Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Svartkonst
Tjär-Per brukade vara här på trakten och sälja tjä- ra. Han var kunnig med att ta reda på tjuvar och tjuvgods, att sticka ut ögonen på folk och trolla. Han blev mycket anlitad, när han kom, och alla var de rädda för tjär-Per. Han stack ut ögonen på en tjuv, om den bestulne ville det. Då hade han en skål med vat- ten och en stoppnål. Han stack i vattnet med nå- len. Eljest så skrämde han sig fram många gånger. Om han skulle ta reda på tjuvgods, så gick han i går- darna och sade att om inte tjuven gick och lade tillba- ka det han stulit inom en viss tid, så skulle den onde komma och ta honom levande el. tjär-Per skulle trolla så, att tjuven skulle träffas av det allra vär- sta. Men han satte magsjuka på en käring i Väst- myr, så att thon höll på att gå åt. Hon hade gått / och sagt att hon inte kunde något, men det fick hon let (?) för. En käring i Prästerud var till honom, för hon hade blivit bestulen. Tjär-Per pekade ut att det var en grannkäring, men det skulle han få ut för, lovade hon. Och den käringen blev svagsint. I Nilsby i Kil var han mycket. Där fick han så mycket av bönderna för de var rädda för hans trolldom. En disponent vid sågen vid Fryksta hade blivit av med 3000 kronor. Han bad att TJär- Per skulle skaffa dem tillreda. Det gjorde han. En mor- gon låg tre tusen kronor i disponentens port. Den som har gjort det skall mista ett öga, sade tjär-Per. En dräng i trakten blev blind på ett öga.
Läkekonst
När en skulle bli botad för "blemma" så blåste den som skulle bota tre gånger över fingret mot ögat å sa något som en inte skulle höra. När en gick fick en inte tacka. En käring i Järnskog kunde bo- ta för sådant. Vatten "tur" en nordrinnande bäck skulle vara bra att smörja på "trôt" (svullnad) å om en fick nå- got "utslag" på kroppen. En skulle tvätta sig med det en torsdagskväll, man fick inte slå ut det förrän på morgonen. En skulle inte slå ut nå- got slags vatten en torsdagskväll. Mest brukade de som kunde trolla, läsa i brännvin å ge de sjuke. Det kallades att de "gjorde ôt". Det var li- ka både för människor å djur. Mot "gekt" brukade de "årlöte" sig. Det blodet som / rann ut då var fullt i sjukdom, å det skulle grävas ned i backen i skogen, för att det inte skulle komma nå- gon annan till skada. Övrig klokskap. Stål, silver, bly, hästskor, yxa, kniv skulle skydda en mot "onda makter". De rådde inte på sådant. De kunde inte gå över eller ta något med sig som det var sådan metall i. Gamla klädespersedlar skulle en vara rädd för. De kunde ha sjukdom med sig. Naglar å hår skul- le grävas ned. Kom det ut i luften, så blev en sjuk. Ingen annan kunde "förvänne" syna på folk än den som hade makt att göra detta. Spotta skulle en göra på ett föremål som en hittade å tog upp. Spotta brukade de göra för allting som inte skulle vara bra. Tre gånger skulle en spotta.
Jättar
Benämning på jättarna, ’bergjätter’. Vid Fjäll låg en stor sten, som var kastad av ’bergjättar’. Den var så stor som en liten stuga. Små sten låg under den. Väst i sko- gen vid sjövattnet ligger ’langkârstenen’. Den ska ock- se en jätte ha kastat efter vad de gamle trodde. Mor be- rättade om den stenen, att två trollgubbar bodde un- der den. Den ene hette Langkarmâtten å den andre ’Sku- rehåka’. Den förstnämnde gubben kunde trolla väldigt mycket, men den andre kunde blott mindre. Men att sätta fast varandra kunde båda två. Rätt som det var så blev de ovänner, å då satte de fast varandra. De bruka- de vara ihop å fiska. Vid ett sådant tillfälle blev de ovänner. När de kom hem, så satte de fast varandra, å där satt de en hel natt å ingen av dem kunde flytta på sig. När det led på andra natten, så blev de vänner / å löste varandra. Vid Gråterud hade de gamle hört att ’bergkullane’ locket på korna om nätterna. Där är ett berg som kallas ’berg- jätteberget’ å där bodde de å hade sina kräk också. Det fanns en källa vid berget, å mor påstod att ’berg- kullene’ hade vattnat sina kräk i den källan. Jag har inte hört att någon jätte flyttat från Järnskog, men från Köla flyttade jätten för att han inte kunde tåla höra kyrkklockorna.
