Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen bodde i bergklyftorna i Höråsen. På Holma ö fanns det också troll. Ett troll het Skotte. Han simmar på en stor, lång sten över Byasjön. Den stenen står nu i Öströö utmark. - Jag har hört tal om att de tog ett korn från trollen, och trollen kom efter dem, men de kom undan. - Trollen lånte ut sina stora kopparkärl, och sen skulle folket lämna nåt i kärlen, då de satte dem tillbaka. Men en gång bar de sig illa åt, drängen tömde ut gröten, som bonden lagt i kärlet, och gjorde sitt behov i det. Sen fick de aldrig låna mer av trollen.
Kloka
"Per Jans Per" var född i Gettjärn i Sunne år 1810 (dog år 1886). Gick visst i skola i Karlstad (och var skol- kamrat med den blivande ärkebiskopen Sundberg), men rymde därifrån. Hans "faster-mor" hette Dome-Maja, och efter henne övertog han en gård i Säljebacka med brännvinspanna och allt (1857). Det blev ett centrum för en massa löst och liderligt folk, ända tills det gick omkull för honom. Han skulle vara jordbrukare, men han kunde göra nästan vad han ville (smide, snickeri etc.) Han hade ett ovanligt gott läshuvud och var mkt vetgirig; han var nog gudfruktig också, för han brukade sitta och läsa i bibla på söndagarna, han gick i kyrkan men var ingen prästvän. Han var säkert inte skrockfull själv men begagnade sig av folks övertro för sina ändamål. När husbehovsbränningen var förbjuden kom en gång länsmannen och delgav honom stämning för / olaga bränning. "Det ska bli dig en skitsak", sade P.J.P. bara. När målet ropats upp på tinget, frågade domaren omedelbart: "Ni erkänner väl?" Den tilltalade tittade på länsmannen och svarade mycket lugnt: "Nej, det kan jag inte". I detsamma fick länsmannen så gräsligt ont i magen, att han måste föras ut; han fick sådan diarré, att han dog därav ("han sket ihjäl sig"). - P.J.P. hade ett runt bord med "psykograf". Det var en visare fästad i mitten och ytterst var det två cirklar, en för bokstäver och en för siffror. Med den kunde man få veta en persons ålder, och den kunde "stava och lägga ihop" till ord och satser. - Han hade stark hälsa och var en stor filur. Hade inga mottag- ningar och trollade inte för pengar, begagnade inga formler. Han hade en svartkonstbok, som var skriven med röda bokstäver på svart papper.
Bjäran.
Jag hörde sägas att trollkunnigt folk kunde åstadkomma en bjära ( "pukhare") av tre droppar människoblod, tre solv, tre kvistar ur en gammal visp och tre kvistar ur en gammal kvast, svinborst el nöthår. Allt detta skulle emellerid hämtas från den gård dit "pukharen" sedermera skulle hämta mjölk o.d. Den skulle se ut precis som en van- lig hare. Hur den fick liv känner jag inte till, men de "trollade nog liv i honom." Han uppträdde som en vanlig hare. Man kallade honom för "trollhare" el. "pukhare". Gamla fula, ensamboende gummor eller gubbar tänktes hysa sådana / Jag hörde ju talas om, att man kunde få sälja smör fast man inte hade någon ko. För sådana personer fanns ju ingen annan möjlighet än de måste ha en "pukhare." Det var orätt att ha bjä- ra. Sådana människor som mistänk- tes ha sådan missaktades såsom en okristen och farlig människa. Den "drog" mjölk, smör grädde o.d. till sin ägare. Pengar kunde den inte skaffa. Med "pukdynga" menas sådant som pukharen skulle ha spytt upp under vägen. Han hade så mycket i sig, att han inte kunde behålla det. Om man skar i det med en stålkniv, så rann det blod ur det. ("röksvamp". Uppt. anm.). Pukharen hämtade mjölk o.d. oberoende av knivar el.dyl. Man kunde oskad- liggöra en "pukhare" genom att skju- ta den. Men det gick inte med / en vanlig kula. Man skulle stöpa litet silver tillsammans med blyet och läsa någon formel över den. Bjäran hade i övrigt inga gemensamma drag med tom- ten. Pukharen kunde göra sig osyn- lig. Kommer ihåg att det skulle vara strump- stickor och ullgarn till "pukharen".
Hemmet.
