Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Förr bodde det ett troll i Gallås. Det låg en stuga under berget. När de grälade om något där så kom trollen och tog det. Där gick både mjöl och mjölk till trollen. På det stället blev en dag en tös borta. Modern förstod att det var trollen som tagit henne. Därför gick hon till berget med några böcker som tösen fick att läsa ur. Detta tyckte inte trollen om och därför så släppte de henne.
Födelse och dop
Det var farligt att gå över skaklar för den som var med onge. Yxskaft var farligt att dät- ta på inne i stugan. Blev hon skrämd, så blev det fel på ongen. "Vådelsefläck" blev det på ong- en, om modern fick se vådeld. En silverring, kniv eller dylikt lades i bad- vattnet. Mor å alla gamla gjorde så, när de fått ungarna. Ungen skulle ligga på bordet ett slag. Så tog en eld på en sticka å snod- de kring det. I spisen fick det inte slock- na förrän ungen var döpt. Det var så mycket ont som kunde komma åt ungen. Den onde kunde ta det. Men när ungen blev döpt så hade han inte makt. "Bort- byting" var farligt att få. Men det fick / en om det kom troll å fick passa på å få byt. Den en fick i stället blev grinig, så fick han inte kropp som en riktig människa. När ungen hade varit till dopet, stack mo- dern en brödbit i handen på den. Han skul- le inte behöva svälta. De första tänderna som ungen fällde, tog en bort, innan de lossnat riktigt å kastade i spisen. De fick inte komma ut. Så bad en att ungen skulle få andra tänder i stäl- let. "Gi mäj e bentand i ställ för en guld- tand".
Födelse och dop
Om en kvinna har två förklän på sig o går ut o möter en havande kvinna, så får barnet fallandesjuka. Och om en havande kvinna gick över en gärdsgård som låg nere så fick barnet fal- landesjuka. De skulle lägga eldglör i badvattnet när barnen var späda. Och de skulle inte slå ut det samma dag, ty då kunde barnen bli skrikiga eller få någon annan sjukdom. Därför var det bäst om det fick stå till / dagen efter. Och inte fick det slås ut i hålor eller sänkor. Man skulle inte ta ut barnen förrän vid dopet. När de for med barn till dopet, skulle barnen ha en penning i handen för att bli rika sedan. Och ett "bokebla" ur en psalmbok skulle ligga innanför lindkläderna för att de skulle bli riktiga att läsa. Och så skulle barnen sova i dopklässla ett par timmar sen de kom hem, annars kunde de bli skrikiga. Modern skulle också före barnets födelse äta ur grytor o stora kärl för att barnen skulle bli duktiga att äta. Men hon fick inte äta ur en slev, då blev de "bremynte." / Medan barnen var späda skulle deras avföring brännas opp, men varför vet jag inte om det var för troll eller fåglar. Men de tala om att skator kom o hacka av sådant som de slog ut efter barnen eller kasta ut. Om barnen skriker bra när de döpes, så få de god sångröst.
påsk.
I min barndom fanns det tjärkors över fjusdörrar- na i gamla ladugården. Men det var tillagat då på den tiden att någon gjorde sådana kors. Dessa kors gjor- des om påsklördag. Folk var rädda för att kreaturen skulle bli fördärvade om påsknatten. "Trôllpackan" gick in i fjusen och ställde till ont. Det var farligast den kvällen och natten. Men min gamla farfar påstod att de var ute om dymmelonsdagen om kvällen, för då var di uppe i kyrktornet och skar malm av kyrkklockorna. Men de hade inte någon riktig makt att göra trollkonster och ont förrän om påskkvällen. Så höll de gamla på, att det skulle vara tyst den veckan. Troll och elände, "onda andar" var ute och kunde fördärva för en. Men om en hade kors på sådant som kunde förstöras, så var det inte så / farligt. Det var inte bra att ha spinnrocken inne. Skärtorsdag började det bli farligt. Då kunde en inte vara säker för påskkäringar. Men farligast blev det om påskkvällen. Då var folk ute och sköt i luf- ten, så att inte påskkäringarna skulle komma. Så tändes "påskeldar." Det var nästan en eld vid varje by. Om långfredagen skulle en ha "långfredagsstryk". En skulle vara påmind om Jesu lidande på kor- set. Påskafton gjorde en äggkalas. Det brukade nästan bli tävlan om vem som skulle kunna äta upp de mes- ta äggen. Målning eller andra ceremonier känner jag inte till. Äggen kokades, skalades och åts. Så fick en smörgås och kaffe till dem.
