Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Folkmedicin
Det var en sorts värk som folk kunde få och den kallade de onda bettet. De trodde att det var någon gast eller vad det nu var, nåt andeväsen var det i alla fall, som hade huggit dem. Och så var det en annan värk som de kallade farlighet. Den kunde de få ifall de hölls vid vatten i mörker. För att det skulle bli bra så skulle de ta klädtrasor av den som var sjuk och häva i vattnet på samma ställe. Farlighet var en värk, med varbild- ning. Det var ingenting annat. När de hade tandvärk skulle de peta i tanden med en sticka, och sen skulle de sätta stickan i barken på ett träd. Då blev de av med värken, och den kom väl i trädet i stället. Likadant kunde de bota bölder. Stämma blod kunde de ju, och det kan de ju än i dag. För det är verklighet. Om man har förmågan, så behövs det inte mer än att lägga handen över ett tag. Och då ger blodflödet sej om det så är den tjockaste pulsådern, som är avhuggen tvärt. En del utav de gamla gubbarna hade nog nå'n läsning till hjälp också, men det tror jag var bara dumheter. För inte kan man bota varken folk eller fä med att stå och mumla inte. Förresten / så fick ingen höra vad de läste, så det var väl inte så märkvärdigt. Jag vet en gubbe som skulle läsa över en ko som det var något fel med. Vad han sa' i början det vet jag inte men på slutet hörde jag att han sa': Är det inte till bot, så inte är det till sot. Så märkvärdigare var det inte. Så är det en åkomma som sätter i sig i handlederna som de kallade Knarren därför att det knäpper och knarrar, när man rör på handen. Den botade de på två sätt, antingen högg de bort den. De lade handen på tröskeln och där bredvid tre råghalmstrån, med lederna mitt emot handleden. De där tre halmlederna skulle de hugga av i ett hugg och så skulle de läsa någonting. Det skulle göras om tre gånger för tre halmleder skulle huggas. När det var gjort så var knarren borta. Ett annat sätt - som var riktigt bra - var att de sköt bort knarren med krut. De stötte bergkrut och lade på handleden och tände på och så höll någon i fingrarna på den som skulle botas. När kruthögen pussade opp så ryckte den sjuke till så häftigt så knarren gav sej. Och farligt var det inte heller för krutet brann ju så fort så det hann ju inte bli några vidare bränn- sår Småbarn kunde få en åkomma som de kallade bläster. Bote- medlet gjorde de så att en ### skulle blåsa tre gånger i ett och samma vatten med smedjeblästern tre torsdagsnätter å rad. Sedan kunde de / ha vattnet stående, men det var boten mot bläster. Ryggskott trodde de förr i världen att det var riktiga skott som någon troll- kunnig skjutit på en. Och det var inte gott att bli av med om man inte är troll- kunnig själv. Å du förstår, det duger inte bara att kunna trolla lite till hus- behov, utan man måste kunna vara värre än den som hade trollat på en förut. Kreatur kan ju bli sjuka och rent av dö så där häftigt de med. Det kallade de för trollskott rent ut. Det var väl något i samma väg det. De hittade ju troll- nystan i dem ibland, men sådana kan man allt hitta i friska djur också. Det är skräp som de får i sej med maten som vandrar i kroppen sedan. Men då sa' de när de slaktade ett friskt djur och hittade ett tocket nyste, att det var någon som var värre som hade trollat emot med detsamma, så det var för det som det inte hade gjort verkan.
