Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Annandag jul
Tidigt på morgonen var pojkarna ute. Jag mins att de tog sig in i ladugårdarna och kastade ut gödseln och gjorde fint. Det skulle vara åt jäntan de tyckte om.
"Käringgille" (Jul)
Här uppe har de inte haft så mycket julseder som nere "i sockna". Men "kärringgille" på tjugondagen har de haft, och har än idag. Då samlas alla gifta kvinnfolk i hela byn på något ställe och dricker kaffe åtminstone och det kan nog hända att det blir rktigt kalas också. De turas om med att ha det där gillet i en gård för varje år.
Julen Juldagen
Om julotta ga' di hästera brännvin, så att di va ystre, när dä bar iväg te körka. Di tävla om, vem som skulle komme först frå körka å vare först hemme i går'n å ta förste supen. För den skulle bli först å göre ploganna färdi om vår'n. Men di geck ut å tog skakleträna ur slära för varandre. Dä va allti nôn som tänkte å smite sej ifrå di andre på dä vise. Ja' mins att far allti bruka å ha e lomflaske mä brännvin mä te körka om julotta. Dä använ- des möcke så, särskelt tå dom som geck. En skulle änne som bli lite kveckere i bena då. Di bruka allt å bju varandre ve körka ur disse lomflaskera ôg. Dä va vanlit, att di skulle ha halm på gôlve över jula.
Födelse och dop
Om en främmande person kom in på kvällen å gick fram till ett spädbarn utan att ha tagit i värme, så kunde barnet få "skriklöte". Det började att skrika vid samme "löte" varje kväll. Så hände hos ett folk i Klässbol. Barnet började skrika vid 11-tiden varje kväll. Då gick de efter en "trôllgôbbe" å han "pôschle" med en sockerbit å gav barnet att äta upp, sen skrek det inte mer. Det ha- de "komme ut för fantyg". När ett barn fötts, så skulle det vara stål och varme i det vatten, som barnet skulle tvättas i. Det gick inte an att bada ett barn i vatten, som burits in efter det solen gått ned. Den ordningen hade mor min. Å inte fick en hälle ut tvättvatten på kvällen. Det skulle vara så farligt. Inte förrän andra dagen fick det hällas ut. När de for till dopet med barnet skulle det vara en nål / i listen för att det skulle vara bevarat. När de for över vatten, så kastades en liten tuss av barnets kläder i vatt- net. Barnet skulle döpas med det första. Det fick inte bli mer än tre fyra dagar gammalt. Jag vet ett folk som for med ett sådant litet barn en trettondag jul för att få det döpt. När de kom till Stavnäs, så var präs- ten där borta, då for de den långa vägen till Värmskog. Barnet blev förfruset och fick "men" för hela livet. Om barnet "vätte" under sig på natten skulle modern ta barnet med sig å låta det se ned i en öppen grav. Då skulle det bli bra. Torsdagsbarn = lyckobarn.
Bröllop
Det var inte bra att sy på bruden. Om det regnade några droppar i brudens krona, så skulle hon bli så rik. Min farmor var "kronbrud". Jag minns att hon tala om, att fyra jäntor ("tärnor") höll ett "klä" el. som de kallade "päl" över henne medan hon vigdes. Den som orkade nappa till sig "päle", när vigseln var över blev gift därnäst. Hennes bröllop varade i tre dagar. Och det hölls på midsommar. Före jul hade de bryggt fyra stora tunnor öl till det bröllopet. På hen- nes tid var de flesta "hembrudar" å vigdes i kyrkan. Den som var med barn fick inte ha krona å inte he- ta "kronbrud". Det skulle allt som vara ståt att få heta "kronbrud". Det var hederligt. På hennes tid hade de det nöjet för sig att någon av gästerna kläd- de ut sig å "stal bort bruden". När de kom å hade / blivit vigda, så passade en på å kastade "stövelskor el. träskor efter dem. Det var en sed. Till bröllopsmiddagen skulle det vara ärter ("ärtkål"). Vär- dinnan gick runt bordet å bjöd ur en stor kopparkittel. Då stod ett "lerfat" här å där på bordet, för fler fick ät ur samma fat. Så drack de ur ett tenstop med pip på. Det gick runt bordet från den ene till den andre. "Brurskål" togs upp på en tallrik vid midda- gen. Första dansen dansade brud och brudgum. Sedan hur som helst. Andra bröllopsdagens middag skulle också vara ärter. Då tog de ut kitteln med ärtorna å så auktionerades de bort till gästerna.
Slåtter och skörd.
