Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Råttor
På Tomasmässan tre dagar före jul skulle de ställa bort råttorna. Då var det någon som klädde sig fin och läste något för dem. De skulle bli borta hela året på det sättet. Annars så brukade de säga att om det var någon som fick gå bort ofägnad under julen så skulle råttorna bli elaka vid dem. Då skulle de ta allt vad de hade i bodarna så att de inte hade något för att de var snåla under julen.
Lucia
På "lussattemôran" var det kalas i var stuga. Först på morgonen, blev de som låg till sängs fägnade med "glögg" av "glöggat sirapsbrännvin". Någon av de äldre döttrarna, hus- modern el. pigan steg upp först å bjöd på detta. Det var vid femtiden på morgonen. Sedan gick alla upp å åt ett riktigt mål, som bestod av all slags köttmat som lagats iordning kvällen förut. Det var fläsk, kött, "blogkôrv", "hackekôrv", "fläskkôrv" och "mädvurst". Det var nästan värre kalas än på julen. Var det en vardag, så gick karlar- na ut på logen och tröskade eller till vedskjulet å högg ved eljest lade de sig att sova till det blev ljust. Det fanns mycket brännvin vid "lusse" ("lussebrännvin"). Det var allt mycket så att de blev fulla den dagen. Be- nämningar på brännvinet till den högtiden: "lussebrännvin", "lussesup", "lussehalv", "lusseglögg", "lussekanne", "lusse- liter". / På herrgårdarna slog det aldrig fel än att en flicka var klädd till "lussebrur". Så var det hos överstlöjnant Lövgren här på Prästbol. Hon kläddes i vit "unnerstôbb", vit tröja. Om mitten ett rött el. skärt sidenband. På huvudet en lingonriskrans med ljus i. Så bar hon en bricka med ljus på. Hon bjöd på kaffe. Då gick hon först till herrskapet sedan till pigor, drängar, statare å ena som bodde i närheten av gården å bjöd på kaffe. Hon sjöng en visa. Den mins jag inte. Har läst den i tid- ningar. En "lussemôra" var jag utklädd till gubbe å kammarjungfrun till "Lucia". Vi gick omkr. å bjöd på kaf- fe å "lussebuller". - Även bland bönderna var det sed. Men det var inte så vanligt med kaffe utan hon bjöd på "snapsbrännvin" (= "glögg").
Lucia
För femtio år sedan tjänade jag i Prästbol hos överst- löjtnant Lövgren. Där gick jag "lussebrur" många gånger. Var "lussotte" skulle en vara klädd å färdig kl. 5, för då skulle en in till herrskapet med kaffe å småbröd. De skulle ha kaffe på sängen. Jag bar brickan. Sonen och dottern deras var med mig. Jag var vitklädd å ha- de en vit tröja å vit underkjol å ett rött band knu- tet om mitten, vita strumpor å svarta skor. Håret hade jag utslaget på ryggen. På huvudet hade jag en krans av myrten å i kransen var det fyra mindre ljus, som brann. När vi kom in till herrskapet, så sjöng so- nen och dottern en "lussevisa", men den mins jag inte nu. När vi hade trakterat dem med kaffe, så gick vi till dem som bodde i närheten av gården å sjöng å bjöd dem på kaffe. När vi kom hem, så var köksbordet / dukat som till jul med allt slags sovel. Då fick en äta en riktig frukost. - Pojken, som var med, var röd- klädd å flickan vitklädd. Ute i bondstugorna var det så att någon gick upp å kläd- de sig till "lussebrur" å gick å bjöd på kaffe både dem som hon tillhörde å folk i grannstugorna. När de hade fått kaffe på sängen, så gick de upp å hade stort kalas. Sedan gick karlarna till logen å tröskade el. till vedskjulet å högg ved. Det blev mest vedhuggning den morgonen, för en hade allt för det mesta all säd tröskad till lusse. Det var julveden som höggs. Som- liga gick inte till vedskjulet förrän de var halvfulla. Lusse kallades för "förste julotta".