En saga från Eda församling i Vermland
En saga från Eda församling i Vermland berättad för undertecknad för ca 40 år sedan. Hur Kolar-Nisch lurade Skogsrån och Trollen Djupt inne i den stora skogen, dit sällan någon menniska färdades, bodde Kolar-Nisch med sin familj. Här kunde han utan ersätt- ning få material till sin mila. Kolningen lemnade därför honom och hans familj ett, efter deras små anspråk, ganska gott underhåll. Kolar-Nisch var en stor reslig och rask karl som både kunde och ville arbeta. Han var glad och nöjd med sin lott och därför kunde han ofta uppstämma en sång eller munter visa. Han sjöng ej för att någon skulle höra att han var glad utan han sjöng endast för att giva luft åt sina känslor. Han anade ej att det var en som hade hört hans sång och sett hans res- liga gestalt som nu sökte fånga honom i sitt garn. Det var "Skogsrån". Under den senaste tiden hade det gått sämre med kolningen, trött och alldeles utsliten hade Nisch kommit hem senare an vanligt Trots att han gjort allt vad i hans förmåga stått misslyckades det med kolningen och han kunde ej förstå anledningen till detta. / Nog hade han hört en del underliga ljud men det fäste han sig ej så mycket vid. Ulvens tjut och björnens brummande kände han så väl igen, men detta skrämde honom ej. Men dessa ljud han nu hört var något som han aldrig hört förr därför satte han dem i förbindelse med det dåliga resultatet av kolningen. Hans aning skulle också snart besannas. En kväll då Nisch stod vid milan och betrak- tade det dåliga resultatet med densamma, kom en vacker flicka fram till honom och frågade vad han hette. Nisch anade oråd och sade ej sitt rätta namn utan sade istället att han hette "Själv". Denna flicka var ej nå- gon annan än Skogsrån. Hon sade sig hava hört talas om den otur som Nisch haft med kol- ningen och erbjöd sig att hjälpa honom. Nisch antog erbjudandet ty i dag hade ju hela milan blivit förstörd. Nisch skulle nog vara på sin vakt så att "Skogsrån" ej skulle få någon makt med honom, ty han hade sin hustru och sina barn allt för kära, men han måste ju hava bättre resultat med kolningen och därför an- tog han Skogsråns erbjudande. Varje natt som Nisch var vid milan var flickan där och hjälpte honom med arbetet, och allt som Nisch företog sig lyckades väl. Skogsrån såg, / att Nisch var nöjd med arbetsresultatet och sökte på alla tänkbara sätt att vinna honom. Hon visade honom vackra saker av guld och silver som han skulle få om han ville följa henne och övergiva hustru och barn, men Nisch var på sin vakt. Ej heller hjälpte det när Skogsrån försökte intala honom att han var alldeles för god och ståtlig att gå så här undengömd i skogen om Själv vill följa mig sade hon skall han bliva den mäk- tigaste i hela Värmland. Nisch försökte på alla sätt draga ut på tiden men förr eller senare måsta han göra sig kvitt detta troll, men på vad sätt. Han hade tänkt ut den ena planen efter den andra men ingting tycktes honom vara säkert med- el att bli kvitt henne. Gjorde han henne något illa skulle trollen i berget komma henne till hjälp och då vore det inte mycket med Nisch, ty då skulle de pina ihjäl honom. En kväll hade Nisch föresatt sig att det skulle bliva ett slut ty han hade inte lust att stå under Skogsråns inflytande och makt längre. Han ryste var gång han såg hennes långa svans sticka fram un- der kjolkanten. Hon försökte nog att dölja detta säkra tecken på vilken hon var / men Nisch var angelägen om att få viss- het och därför hade han haft ögonen med sig. Han hade lagt märke till att denna vackra flicka alldrig visade sig om dagen utan först efter mörkrets inbrott samt att hon för- svann innan dagningen - och så den långa svansen. I kväll skulle "Nisch" utföra sin plan. Han stod och rörde i milan med en järnstång vilken han lät ligga i glöderna tills den var nästan smältvarm, då drog han stån- gen hastigt ur elden och slog "Skogsrån" över ryggen med denna. Det var ett hårt slag men "Skogsrån" föll ej för slaget utan sprang bort för att beklaga sig för trollen i berget. Hon skrek så det ekade i skogen: - Själv brände och "Själv" slog mig. - Trollen, som trodde att hon bränt och slagit sig själv svarade skrattande: ha, ha, ha, det gör dig så godt. Ropen blevo allt svagare och svagare tills de helt tystnade och efter denna stund har varken Kolar-Nisch eller någon annan sett eller hört Skogsrån och Trollen i berget. Kolar-Nisch kunde nu åter glädja sig åt framgång i arbetet ty trolldommen var bruten och trollen borta. Han levde länge / i lyckligt äktenskap med sin kära hustru och fick med henne flera barn som blevo duktiga och raska arbetare som ej skydde arbetets faror. Överallt i Vermland finner du förgreningar av denna släkt där de ägna sig åt olika yrken. I skogs- och bergshanteringen äro de flesta anstälda men du kan även finna dem i fabriken och vid jordbruket. Såsom särskilt duktiga timmerkörare ha de gjort sig kända inte blott i vermland och Sveriges övriga landskap utan även i Norge äro de mycket anlitade att forsla timmret ur skogarna. Ja - - där du ser någon som med djärvhet och beräkning utför ett arbete, som genom ett felgrepp kan bringa många menniskor i olycka, kan du vara säker på att han här- stammar, från den man som trotsade trolldom och onda makter för att kunna njuta av hemmets lycka och den glädje ett väl utfört arbete beredde honom. Kan- ske även du härstammar från Kolar- Nisch?