Födelse och dop. Liungmans frågebok
När ett barn skulle vänjas av, så gick modern till en grann- stuga och stannade i två tre dygn, så fick en annan se ef- ter barnet under tiden. Ett nyfött barn fick inte badas i annat vatten än det som man hade haft eld i, för att det inte skulle få någon sjukdom. Mormor sa' att det skulle vara en silver- slant i vattnet, så att barnet skulle slippa li- da nöd i livet. Ett vanskapt barn kallades "bortbyting". "Mantel" och "blöja" skulle hållas i dörröppningen innan det gick an att ta det på barnet. Det var för att barnet skulle bli härdat å tåla köld. När barnet "fällde" en tand, så, så kastades den i elden å så sade man: "Gulle Gud, giv mig en bentand i stället för en guldtand". Gudmodern stack ett mynt / i handen på barnet, när det var döpt för att barnet skul- le bli rikt. Den som bar barnet skulle vara så rik- tig som möjlig, för som hon var, så blev barnet. Hustrun fick inte gå till någon stuga förrän hon var "körktoga". Det var på sina ställen som de höll varme över bar- net var natt till dess det var döpt. De stöpte över barnet med tenn. Det var för att inte trollen skulle ta dem ock så när de var sjuka. Så- dant har hänt här i min tid. Om det kom en karl in på ett ställe där det fanns en nyfött barn, å modern inte hade "gått i körke". så tog de den besökandes huvudplagg. Så brukade kar- larna vara rädda för att gå in i en stuga, där det fanns ett nyfött barn.
Skogsväsen
Min far har berättat följande: Det var en gång en gubbe här i Sunnemo, som låg ute i skogen och kolade. Varje afton var han ute i dagssättet för att se till sina milor. Att arbeta i dagssättet, d.v.s. övergången mellan dag och kväll, var något som skogsväsena ej tyckte om. En dag kom det ett stort fult troll till gubben och varnade honom för det han arbetade i dagssättet. Skulle han fortsätta med det, så skulle trollet hålla honom kvar i skogen så länge, att det tog slut på kolarens matsäck och han blev tvungen till slut att koka soppa på sina strumpholkar. Gubben lät ej skrämma sig utan fortsatte att arbeta i dagssättet. När trol- let kom tillbaka nästa gång hade kolaren börjat riva ut sina milor, och då dessa voro färdiga gick han ut till trollet och visade det ett helt fårlår, som han hade kvar av matsäcken. / Tomtar. ======== Man trodde alltid förr, att det hörde en tomte till varje gård, vilka kallades hustomtar. Om gårdsfolket höll sig väl med des- sa, så kunde de få mycket hjälp av dem. Vid tröskning och annat arbete var tomten alltid med på ett hörn och hjälpte till. Blev tomten förtretad på någon eller något, så kunde han spe- la folket många spratt. Tomten troddes vara liten till växten och klädd i röd luva, hade grå kläder, förskinn och träskor. Han bodde på höskullen eller under loggolvet. De visade sig ofta i skogen vid milorna. Det är far som är född 1859, som berättat detta.
Djur
Det var år 1896 som den sista vargen sköts i Dalby. Det var Olle i Gropa som sköt den. Trons-Halvard på Trons- gården var med. Vargen hade rivit hans getter, och de kom hem och var skrämda. Då gick han och fick Olle i Gropa med sig. Rätt som det var fick Olle se något stort djur vid en myr. Rätt som det var så fick Olle se att djuret lyfte på huvudet, och han smällde till. När han kom fram, fick han se att det var vargen. Där låg han och hade en getskalle i munnen. Den sista björnen som di sköt i Dalby var "stämd med trolldom". Det var många som hade skjutit på den, men han hade alltid gått undan. Han rev krea- turen över allt där han gick fram. Det var en lapp som skulle ha vandrat samma väg som björnen tog. Denne lapp tyckte att han inte hade fått så / bra mottagande i bygden som han ville. Och då tog han och stämde en björn den vägen som han hade gått. När han var inne i en stuga, så sade han: "Jag skall nog skicka er en duktig vallpojke till som- maren". Detta var på våren. Och på sommaren kom denna björnen. Lapparna kunde trolla så där. Detta var 1887. - Di hade skallgång efter denna björn- en, så att det var mycket folk ute på en gång och skulle ta den. En som hette Halvard hade stöpt silver i kulan och han sköt björnen. Efter den da- gen var ingen mer björn på de trakterna.