Vaggvisor och barnrim
Ro, ro till Finte, köp en häst för inte! Sätten i en egen stall, ge en både hö och halm! Hästen börja hecke, för han inte feck drecke. Käringa kom mä bötte å spann, Lunka sej dit, där vattne rann. Bötta sjönk, å spann han flöt, Käringa geck på lanne å tjöt, Hade ost å kake unner armen, Men kunne inte äte för den store harmen. Ro, ro te Feskeskär, månge fesker får vi där; Gäddan den goda, braxen den stora, Ta á i nacken, dra á i backen, Gömmá te jul å te påska. / Ro, ro, russe, sa räven. Ha i sett e litta tös ätter (2 vägen? Jo, jo men, såg ja den, va på e bro, Satt på e so, Höll i bägge öra, va styv te å kör'a. ____ Hej hôpp, sa'n, like gött sa'n, Inte gefter ja mej - inte brått sa'n. ____ Hej hôpp, min far, secken häst ja har, Secka lår, secka ben, secka skutt han tar! ____ Tussani lull, kok kettelen full! dä kommer tre svôltene måger, Den te mej, den andre te dej, den treje te Kari ve' såga. Den ene va halt, den annre va blinn, den treje va trasi, han tôrde inte gå in, Setter i fôrsta å gråter.
Bröllop
Bröllop höll de mest på annandag jul, om det skulle vara kyrk- bröllop. Annars var det nog lika vanligt att de hade bröllopen hemma och att prästen kom dit och vigde dem. De som hade mindre gott om det gick till prästen och blev vigda och då hade brudgumen väl alltid en literbutelj med sig och bjöd prästen på och prästen var inte sämre han, än han bjöd kanske på en och två liter så både brud- gumen och vittnena fick. Min karl han var smed här vid Torsby bruk, och han var en så riktig karl som någon, men han blev så full så att han stöp omkull när vi gick ifrån prästen. Men det var mycket vanligt att de söp mycket på den tiden för då fick de brän- na själva. När det var lyst första gången så kom alla som kände en med en käpp till både brud och brudgum för då hade de trillat ifrån predikstolen och förstört benen. Sedan när det var utlyst så skulle det blivande brudparet ut i bygden till alla släktingar och bekanta och samla ihop spannmål. Var det då folk med stor släkt / och många bekanta så kunde de få ihop så mycket så att de blev ända litet smått förmögna. När bröllopet var, så kom alla de inbjudna med förning. Det hade de hållit på och arbetat med länge i förväg med bak och sådant och om det var rikt folk kanske med slakt också. När själva vigseln började så hade bruden "åderkolong" (eau de cologne) och kastade på folket och på prästen med. Söndagen efter bröllopet var brudfolket i kyrkan. Då var de "kåp- brudfolk", bruden skulle ha annandagsklänningen på sig då. Då hade de med sig karameller och kakor och delade ut i kyrkbänkar- na. Annars brukade ett bröllop hålla på i tre dagar, ibland ändå mer. Var det ett riktigt storställe kanske de kunde hålla på hela veckan ut.
Julafton
På julaftons morgon började man med vilket arbe- te som helst. Det var att ta till det som först passade. Att de haft halm på golvet över julnatten, det vet jag, för det talade både mor och far om. Men om det gick till på något särskilt sätt, vet jag inte. När halmen hade legat i stugan nog länge, så fick korna äta upp den. Kan inte säga var och när de hade den första julgranen i socknen. Men något så allmänt blev inte detta bruk förrän på 1890-talet. Först tog de inte in så stora granar. Det var en liten buske som ställdes på ett bord. Slöjor av papper hängdes på kvistarna, och hemstöpta ljus fick lysa upp granen så gott de kunde. Det var inte många sorters mjöl att baka av. Det var att stå och sikta ur rågkliet med en handsikt så att en fick siktat mjöl / att baka av. Av det mjölet bakades både tjock kaka och limpa. Så bakades mjuk rågkaka av sammalat rågmjöl och hårt bröd. Vörtlimpa bakades med hjälp av den vörten som blev vid brygden. Det hörde till det förnämsta julbrödet. Allt som en råkade att tappa under jul- bordet skulle ligga. Det var farligt att ta upp det, för en kunde bli sjuk. Kreaturen fick hö och så blev de tilldelade litet havre var sig. Men det var bara korna och hästen som fick äkstra. Innan man lämnade ladugården skulle man säga: "Ät nu väl å trivs å lägg kött på reva, för det är julkväl i kväll." På julafton sattes "julneka" upp på en stör. Den skulle vara spräckfull i havre för att fåglarna skulle få kalas medan julen. Kom det många fåglar i neken, så tydde det på att det blev en kall och snö- rik vinter och att det skulle bli god skörd nästa år.