Födelse och dop
Det var farligt att gå över skaklar för den som var med onge. Yxskaft var farligt att sätta på inne i stugan. Blev hon skrämd, så blev det fel på ongen. ”Vådelsefläck” blev det på ongen, om modern fick se vådeld. En silverring, kniv eller dylikt lades i badvattnet. Mor å alla gamla gjorde så, när de fått ungarna. Ungen skulle ligga på bordet ett slag. Så tog en eld på en sticka å snodde kring det. I spisen fick det inte slockna förrän ungen var döpt. Det var så mycket ont som kunde komma åt ungen. Den onde kunde ta det. Men när ungen blev döpt så hade han inte makt. ”Bortbyting” var farligt att få. Men det fick en om det kom troll å fick passa på å få byt. Den en fick i stället blev grinig, så fick hon inte kropp som en riktig människa. När ungen hade varit till dopet stack modern en brödbit i handen på den. Hon skulle inte behöva svälta. De första tänderna som ungen fällde, tog en bort innan de lossnat riktigt å kastade i spisen. De fick inte komma ut. Så bad en att ungen skulle få andra tänder i stället. ”Ge mäj e bentand i ställ för en guldtand.”
Födelse och dop
I min uppväxt så hade di inte än gamla käringar att ta till när ett fruntimmer skull få onge. Di vesst int ane än det som var från gamla världen. Det var ett kvinnfolk i Medskogen som skulle få en onge. Hon låg och jämrade sig å inte orkade föda. Till slut sa käringen att gôbben hennes skulle gå till stallet efter selen. Se’n fick barnsängskvinnan krypa genom selen undan för undan till dess att hon födde ungen. Mor hade varit med om att inte elden fick släckas i spisen medan ongen var okristnad. Det skulle inte gå an att det blev svart i spisen, för då kunde ett troll eller bergfolk gå in å ta ungen och byt till dem en annan. Vi var rädd för att det skulle bli ”bortbyting.” En bortbyting gick det inte att lära såsom en människa. Han blev grät och sint. Han växte inte som en människa utan blev tjock och klumpig. I det första badvattnet lades en sax, kniv eller ring. Bara det var stål eller silver, så var det skydd mot ont. Småbarnskläder togs in innan solen gick ned på kvällen. Annars blev de fulla av sjukdom. Om en onge skrek å inte höll sig som andra ungar, så togs bössan av väggen å så tog modern ungen med sig ut, och fadern sköt över dem.
Skrock om linberedningen.
Den flickan som fick första linkärven först käftad, hon blev först gift. När linet var färdigt skulle man taga en lock, helst en hel brugda, och lägga en liten lock här och var på åkern där linet vuxit, för att få mycket och grannt lin nästa år. Det var bra att ge korna litet skävor och salt och mjöl, på "käftedan" om dessa skreko mycket. Man skulle ständigt troppa bössan med blånor, som voro urhäcklade en söndag, då blev det tur med jakten. En kvinna från en annan gård gick ej an att låta gå in i bastun, ty det hände ofta att dessa hade ont i sinnet / och kunde trolla eld på bastun. Man skulle aldrig ha käftöl på en torsdag, ty då hände gärna någon olycka med linet. En flicka som hade fått någon pojk kär och han ej besvarade hennes känslor, skulle för att blidka honom skicka honom en stor brugda lin, som "va välkäfta", det var då ej omöjligt utan han fick flickan kär. Medan man höll på med linbered- ningen i en gård, så gick ej an att någon av de deltagande flickorna, satte sig mitt för hörnen på bordet, ty om hon det gjorde blev hon aldrig gift. Om det flög "falke" i "basteröken" så var det någon av deltagarne i "käftöle" som skulle dö innan linet var uppvävt.
