Transkriberad uppteckning

Det var en sorts värk som folk kunde få och den kallade de onda bettet. De trodde att det var någon gast eller vad det nu var, nåt andeväsen var det i alla fall, som hade huggit dem. Och så var det en annan värk som de kallade farlighet. Den kunde de få ifall de hölls vid vatten i mörker. För att det skulle bli bra så skulle de ta klädtrasor av den som var sjuk och häva i vattnet på samma ställe. Farlighet var en värk, med varbild- ning. Det var ingenting annat. När de hade tandvärk skulle de peta i tanden med en sticka, och sen skulle de sätta stickan i barken på ett träd. Då blev de av med värken, och den kom väl i trädet i stället. Likadant kunde de bota bölder. Stämma blod kunde de ju, och det kan de ju än i dag. För det är verklighet. Om man har förmågan, så behövs det inte mer än att lägga handen över ett tag. Och då ger blodflödet sej om det så är den tjockaste pulsådern, som är avhuggen tvärt. En del utav de gamla gubbarna hade nog nå'n läsning till hjälp också, men det tror jag var bara dumheter. För inte kan man bota varken folk eller fä med att stå och mumla inte. Förresten / så fick ingen höra vad de läste, så det var väl inte så märkvärdigt. Jag vet en gubbe som skulle läsa över en ko som det var något fel med. Vad han sa' i början det vet jag inte men på slutet hörde jag att han sa': Är det inte till bot, så inte är det till sot. Så märkvärdigare var det inte. Så är det en åkomma som sätter i sig i handlederna som de kallade Knarren därför att det knäpper och knarrar, när man rör på handen. Den botade de på två sätt, antingen högg de bort den. De lade handen på tröskeln och där bredvid tre råghalmstrån, med lederna mitt emot handleden. De där tre halmlederna skulle de hugga av i ett hugg och så skulle de läsa någonting. Det skulle göras om tre gånger för tre halmleder skulle huggas. När det var gjort så var knarren borta. Ett annat sätt - som var riktigt bra - var att de sköt bort knarren med krut. De stötte bergkrut och lade på handleden och tände på och så höll någon i fingrarna på den som skulle botas. När kruthögen pussade opp så ryckte den sjuke till så häftigt så knarren gav sej. Och farligt var det inte heller för krutet brann ju så fort så det hann ju inte bli några vidare bränn- sår Småbarn kunde få en åkomma som de kallade bläster. Bote- medlet gjorde de så att en ### skulle blåsa tre gånger i ett och samma vatten med smedjeblästern tre torsdagsnätter å rad. Sedan kunde de / ha vattnet stående, men det var boten mot bläster. Ryggskott trodde de förr i världen att det var riktiga skott som någon troll- kunnig skjutit på en. Och det var inte gott att bli av med om man inte är troll- kunnig själv. Å du förstår, det duger inte bara att kunna trolla lite till hus- behov, utan man måste kunna vara värre än den som hade trollat på en förut. Kreatur kan ju bli sjuka och rent av dö så där häftigt de med. Det kallade de för trollskott rent ut. Det var väl något i samma väg det. De hittade ju troll- nystan i dem ibland, men sådana kan man allt hitta i friska djur också. Det är skräp som de får i sej med maten som vandrar i kroppen sedan. Men då sa' de när de slaktade ett friskt djur och hittade ett tocket nyste, att det var någon som var värre som hade trollat emot med detsamma, så det var för det som det inte hade gjort verkan.