Djävulen m. m. Svartkonst
"I min barndom så trodde man inte endast på Gud, man trodde lika bergsäkert på djävulen, på onda och goda andar, på spöken, på tomtar och troll, på allt slags trolldom, besvärjelser och signerier. Och för att skydda sig mot allt ont och alla faror, så hade man gjort upp ett helt system av anordningar, som säkerligen nedärvts från släkte till släkte. En massa huskurer för sjukdomars botande existerade. Att "stämma blod" var en mycket välkänd konst här i socknen för 50-60 år sedan. Den s.k. "Såldningen": få ett såll att gå "laupa sold" som det heter på gottländska, coscino- mantin som Laurentius Paulinus skriver om i sin "Ethica Christiana" förekom här i Ullerud så sent som på 1890-talet. Jag har talat med en person, som själv / forts./ varit med om detta sätt att ta reda på exempelvis en stöld. Även bruket att stöpa bly, den s.k. molyb- domantien, har haft företrädare i vår bygd. Av de figurer, som det smälta blyet antog, då det hälldes i vatten, spådde man den sjukes utsikter att bli frisk. Flera kloka gummor bl. andra "Grönäcka" och "Trôllhätta" gingo omkring och botade människor och djur med signerier och salvor." Ovanstående är ett utdrag ur en uppsats, som skogsarbetaren Ivar Lundberg år 1936 skrev i ett medlems- blad utgivet av Övre Ulleruds hembygdsförening.
skogsväsen.
"Skogråa" skulle en allt vara rädd för när en var i skogen el. bort i skogskanterna. Jag kan inte säga att jag sett henne, men hört henne har jag. Det var allt så säkert hon. Jag tyckte att hon skrek Kajsa på mig. När jag fick höra namnet, så tittade jag däråt, å då hörde jag att det skrek Kajsa en gång till, men då tog jag "vebôla" på ryggen å knalla mig hem. När jag fått veden på ryg- gen så brakade det till i skogen som om träden skulle ha fallit ned, och så fick jag höra en skratt som jag inte hört förr. Jag läste Guds ord hela vägen, för jag var rädd att hon skulle komma och ta mig. Men jag kom välbehållen hem. "Skogråa" var ett styggt troll. För det var väl inte annat än ett troll det heller. Hon kunde kläda sig i vilken skepnad som helst, svin, människa, hare, fågel och allt som hon kunde hitta / på. Och ibland kom hon som en grann fröken. Det var en dräng som kom till tals med henne på en marknad i Malsjö. Då var hon fin som en fröken. Men så råka- de han få se henne på ryggen och fick se att hon hade rompa. Då blev han rädd, men för att han skulle visa henne en tjänst så bad han henne, att hon skul- le dra in släpet. Hon tackade för det och gav honom pengar till marknaden. Det var på henne det berodde om en gick vilse. Hon visade en alldeles rakt åt det håll som en inte skul- le gå. Hon ställde till att en såg annat än det en skulle se. Det var inte annat än Guds ord som hjälpte att kom från henne.
Födelse och dop
När modern hade fått barn och blev bra och skulle gå ut första gången, så skulle hon ha något stålaktigt i hän- derna. Och så var det med barnet när det togs ut första gången, så skulle det ha stål i händerna. Om barnets tvättvatten slogs ut om kvällen, så kunde mo- derna få "speböld" (spenböld). Det var jag rädd för också. Det var aldrig bra att slå ut tvättvatten sent på kvällen. Det var så farligt att trollen kunde komma och ta bar- nen innan de var döpta. Alla gamla, så var de rädda för det. Det kunde bli en byting i stället för det riktiga barnet. Det gick inte an att elden fick slockna i spisen så länge inte barnet var döpt. I tvättvattnet skulle en ha stål liggande, så att inte barnet blev sjukt. En person var tvungen att vaka över barnet både natt och dag så länge / det inte var döpt. Detta förekom i min ungdom. Och så skulle en sy in ett mynt i lindan, för då kom inte peng- ar att fattas barnet. Det var inte någon som fick ta i ett barn förrän han hade varit framme vid spisen och strukit med händerna över elden. Det var bra att lägga psalmboken i vaggan till barnet, för då skulle barnet få lätt att lära sig att läsa. När barnet skulle till dopet så sattes en stoppnål i barnets kläder. Vi hade en präst som tog bort det modet, för när han fick se en stoppnål i barnets kläder så tog han den, och så talade han om för de äldre att de inte skulle vara så hedniska.