Om man fann ett par tomma tvillingax i rågen så skulle det bli dödsfall i familjen. Var de matade så betydde det bröllop. – Om en jänta hade blivit led vid någon av slåtter- el. skördekarlarna, så tog hon en mässingtråd å strök över lieeggen med. Då hade lien blivit skämd. Det var så vanligt att en skulle "ta har'n" både vid slutet av slåttern och skörden. Den som fick haren, blev rasen. Det blev så brått på sista slutet. De kappades, för alla ville göra sista hugget å "ta har'n". Om grannen hade något igen, så matades han dit. Då sade man till honom: "Nu fick du haren". Då blev han stucken å arg. Om alla gran- narna var färdiga med slåttern el. skörden, så att man inte kunde föra haren någon vägen, så "hol- made" man honom. Man skar så att det sista blev / en liten rundel. Alla samlades vid den å högg å skar. Det var skrik å väsen. Ingen tyckte om att få haren. Därför bäst att skynda slå före sin granne. Vid slutet av slåttanden ställde ungdomen till med "slåttkalas" el. "danskalas". Då "lade de ihop" å köpte kaf- fe å brännvin, som de skulle ha vid dansen. Det hölls i någon ödestuga. Vid inkörningen av säden lades ost och en brännvins- flaska i botten på "sälaâ". Det skulle de som tröska- de trakteras med när de hunnit så långt i ladan. När de tröskade det sista, "hamrade" de på mer än van- ligt å slog hårda slag. Det sista som tröskades kalla- des för "dunnerlag". Om det var rätt, skulle trösken vara avslutad till jul – åtminstone den säd man skulle ha till bröd.
Läkekonst
När en fick "hôvevârk", så tog en terpentin på en duk å linda om huvudet. "Hôvevârk" fick en av "ond lokt" eller "os". Mor bruka att röka med enris i stugan ibland, för att en skul- le få friskt och hälsosamt inne. När det var färska skott på granriset, så tog en och nöp av sådana och lade till tork. När en fick ont i huvudet så tog en sådana och vätte på dem litet och lade i ett kläde eller i en trasa och band på huvudet. Om en hade fått ont i huvudet av "os", så var det bäst att hålla sig ute i friska luften. Så kunde en köra fingrarna i halsen, så att en fick krä- kas, för då blev det bättre. "Bisteck" var bra för "rematisk." När svullna- den / gick ur, så blev det bättre. "Svôl" tog "rematisken" med sig. Tandvärk botte en med enepinnar. Tog en enpinne och värmde, så att han blev het.Den höll en i tanden eller på tandköttet eller utanpå käken. Så gjor- de man tanddroppar av björk och enpinnar. Man tog till vara lagen som kom ur pinnen, när en eldade på den. Di som fick "frôssa" tog in krut (knut?). Frôssa kom från Ryssland. Den fick di när det var "kôssit" i vädret. "Kôssa" /influensa/ fick en också när det var "kôssie" /mörka, kulna och fuktiga dagar/ dagar. Brännvin var till bot för den. Så bruka en att värma grytlock och lägga på kroppen eller vid fötterna för att det skulle bli varmt. Tina upp talgdankar som var kvar sedan jul och smörj- de under fötterna med. Samma bruka en, om en hade snuva, ont i halsen, hosta el. dyl.
Intervju med Karin Turesson (f. 1865)
Intervju med Karin Turesson (f. 1865) i Gunnarskog. Intervjun är gjord 1958 av Richard Broberg.