Det var en gång för länge sedan en präst vid namn ...
Det var en gång för länge sedan en präst vid namn Eskil, som skulle till att bygga en kyrka på en viss trakt i Värmland. Den tiden fanns det gott om troll och otyg i de stora, djupa skogarna, och nu hände det sig att en jätte fick höra ta- las om prästens tilltänkta bygge, och med onda tankar i sitt in- re begav han sig till prästen och erbjöd sig att bygga kyrkan. Jätten tänkte nämligen att det nu fanns ett tillfälle att få prä- sten i sitt våld. Prästen undrade storligen vad jätten ville ha i arbets- lön. Jätten svarade att några penningar ville han inte ha, men ett villkor satte han dock upp och det var, att om inte prästen kunde säga hans namn, innan kyrkan var färdig, så skulle han taga präs- ten själv. Detta gick prästen in på, ty han tänkte som så, att nu skul- le kyrkan bli fort och billigt byggd, och inte skulle det väl bli så svårt att lista ut jättegubbens namn. Troll voro ju egentligen dumma och lätta att lura. Jätten skred nu till verket, och kyrkan steg fort i höj- den, men för varje dag som gick, blev prästen allt mera rädd och förskräckt, ty ännu hade han inte kunna taga reda på jättens namn. Det började gå fasansfullt fort med bygget, snart var det endast helt litet som fattades innan allt var färdigt. I stor ångest och vånda vandrade prästen en dag ut i vilda skogen. Han var nu översig given och visste sig rakt ingen råd. Plötsligt fick han höra en röst innifrån ett berg. Det var jättens gum- ma, som sjöng för sitt barn? "Tyst, tyst, sonen min, rätt nu kommer far din Kinn och ger dig prästen Eskil att leka med." Nu blev prästen glad, ty nu var han räddad, nu visste han jättens namn. Med stor hast skyndade prästen till kyrkan, och det var ock- så i sista minuten, ty jätten höll på, att sätta upp knappen på tornet. "Du Kinn, sätt knappen rätt." ropade prästen med hög röst. När jätten hörde att varit honom förslug, blev han så utom sig av vrede att han kastade sig ned marken, och bröt benen av sig (el- ler kanske rent av slog ihjäl sig). Prästen var nu frälst och Eskil- säters kyrka byggd. / En saga om en jätte och en jordemor Det var en gång en jättekvinna ute i Bro socken, som låg i barnsnöd och jättefar gick själv åstad för att hämta socknens jordemor. Visst var det kusligt för jordemor att ge sig ut på den färden, men hon vågade inte säga nej, utan följde jätten. De kommo snart fram till - som jordemor tyckte - en helt vanlig stuga, och därinne låg jättekvinnan på sin bädd. Barnet föddes, badades och lindades alldeles som andra barn, men knappast var det gjort förrän jätten tog det i sina armar och begav sig springande ut ur stugan. "Vart tog han vägen med barnet?" sporde jordemor undrande. "Smörj dej i ögonen med den salvan, som står i fönstret, så får du se", sade jättekvinnan. Jordemor gjorde så, och nu såg hon jätten skyndsamt bege sig bort över fält och åkrar, men om en stund kom han tillbaka och lade barnet bredvid modern. -"Jag kom för sent, för de hade redan "puttrat" över det", sade han misslynt. Då förstod jordemor, att jätten ämnat byta bort sin unge mot ett nyfött människobarn, men det var för sent, ty över det lilla barnets huvud hade redan lästs "Fader Vår", och då var det frälst från troll och onda makter. En annan gång var jordemor på en marknad, och då fick hon se hur jätten gick omkring och stal bort stora bördor av både mat- och klädesvaror. Ingen människa kunde se honom mer än jordemor, som smörjt sina ögon med trollsalvan. Till slut kunde hon inte hålla sig tyst längre, utan gick fram och till- talade jätten. "Jaså, far är på markna'n," sade hon. "Kan du se mej, du." röt jätten och i samma stund försvann han ur hennes åsyn, och sedan kunde aldrig jordemor se vare sig honom eller någon annan av hans släkte mera. Ovanstående sägner berättade av en åttioårig kvinna (fru Augusta Olson) vilken haft sitt barndomshem just i den skogen "där Skogsrån höll till."
