Transkriberad uppteckning

Vigga bo. Sägen från Värmland. Rövare och dråp. Den som från Östmarks kyrkoby i Norra Värmland följer den lilla branta Vigga älv, kommer efter några timmars mars till en liten sjö vid namn Gräsviggen. Föga anar den med trakten obekante att det fins en ny större sjö i omedelbart granskap. Men fölger man den förstnämdas högra strand, påträffas snart en liten träskkanal som efter några minuters färd öppnar ett nytt panorama det är Boviggesjön. Då blicken glider efter dess bergkransade stränder stannar den ofrivilligt vid ett ofantligt stenblock (45 kubikmeter) Det är den i orten bekanta Rövaresten. Vi går tillbaka till 1500-talets sista del. På den tiden var bebyggelsen norrom Fryksände kyrka ganska sparsam. Nuvarande Östmarks å Vittsands kyrkor voro inte ens påtänkta. Gårdarna stodo glesa i dalgångarna, storskogen stod dyster och tung, stiglöst och livlöst och 10 milavid. Men trots detta mista folket kreatur om somrarna, och om vintern blevo visthusen länsade på fläsk, bröd, smör och framför alt / kläder. Detta fortjick i ett antal år utan att någon klarhet kunde bringas. Men "krukan går så länge efter vatten att hon sönderslagen varder". Så ock för tjuvarna å rövarna. Dagarna före jul skulle de kompletera sitt matförråd hos en bonde ner- åt Vittsandshållet. Förjulen har varit snöfattig, men den natten började det snöa, men till deras förfång sluta snöfallet strax de lemnat plattsen för sin sista "fångst". På morgonen löpte några unga män i deras spår, över den frusna Aspsjöns yta, över det då obebygda Rattsjöberg, norr ut förbi den ännu icke bygda finnbyn Mangen, rakt väster ut över Mosshöjdfjället. Mot afton kommo de ner till en för dem okänd sjö. Vid en ofantlig sten stod en kojja, 3 väggar voro timmer, den fjärde vägen var stenens lodräta sida. Rök steg ur ett rökfång, en stor hög torrfurustockar lågo vid kojjan, allt var tyst, de sovo efter nattens möda. Spejarna våga inte visa sig, tysta smögo de sig derifrån den minst 25 kilom långa vägen hem / Intill 40 å 50 år sen rådde i nordvärmland den seden att folk steg om julafton bittida upp oftast vid 3 tiden. På morgon skulle julbrygder avsmakas, oftast kunde hända att gubbarna fram mot daggryningen voro i "form". Så ock, den jul som här inleddes. Livade av öl o bränvin framkastade någon att de skulle se på rövarkulan. Ord å handling voro ett. Beväpnade med yxor, armborst, flinta o stål, kanske också mat å bränvin, anträddes färden med vägvisarna i spetsen. Då de kommo fram höllo rövarna på med julbadet det var någon som yttrade derinne i kojjan *"Nu är det varmt i Vigga bo". "Varmare skall det bliva än", svarade en av de utomstående männen. De har nämligen tyst, lyft en massa torrvedstockar framför kojans dörr, dem de höllo på att tända. Då flammorna började jöra sig påminda för invånarna, hördes en kvinna gråta överljutt, strax derpå blev ett årsgammalt barn utstucket genom en liten glugg på kojjans ena sida, men de utomstående kastade barnet tillbaka i lågorna. Så långt sägnen. Grävning som blev företagen vid rövarsten 1908 brakte i dagen fragment av kol, samt små rostklumpar, alt på spadtags djup. * sjöns namn Boviggen / Jag vet ej om detta skall kunna kallas Brott å straff. Straffet står knappast i propotion till brottet. Namnlösa gingo de 3 männen, å kvinnan med sitt barn sin död till mötes i lågorna Gärningsmännens julglädje borde varit grumlad. Denna sägen har jag hört flera gånger för 35 år sedan af, då mycket ålderstigna män av Suomi ätt. Själv har jag i unga dagar under flottningsarbete många gånger trampat kring rövarstenen. P.S. Jag har aldrig fått lära skriva svenska, så om detta skall publiceras måste det nog "tvättas". Jag vet att det brister mycket. Men jag får ändå Vördsamt teckna Arvidstorp Östra Emtervik den 16 Mars 1942 Johan G. Ljungberg