Transkriberad uppteckning

Det var ingen bestämd dag, när en skulle börja och avsluta skördearbetet. Säden fick en skära allt efter som den var mogen till. Helst började en någon dag i slutet av veckan. När den ene i byn började, så började den andre. Det kunde en vara säker på. Inga strån lämnades kvar oskurna på åkern. Åkern skulle vara alldeles ränsad. Det var så noga, att en fick med allt. På den tiden så hade en en riva å raka för hand. Och då skul- le en vara väldigt noga, att en fick med alla strån. Om en var aktsam med grödan, så fick en välsignelse med den. Vi hade så roligt, när vi skulle skära det sis- ta. Då bryna vi liarna och skar med fasta (?). Alla blev så ivriga. Nu skall vi "ta har'n", skrek / vi. När de sista stråna var skurna, så kasta vi li- arna och sprang framåt å tjåva, som att vi skul- le ta och fånga något. Det var har'n vi skulle ta. Det på lek vi gjorde detta. För det fanns ingen hare. Det var roligt att få skära de sista stråna, så det ville en allt. Den som skar sista skåren för- sökte allt att få med alla stråna, så att det inte blev något över för en annan. När en var med och skar första gången, så fick en ta en bit för sig själv, för en kunde inte gå i skårgång med dem som var vana. Om en hade gjort det dåligt, så fick en stryk, och så fick en göra om det. När en körde in höet, så skulle hustrun köra fram det första lasset och lässa in det i ladan för att en skulle få kvigkalvar under året. Den sista neken, som bands, kallades för "lök- tenek". Jag minns från min barndom att di band ihop denna särskilt. Di band om en lock / i neken för varje ko, kviga, kalv och häst. Så han blev som en stor vippa. Den neken tog di med sig hem och hängde upp på väggen inne i stugan. När det blev julkvällen, så tog di ned henne och dela isär henne. Så gav di en lock åt djuren. Di tala på, att en skulle få igen detta i grödan. Farfar hade det bruket, att en skulle binda en vanlig nek med tre band. Den satte han upp till fåglarna om julafton. När en hade slutat arbetet på åkern, så tog en och "pusta ut". En skulle inte gå från åkern så hastigt för att en inte skulle ta med sig det goda ur den. Den som arbeta i ladan kallades för "lokatt". Han skulle lâ säden. Och när vi ladde ned den första säden, så skämta vi och tala om katten, för att vi skulle skrämma bort råttorna. Lokatten gjorde som att han skulle ta råttor mellan nekerna. Han gapa över neker- na, / En hade detta roliga för sig efter de gamla, för en trodde ju inte något på detta vidskepli- ga. Men farfar var inte fri än han tog det som på allvar. Farfar lade flera alpinnar i botten på ladan. Han påstod att råttorna skydde för dem. Han lade dem i kors här och där i ladan. Men om nå- gon råtta såg honom, när han lade dit dem, så hjälpte de inte. "Slåttkalas" hade en ifall att en hade mycken och sen hackslått. Det var i allmänhet de mindre jordbru- karna som hade det. Di bad i hop grannarna el. ungdomen från grannskapet. Pojkarna hade lie med och flickorna räfsa. Strax di var sam- lade, fick de kaffe. Se'n bar det iväg och ut. Poj- karna slog och flickorna rakade. Kunde kom- ma så där vid fem- el. sextiden på aftonen. Så slog de framtill 11-tiden. Se'n blev det kalas. Gröt, smörgås och pålägg av korv, kött. Dans och ringle- kar bruka di att hålla på med till fram på / morgonen. För den som blev sist i byn blev det ingen tur nå- gon gång på året. I min barndom fanns det ett träd vid stugan. Det fanns ett sådant vid nästan alla stugor. Di kalla det för "boträd". Om en inte såg om det så fick en inte något på apeln. En skulle vara försiktig med det, så att en inte skada det på något vis. Vi tog inte bort de sista äpplena av trädet. Det var bäst, att ett och annat fick sitta kvar, om en skulle få något nästa år. Det minns jag att di bruka att säga till mig att tomten skulle ha något också. Och han skul- le ha gröt om julkvällen, om en skulle få någon skörd i ladorna. Farmor glömde inte bort det, så länge hon levde. Men se'n blev det inte gjort. Tröskning. En hade inte annat att göra än att tröska med / slaga. Det höll vi på med till framåt 1890- talet, innan det blev något tröskvärk på lo- gen. Men det gick bra, för en visste inte något annat av än slagan på den tiden. Det brukades så att en gick upp kl. tre eller tidigare på morgonen och började tröska. Då fick en ta lyse till hjälp. Om dagen så var en ute i skogen och tog reda på tjär- ved, som en skulle lysa sig med. För så snart som det blev, att en såg av dagsljuset, så slu- tade en att tröska för dagen. Det var en gammal va- na, att en skulle på logen tidigt på morgonen. Det var många, som jag minns, som inte lyste sig med ljus och lykta utan de hade tjärved liggande på en slät sten inne på logen. Det brann så där lagom, så att en skulle se att utreda sig. När det led mot julen, så fick alla så brått med slagorna. Det var meningen att en skulle tröska av till jul. Se'n hade en fritt att göra allt annat ar- bete efter jul. När en hade tröskat slut, så tog en "tröskesupen". För en skulle ha en extra / sup, när en var färdig. Så fick man en tallrik god gröt den kvällen. När en tröska råg, så löste en upp kärvarna och lade på golvet. Lade upp 4-6 kärvar, två eller tre kärvar i varje rad - topparna vända mot varandra. Se'n stod en tröskare på var- dera sidan. Havre tröskade en så, att en inte löste upp kär- varna utan en slog sönder neken. Neken kas- tades upp från golvet med slagan. Den andre slog till.