Skämtsamma upptåg. Lekar.
Ungarna skrämde varandra på det viset att de ställ- de sig på lur bakom ett träd eller vägg. När den som de skulle skrämma var inpå så hoppade den andra fram och skrek till. Så kunde en ha tagit en säck eller tra- sa på huvudet. Så kunde en skapa sig till och göra sig ful; titta stort, gå krokigt framåt och hålla ut fing- rarna som en skulle vara ett troll. Vi kunde göra oss som ett djur, en ko t.ex. och springa på fyrfötter efter var- andra och skrämma varandra på det viset. Eller också brukade vi föreställa oss som en besse och sprang på fyrfötter för att knuffa omkull varandra. Ungdomen kunde kläda ut sig till spöken, tattare och snart sagt vad som helst och gå och skrämma folk bortefter vä- garna och i stugorna. Jag vet en pojk som klädde ut sig till fruntimmer och så gick han och dängde en / som han hade agg till. Det var på kvällen. Den som fick stryk råkade ut för ett starkt fruntimmer den gången. Pojkarna hade allt mycket sådana där konster för sig, när de var ute om kvällarna och de skulle skrämmas. Ibland kunde de skrika som ett djur, katt- uggla, räven eller något. De lade sig i skogskanten eller bakom en backe. Fick de så se någon som de tyckte det var roligt att skrämma på så gjorde de det. Om en kunde komma åt att binda ihop kläderna på ett par, så fick en roligt. Bädde säck. Pigorna gjorde det ibland. Det var nära på omöjligt att komma ner i sängen.
Djur
Det var år 1896 som den sista vargen sköts i Dalby. Det var Olle i Gropa som sköt den. Trons-Halvard på Tronsgården var med. Vargen hade rivit hans getter, och de kom hem och var skrämda. Då gick han och fick Olle i Gropa med sig. Rätt som det var fick Olle se något stort djur vid en myr. Rätt som det var så fick Olle se att djuret lyfte på huvudet, och han smällde till. När han kom fram, fick han se att det var vargen. Där låg han och hade en getskalle i munnen. Den sista björnen som di sköt i Dalby var ”stämd med trolldom”. Det var många som hade skjutit på den, men han hade alltid gått undan. Han rev kreaturen över allt där han gick fram. Det var en lapp som skulle ha vandrat samma väg som björnen tog. Denne lapp tyckte att han inte hade fått så bra mottagande i bygden som han ville. Och då tog han och stämde en björn den vägen som han hade gått. När han var inne i en stuga, så sade han: "Jag skall nog skicka er en duktig vallpojke till sommaren”. Detta var på våren. Och på sommaren kom denna björnen. Lapparna kunde trolla så där. Detta var 1887. Di hade skallgång efter denna björnen, så att det var mycket folk ute på en gång och skulle ta den. En som hette Halvard hade stöpt silver i kulan och han sköt björnen. Efter den dagen var ingen mer björn på de trakterna.
Husdjurens sjukdomar
"Sköt". Det fanns en som kunde laga till "sköt". Det blev runt som en liten kula. Han tog en tråd som en mätt alla lederna på ett lik med. Så tog han av den dödes naglar, hår och kläder, så gjorde han kulan av det. Om en häst blev halt, så kunde det bero på, att en annan hade skämt hästen. Jag vet, hur detta gick till. Om en lyfte upp benen på hästen och tog tre söm och stack med dem runt "kråkan" — inte så mycket att hästen fick smärtor —, och tog de sömmen och grävde ned i jorden, så att de fick ligga i mörker, så blev hästen halt. Och han slutade inte att halta, förrän en grävde upp sömmen och tog dem i dagen. "Fång eller rev" las mor min för. Hon las i kaffe eller brännvin. Men bönen minns jag inte. Brännvinet eller kaffet skulle djuret ha i sig. Om djuret fick vasst i sig, så lästes det bort. Somliga var go till att läsa så att det vassa gick ut i sidan på djuret. Man läste i salt eller mjöl och gav djuret det. Kräka får "blogbrest", om de ansträngas för mycket. De som kunde trolla, så tog de kraft från andras djur och la på sina. När djuret fick "blogbrest", så gick kraften från det. Jag hade en ko, som skar sig svårt i bakbenet. Det blev "värk". Jag bakade gröt av tjära och mjöl och så lade jag det varmt som det var i en trasa och tull kring. Kon blev bra.