Dagens måltider (vintertid): "frukôst", "mödda", "âf- val", "kvällan". Sommartid: "dagesch", "frukôst", "möd- da", "âfval", "kvällan". "Dagesch" bestod av dricka och bröd, i senare tid av kaffe och hårt bröd. "Frukôst" bestod av välling och bröd och kanske en sillbit till väl- lingen. "Mödda" åts potatis å fläsk, kött el. sill. Sill var mycket använd till detta mål. Brukade äta den rå el. steka henne på glöderna. På sommaren förekom "fill- bonk" (surnad mjölk). Grädden och mjölken vispades ihop. Kallades även "tättmjölk". Till "âfval" var det dricka å kaka. I senare tid kaffe å smörgås. Till kvällan: gröt och mjölk el. smör i gröten. Kokade gröt av skrämjöl. "Vass- gröt" å "nävgröt" förekom också. Matmora delade till var och en det han skulle ha. En fick inte ta sig själv. Alla var nöjda med den ordningen. / Om någon skulle få barn, så släpptes spjället igen, för trollen kunde komma den vägen in. Spjället togs inte upp förrän det var full eld i spisen. Det var "berg- troll" som kunde komma den vägen. Eljest hörde jag inte talas om annat än att "tômtane" kunde hålla till vid spisen å i skorstenen. "Skrômt på omen" brukade de sä- ga. En gammal käring var så försiktig att hon sopade ihop askan så väl inåt gruvan innan hon hade igen spjället. Jag frågade varför hon gjorde så, å då svara- de hon, att inte "skrômte" i spisen skulle ha något att anmärka på å ställa till oreda i stugan på natten för henne.
Djur
När finnarna slutade att stryka omkring, så kom var- garna bort. Vargarna skulle ha kommit hit från norr, där allt ont fanns. Och därifrån kom finnarna också. Det var en finnkäring som trollade bort dem. Di skulle så långt så att de inte kom tillbaka på hundra år. Hermelinen /lekatt/ var farlig. Di sa att han bet sig fast så att en fick skära bort den. Jag hörde aldrig att någon blev biten, för de är så skygga av sig. Skrea kom inte fram mer än var gång det skulle bli krig, pest och onda tider. "Nu blir dä allt svår tid", sa di, för vi ha sett skrea. Det var ett grått band som liknade en orm. Det fanns varken fram eller bak på henne. Hon var lika i båda ändar. Flädermusen hörde till den onde. Det var inte något riktigt djur - varken fågel eller fisk. Det vet jag käringar satt och / pratade på, att det var onda andar. Di var inte synliga an- nat än på natten. Göken får en inte höra gala längre än tills en satt upp första hässjan. Då slutar han att gala. Om en går ut om mor- gonen och inte har ätit något och får höra göken, så blir en "dårad". "Östagök är tröstagök, västagök är bästagök, sönnagök är dödergök, nolagök är horagök." Om räven skrek vid gården om kvällen, så väntade han lik. Han skriker då änne som när en människa jämrar sig. Ödlan kunde krypa in i en, om lade sig på backen och sov. Det var så med ormen också. Han kröp in genom munnen på en. En kunde inte få ut honom på annat vis, än att en skulle hålla sig över spenvarm mjölk och gapa. Or- men fick känna lukten av mjölken och kröp ut.
Djur
De sista vargarna som ströva här var på 1860-talet. Jag tror inte att vargen har varit synlig här sedan. De sista vargar- na sköts. Mins far tala om, att di hade skall efter vargen. Då hade di bössor med och sköt med dem. - Att inte det kom varg sedan dess berodde på att inte finnarna släppte ut dem. Jag mins inte om det var finne el lapp som gick här och trolla bort vargen. Om en blev biten av lekatten, så fanns det knappt bot. Han var så giftig. "Skrea" skulle en lägga strumpebandet framför Om det var så att hon kröp över bandet, så skulle en inte bli sjuk om en bar det på sig. Men en hade ofred att vänta, om di / fick se henne på flera ställen. Det var som ett grått band och långt som en orm. Skatan tog en märke på, för om hon satt och skratta framför köksdörren så dröjde det inte förrän en fick främmande. Om vå- ren så hade Skam henne till låns ett tag Hon drog harv och plog åt honom. Göken kom i början på maj. Kom han och gol, innan det blivit någon grönska, så blev det ett dåligt år. Han slutar att gala, när han får se de första hösåtorna. Han flyger och blir hök då, så han gal inte något mer år. "Östagök är tröstagök, västagök är bästagök, södergök är dödergök, nolagök är horagök." Jo, di gamle skulle ha en brödbit i munnen, när de gick ut på morgonen, för att inte göken skulle "dåre" dem. / "Gullkoa" var spräklig. Det var tur om en fick "gullkoa" att sitta still en stund på en. Ju längre hon satt ju rikare skulle en bli. Men en fick inte sätta henne på sig utan hon skulle komma själv. Namn på kornknarren: ängsknârn, rôg- knârn. Om han trivdes i gräset eller säden, så fick en vacker gröda. Det tyckte en allt om att ha honom i säden.
