denne gröten ä koka i e gryte å inte i e slev. Den som inte vill äte får lätte bli. Di kunne släppe e kaffebön änne nô i gröt- gryta. Den som senna feck den, skulle bli geft unner dä år som kom.
Rövare och dråp.
Vigga bo. Sägen från Värmland. Rövare och dråp. Den som från Östmarks kyrkoby i Norra Värmland följer den lilla branta Vigga älv, kommer efter några timmars mars till en liten sjö vid namn Gräsviggen. Föga anar den med trakten obekante att det fins en ny större sjö i omedelbart granskap. Men fölger man den förstnämdas högra strand, påträffas snart en liten träskkanal som efter några minuters färd öppnar ett nytt panorama det är Boviggesjön. Då blicken glider efter dess bergkransade stränder stannar den ofrivilligt vid ett ofantligt stenblock (45 kubikmeter) Det är den i orten bekanta Rövaresten. Vi går tillbaka till 1500-talets sista del. På den tiden var bebyggelsen norrom Fryksände kyrka ganska sparsam. Nuvarande Östmarks å Vittsands kyrkor voro inte ens påtänkta. Gårdarna stodo glesa i dalgångarna, storskogen stod dyster och tung, stiglöst och livlöst och 10 milavid. Men trots detta mista folket kreatur om somrarna, och om vintern blevo visthusen länsade på fläsk, bröd, smör och framför alt / kläder. Detta fortjick i ett antal år utan att någon klarhet kunde bringas. Men "krukan går så länge efter vatten att hon sönderslagen varder". Så ock för tjuvarna å rövarna. Dagarna före jul skulle de kompletera sitt matförråd hos en bonde ner- åt Vittsandshållet. Förjulen har varit snöfattig, men den natten började det snöa, men till deras förfång sluta snöfallet strax de lemnat plattsen för sin sista "fångst". På morgonen löpte några unga män i deras spår, över den frusna Aspsjöns yta, över det då obebygda Rattsjöberg, norr ut förbi den ännu icke bygda finnbyn Mangen, rakt väster ut över Mosshöjdfjället. Mot afton kommo de ner till en för dem okänd sjö. Vid en ofantlig sten stod en kojja, 3 väggar voro timmer, den fjärde vägen var stenens lodräta sida. Rök steg ur ett rökfång, en stor hög torrfurustockar lågo vid kojjan, allt var tyst, de sovo efter nattens möda. Spejarna våga inte visa sig, tysta smögo de sig derifrån den minst 25 kilom långa vägen hem / Intill 40 å 50 år sen rådde i nordvärmland den seden att folk steg om julafton bittida upp oftast vid 3 tiden. På morgon skulle julbrygder avsmakas, oftast kunde hända att gubbarna fram mot daggryningen voro i "form". Så ock, den jul som här inleddes. Livade av öl o bränvin framkastade någon att de skulle se på rövarkulan. Ord å handling voro ett. Beväpnade med yxor, armborst, flinta o stål, kanske också mat å bränvin, anträddes färden med vägvisarna i spetsen. Då de kommo fram höllo rövarna på med julbadet det var någon som yttrade derinne i kojjan *"Nu är det varmt i Vigga bo". "Varmare skall det bliva än", svarade en av de utomstående männen. De har nämligen tyst, lyft en massa torrvedstockar framför kojans dörr, dem de höllo på att tända. Då flammorna började jöra sig påminda för invånarna, hördes en kvinna gråta överljutt, strax derpå blev ett årsgammalt barn utstucket genom en liten glugg på kojjans ena sida, men de utomstående kastade barnet tillbaka i lågorna. Så långt sägnen. Grävning som blev företagen vid rövarsten 1908 brakte i dagen fragment av kol, samt små rostklumpar, alt på spadtags djup. * sjöns namn Boviggen / Jag vet ej om detta skall kunna kallas Brott å straff. Straffet står knappast i propotion till brottet. Namnlösa gingo de 3 männen, å kvinnan med sitt barn sin död till mötes i lågorna Gärningsmännens julglädje borde varit grumlad. Denna sägen har jag hört flera gånger för 35 år sedan af, då mycket ålderstigna män av Suomi ätt. Själv har jag i unga dagar under flottningsarbete många gånger trampat kring rövarstenen. P.S. Jag har aldrig fått lära skriva svenska, så om detta skall publiceras måste det nog "tvättas". Jag vet att det brister mycket. Men jag får ändå Vördsamt teckna Arvidstorp Östra Emtervik den 16 Mars 1942 Johan G. Ljungberg
Julhögtiden.
