Transkriberad uppteckning

Det var en gång för länge sedan en präst vid namn Eskil, som skulle till att bygga en kyrka på en viss trakt i Värmland. Den tiden fanns det gott om troll och otyg i de stora, djupa skogarna, och nu hände det sig att en jätte fick höra ta- las om prästens tilltänkta bygge, och med onda tankar i sitt in- re begav han sig till prästen och erbjöd sig att bygga kyrkan. Jätten tänkte nämligen att det nu fanns ett tillfälle att få prä- sten i sitt våld. Prästen undrade storligen vad jätten ville ha i arbets- lön. Jätten svarade att några penningar ville han inte ha, men ett villkor satte han dock upp och det var, att om inte prästen kunde säga hans namn, innan kyrkan var färdig, så skulle han taga präs- ten själv. Detta gick prästen in på, ty han tänkte som så, att nu skul- le kyrkan bli fort och billigt byggd, och inte skulle det väl bli så svårt att lista ut jättegubbens namn. Troll voro ju egentligen dumma och lätta att lura. Jätten skred nu till verket, och kyrkan steg fort i höj- den, men för varje dag som gick, blev prästen allt mera rädd och förskräckt, ty ännu hade han inte kunna taga reda på jättens namn. Det började gå fasansfullt fort med bygget, snart var det endast helt litet som fattades innan allt var färdigt. I stor ångest och vånda vandrade prästen en dag ut i vilda skogen. Han var nu översig given och visste sig rakt ingen råd. Plötsligt fick han höra en röst innifrån ett berg. Det var jättens gum- ma, som sjöng för sitt barn? "Tyst, tyst, sonen min, rätt nu kommer far din Kinn och ger dig prästen Eskil att leka med." Nu blev prästen glad, ty nu var han räddad, nu visste han jättens namn. Med stor hast skyndade prästen till kyrkan, och det var ock- så i sista minuten, ty jätten höll på, att sätta upp knappen på tornet. "Du Kinn, sätt knappen rätt." ropade prästen med hög röst. När jätten hörde att varit honom förslug, blev han så utom sig av vrede att han kastade sig ned marken, och bröt benen av sig (el- ler kanske rent av slog ihjäl sig). Prästen var nu frälst och Eskil- säters kyrka byggd. / En saga om en jätte och en jordemor Det var en gång en jättekvinna ute i Bro socken, som låg i barnsnöd och jättefar gick själv åstad för att hämta socknens jordemor. Visst var det kusligt för jordemor att ge sig ut på den färden, men hon vågade inte säga nej, utan följde jätten. De kommo snart fram till - som jordemor tyckte - en helt vanlig stuga, och därinne låg jättekvinnan på sin bädd. Barnet föddes, badades och lindades alldeles som andra barn, men knappast var det gjort förrän jätten tog det i sina armar och begav sig springande ut ur stugan. "Vart tog han vägen med barnet?" sporde jordemor undrande. "Smörj dej i ögonen med den salvan, som står i fönstret, så får du se", sade jättekvinnan. Jordemor gjorde så, och nu såg hon jätten skyndsamt bege sig bort över fält och åkrar, men om en stund kom han tillbaka och lade barnet bredvid modern. -"Jag kom för sent, för de hade redan "puttrat" över det", sade han misslynt. Då förstod jordemor, att jätten ämnat byta bort sin unge mot ett nyfött människobarn, men det var för sent, ty över det lilla barnets huvud hade redan lästs "Fader Vår", och då var det frälst från troll och onda makter. En annan gång var jordemor på en marknad, och då fick hon se hur jätten gick omkring och stal bort stora bördor av både mat- och klädesvaror. Ingen människa kunde se honom mer än jordemor, som smörjt sina ögon med trollsalvan. Till slut kunde hon inte hålla sig tyst längre, utan gick fram och till- talade jätten. "Jaså, far är på markna'n," sade hon. "Kan du se mej, du." röt jätten och i samma stund försvann han ur hennes åsyn, och sedan kunde aldrig jordemor se vare sig honom eller någon annan av hans släkte mera. Ovanstående sägner berättade av en åttioårig kvinna (fru Augusta Olson) vilken haft sitt barndomshem just i den skogen "där Skogsrån höll till."