"Vaffer", maj, Peregrinus, midsommar
På trankvällen - kvällen före "vaffer" kom tranan. Han lyste i säng, sade de, och därför skulle de lägga sig i dagsljus. Det fick man hålla på med hela sommaren sedan. Man skulle "springa trana" för att inte tranan skul- le ta fötterna på en. Så då skulle man springa barfota en bit även om det låg snö på marken. x Sista april hade de eldar tända här och där vid gårdarna. På första maj skulle de äta och dricka märg i benen. Då hade de som ett litet kalas med mycken mat och så drack de rikligt med brännvin. Peregrinusdagen skulle de springa i skogen och "ropa Pere- grinus för att driva bort vargarna. Det var en gubbe här som trollade bort vargarna för alltid. Han lovade att de skulle få springa så långt som fötterna höll på dem. Bort kom de också och sedan har det aldrig fun- nits vargar här i trakten. x Under renskrivningen av detta hör jag av änkan Anna Larsson Södra Ny född i (Värmlands) Eds socken, att hon varit med i sin barndom och på trankvällen sprungit barfota över "sju mans gödselhögar", för att "härda fötterna". / På midsommarafton brukade de ha majstång och midsommardans. Majstång brukade de ha åtminstone en vid varje hemman. Här i Vitsand var den ganska hög och hade en tvärslå med kransar på. I toppen på den hade de en liten svensk flagga. I Mangen har de majstång än idag. Den är ungefär likadan, men de har en stor riktig flagga i toppen på den. De skulle löva vid dörrarna och inne i stugorna också till mid- sommar. Förr brukade de ha en björk på var sidan om dörren. Men nu när de har verandor nästan över allt, sätter de björkar runt om verandorna. Ungefärligt utseende har majstång i Vitsand enl. Marrit Jönsson. Hon på- pekade särskilt att tvärslån hade två kransar.
Husdjurens sjukdomar
”Skôt”. Det fanns de som kunde laga till ”skôt”. Fylper-Ola kunde laga till ”skôt”. Det blev runt som en liten kula. Han tog en tråd som man mätt alla lederna på å lik med. Så tog han av den dödes naglar, hår å kläder, så gjorde han kulan av det. Om en häst blev halt, så kunde det bero på att en annan hade skämt hästen. Jag vet hur detta gick till. Om en lyfte upp hoven på hästen å tog tre söm å stack med dem runt kråkan [?] – inte så mycket att hästen fick smärtor – å tog de sömmen å grävde ned i jorden, så att de fick ligga i mörker, så blev hästen halt. Å han slutade inte att halta förrän en grävde upp sömmen å tog dem i dagen. ”Fång el. rev” las mor min för. Hon las i kaffe eller brännvin. Men bönen mins jag inte. Brännvinet eller kaffet skulle djuret ha i sig. Om djuret fick vasst i sig, så lästes det bort. Somliga var go till at läsa så att det vassa gick ut i sidan på djuret. Man läste i salt eller mjöl å gav djuret det. Kräka får ”blogbrest”, om de anstränges för mycket . De som kunde trolla så tog de kraft från andras djur å la på sina. När djuret fick ”blogbrest”, så gick kraften från dem. Jag hade en ko som skar sig svårt i bakbenet. Det blev ”vârk”. Jag kokade gröt av tjära å mjöl å så lade jag det varmt som det var i en trasa å tull kring. Kon blev bra.
