Transkriberad uppteckning

På julaftons morgon började man med vilket arbe- te som helst. Det var att ta till det som först passade. Att de haft halm på golvet över julnatten, det vet jag, för det talade både mor och far om. Men om det gick till på något särskilt sätt, vet jag inte. När halmen hade legat i stugan nog länge, så fick korna äta upp den. Kan inte säga var och när de hade den första julgranen i socknen. Men något så allmänt blev inte detta bruk förrän på 1890-talet. Först tog de inte in så stora granar. Det var en liten buske som ställdes på ett bord. Slöjor av papper hängdes på kvistarna, och hemstöpta ljus fick lysa upp granen så gott de kunde. Det var inte många sorters mjöl att baka av. Det var att stå och sikta ur rågkliet med en handsikt så att en fick siktat mjöl / att baka av. Av det mjölet bakades både tjock kaka och limpa. Så bakades mjuk rågkaka av sammalat rågmjöl och hårt bröd. Vörtlimpa bakades med hjälp av den vörten som blev vid brygden. Det hörde till det förnämsta julbrödet. Allt som en råkade att tappa under jul- bordet skulle ligga. Det var farligt att ta upp det, för en kunde bli sjuk. Kreaturen fick hö och så blev de tilldelade litet havre var sig. Men det var bara korna och hästen som fick äkstra. Innan man lämnade ladugården skulle man säga: "Ät nu väl å trivs å lägg kött på reva, för det är julkväl i kväll." På julafton sattes "julneka" upp på en stör. Den skulle vara spräckfull i havre för att fåglarna skulle få kalas medan julen. Kom det många fåglar i neken, så tydde det på att det blev en kall och snö- rik vinter och att det skulle bli god skörd nästa år.