Transkriberad uppteckning

På julafton åt de ingen middag, utan då doppade de i grytan istället. Då tog de mjukt bröd och doppade i spadet där de kokte julskinkan. Sedan det var gjort så tog de in långhalm och lade fotsdjupt på golvet och sedan gjorde de i ordning julbordet. Först ställde de dit en julhög mitt på bordet som skulle ligga ända till tjugondagen och en mindre hög med samma sorts bröd för varje familjemedlem och tjänare. Den fick de äta upp när de ville. För övrigt var det brännvin och öl på bordet och dessutom skulle det finnas av alla slags mat som fanns i huset på julbordet. Både brännvinet och maten fick stå kvar över natten och den tog de utav innan de gav sig i väg till kyrkan på julmorgonen. När de slutade skörden så tog de det allra sista och band ”läcktnek” av. Det skulle vara lika många tofsar på den som det fanns kor i ladugården. På julkvällen skulle var ko ha sin tofs och när man gav henne den skulle man säga ”Ät väl å trivs väl, dä ä julkväll i kväll” Hästarna skulle också ha särskild förplägnad och jag tror att de blandade brännvin i havren åt dem. På julkvällen skulle stugan vara pyntad och fin. De tog in väggbonader och satte upp och så hade de ljus på bordet och en stor brasa i ugnen. Mitt över bordet hade de en halmkrans hängandes och under bordet var julbockens plats. Den gjorde de av halm och hade röda tömmar på den. Om vi var bråkiga och det ville ungarna gärna bli när julhalmen kom in så sade de till oss, att vi skulle akta oss så att inte julbocken tog oss. De hade en annan julbock också och det var den som kom in med julklapparna. Det var någon av karlarna som hade en skinnfäll över sig och ett par bockhorn i pannan. På småställena hade de ju inte råd med många julklappar men litet grand hade de alltid. På de större ställena var det ju mycket mera. På juldagen for de eller gick till ottan alla som kunde komma ifrån och på hemvägen var det kappkörning, för den som skulle komma hem först skulle först få ”årvägen” bärgad. Då var de alldeles som stolliga gubbarna innan de kom iväg. Det hände ibland att det var någon spjuver som tog och gömde skacklar eller selar eller något sådant medan de var i kyrkan och då höll det på att aldrig bli väl innan de fick igen det. En gubbe talade de om, som bröt av ena skackeln när han var på hemväg och då tog han ifrån hästen och kastade sig upp på ryggen och red hem och lät gumman sitta kvar på vägen. Sedan de kom ifrån julottan skulle de stanna hemma och hålla tyst hela dagen men sedan började julkalasen. På trettondagen var de ute med ”den ljuse stjärna” och gick från gård till gård och sjöng och överallt skulle de bjudas in annars ansågs folket där för riktiga snålvargar. På ”Knutsdagen” klädde de ut sig med halm och sprang emellan gårdarna och skulle köra ut julen och då sa de att ”Tjugondag Knut bär jula ut”. När de där halmgubbarna kom så brukade barnen bli rädda för så illa såg de ut. På tjugondagen åt de upp den stora julhögen som de hade haft på bordet. Så långt jag minns tillbaka så åt de upp allt brödet men jag har hört tals om att förr brukade de ta undan ett som de gömde i sädesbingen till våren och delade ut till såddkarlarna när de skulle börja så. De hade flera slags bröd i de där högarna. Underst låg det en rund siktkaka utan hål och så var det ett ”julkors” som de kallade det i form av två korslagda S. Det var av vetedeg om de hade så att de kunde. Det fanns ett annat bröd också som de kallade ”julbocken” och det var i form av en bock med stora horn. Dessutom fanns det en del andra bröd också.