Trollkarlar och häxor
Mattis i Glavsnäs hade 'svôre bort sä te den onne', sa' folk. Men han hade fått lära sig att trolla å göra alla konster, som ingen vanlig kunde. En gång så kom prästen till Mat- tis å ville ge honom nattvarden å bad att han skulle sluta upp med det onda han hade för sig. Men Mattis blev ond å tog ingen nattvard. I stället så sade han att inte präs- ten skulle komma upp på predikstolen mer, å det gick så. En gång så slipade han en yxa åt en gubbe. När han läm- nade yxan till gubben, så sade han: 'Denna yxa är så skarp så du kan hugga ihjäl björnen med den. Å du tör behöva den, för du möter björnen på vägen." Å mycket riktigt, när gubben gick hem, så mötte han en stor björn. Gubben sprang intill en stor tall å björnen kom efter. Där sprang de runt tallen, men till slut så högg han in yxan så djupt i björnen att han blev sittande, å björnen föll. Det var / den sista björnen som de sett på orten. De sa att Mattis hade lagt 'trollty', i yxan för att björnarna skulle bli borta. En gång skulle Mattis gå å skjuta en orre. "Tänk du om jag finge gå med någon gång," sade käringen hans. Han tog upp dör- ren å gick ut på trampen å ställde sig. "Nu kan du kom- ma", sade han till käringen sin. Rätt som det var kom en orre. Han lade till å sköt. Så kom fem orrar efter varandra å satte sig inom skotthåll å han sköt dem alla, men så kom den sjunde, men den orren hade horn. Nu får det vara nog för i dag, sa' Mattis, å vågade inte skju- ta den sjunde.
Djävulen
Det var mycket tro på djävulen och att han kunde visa sig. Men somliga trodde att han inte skulle visa sig förrän han blev lössläppt av Gud, å att det skul- le lida till domen. Men jag hörde talas om många gånger, att de hade sett honom "uppbar". Det var ett ställe här väst på skogen som han hörde hemma. Det var folk som kunde trolla, å då skulle han kom- ma till dem var julkväll, men då var han som en hund. Det var en granne som hade varit i den stugan en julkväll, å då hade de hållit på å supa. Fram på kvällen kom den onde. Men då blev husbonden i den stugan som nykter å sade att han skulle gå in i "kåven" en titt. Han blev länge där. Men när han kom tillbaka var han krit vit i ansiktet. Men den onde blev borta, / det var ingen som nämnde honom. Det skulle inte gå an att nämna något ont i namn om julkväl- len, å inga andra högtidskvällar heller. Det var en från finnskogarna som hade "sålt sig till den onde". Han hade gått å lagt ett papper under kyrkan, som det stod på, att den onde skulle få ta honom med "hull å hår". Det var inte farligt, att han kom till andra än de som hade med honom att göra. Det var mest sådana som fick se honom. Vissla skulle en inte få göra. Om söndagen skul- le en inte alls vissla. På kvällarna skulle en in- te vissla eller stoltsera, å inte tidigt på mor- gonen. Om en gick baklänges så narrade en fan till sig. Namn på djävulen: Hin håle, hin, fân, den lede, den onde, tusan, den svarte. Jag har inte hört att han dansade ihjäl någon mer än Pintorpafrun. Men om det var något frun- timmer som sprang över allt å ville dansa å / gärna hålla på med det, så skakade allt somliga på huvudet å sade att det inte var rätt med henne. Det var allt den onde som hade fått makt med henne. Di höll allt mycket för att dansen var en tillställning av den onde. "Lucifärs släkte" var ett vanhederligt släkte. Det talar ju bibeln om det. Det skulle inte bli någon nåd för det släktet. Många ville tro att tomt- gubbarna hörde dit.
Trollkarlar och häxor
Rant-Jan kunde göra en person sjuklig el. ta dö- på personen genom att skjuta på bilden. Han hade blivit ovän med brukspatron Lyrholm. Å han me- nade att han skulle göra vid brukspatronen. Lyrholm var rädd. En dag kom Rant-Jan fram till gården å träf- fade Lyrholm å sade: "I dag var det nära ögat på patron Jag hade ritat upp patrons bild på en björk i mor- se å hade lagt ögat till bössan å skulle skjuta, men så tyckte jag att det var synd den gången." Ef- ter den dagen blev de goda vänner igen å Rant- Jan fick som han ville. Den största trollkarlen på orten var väl Tinglöv i Ekshärad. Han gick omkr, å ställde med kloc- kor. På Sandbacken hade de en klocka, som han ha- de gjort. Något år efter som han lämnat klockan, så / kom han till Sandbacken. "Nu behöver väl klockan re- pareras", sade han. "Nej", svarade de, "hon går bra å ha aldrig varit fel med henne." Han stampade till i golvet, då stannade klockan, å det var inte möj- ligt att få henne igång. Då måtte de anlita ho- nom. På samma vis hade han stannat klockan i Ekshärads kyrka. De fick henne inte att gå förrän han fick så mycket han ville ha, för att han skul- le reparera henne. Tinglöv kunde trolla fram ha- rar å fåglar, när han ville. En gång hade han varit till Norge å skaffat sig fästmö, men han for från hen- ne. En vacker dag så kom hon efter till Ekshärad. Hon kom in där han bodde, å hon hörde att flera arbe- tade å packade i rummet å hade så brått, men hon såg inte till människa. Då blev hon rädd å for tillbaka. Tinglöv hade gjort sig osynlig. Han ha- de "smådjävlar" till hjälp om nätterna. De fick arbeta medan Tinglöv sov.