Bergväsen
En gång var jag i skogen. Det led på kvällen, å då hörde jag "berghunden" skälla. Han var så grov i målet. Det dröjde en stund mellan vart varv han skäll- de. Tre skällande i vart varv. Det var "bergfolkets" hund. På V. Björknäs hade folket hört att bergfolket drev sina kor upp och ned på en väg på heden. En bonde här i Ambjörby kom öst åt skogen. Han hörde berg- folkets bjälla där. När han gick hem se reste de om honom med pinglan. Han hörde både bergfol- ket å korna, men han såg dem inte. På ett stäl- le tog de en ko från bergfolket. De kastade stål över henne. De hade nytta av henne, för de kor som blev efter den hade fet och mycken mjölk. Jag vet inte vad sanning det var, men det skulle vara på ett ställe här sör i socknen som de var / sams med "bergfolke". En kväll hade "bergkäringen" kommit ned till stugan å bett att hon skulle få lå- na kärnkäppen, för hennes hade gått sönder. När hon kom tillbaka med den, så var det fullt med smör kring korset på käppen. Men de trode sig in- te att äta av det smöret, för de var rädda för att bergfolket skulle få makt med dem. Om en inte hann hem med korna i ordentlig tid om kväl- len så kunde det hända att en kom ilag med berg- folket. Då skulle korna pocka sig på att vara kvar i skogen. – När det dumpade i berget om kvällar å nätter, så gick trollen ut å in med sin bo- skap.
Drakar, ormar och fiskar
"Draken" skulle ha med bergen att göra, för när han kom, så for han ned på bergen. Jag hörde en gång två gubbar från Stöllet som hade var sin mening om vad draken var. Den ene sade, att draken var "den gam- le ormen", å när den började att visa sig, så skulle det inte bli långt till domen. Han flög ikring för att han skulle instruera sina tjänsteandar till det som ont är. Den andra gubben sade, att draken var nå- got ont som skulle ligga å ruva å vaka över att inte trollen tog skatterna med sig ur ber- gen. Jag hörde gamla personer kalla en vanlig meteor för drake. Draken for uppe på åsarna ibland. Om det var något rött på berg eller ste- nar, så var det "drakblod". Om ormhövdingen har jag ingenting hört. Men / det fanns "jätteormar" uppe i bergen. De skulle komma ur älven trodde folk, så de fick he- ta "sjöormar" också. Håkan i Näsberg hade sett en sådan. Han var som en timmerstock. Det var nere vid älvkanten på Ulvheden. Han trodde sig inte att skjuta ormen, för han var rädd att ormen skulle spruta "eter". Ormen var svart och gul. – Det var den tron om ormar, att om en tog en orm å kastade i elden, så skulle det komma fullt med ormar å rinna direkt i elden. "Snoken" skulle en inte slå ihjäl. Den ormen skul- le en ge mjölk, så stannade han på gården, å då fick en tur med kreaturen.
