Transkriberad uppteckning

Fordom var brukligt att den fjortonde maj skulle man sätta bjällror på kreaturen och släppa ut dem vare sig snön hade gått av eller ej. (Naturligtvis behövde man ej ha ut dem dagarna efter, om man ej så ville Men kunde). Därvid tillgick på följande sätt: några skosulor hopsamlades, lades vid tröskeln och påtändes, matmodern ställde sig grensle i dörröppningen (troligen var hon tvungen stå på någonting för att komma högt upp) och medan skosulorna brunno, gingo fepojken eller fejäntan och kreaturen ut under matmodern mellan hennes ben. En gång var det en gubbe, som var en mästare i att trolla. Han var en gång borta på ett främmande ställe jul afton. Bonden på stället klagade över att hans häst var svårt sjuk. Den föregående julen, liksom julen därförut, hade en häst dött för honom och han fruktade att det skulle gå så denna gång också. En karl, som var i sällskap med trollkarlen och bekant med honom, sade till bonden: "Om du har en sup, så ge den åt Pål, (vi kunna kalla trollkarlen så) så kanske han kan ordna med hästen". Bonden gav Pål några supar och talade om att hästen var sjuk. Pål frågade" "Har ni nå'n bössa?" "Ja, då", svarade bonden. Pål laddade bössan, gick ut och sköt mot nordstjärnan. Hästen sprang upp i stallet, medan hästen i grann- gården föll ned stendöd. Bonden i grann- gården kom springande, men Pål sade bara: "Du skulle inte ha gjort så förr". Och / därvid blev det. Bonden i granngården var det, som hade trollat ihjäl de båda hästarna förut, det förstod väl Pål, när hästen dog för den andre bonden då På sköt. Men i Pål träffade han allt sin överman ifråga om trollning. De trodde på tomtegubbar förr i världen. Det hände på ett ställe, att man timrade en stuga på torsdagskvällen efter det solen gått ned och det skulle man inte göra, efter gammal tro. När timmermännen lagt sig på kvällen, började det timra så raskt därute och de trodde att tom- tegubbarna voro där och timrade. Ej heller fick man spinna på spinn- rocken på torsdagskvällen efter det solen gått ned, ty då började spinnrocken spinna se'n man lagt sig. De trodde också på det s. k. skogsrået. Ett par karlar voro till kyrkan och på hemvägen åto de och vilade sig på ett ställe nå'nstans i skogen. De sutto på en stenhäll och brännvinsflaskan stod på stenhällen. Plötsligt fingo de se en kvinnsperson stå på stenhällen alldeles intill dem. Lika plötsligt försvann hon och i sam- ma stund hon försvann, ramlade bränn- vinsflaskan omkull och brännvinet rann ur. En gång var det en gubbe, som, när han en gång var ute i skogen, plötsligt fick höra en mängd bjällror. De tystnade dock lika snart. Han trodde att det var skogsrået, som var ute och vallade sina kor. / Långfredagen fick man ej äta mjölk, möj- ligen hinder för mjölklyckan. Aftonen före påskdagen och juldagen ritades ett kors på yttersidan ladugårds- dörren. I de gamla almanackorna stod det förr några s. k. "utkastade dagarna", vilka dagar man ej fick påbörja sådd eller skörd. Natten till midsommardagen, skulle man, om man gick och lyssnade i en korsväg, få se sin tillkommande make eller maka. Midsommarafton skulle man repa asplöv och ha på stuggolvet, vilket ännu brukas i dessa trakter. En gång var det ett föl, som hade fått en utväxt på halsen. Man skulle skära bort denna, varvid det dock bar sig så illa, att hästen på något sätt fick benet i kniven och skar sig så att blodet sprutade. Men de fingo dit en klok käring, som läste över hästen och hade någonting i såret och blodet stannade. Finnjänta