Födelse och dop
Det fanns trollkäringar på finnskogen som kunde ta barnplågorna från sig å sätta på vad som helst. Själva hade de inte några plågor. Hônt det gick till, vet jag inte. Mor hade stål i badvattnet. Det var för att inte något ont skulle komma åt barnet. Vattnet fick inte tagas in på kvällen. Det var ont i det. Hon band en silverslant i ett band å hängde på bröstet på barnet. Den hang där tills det var flera månader gammalt. Det skulle vara till skydd mot det onda som trådde efter barnet. När de skulle till att frakta ungen till ”krestning” så tog de eld kring det tre gånger, innan de for med det. När en tog den lösa tanden på barnet, så band en en tråd om tanden å ryckte ut den. Då sade en: ”Nu får du en guldtand i stället för en bentand”. Den ene av mina barn fick ”pôppe” över tre fastor. Det var ingen ordning på det. Söndagsbarn är lyckobarn. De få gott för att läsa å följa med. Det var ett kvinnfolk å en karl som for till dopet med barnet. Det var faddrer”. Förfäderna uppkallades. När det gått sex veckor efter en hade fött en jänta, så skulle en ”gå i körk” å sju veckor efter en pojk. En skulle just inte få gå någon vägen å ta någon i hand förrän en hade fått ta prästen i hand. Vaggvisor. Ro, ro till fiskesjö, många fiskar får vi där, laxen den store, braxen den gode, hugg’en i nacken steck’en i säcken å gömm’en till jul å till påskekväl. Ro, ro barna små, tjäna mej e kaka. Om jag inte kakan får, skall jag låta vaggan stå å låta barnen få gråta.
Slåtter, skörd och tröskning
Det var ingen bestämd dag, när en skulle börja och avsluta skördearbetet. Säden fick en skära allt efter som den var mogen till. Helst började en någon dag i slutet av veckan. När den ene i byn började, så började den andre. Det kunde en vara säker på. Inga strån lämnades kvar oskurna på åkern. Åkern skulle vara alldeles ränsad. Det var så noga, att en fick med allt. På den tiden så hade en en riva å raka för hand. Och då skul- le en vara väldigt noga, att en fick med alla strån. Om en var aktsam med grödan, så fick en välsignelse med den. Vi hade så roligt, när vi skulle skära det sis- ta. Då bryna vi liarna och skar med fasta (?). Alla blev så ivriga. Nu skall vi "ta har'n", skrek / vi. När de sista stråna var skurna, så kasta vi li- arna och sprang framåt å tjåva, som att vi skul- le ta och fånga något. Det var har'n vi skulle ta. Det på lek vi gjorde detta. För det fanns ingen hare. Det var roligt att få skära de sista stråna, så det ville en allt. Den som skar sista skåren för- sökte allt att få med alla stråna, så att det inte blev något över för en annan. När en var med och skar första gången, så fick en ta en bit för sig själv, för en kunde inte gå i skårgång med dem som var vana. Om en hade gjort det dåligt, så fick en stryk, och så fick en göra om det. När en körde in höet, så skulle hustrun köra fram det första lasset och lässa in det i ladan för att en skulle få kvigkalvar under året. Den sista neken, som bands, kallades för "lök- tenek". Jag minns från min barndom att di band ihop denna särskilt. Di band om en lock / i neken för varje ko, kviga, kalv och häst. Så han blev som en stor vippa. Den neken tog di med sig hem och hängde upp på väggen inne i stugan. När det blev julkvällen, så tog di ned henne och dela isär henne. Så gav di en lock åt djuren. Di tala på, att en skulle få igen detta i grödan. Farfar hade det bruket, att en skulle binda en vanlig nek med tre band. Den satte han upp till