Transkriberad uppteckning

Här uppe hade vi bara små täppor att odla på, så det kunde inte bli mycket odlat. För det mesta så fick en allt köpa utsäde nerifrån Värmland. De kom med haverlass å sålde. Men en försökte ju att gömma undan att en fick att så, för den havren en hade av eget, den gick bäst. Det var både vit å gul havre. Svarthavre odlades inte mycket, men den förekom. Havren sådde en på kärr och mossodlingar. För att en skulle växla om någon gång, så satte en potatis på åkern. Jag mins att det förekom, att far sådde havre på mossmark, när inte tjälen hade gått ur jorden riktigt, å det blev havre. Men den rätta tiden för sådden var när den gula ärlan kom hit. Då skulle en passa sig att så. Det var bra, om en hade sått till Urbanns. När den dagen var över, så var det inte tess att så. ”Dä ble store ax men litte i.” Det första far tog ur bingen, när han skulle så, lade han särskilt i en vrå i bua, för det skulle de osynliga ha. Bingen sopades inte, utan det skulle vara litet kvar för att det skulle bli drygt, som en hade dit nästa gång. Om en sådde efter eller före åskregn så fick en vänta på att det skulle bli fin säd. Första dagen en var ute på åkern å harvade, fick hästen beta ute på åkern. Det skulle vara bra för att få det att växa. Jag kan inte minnas att strån lämnades kvar. Det var i stället noga med att en fick med varje strå å ax. Men det sista en skar bands ihop till en särskild kärve som en lade undan till jul. Det var ”fôggelneka”. Å när en var mot slutet på åkern å skulle skära det sista så hade en det roliga för sig att en skulle ”jage har’n tur åkern”. Då sprang haren till den som inte hade skurit upp. Den som fick haren sist, fick honom att fö också. Så det blev inte så drygt, det som fanns i ladorna på den gården.