Kloka
En gammal finnkärring, som hetta Ulla bruka- de gå här på trakten. Folk var rent av rädda för henne. De trodde henne om allt möjligt farligt. Hon var rent kopparfärgad i ansiktet, liten å stygg. Hon kunde trolla död på kreaturen, skicka finnskatt å sätta sjukdom på folk å bota. Hon kom till mor å far en gång. Hon fick ligga i två nätter men det hände intet farligt. Hon fick låna en kärra av far. Efter två år så stod kärran ute på backen en mor- gon. Men Ulla hördes aldrig till mer. I Boda på Båstnäsmon fanns en "trôllgôbbe" som hette Mattes. En gång hade far en gris-so som varit sjuk. Han skickade efter Mattes. När Mattes fick se soa så vart hon tvargo. Men hur detta kunde ske vet jag inte. Ibland när han var ute å botte, så hade / han brännvin i ett glas som han gav till medicin. Han rörde i brännvinet å las. Han kunde med alla ting den gubben Han kunde ta reda på tjurar, stäm- ma blod, bota sjukdomar och ställa sjukdom på dju- ren, så att de blev maktlösa. Men mest gjorde han det som var gott. Men när det var något riktigt noga, då gick de till Mattes i Glavsnäs, för han kunde alla konster.
Djur
Vargar fanns det allt en och annan kvar i Lung- sund på 1860-talet. De kom strykande över sjöar- na om vintern. Medan det var gott om varg, så var det farligt att vara ute efter vägarna om vintern. Var- garna ville åt hästarna. Men då hade de hittat på att hänga ett rep efter släden och fick de vargarna efter sig, så sprang de inte förbi repet. De var rädda för det. Jag hörde att det var en finnkäring som skulle ha flått en varg levande och släppt åt skogen och sedan blev alla vargar borta. Eljest så tog de varg i varggropar och så hade skall efter varg. Det hör- de jag alltid att de sade att vargarna var ett ont som kom "nolifrå" och att de inte fördärvade något för finnarna, men det skulle väl vara därför att finnarna kunde trolla så mycket, så att inte / vargarna hade makt att göra något för dem. Men finnarna kunde visa både varg och björn och lod- djur till andras fähus. Och de var farliga, för de kun- de ta ur stängena som satt i dörrarna och gå in i husen. "Lekatten" var farlig. Den kunde en inte fria sig för, om han blev retad. Men för det mesta flydde han un- dan. Lekatten sög sig fast och släppte inte taget. "Nöckelpiga" hade en att spå. En satte henne på han- den, om en hann att räkna till tre, innan hon flög så fick en lycka. Göken slutar att gala när de börjar att slå. Han orkar inte höra att man bryner lien.
Födelse och dop
Förr i världen räknade de på att om ett kvinnfolk el. en man hade tagit en levande tåssa från en orm så skul- le hon /han/ ha makt att lindra plågorna vid barnaföd- sel. Det föremål som användes vid tillfället skulle vara med vid barnsängen. Det barn som föddes med hätta på huvudet skulle inte kom- ma att lita någon nöd på. Det skulle bli framgång i livet. Men hättan skulle gömmas. Strax barnet var fött skulle det tvättas eller "lögas". Men då var det så noga med vattnet. Det skulle tas ur kok- källan innan solen gått ned. När skymningen kom över vattnet, så fick det onda makt med det. Eld och stål skulle vara i vattnet innan ungen fick komma i det. Det förekom, när mor var barn. När ungen lindades, så skulle det sys hakar och / hyskor i lindan, för att inte "trôlla" skulle kunna ta det med sig. Det var så noga i bland så att när modern fick se en obekant främmande komma, så sprang hon och göm- de ungen, för att det inte skulle lita något ont på den. Om en kom och skulle gå in efter solen gått ned, så kom en av dem som var inne och mötte i dörren med en eldbrand el. en brinnande sticka, som en skulle ta i. Jag har inte hört talas om att någon bytte namn på ungen, men om ungarna var med ute på åkrarna sommartid, så fick de inte skrika namnet på varandra. Det var inte säkert än det kunde finnas troll som hörde dem, å då kunde de bli "bergtogne".