Transkriberad uppteckning

En midsommarnatt såg jag en käring som gick naken och plockade i gräset. Det var på en åker som inte var hennes. Hon hade inte gott i tankarna, för hon plocka av allt slags gräs och blommor. Di gjorde så när di skulle ta lyckan från varandra. Det blev inte någon kraft kvar i gräset, för den tog käringen med sig. De sista stråna på åkern bands ihop till en ”löcknek”. Den tog en med sig in i stugan och lade på ett skåp eller också hängdes hon på väggen. Det var fint att ha henne hängande på väggen. Men om julafton så fick kreaturen äta upp henne. ”Ta barn” hette det, när en skar de sista stråna. En menade att det var slut på detta slags arbete. När en hade gjort färdigt arbetet så skulle en ”pust” innan en gick, för en skulle inte ta kraften med sig. Vi lär allt pust litet innan vi går brukade gubbarna säga. För att inte råttorna skulle förstöra säden, så lades ett kors med stenar under de första kärvarna som lades i ladan. De stenarna skulle en bära i munnen. En fick inte ta i dem med bara handen. Om en tog bort alla äpplena på apeln, så fick en inga i stället nästa år. När vi tröskade så använde vi ”slagdomp”. Det var två lagom höga störar fastgjorda med varandra i ena ändan medelst läderremmar. Man stod på logen och tröskade. Kärvarna lades på loggolvet, vändes och tröskades undan för undan framåt golvet. Detsamma om en tröskade korn eller havre. Brukade börja tröskningen tidigt på morgonen och höll på till dess ljusnade på morgonen. Vi hade stickbloss brinnande på logen för att vi skulle se att tröska eller också talgljus i en lykta. Tröskningen skulle avslutas till jul. Och det var så brått för att det skulle hinnas med. På kvällen skulle en inte tröska för att tômten skulle få vara i fred. Efter midnatt kunde en börja.