fåglarna om julafton. När en hade slutat arbetet på åkern, så tog en och "pusta ut". En skulle inte gå från åkern så hastigt för att en inte skulle ta med sig det goda ur den. Den som arbeta i ladan kallades för "lokatt". Han skulle lâ säden. Och när vi ladde ned den första säden, så skämta vi och tala om katten, för att vi skulle skrämma bort råttorna. Lokatten gjorde som att han skulle ta råttor mellan nekerna. Han gapa över neker- na, / En hade detta roliga för sig efter de gamla, för en trodde ju inte något på detta vidskepli- ga. Men farfar var inte fri än han tog det som på allvar. Farfar lade flera alpinnar i botten på ladan. Han påstod att råttorna skydde för dem. Han lade dem i kors här och där i ladan. Men om nå- gon råtta såg honom, när han lade dit dem, så hjälpte de inte. "Slåttkalas" hade en ifall att en hade mycken och sen hackslått. Det var i allmänhet de mindre jordbru- karna som hade det. Di bad i hop grannarna el. ungdomen från grannskapet. Pojkarna hade lie med och flickorna räfsa. Strax di var sam- lade, fick de kaffe. Se'n bar det iväg och ut. Poj- karna slog och flickorna rakade. Kunde kom- ma så där vid fem- el. sextiden på aftonen. Så slog de framtill 11-tiden. Se'n blev det kalas. Gröt, smörgås och pålägg av korv, kött. Dans och ringle- kar bruka di att hålla på med till fram på / morgonen. För den som blev sist i byn blev det ingen tur nå- gon gång på året. I min barndom fanns det ett träd vid stugan. Det fanns ett sådant vid nästan alla stugor. Di kalla det för "boträd". Om en inte såg om det så fick en inte något på apeln. En skulle vara försiktig med det, så att en inte skada det på något vis. Vi tog inte bort de sista äpplena av trädet. Det var bäst, att ett och annat fick sitta kvar, om en skulle få något nästa år. Det minns jag att di bruka att säga till mig att tomten skulle ha något också. Och han skul- le ha gröt om julkvällen, om en skulle få någon skörd i ladorna. Farmor glömde inte bort det, så länge hon levde. Men se'n blev det inte gjort. Tröskning. En hade inte annat att göra än att tröska med / slaga. Det höll vi på med till framåt 1890- talet, innan det blev något tröskvärk på lo- gen. Men det gick bra, för en visste inte något annat av än slagan på den tiden. Det brukades så att en gick upp kl. tre eller tidigare på morgonen och började tröska. Då fick en ta lyse till hjälp. Om dagen så var en ute i skogen och tog reda på tjär- ved, som en skulle lysa sig med. För så snart som det blev, att en såg av dagsljuset, så slu- tade en att tröska för dagen. Det var en gammal va- na, att en skulle på logen tidigt på morgonen. Det var många, som jag minns, som inte lyste sig med ljus och lykta utan de hade tjärved liggande på en slät sten inne på logen. Det brann så där lagom, så att en skulle se att utreda sig. När det led mot julen, så fick alla så brått med slagorna. Det var meningen att en skulle tröska av till jul. Se'n hade en fritt att göra allt annat ar- bete efter jul. När en hade tröskat slut, så tog en "tröskesupen". För en skulle ha en extra / sup, när en var färdig. Så fick man en tallrik god gröt den kvällen. När en tröska råg, så löste en upp kärvarna och lade på golvet. Lade upp 4-6 kärvar, två eller tre kärvar i varje rad - topparna vända mot varandra. Se'n stod en tröskare på var- dera sidan. Havre tröskade en så, att en inte löste upp kär- varna utan en slog sönder neken. Neken kas- tades upp från golvet med slagan. Den andre slog till.
Julseder
Om julaftons morgon var allmänt att de var uppe tidigt å högg ved, vid bloss eller eld på vedbacken, om de hade övernog med ved huggen förut så skulle det huggas ändå. Det var så högtidligt å man var så glad att julen äntligen var kommen, när de huggit en stund så kom far i huset med "besken" (glögg) var något att "bita i". Juldagsmiddag, skulle alla vara högtidsklädda om det var rik- tigt, fågelneken uppsatt, julbordet ordnatt efter gammal tradition. Doppandet i grytan började nu. (En person berättade att vid Lusse skulle "all trösk" vara gjord, varefter halm lades på golvet i Ko- ven ("Koven" vardagsrummet) den fick ligga till den bars ut på jul- kvällen eller juldagen medan folket var vid kyrkan, sednare i tiden brukades barkvistar som lades över golvet, så tog det emot något av vattnet när alla lögade sig i lögkaret i kvällningen dagen före julafton. Om julekvällen låg de å lekte på halmen, dä va nog inte utan att de hade fått supar. De "drog rövekrok" å sprätta varandra överända i halmen å hade roligt. / Den som fann bönan i julgröten blev gift innan nästa jul, åt tomten sattes gröt i stallet och var alltid uppêten om morgonen. Plats för dem som dött under året vid bordet. Grenljus med stam som sattes i en stake, och tändes. Julkväll, Nyårskväll, Trettondedkväll, som kallades "de tre julkvällarna" Det var för att det var så hög- tidligt med dessa ljus. När de var färdiga att lägga sig togs ett ljus å sattes på en tallrick, å tändes lite vatten häldes på tallric- ken som sattes mitt på golvet att brinna hela natten, ljuset skulle brinna för jultomten julängelen, kanske ock för att driva bort onda makter. (Kappas om att komma hem från kyrkan först synas ha bortkommit) snart sagt i hela Värmland). Den som ej fick något nytt till jul sades få "sitta på skampallen" (Östervallskog). Julgubbar bockar å grisar bakades, å stäldes upp vid julhögarna, ofta bakades dessa av barnen. I en krans som hopböjes av en kvist och omvirad med lingonris å tallkvistar sattes ljus 4 till 6. Även nämdes att havrestrån me kornen i virats om dessa ljuskransar, eller om detta varit nu på senare tid efter någon avbildning i någon tidskrift eller om det var för mycket länge sedan vågar jag ej säga. De brukar emmellertid nu, sades i Töcksmark, hava sådana kransar om jul Det torde vara något som förekommit för länge sedan och nu kommit igen. / Allt måste vara rengjort å putsat till jul, om något blev glömt å ej putsat å tvättat så "grät det". Juldagen var å en hemma hos sig. Somliga uppgav dock att ungdommen om juldagskväll klädde ut sig till Julbockar. Ju värre fillete å stygga de var dess bättre, ansigten av gammalt fällskin med ullen ut. Annandagen skulle ungdomen "rå sig (fria till någon) Då gicko med stjärnan, som vanligt sjöngs sånger utanför ett fönster. De tre visemännen voro vitklädda med spetsformade ### höga, uppe i toppen av mössan (eller hatten/ - ett ljus som bran medan de uppträdde. När de kommit in föll "pajas (bocken Judas) med pungen - ibland nämd som timmerman - på knä inom dörren och sjöng. Jag svarten är av solen bränd! här slog han ett slag med sin bila i golvet. Jag är en gammal timmerman, så ett slag med bilan. I från det judiska land, och så tredje slaget med bilan. Nedanstående gamla salmvers sjöngs också. De himmelska härar med högan röst, begynte med ängelen sjunga. De lovade Gull med glädje och bröst, med helig odödelig tunga. Pris vare Gud i höjdene, och frid på jordene, och menisjone en god vilja. Patron Bisert på Töcksfors, bjöd alla sina underkavere upp till sig på julfesten att doppa i grytan, han sände kusken omkring med mat till de fattiga, samt ett "körkeljus" att ha med sig i kyrkan om Julnatten. / De dödas julnatt. Det var i Ärttjärn Töcksmark. En bonde vaknade på julnatten å trodde han försovit sig, satte för hästen å körde över sjön på väg mot kyrkan, när han kom så han fick se kyrkan var där ljust i fönstren, men snart började han möta folk som kom från kyrkan, han såg många av dem som han kände igen såsom döda för många år sedan. När han kom fram till kyrkan blev det mörkt i den, då över. fölls han av stor mattighet å blev så trött att han höll på att somna i släden när han för hem. Han satte in hästen å lade sig, å somnade, när han vaknade, var hans mor upp- stigen, han talade om allt för henne. Du ha väl drömt sa hon, hon gick då åt stallet å där stod hästen påselad å svettig, släden stod utanför, med is å snö fullt bakom skärmen. Hon förstod då att det var de döda han sett, och att de vid midnattstid hållit sin julotta. Den som kom först upp om nyårsdagens morgon blev först upp hela året, (fick lätt för att vakna och stiga upp). En 90 årig gumma berättade att när de ätit om julkvällen föllo alla på knä å husfadern läste fader vår, se dä va husandakt den tia sa hon.