Dagen före julafton skulle allting vara färdigt, golvena skurade och beströdda med råghalm, som skulle bortagas på julaftonen, kopparn putsad och maltdrickan färdig. Bröbaket kunde räcka 3-4 dagar för det skulle räcka till tjugonde-helgen, som är den 13 januari. På julafton skulle en så stor köttgryta kokas att den även skulle räcka för juldagen. Till kvällsmaten, som spisades kl. 7 utdela- des bl. a. en gås, som var bredd på vanlig kaka med ett lager med smör och ett med vassle. Var och en skulle spara sin gås till på annandag-jul till frukost. Under bordet skulle "slekan" stå till kossorna. Den var beredd utav mjöl, salt och malt, och skulle utdelas till kossorna på julafton. Därjämte skulle de ha var- sin havrenek. Alla skulle på julafton i säng tidigt för att hinna upp riktigt tidigt i ottan. Julgran be- gagnades aldrig. På juldagen steg man upp kl. ½ 4 eller så. Ljusena tändes vid 5-tiden. Man reste allmänt till kyrkan. Ofta brukade fotgängare att bära ett s.k. stickljus. Det bestod av fina långa stickor som hop- buntade antändes och bars i handen på vägen till kyrkan. Kl. 11 ungefär var man hemma från kyrkan. Då skulle middagen vara färdig. På bordet stodo bl.a. drickstoppet, julosten och brännvins-kannan. Smör begagnades ej. På juldagen fick man ej besöka någon. Man skulle på juldagen vara i största möjli- ga lugn och stillhet. Alla husliga göromål skulle vara undanstöka så väl som möjligt. Hackat granris, som ströddes på golvet på julafton skulle på juldags- morgonen borttagas för att återigen beströ med nytt granris och vara riktigt fint till dess att kyrk- / folket kom hem. På 3- eller 4-dedag-jul kunde man börja med s.k. julkalas. Det var då frågan om att kunna äta så mycket som möjligt. Desto större ostskivorna och korvbitarna voro, desto bättre. – Nyårshelgen hölls mycket mera hög- tidlig än den hålles nu. Alla skulle man till kyrkan på nyårsdagen. Vid 20-de-helgen voro de mesta jul- kalasena. Man skulle då köra ut julen. Till "Vårfru- kvällen, kokades alltid en god välling. Till den ut- delades gåsar, lika dem som utdelades på julkvällen. Påskhelgen var också till stök för alla husmödrar. På Långfredagsmorgonen skulle man ha stryk. På påsk- kvällen skulle man ha påskbrev, och så skulle man själv kasta påskbrev. De brukade ofta vara mycket utstyrda och granna. Det hände om det var någon riktigt god vän som skulle ha det att man gjorde sopa, raka o.s.v. av silke och sände i kuvert. – På Kristi- Himmelsfärdsdag skulle alla flickor i kyrkan. De skulle vara ljusklädda och kallades Kr.-Himmels- färdsjäntor. – På midsommarafton skulle allting prydas med löv och blommor. Kring dörröppningarna flätades kedjor av björklöv. Golvet beströddes med stort, fint asplöv. Omkring klockor och tavlor hängdes kransar av blomster som togs från vallarna. Över grind- arna restes en äreport flätad av björklöv. Tidigt på mor- gonen försökte man att vara den förste att plocka liljekonvaljer, som också skulle användas till att pryda klockor och tavlor. – Till höstmarknaden skulle det stökas lika mycket, som till julen. All skörd skulle vara inne. De som då bodde långt från marknadsplatsen / fick vanligen fara 2-3 dagar i förväg, och övernatta hos någon bekant, som bodde närmare. Man skulle till marknaden ha med sig mycket mat. Ost, limpa, korv och hemgjort brännvin. Alla bekanta skulle då bjudas med till kärran eller trillan där serveringen skedde. – Det gick sägner om att det skulle finnas s.k. pukharar. Var det något hus man önskade olycka över skulle man släppa en sådan där. Den bestod av slitna diskborstar och stickflisor. Det fanns bara en och annan som kunde skjuta sådana. De sprungo oerhört fort, och det fordrades stor skicklighet i att kun- na skjuta sådana. Det fanns också någonting som kalla- des för "pukdynga". Den satte sig oftast på ladugårds- väggarna och på stubbar i skogen. Till storleken var den ungefär som 1 ägg och var aldeles gul till färgen. Om man vidrörde den så rann det som tjock råmjölk ur densamma. – I ladugården brukade man göra kors över korna för att bevara dem för trolldom. Ofta lät man tjärstryka hela kor. Elin Olsson. P.S. Detta är mig berättat från min farmor, som är 83 år gammal. Allt hade väl kanske inte varit värt att nedskrivas. Hon har aldrig kunnat skriva och hen- nes skolgång varade i 23 veckor. Som skrivpapper och skrivpenna begagnades sandbänkar med träpinnar. En son till henne har gått till fots till Sundsvall. Händelserna äro hämtade från Brotstorp i Sunne socken. Om det vore någonting jag kunde stå till tjänst med, så vill jag så gärna. Högaktningsfullt Elin Olsson