Troll
Det var en gång ett troll, som hade en kalk som var mycket underbar. Så träffade trollet en gång en bonde, vilken trollet tänkte förgöra! Trollet räckte bä- garen till bonden, som satt på häst- ryggen. I bägaren fanns en dryck. Bon- den vågade inte dricka ur bägaren utan slog vätskan bakut, varefter han tyg- lade hästen och red i sporrsträck från trollet. När bonden såg att trollet var nära att hinna fatt honom, red han ut på odlad mark och då kunde det inte / längre följa. Bonden hann fram till kyrkan, innan trollet hann fatt honom. Där lämnade han kalken. Då han kom att kasta ögonen på sin häst, fick han se att vätskan delvis hade fallit på hästen. Och där den fallit hade det blivit bara fläc- kar. Håret hade fallit bort. Kalken skall finnas i Stockholm nu.
Djävulen
När Djävulen visade sig, så kunde han göra sig till en svart hund. Han hade en sopkvast i munnen. Han ville vara med där det var synd och skam. Om det var nå- gon som hade gjort något ont så kom allt "horn Per" och visade sig. I Långban fanns det en stygg kärring i min barndom. Di sade hon kunde trol- la. Och när hon skulle dö, så fick de se skugga av en stor karl på väggen över hen- ne. De som var med och såg det blev så rädda att de slog upp dörren och sprang ut. Se'n, när de kom tillbaka så var allt kä- ringen död. En var allt så rädd för "den on- de". En var skrämd för att han kunde kom- ma och ta en. Men det var inte underligt / om han kom och visade sig så mycket bränn- vin och elände det var i stugorna den tiden. Om dagen var en inte rädd för honom, men när det var mörkt så var en rädd att en skul- le få följe med honom. Ibland så kunde han visa sig som "den onde" riktigt. Då hade han både horn och klövar. Han kunde vara i alla sorters skepnader. Den en- da som kunde rå på honom riktigt, så var det prästen. Han kunde läsa bort "den onde" om han blev för besvärlig.
Spökeri
Det var en gumma häruppe i skogen som inte var säker utan hon hade trolldom för sig. Mamma brukade tala om henne. När hon hade dött, så spökade det ef- ter henne vid stugan. Di påstod att hon skulle ha ben från de döda som hon hade trollat med. Flera ha- de sett gumman, sedan hon var död. Hon var väl där och tog tillvara benen, som hon hade fraktat dit från kyrkogården. Osaliga människor gick och spökade. Det var allt många som spökade. Jag var rädd för spö- ken, så jag ville inte gå ut ensam om kvällarna, när det var mörkt. Jo, de gamle lärde allt bort, att en skulle tala till en död, om en fick se ho- nom, så skulle en slippa att se honom. Då skul- le vi säga: "Du skall ligga still där du är i Jesu namn". / Om inte graven sjönk något vidare, så ville inte den döda ruttna. Det hörde jag talas om att det var en del, som inte ruttnade. Det var sådana som spö- kade. Det gick inte an att ta något olovligt från kyrko- gården. En fick inte vara i fred för de döda.