Fordom var brukligt att den fjortonde maj
Fordom var brukligt att den fjortonde maj skulle man sätta bjällror på kreaturen och släppa ut dem vare sig snön hade gått av eller ej. (Naturligtvis behövde man ej ha ut dem dagarna efter, om man ej så ville Men kunde). Därvid tillgick på följande sätt: några skosulor hopsamlades, lades vid tröskeln och påtändes, matmodern ställde sig grensle i dörröppningen (troligen var hon tvungen stå på någonting för att komma högt upp) och medan skosulorna brunno, gingo fepojken eller fejäntan och kreaturen ut under matmodern mellan hennes ben. En gång var det en gubbe, som var en mästare i att trolla. Han var en gång borta på ett främmande ställe jul afton. Bonden på stället klagade över att hans häst var svårt sjuk. Den föregående julen, liksom julen därförut, hade en häst dött för honom och han fruktade att det skulle gå så denna gång också. En karl, som var i sällskap med trollkarlen och bekant med honom, sade till bonden: "Om du har en sup, så ge den åt Pål, (vi kunna kalla trollkarlen så) så kanske han kan ordna med hästen". Bonden gav Pål några supar och talade om att hästen var sjuk. Pål frågade" "Har ni nå'n bössa?" "Ja, då", svarade bonden. Pål laddade bössan, gick ut och sköt mot nordstjärnan. Hästen sprang upp i stallet, medan hästen i grann- gården föll ned stendöd. Bonden i grann- gården kom springande, men Pål sade bara: "Du skulle inte ha gjort så förr". Och / därvid blev det. Bonden i granngården var det, som hade trollat ihjäl de båda hästarna förut, det förstod väl Pål, när hästen dog för den andre bonden då På sköt. Men i Pål träffade han allt sin överman ifråga om trollning. De trodde på tomtegubbar förr i världen. Det hände på ett ställe, att man timrade en stuga på torsdagskvällen efter det solen gått ned och det skulle man inte göra, efter gammal tro. När timmermännen lagt sig på kvällen, började det timra så raskt därute och de trodde att tom- tegubbarna voro där och timrade. Ej heller fick man spinna på spinn- rocken på torsdagskvällen efter det solen gått ned, ty då började spinnrocken spinna se'n man lagt sig. De trodde också på det s. k. skogsrået. Ett par karlar voro till kyrkan och på hemvägen åto de och vilade sig på ett ställe nå'nstans i skogen. De sutto på en stenhäll och brännvinsflaskan stod på stenhällen. Plötsligt fingo de se en kvinnsperson stå på stenhällen alldeles intill dem. Lika plötsligt försvann hon och i sam- ma stund hon försvann, ramlade bränn- vinsflaskan omkull och brännvinet rann ur. En gång var det en gubbe, som, när han en gång var ute i skogen, plötsligt fick höra en mängd bjällror. De tystnade dock lika snart. Han trodde att det var skogsrået, som var ute och vallade sina kor. / Långfredagen fick man ej äta mjölk, möj- ligen hinder för mjölklyckan. Aftonen före påskdagen och juldagen ritades ett kors på yttersidan ladugårds- dörren. I de gamla almanackorna stod det förr några s. k. "utkastade dagarna", vilka dagar man ej fick påbörja sådd eller skörd. Natten till midsommardagen, skulle man, om man gick och lyssnade i en korsväg, få se sin tillkommande make eller maka. Midsommarafton skulle man repa asplöv och ha på stuggolvet, vilket ännu brukas i dessa trakter. En gång var det ett föl, som hade fått en utväxt på halsen. Man skulle skära bort denna, varvid det dock bar sig så illa, att hästen på något sätt fick benet i kniven och skar sig så att blodet sprutade. Men de fingo dit en klok käring, som läste över hästen och hade någonting i såret och blodet stannade. Finnjänta
Julseder
På julafton åt de ingen middag, utan då doppade de i grytan istället. Då tog de mjukt bröd och doppade i spadet där de kokte julskinkan. Sedan det var gjort så tog de in långhalm och lade fotsdjupt på golvet och sedan gjorde de i ordning julbordet. Först ställde de dit en julhög mitt på bordet som skulle ligga ända till tjugondagen och en mindre hög med samma sorts bröd för varje familjemedlem och tjänare. Den fick de äta upp när de ville. För övrigt var det brännvin och öl på bordet och dessutom skulle det finnas av alla slags mat som fanns i huset på julbordet. Både brännvinet och maten fick stå kvar över natten och den tog de utav innan de gav sig i väg till kyrkan på julmorgonen. När de slutade skörden så tog de det allra sista och band ”läcktnek” av. Det skulle vara lika många tofsar på den som det fanns kor i ladugården. På julkvällen skulle var ko ha sin tofs och när man gav henne den skulle man säga ”Ät väl å trivs väl, dä ä julkväll i kväll” Hästarna skulle också ha särskild förplägnad och jag tror att de blandade brännvin i havren åt dem. På julkvällen skulle stugan vara pyntad och fin. De tog in väggbonader och satte upp och så hade de ljus på bordet och en stor brasa i ugnen. Mitt över bordet hade de en halmkrans hängandes och under bordet var julbockens plats. Den gjorde de av halm och hade röda tömmar på den. Om vi var bråkiga och