Renlighet. Hemmet.
I min barndom var det inte noga med "rens- liheta" i stugorna. Det var allt som det kunde litet varstädes då. Då tvättade sig inte gubbarna var dag. Det kunde allt få gå fjorton dagar å tre veckor in- nan en vasskvätt fick komma i ansiktet. Om det var så att de inte skulle till kyrkan eller till annat stäl- le där det var noga, så kunde det allt få gå vec- kor. Det var mest när det började på att bli nå- gon ordning på skolan, som folk började å vilja tvätta sig litet mer, för barnen blev tillsagda av lärarna att de skulle komma tvättade å rena till skolan. Om inte de var tvättade på halsen å nac- ken, så fick de stå i skamvrån. Det var mest så, att när de skulle tvätta sig så blev det mitt i ansiktet, halsen, nacken å öronen fick vara / "tallite". I regel brukade de nog tvätta sig på lördagskväll eller söndagsmorgon. Pojkarna brukade tvätta sig innan de gick ut till jäntorna på lördagskväll å de äldre kunde allt tvätta sig den kvällen också, eljest fick det väl också vara tills på morgonen, innan de gick till kyrkan. Till julen skulle en tvätta hela kroppen ("jul- lôga"). På sommaren kunde en gå till en damm eller vattenhåla å tvätta sig. Kvinnfolken hjälpte karlar- na att tvätta huvudet, öronen å halsen. När en hade tvättat sig, så brukade en ju också kam- ma sig litet. Det blev inte så väl gjort. Kammar- na var inte så bra den tiden. Å det fanns allt de som inte hade en kam i huset. Då fick de låna kam i grannstugan när det var något riktigt noga så att de "lutte" kamma sig. "Luskam" hade en, som en kammade bort lusen med. Klippningen av håret var ingen konst förr i världen för det var bara att klippa av det i nacken å runt huvudet. Håret skulle hänga på axlarna den tiden. / Aska, såptvål, sand, gräs o.d. begagnades vid tvättningen för att en skulle bli ren. De som ville bli vackra skulle ha "pess" eller björksav i vattnet. Finnar å andra utslag skulle gå bort av det. Näsduk begagnades inte annat än vid högtidliga tillfäl- len. Kvinnfolken hade särskild näsduk som de hade med sig när de gick till kyrkan ("körknäsduk"). Småbarnen tvättades med en trasa som blöttes i vatten. Jag mins jag såg någon gång att modern inte ens använde vatten utan spottade på trasan å torkade barnet i ansiktet. På sommaren brukade de allt gå till sjön å "lôgge säj". Kvinnfolken brukade inte bada så mycket. Någon gång kunde de smyga sig till det. Men de var så rädd för att någon karl skulle komma å få se dem nak- na. I "basta" tog en bad till julen. Eljest var det van- ligt att en tog in ett stort kar på julafton å öste vatten i. Så badade alla i huset. Ohyra. Det fanns de som var så väl van vid lus å loppor / så de blev onda om någon ville hyfsa dem ren. De trivdes inte, om inte de hade fullt med lus å loppor i kläderna. Lusen kammades ur håret med "luskam". Fanns inte sådan kam, så brukade någon "löske" hu- vudet. Lusen plockades ur huvudet å släpptes i elden eller ock dräptes de mellan tumnaglarna. För det mesta dräptes de med tumnageln. Så brukade de att hjälpa varandra med att "löske" i kläderna. Nå- gon hjälpte till med att brätta upp skjortan på ryggen, undersöka alla sömmar å ta dö på lössen som fanns där. Det var kvinnfolket som hjälp- te till med det. Råttorna togs med fälla, så hade de kattor i husen. Matskålar o.d. diskades allt en gång om dagen. Det fanns ju de som inte var så noga, utan åt fle- ra gånger ur fatet