Bjäran
Di som bruka vara ute och jaga påstod att det skulle finnas "pukharar" i skogen. Di kun- de inte skjuta di hararna. Mor min hade i föl- je med en gumma upp till Lönnskog en gång. Mor skulle vända sig om och se, och då fick hon se en hare som hoppade av vägen och åt skogen. "Jaså, du har sådant med dig", sa mor åt gum- man, "då vill jag inte ha följe med dig längre". Så gick mor in i en stuga efter vägen, för att hon skulle komma från gumman. Mor påstod att det var en "pukhare" som gumman hade med sig för att hon skulle ta mjölk. På Finn- skogen hade de så mycken dålighet för sig. Och det var därifrån som di släppte ut så- dana harar. Det var inte annat än en tvaga. / Men di kunde göra den som en hare och trolla liv i den. Haren drog med sig mjölk. Han gick in i ladugårdarna och sög i sig mjölken och bar den till kärringen som hade makt med ho- nom. Det var inte mer än en som hade makt med honom å det var den som hade gjort ho- nom och åkallat den onde till hjälp.
Vårarbetet. Naturföremål. Häxor
Det finnes en stor rös här i skogarna som kal- las för "bykäringa" Den ligger i rå mellan fyra socknar. Kila, Långserud, Gillberga och Svanskog. Det är en stor rös. Där var di och ropa Per- grinus, innan di släppte ut korna om vå- ren. Det var för att inte vargarna skulle komma och förstöra kreaturen. Jag tror att det hände omkr den 16 maj vart år. De omkring- liggande byalagen gick dit och det var folk från alla dessa sockner samlade. De möttes där. Så hade de matsäck med och fägnade varandra. De skrek och förde väsen så att det hördes långa vägar. "Pergrinus, du skall binda dina hundar, ho ho", skrek di. Di påstod att trollkäringar hade gått till den / rösen också. När di skulle trolla till sig mjölk från en annan socken, så gick di till den rösen och ställde sig på stenarna med kärnan. Hur de bar sig åt vet jag inte. Å i min tid vet jag inte att någon har försökt det.
häxor och trollkarlar.
Käringar kunde sitta hemma å dra i ett strumpeband, å då kom andras mjölk till dem. Men det var här borta i Finnskogarna de kunde så mycket. - finnarna var farliga att kunna trolla. Mattes i Glavsnäs var finne å han var rent stygg att kunna trolla. Om det var något särskilt en ville ha reda på, så var det allt att vända sig till finnarna, för det var inga andra som kunde så bra som de. Å vi hade mycket med finnar här öst på skogar- na. - Om en tog jord å ben från kyrko- gården å lade runt stugan eller husen, så skulle ingen ha makt att trolla över det. Så skulle en klara sig om en klappade sig i röva åt trollkarlen eller om en spottade / tre gånger i Jesu namn. D.v.s. att man skul- le nämna Jesu namn med samma man spot- tade. Det var käringar som gick ut på andras ägor om midsommarnatten å drog bort daggen med lakan, så plockade de blommor, å då tog de bort turen till mjölk å smör för den som de tagit daggen och blommorna från. Så skulle en se in genom nyckehålet i kyrkdörren på långfredagen, så tog en mjölken från grannarna. Då skulle en tänka på den grannen som en villa ta ifrån. "Väronge", "väryring". Det var inte annat farligt i dem än att en skulle akta sig å komma in i dem. De hade sjukdom med sig. Det var detsamma om kvällen på hösten, om det kom varm luft å en fick känna det, så skulle en hålla andedräk- ten å inte hålla munnen uppe. Det var sjukdom å ont i den varma luften. Mor min å flera till gick åt en bäck med kär- nan å kärnade, för att det skulle bli mycket / smör och för att det skulle gå fort att få smör. Jag mins det sedan jag var liten. När jag blev äld- re så slutade allt mor med detta. Käringar på finnskogarna satt å drog i strum- peband, å då fick de mjölk som om de hade mjölkat en ko. När påskkäringen reste upp genom skorstenen, så sade hon "här upp går färden till Blåkullahärden å här ned skall jag efter mångmilafärden."
häxor och trollkarlar.