Bergväsen
Det var ett högt berg här som "bergfolket" höll till i. Om nätterna skällde en hund från det ber- get. Han skällde inte annat än om natten. Flera gånger gick folk dit om natten, för att de skulle få se hunden. Men när de kom inemot berget, så blev det tyst. De kunde aldrig få se honom. Hunden skällde tre skällande i taget, sen var han tyst en stund. Han skällde "dôft". Det var "bergfôlk" som hade den. En gång så var det "bergfôlk" som ville byta till sig en ko mot getter. De kom undan för undan, å folket fick ingen fred. Till slut så fick de loven att byta. "Sex getter å en spring för koa", sade "bergfolket". En morgon så var det sex getter å en bock i ladugården. Folket visste inte vad / de skulle ta sig till med getterna. De kunde inte mjölka dem, för de hade aldrig sett getter förr. "Du ska sticka getter säger ja' däj", kom bergfolket å sade till husmodern. Då menade de att hon skulle mjölka dem och sätta sig grensle över nacken på geten. När de hade mjölkat getterna, så blev det så mycken mjölk, så de visste inte hur de skul- le bära sig åt med den. Då kom trollen o. bad dem att de skulle ta mjölken till mat. Så fick de lä- ra sig att göra ost å smör av mjölken. En gång kom "bergtrôlla" å ville låna "kärnkäppen". "Du ska låna mej di "hoppadocka", sa' de. Till slut fick de låna den. Nästa kväll kom trollet tillbaka med kärnkäppen å då hade de en stor smörkläpp med sig. Den var så stor att den inte gick in genom dörren utan de fick lägga den utanför. När berg- trollen fick höra åskan så sprang de in i bergen.
Trollkarlar
Mattes i Glavsnäs var ute på björnjakt. Han hade en kamrat med sig. När de kom till skogen, så mötte de en stor björn. Kamraten sköt på björnen men björnen stöp inte. Då sköt Mat- tes, men då föll han, för Mattes hade silver i kulan. På kväl- len kom flera 'bergtrôll' in å sa', att han hade skjutit den likerste vallhunden han hade. Så begärde de silver. Han vil- le ge dem pengar, men det tog de inte emot utan de vill ha silver. Då bröt han av en silversked å gav dem. Då blev de belåtna å gick sin väg. En annan gång kom en "glâväring" (från Glava socken) å bad att han skulle skjuta en älg åt honom för han skulle ha bröl- lop. Mattes lovade det. När det led mot den tiden att bröllopet skulle stå så gick han till Mattes å frågade om han skju- tit någon älg. Nej, svarade Mattes. Men du kan sätta dig för jag skall gå bort en liten stund. Efter en stund kom / Mattes bärande med två björkbuskar. De satte han vid trappen. Nu skall du komma med skall du få se på något roligt, sa' Mattes. När de kom ut stod en älg å åt på lövet. Han sköt älgen genast. En gång var han med några andra å skar råg. Då blev han av med pennningpungen. Han trollade fram den, å så bad han att tjuven skulle öppna den. I detsamma som han öppnade den, så flög fullt med getingar ur den. En julotta när han skulle gå till stallet, så mötte han en liten grå gubbe. Så blev han bjuden med på kalas. När de kom in så var allt möjligt dukat på bordet, men det var så svinigt å blött på bordet. Mattes frågade vad det be- rodde på. Jo, svarade den grå gubben, du skall flytta den 'blacke mâra för dä ä ho' som gär't'. Han flyttade stal- let på 'nolare sija'.