innan det diskades. Grytan brukade de turas vid att skrapa. När hon var skrapad, så diskades hon med varmvatten. Grantvaga användes vid diskningen. Sänghalm byttes när det blev så litet i / madrassen att en fick ligga på sängbotten. Det var inte så gott efter halm den tiden så en fick va- ra sparsam. Före jul och före midsommar bruka- de de allt byta halm. Det som tömdes ur madras- sen användes till strö under kreaturen. Skinn- fällen lades ut ibland för att lopporna skulle kom- ma ur den. Ibland tog man den till bastun å gjorde ren den. På sommaren vädrades sängkläderna ett par gånger men inte på vintern. Skjorta byttes var åttonde eller fjortonde dag. En ville gärna ha en vit å ren skjorta att ta på sig om söndagarna ("söndasskjorte"). Det talet hade de allt att "vränge skjorta", när hon blev för svart på ena sidan, men jag mins inte om någon gjorde det. Kläderna befriades från mal genom att lägga malört i dem. Helgdagskläderna borstades när en hade tagit på dem. Fläckar borstades bort med kaffesump. Skosmörjan bestod av talg och tjära. Så fanns blanksvärta att få köpa i handeln. Av sot å / socker blev skorna blanka. Stortvätt brukade de göra höst å vår. Både linne och garn lades ut till blekning på våren. I febr. el mars månad brukade de lägga ut å ble- ka. Då fick det ligga till dess snön gick av marken. Det lades på snön. Det fick ligga ute natt och dag. När kläderna blev torra efter tvättningen så ströks de min- dre plaggen och lakan och dyl. "kavlades". På lördagen gjorde de rent i stugan. Lördagsafton var det vanliga. Då brukade de vänta till inemot kväl- len. Det var kvinnfolken som gjorde det. Karlarna del- tog inte. Golvet sopades med kvast. Förr i världen gjordes kvastarna av smidigt björkris. Enris och få- gelvinge användes också. Den senare anvädnes mest att sopa i spisen med. Det var många ställen där de inte sopade var dag. I andtiderna kunde allt so- porna få ligga över golvet i flera dagar. Blev golvet sopat en gång om dagen så var det allt stort. Sopor- na samlades i en vrå. Somliga var noga med att ta bort dem andra lät dem ligga undan för undan / tills högen blev så stor att inte kvasten kunde skyla den. Golvet skurades av kvinnorna. Som hjälpmedel vid skurningen hade de grantvaga å skurtrasa eller vitmossa. Med mossan ("skurmôse") torkades gol- vet. När golvet var skurat "barades" det. Hackat granris ströddes på. Det fick ligga över helgen. Stolar, bänkar, soffor o.d. som fanns i "kôven", ren- gjordes före skumringen. Sofflocken skurades ävenså sitsarna på stolarna. Bordet ("slagbord") skurades. Rengöring av väggar å tak förekom inte mer än till midsommar å jul. Var taket vitlimmat så limma- des det på nytt. Var det utan limning så tvätta- des det el. man nöjde sig med att sopa det. Väg- garna vitlimmades. Det var vanligt med vita väggar förr i tiden. Spindelväven togs bort med kvasten. Men det var nästan så att de var rädd för att ta bort spindelväv förr i världen. Vädring av stugan förekom rätt som det var. Då rök- te en med enris å lät röken gå ut genom dörren. / Röken tog den dåliga luften med sig ut. Det var häl- sosamt att röka med enris. Det blev friskt efter. Hönsen hade de inne i stugan. Men på den tiden hade de inte mer än ett par tre höns var sig. Smådjur, såsom kalvar o.dyl. togs in i stugan om de var sjuka. Gården rengjordes på våren och till midsommar. Då sopades den, å allt skräp bars bort.