Här trodde folk att finnarna kunde mer än andra. Det var finnar som gick omkring å tiggde. Dessa var folk rädda för, för om de in- te fick som de ville, så trollade de på dju- ren eller folket. Di kunde trolla så inte folk fick hårstrå kvar på huvudet. På finnsko- gen var det mycken trolldom, å där bodde finnarna. Mattes i Glavsnäs var den värsta av dem. Till honom var folk, när de ville ha reda på sådana som hade stulit. Han kunde stämma blod å många andra konster. Men han var i förbund med den onde, så det var av honom han fick hjälp. Finnarna skrämde folk med denna trolldomen. Det var "ont väsen" i "värvirveln". Den skulle en / hålla sig undan, om det skulle gå bra för en. Om en hade en kniv, så skulle en kasta den över sig, när värvilveln kom. Det var en gam- mal gubbe i Liane som lade järnskrot på höhässjorna å skylarna för att inte värvirveln skulle kunna ta det med upp i vädret. Det fanns käringar här på finnskogen som satt hemma å tog mjölken från andra. De mjöl- kade i strumpeband. Det talet gick om dem. Det var på ett ställe som inte kvarnen fick vara i fred om påsknatten. Om påskmorgonen så var hon nedbrunnen. Di byggde upp henne igen. Så gick bonden dit en påskkväll å lade sig i vi- an å vaka. När det led på kvällen, så blev det full kvarnen i käringar. De hade knyten å skrin å kaffekokare med sig. Själva Belsebub kom å satte sig vid en vägg. Då kom han i dis- pyt med en käring. Å de blev högljuda. Då skulle han smyga sig litet framåt, så att han skulle se bättre, men då böjde han sig / för långt, så att vian föll ned, å han blev lig- gande på golvet. Då var de borta som ett vär. Det syntes inte likt till dem. Mormor talade också om att det var en "påsk- käring" som skulle smyga sig iväg å fara till Blåkulla. När karln hennes kom hem, så fick han se ett halmkärv i sängen. Det skulle föreställa att det var käringen hans. Men hon hade inte orkat vända bort ögonen på honom utan han såg det såsom det var.
En saga
En saga Det var en gång en gång en trollgumma som hade en styvdotter och en ricktig dotter men hennes dotter hetter Sylvi styvdotern hete viva, så hade hon en dräng som hon lärde trolla, hon ville att drängen skulle ha hennes dotter men hon var väldig stygg men han älskade styvdotren så en kväll lade hon sin dotter tillsammans med drängen och sate styvdotren i spisen och tände eld på hennes lillfinger för att hon skulle brinna upp, men när gumman hade lagt sig gick drängen upp och bytte om och tog Sylvi och satte i spisen och tog Viva med sig och så bad han viva att hon skulle taga med sig en vidja och en sten och en vatenflaska och så / spottade han vid spisen vid sofan vid dörren och så gick de sin väg, när det blev morgon tänkte guman att Viva hade brunit upp och då ropade hon på sin dotter Sylvi gå op å gör på äl då svarar spottet vid sänga ja jag är vid sängen så ropar hon en gång till Sylvia gå opp å ger på äl så svarar spottet vid spisen, så ropade gumman en gång till Sylvi gå opp å ger på äl då svararde spottet ja jag är vid dören då förstog gumman att det var på tog hon rusar upp och får se sin dotter sitta död i spisen och de andra borta då viste hon att gossen kunde trolla det skall de alt få ut för sade gumman och satte / efter dem när Viva fick höra att det dånade blev hon rädd men då sade gossen kast vidjan och säg stora skogar efter oss och det blev en stor skog att gumman måste huga sig väg ina hon kunde komma igenom, på nytt sade Viva jag hörer henne komma, kasta stenen och då blev det så stort bärg att gumman måste fara många mil om det men åter hörer Viva det dånar kasta utt vattenflaskan och så blev det en stor sjö när gumman kom till sjön så blev hon så arg så hon lade sig ned och drack tills hon sprak sen blev de lyckliga.
Trollhund.