det ville ungarna gärna bli när julhalmen kom in så sade de till oss, att vi skulle akta oss så att inte julbocken tog oss. De hade en annan julbock också och det var den som kom in med julklapparna. Det var någon av karlarna som hade en skinnfäll över sig och ett par bockhorn i pannan. På småställena hade de ju inte råd med många julklappar men litet grand hade de alltid. På de större ställena var det ju mycket mera. På juldagen for de eller gick till ottan alla som kunde komma ifrån och på hemvägen var det kappkörning, för den som skulle komma hem först skulle först få ”årvägen” bärgad. Då var de alldeles som stolliga gubbarna innan de kom iväg. Det hände ibland att det var någon spjuver som tog och gömde skacklar eller selar eller något sådant medan de var i kyrkan och då höll det på att aldrig bli väl innan de fick igen det. En gubbe talade de om, som bröt av ena skackeln när han var på hemväg och då tog han ifrån hästen och kastade sig upp på ryggen och red hem och lät gumman sitta kvar på vägen. Sedan de kom ifrån julottan skulle de stanna hemma och hålla tyst hela dagen men sedan började julkalasen. På trettondagen var de ute med ”den ljuse stjärna” och gick från gård till gård och sjöng och överallt skulle de bjudas in annars ansågs folket där för riktiga snålvargar. På ”Knutsdagen” klädde de ut sig med halm och sprang emellan gårdarna och skulle köra ut julen och då sa de att ”Tjugondag Knut bär jula ut”. När de där halmgubbarna kom så brukade barnen bli rädda för så illa såg de ut. På tjugondagen åt de upp den stora julhögen som de hade haft på bordet. Så långt jag minns tillbaka så åt de upp allt brödet men jag har hört tals om att förr brukade de ta undan ett som de gömde i sädesbingen till våren och delade ut till såddkarlarna när de skulle börja så. De hade flera slags bröd i de där högarna. Underst låg det en rund siktkaka utan hål och så var det ett ”julkors” som de kallade det i form av två korslagda S. Det var av vetedeg om de hade så att de kunde. Det fanns ett annat bröd också som de kallade ”julbocken” och det var i form av en bock med stora horn. Dessutom fanns det en del andra bröd också.
Idrottslekar
"Snare älg", två stycken stod mitt emot varann med rep om fötterna o skulle försöka rycka undan fötterna på varann. "Tämme stuter", två stycken ställer sig på knä med ryggsluten vända mot varann. Så sätta sig två till, en på var o en av de förra med benen över deras axlar o vända från varann. Så fatta de båda med händerna om en stör o försöka dra varann baklänges. "Ta fångtag", då stå två mitt emot varann o fatta med ena / handen om den andres axel o med andra handen i veka livet på honom. Så skulle de brottas, o den, som kom under, förlorade. "Ta styvern", då sitter man på golvet o skall ta opp någonting med munnen. "Te jula" var att slå händer o fötter i marken o gå så som ett hjul. De knäppte om en dosa mellan pek- o långfinger eller mellan lång- o ringfinger o drog så två stycken. "Trä nåla", då satt de på en butelj eller kavle på golvet med ena fotens häl på andra fotens tå, o så skulle de trä på en nål. "Stöte peppre", då tog två / stycken tag i händerna på varann o stötte runt. Vid "Björndansen" skulle de lägga sig på golvet o dansa på tåspetsarna o händerna o så slå ihop händerna o dansa så i takt med musiken. "Dra opp rota", då satte sig en lång rad i knät på varann undan för undan, o så skulle en dra opp dem.
Födelse och dop
Det fanns trollkäringar på finnskogen som kun- de ta barnplågorna från sig å sätta på vad som helst. Själva hade de inte några plågor. Hônt det gick till, vet jag inte. Mor lade stål i badvattnet. Det var för att inte något ont skulle komma åt barnet. Vattnet fick inte tagas in på kvällen. Det var ont i det. – Hon band en silverslant i ett band å häng- de på bröstet på barnet. Den hang där tills det var flera månader gammalt. Det skulle vara till skydd mot det onda som trådde efter barnet. När de skulle till att frakta ungen till "krestning" så tog de eld kring det tre gånger, innan de for med det. När en tog den lösa tanden på barnet, så band / en en tråd om tanden å ryckte ut den. Då sade en: "Nu får du en guldtand i stället för en ben- tand". Den ene av mina barn fick "pôpp" över tre fastrer. Det var ingen ordning på det. Söndagsbarn är lyckobarn. De få gott för att läsa å följa med. Det var ett kvinnfolk å en karl som for till do- pet med barnet. De var "faddrer". Förfäderna uppkallades. När det hade gått sex nedan efter en hade fött en jän- ta, så skulle en "gå i körk" å sju nedan ef- ter en pojk. En skulle just inte få gå någon vägen å ta någon i hand förrän en hade fått ta prästen i hand. Vaggvisor. Ro, ro till fiskesjö, många fiskar får vi där, laxen den store, braxen den gode, / hugg'en i nacken steck'en i säcken å gömm'en till jul å till påskekväl. Ro, ro barna små, tjäna mig e kaka. Om jag inte kakan får skall jag låta vaggan stå å låta barnen få gråta