Transkriberad uppteckning

Förr trodde de att vilken främling som hälst kunde skämma korna och de andra husdjuren. Nog vet jag en gumma i Fensbol, som aldrig låter någon främmande komma in i ladugården, så det sitter nog i än i dag. Om påsken minns jag väl att de ha brukat sätta kors på lagårdsdörrarna och även i skallen på kor får och getter. De doppade pekfingern i en tjärpyts och gjorde korset med fingern. På stalldörrarna hade de ibland också kors om påsken. Annars brukade de ha en hästsko sittande där. Men det skulle vara en hästsko som var hittad. När de har mjölkat en ko första gången sedan hon har kalvat, så har de täckt över mjölken när de har burit in den. Jag har sett det ofta och jag har också sett att de har brukat salta i mjölk som de skulle sälja. När de harvar eller plöjer så lägger de skacklarna i kors på marken när de tar ifrån. Om de använder "gaffel" (d.v.s. båda skacklarna fast förenade) så kan de ju inte lägga dem i kors utan då rättar de upp dem mot ett träd el- / ler en gärdsgård eller något sådant. De låter dem aldrig ligga på marken. Det är alldeles säkert för någon sorts trolldoms skull. I Sunnemo när jag var pojk, såg jag tydligt en käring, som var känd för att fara med trolldom, gå och dra ett lakan över en annans vall på mid- sommarnatten. Hon hade bundit lakanet omkring livet på sig och drog det som ett släp. Vi var flera pojkar i sällskap och vi såg vem det var, vi kände henne också. Vi tänkte överraska henne, men vi tyckte det var så roligt att se på henne, så det blev ingenting av. Men det där skulle väl också vara för att skämma ägorna för den andre. När de stulade skörden på hösten, så sade de att de tog haren när de tog den sista ludden. Utav den band de " lôckneka". Den var mindre än en van- lig nek och med tofsar eller klockor på. Den gömde de till jul, och då satte de ut den till mat åt fåglarna. Lôckneka är det allt en del som binder än.