Sedan trollen tycktes ha kommit bort från Björnberget, fanns dock deras hund kvar där en tid. – Som yngling arbetade jag ibland med kolning å min fars skog. En gång hade jag då med mig ett par myndiga gubbar, den ene kallad Goffarn och den andre Lompen. Dessa skulle råda vid arbetet å milan. Ofta talade de om troll och sådant, och då brukade jag skratta åt dem. De kommo därför överens om "te boot pojken" (=låta honom komma i klämma för sådant). De skickade mig därför bort till ett hôlt (hult) efter några "veröer" (=smala stammar avsedda till bränsle) Första vännan (gången) gick det bra, men andra gången, då det var mer än halvmörkt, blev det annat av. Det började skälla ursinnigt i skogen, och detta kom allt närmare. Till sist hade jag det alldeles inpå mig, och jag tyckte, att skallet var så starkt, att nålarna (barren) på träden skakade. Men då var det jag som slängde röan, så att det "domp i hôlt" (dunkade i hultet) och sprang så mycket jag orkade tillbaka till milan. / "Sog (såg) du hunn, Jöns?" pep Lompen. "Ja, Gu nå mej!" sa jä. Jä trôr han eter opp mej." Hunden kom in till kolningen men tordes inte komma opp på kolbottnen. "Da fäck en se, hôls han sogg (såg) ut. "Dä va en svart urspejel" (Ulvspegel, bet. här bedrövlig eller i detta fall förskräcklig en). Han had ellröa ög å ellrött gap. Ve kast röa (röda) kôl i di (det), å han bet sönner dom se tistnen (gnistorna) flög ikring en. Tomten vid milan. En annan gång senare låg jag och sov i kojan vid milan. Mitt i natten slog någon på dörren och ropade: "Opp, Jöns! Mila bränner opp!" När jag kom ut, var det verkligen hål i milan, så jag kunde nätt och jämt rädda den.
Skogsväsen
Sägner om Tall-Maja. Det var en kolare som låg ute i skogen en höst och hade tråkigt som man nog kan ha ibland i fall det är regnigt och kallt. Då kom Tall-Maja in till honom när han satt vid ugnen och kurade och satte sig och borjade prata. Och det fick hon ju. Men så gick hon upp och började ta honom om halsen och ville sitta i knä på honom och så där. Men det var inte värt att hon fick för han var gift, och Tall-Maja blir lätt efterhängsen. Men det är inte så farligt om hon inte vet vad man heter, så han hade sagt, att han hette Sjôlver. Han satt där och rörde i elden med en käpp, och till sist gick Tall-Maja upp och skulle värma sig och ställde sig med baken mot elden och drog upp kjolarna bra nog högt. Då passade kolaren på och körde den brända ändan av käppen mellan benen på henne. Men då blev det fart, skall jag säja dej. Hon gav till ett illjud och stod huvudstupa ut genom kojdörren och skrek så mycket hon orkade: "Sjôlver brände mej, Sjôlver brände mej". - "Ja då får du väl skylla dej sjôlver också" skrek de andra trollen här och där borta i bergena. Så hon fick / ingen hjälp, men kolaren blev av med henne för alltid. Det var en annan kolare också som hade gått och lagt sig i kojan och hade hunnit somna också. När han vaknade på natten så låg det ett fruntimmer bredvid honom. Hon var vaken och började ta honom om halsen och vänslas, och fin och vacker var hon så det var ju inget fel för den skull, men se hon var alldeles kall, så då begrep han att det var Tall-Maja. För se det skall väl vara märket på trollen det, att de är kalla, även om de är bra nog lika folk för övrigt. Men då tyckte han väl det var bäst bli av med henne så han tog och läste Fader vår bakfram. För det lär vara ett bra sätt till att bli av med henne. De som kom i onåd när Tall-Maja har det inte gott. En del som är skyttar kanske det aldrig lyckas för, utan de bommar på allt, för se hon har makt över djuren i skogen. En del är det aldrig lönt för att de ens sticker sig åt skogen för de blir förvillade och går runt runt. Och när de då kommer riktigt galet så kan det hända att de får höra henne gapskratta och kanske får se en skymt av henne bakom någon tall.