Olov Jansson
O.J. fortsätter att berätta för R.B. om skogsbruk: resor, kojor, körredskap, körning (inpass av N.H. ang. hankkörning).
Jättarna i Gylterudsbergen.
Jättarna i Gylterudsbergen. I de höga bergen vester om Gylterud i Mangskog bodde for- dom Jättar men de stodo i ett gott förhållande till Folket som bodde i den närmaste gården till berget som kallades 'vid Berget'. Och till stora högtider brukade Jättarna låna bak- redskapen och en stor Kopparkittel till att brygga Öl i. Och då skulle nämda saker utsättas på (trampen) trappan på kvällen och om morgonen voro Bakredskapen och Kopparkitteln till- baka och då var kopparkitteln full av skummande Öl. Vid samma tid brukade Näcken spela i Gylteruds bäcken som rinner förbi de höga bergen där Jättarne bodde. Men hur det var så ledsnade Jättarna på musiken ty de slungade ett ofantligt stort klippblock för att döda Näcken men det gick inte fram till bäcken men det blev en temligen stor Grotta der Klippblocket föll ner, som rymmer många personer på en gång. Anders Johansson 12 år Gylterud Mangskog. Vaggvisa. 1) Tuss i lull lite gull om vi hade stuga full. Loven och laven förstuga och kôven och en liten kack på omen (ugnen) 2) Ro i land till Fiskesjö. Många fiskar får vi där. Gäddan den stora. Laxen den goda dem ska vi gömma dem ska vi steka till Jul och Påskekvällarne 3) Jag satte mi Rav på e husse låg och husse mi Rav så gärna, da tapte jag bort mi bjälleko som hette Rögullstjärna kling klang i bjälla langt norrom fjella där gal Göken der växer Löken där är gott att vara för alla små barn om sommaren D.s.
Folktro om blodet å själen m.m.
Slaktas skulle det allti på nymånar, köttet ansågs- - i Östervallskog och Skillingmark ej vara fullt bra förr än det blev närmare ett år gammalt, ej not "fast" förr. Somliga tordes eller ville ej förtära något av bloden, det troddes att själen var i blodet, andra drucko dock blod. Om en häst blev ormbiten så togs en aspvidja och vreds avigt och sattes om halsen på den häst som blivit biten av orm. Om askonsdagen strödde de aska på hönsen, berättaren trodde att det var för att de skulle värpa bra. Om någon kom in i lagården å skräppte av korna, "å så granna kor du har", så skyndade sig ägaren å sade "å kjöss koa i rava du" då var det ej farligt att den besökande "tog nyttan av korna. / Om de fällde träd i skogen om skärtorsdagen och kreaturen trampade på dessa, så blev de halta eller bröt benen när de släppte ut dem första gången om våren. En gubbe sade om skärtorsdagen "nu jaggu hogger ja ändå fast dä ä skärtorsdan" när de "släppte" om våren bröt två av korna ett ben. Om midsommar plockades allslags blommor de gömdes till jul och lades i lögkaret sedan alla lögat sig togs de upp och varje "kräk" fick litet derav i julfodret, med orden "ät väl å trivs väl o.s.v. Om skärtorsdagskvällen började de att laga i ord- ning spön av "nâppatalsbösker" (nyponbuskar) med dessa spön gick de så tidigt de kunde om långfredagsmorgon omkring i stugorna, och piskade varandra. De som kunde komma medan de låg i sän- gen var bäst, då ryckte de av dem sängkläderna och "basade" på dem över benen så blodet trängde ut. Somliga säger att det var för att påminna om Kristi lidande på långfredagen.