Transkriberad uppteckning

Vargar fanns det allt en och annan kvar i Lung- sund på 1860-talet. De kom strykande över sjöar- na om vintern. Medan det var gott om varg, så var det farligt att vara ute efter vägarna om vintern. Var- garna ville åt hästarna. Men då hade de hittat på att hänga ett rep efter släden och fick de vargarna efter sig, så sprang de inte förbi repet. De var rädda för det. Jag hörde att det var en finnkäring som skulle ha flått en varg levande och släppt åt skogen och sedan blev alla vargar borta. Eljest så tog de varg i varggropar och så hade skall efter varg. Det hör- de jag alltid att de sade att vargarna var ett ont som kom "nolifrå" och att de inte fördärvade något för finnarna, men det skulle väl vara därför att finnarna kunde trolla så mycket, så att inte / vargarna hade makt att göra något för dem. Men finnarna kunde visa både varg och björn och lod- djur till andras fähus. Och de var farliga, för de kun- de ta ur stängena som satt i dörrarna och gå in i husen. "Lekatten" var farlig. Den kunde en inte fria sig för, om han blev retad. Men för det mesta flydde han un- dan. Lekatten sög sig fast och släppte inte taget. "Nöckelpiga" hade en att spå. En satte henne på han- den, om en hann att räkna till tre, innan hon flög så fick en lycka. Göken slutar att gala när de börjar att slå. Han orkar inte höra att man bryner lien.