KORPSKRIFTEN

...
Meny

Skogsväsen

Berättare: Anders Pettersson, Brosäter
Upptecknare: Olle Lindskog

Transkriberad uppteckning

Sägner om Tall-Maja. Det var en kolare som låg ute i skogen en höst och hade tråkigt som man nog kan ha ibland i fall det är regnigt och kallt. Då kom Tall-Maja in till honom när han satt vid ugnen och kurade och satte sig och borjade prata. Och det fick hon ju. Men så gick hon upp och började ta honom om halsen och ville sitta i knä på honom och så där. Men det var inte värt att hon fick för han var gift, och Tall-Maja blir lätt efterhängsen. Men det är inte så farligt om hon inte vet vad man heter, så han hade sagt, att han hette Sjôlver. Han satt där och rörde i elden med en käpp, och till sist gick Tall-Maja upp och skulle värma sig och ställde sig med baken mot elden och drog upp kjolarna bra nog högt. Då passade kolaren på och körde den brända ändan av käppen mellan benen på henne. Men då blev det fart, skall jag säja dej. Hon gav till ett illjud och stod huvudstupa ut genom kojdörren och skrek så mycket hon orkade: "Sjôlver brände mej, Sjôlver brände mej". - "Ja då får du väl skylla dej sjôlver också" skrek de andra trollen här och där borta i bergena. Så hon fick / ingen hjälp, men kolaren blev av med henne för alltid. Det var en annan kolare också som hade gått och lagt sig i kojan och hade hunnit somna också. När han vaknade på natten så låg det ett fruntimmer bredvid honom. Hon var vaken och började ta honom om halsen och vänslas, och fin och vacker var hon så det var ju inget fel för den skull, men se hon var alldeles kall, så då begrep han att det var Tall-Maja. För se det skall väl vara märket på trollen det, att de är kalla, även om de är bra nog lika folk för övrigt. Men då tyckte han väl det var bäst bli av med henne så han tog och läste Fader vår bakfram. För det lär vara ett bra sätt till att bli av med henne. De som kom i onåd när Tall-Maja har det inte gott. En del som är skyttar kanske det aldrig lyckas för, utan de bommar på allt, för se hon har makt över djuren i skogen. En del är det aldrig lönt för att de ens sticker sig åt skogen för de blir förvillade och går runt runt. Och när de då kommer riktigt galet så kan det hända att de får höra henne gapskratta och kanske får se en skymt av henne bakom någon tall.

Socken Lungsunds
Landskap Värmland
Härad Färnebo hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Skogsväsen

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR