Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsråa
Ber. hörde en gammal knekt berätta om hur han i sin barndom hade blivit skrämd av skogs- råa. Han skulle gå till kyrkan en söndagsmorgon med en kungörelse. På vägen dit fanns ett ställe där skogsråa brukade visa sig ibland. När han kom dit fick han se henne sitta på en stor sten. Han såg svansen hänga stor och yvig ned efter stenen. Nu blev han rädd och började spring- a tillbaka. På vägen hem mötte han prästen som skulle till kyrkan och predika. För honom berät- tade han nu vad han sett. Prästen körde och bad honom sitta upp och åka med tillbaka till kyr- kan. Det ska' inte vara farligt sade han. Han hade nämligen två stora hundar med sig och dessa släppte han nu före. När de kommo till det ställe där skogsråa satt / blev det ett förfärligt väsen. Hundarna skällde och drev henne åt skogen. Skogsråa skrek och jäm- rade sig. ²⁾ Skogsråa. Ber. hade hört en gammal "mycket trovärdig" kvinna berätta om skogsråa Hon kom ō gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogsråa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Där fanns en liten vatten- pöl varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.
Tro och sed. Skogsrå.
Fick "skogsråane" reda på någons namn, fick denne irra omkring i skogen, "förvilla te humöre." Endast om någon människa träffade på honom i skogen, kunde han räddas. [Mera visste meddelaren ej om saken].
Tro och sed. Skogsrå.
[Meddelarens formulering.] "En piga i Ersrud fick en kväll se skogsrået flygande fara fram över marken åt Kalvhagen till. Under armen bar det ett stort stenkar. Hack i häl efter kom en flock vargar. Detta var en kapplöpning, som pigan gärna ville se slutet på. Hon sprang därför efter vargarna. Dessa voro nära att ta skogsrået vid Kalvhagen, men då hoppade det upp i en glugg i en lada. Där satte det sig för att se på, hur var- garna hoppade uppefter väggen för att komma åt benen på det. Pigan, som kom efter och såg detta, gick nu en omväg och kom in på rännet, i vars glugg skogsrået satt. Hon sprang fram och knuffade skogsrået i ryggen, så att det for ned till vargar- na, som snart gjorde slut på det. Karet, som rået hade, tog man sedan till kyrkan, där det användes som dopfunt."
Smedernas liv, tomtar, forsgubbar, skogsrå.
De gamla smederna hade ett svårt och tungt arbete. Jag minns de sista åren som smedjorna gick vid Vägsjöfors. Det var fyra stycken då. Far min var smed där. De höll på med skeppssmide där på den tiden, och det var förfärligt tungt. Vi bodde i en av bruksbyggnaderna då, men den är riven nu. Jag är utav gammal 1 smedsläkt. Farfar hade varit smed på Vägsjöfors och farbror min var också smed, men farfar minns jag inte. Farbror var i alla fall mycket full i skrock. Far däremot trodde ej så mycket på sådant där, men något litet trodde nog han på det också. Tomte- gubbar trodde smederna särskilt mycket på, för dem hade de mycket med att göra. Farbror brukade tala om, att om en smed försökte ta kol i en annan binge än sin egen, så var tomtegubben genast framme och gav honom en rungande örfil. Smederna fick sig nämligen tillmätt en viss mängd kol, som det gällde att hushålla på så länge som möjligt, för ju mer de sparade på den, desto mer mjöl eller bränn- / vin eller tobak fick de i stället. Lönen gick nämligen huvudsak- ligen ut in natura. Men den var låg. Ibland var det sådana nöd- tider, så att de inte kunde få äta sig mätta. Farbror till far brukade tala om, att på den tiden han var smedpojke, fick han en lång tid leva på bär, som han plockade i skogen omkring bruket, när de hade raster. Om det var så svårt, så att inte bruksledningen kunde skaffa spannmål, så var det ju ingenting att göra vid. Då fick de ut alltsammans sedan, när det blev bättre tider, eller också fick de pengar i stället, men det kommer man ju inte långt med, om det ingenting finns att köpa för dem. 2 Det var emellertid tomtarna vi talade om. De hade forsgubbar också vid smedjorna. Forsgubben bodde i hjulbäcken, och smeder- na kunde både se och höra honom och tala med honom. Det var fars farbror som brukade tala om det också. Han hade gått hem ifrån smedjan en lördagskväll och tvättat sig och klätt om sig, men han var litet orolig för härdarna, för de var inte riktigt släckta, utan han var rädd att det skulle bli elds- våda. Därför gick han tillbaka och skulle se om dem. När han tittade in genom fönstret till smedjan, fick han se både fors- / gubben och käringen hans stå vid härden och värma sig. Det var på själva högvintern och mycket kallt. Han gick emellertid in och de märkte honom inte. När han kom in så sa han: "Det är väl allt otäckt att vara i vattnet, nu när det är så kallt?" - "Ja, hu då", sa gubben och därmed försvann han ut i hjulhuset och käringen med. 3 De kolade mycket här i trakten på den tiden bruken funnos kvar, för det gick åt mycket kol till smedjorna. Kolarna hade mycket med "skogsråa" att göra. Men henne tyckte de just inte om för hon försökte villa bort dem eller ställa till trassel med milan. Men tomtegubbarna fanns i skogen också. De väckte kolarna om natten ifall det hade börjat brinna i milan. Men de tålde inte att någon arbetade efter solnedgången. 4 När de byggde om Vägsjödammen, och det var i alla fall så sent som 1903, så höll de på med arbetet länge om kvällarna ibland. Och då påstod de att det höll på alldeles likadant, sedan arbetsfolket hade gått. Och det var tomtegubbarna som gjorde det. De hade en "rallbana" och körde sten på och om nätterna gnisslade och gick de där trallorna alldeles likadant som om dagen. Jag tror / bestämt att det finns tomtegubbar. 5 Han har väl hört talas om, hur det spökade i Röjden för en del år sedan, när det kom folk ifrån hela Sverige nästan för att se på det. Det var folk från tidningar i Stockholm där och såg på det och skrev om det. Det var en klockare här på den tiden, som hette Ekwall. Han bara skrattade åt de där historierna och sade att det var bara lögner och dumt prat. Men så kom han dit själv och fick se det, när det var som värst. När han kom tillbaka sedan och de frågade honom, om han inte skrattade längre, så svarade han, att det man har sett får man böja sig för. Det tog inte slut med det där bråket, förrän de hade rivit stugan, och byggt en ny på ett annat ställe. Men det lär inte vara riktigt fritt än, utan att det är något underligt på den tomt där den gamla stugan stod, så att saker som blir ditlagda kastas undan, utan att det är något synligt som kastar dem. 6 Skogsrå hade de mycket att tala om också. Det är en tjärn här strax norr om, som heter Mjögtjärn. Mitt uti där är det en stor sten, och på den brukade hon hålla till mycket. De gamla smedgubbarna nådde ofta en mycket hög / ålder, men de blev illa medfarna. Kutiga och giktbrutna och eländiga blev de. Jag minns far min hur förstörd av värk han var. De fick ju stå i hettan vid härdarna och någon stund emellan vila sig i smedkammaren, men den var dragig och kall. I äldre tider hade de det i alla fall ändå värre, när brukspatroner och förvaltare var omänskligt stränga och gav gamla gubbarna stryk för minsta anledning.
Skogsväsen
En gubbe, Nils i Lilleforsänga vid Storfors, var i Meskog, skogen mellan Storfors o Nykroppa, o kom på rena malmen där, det skulle vara "me- skogmalm." Men sen kom han aldrig på den mer, o så blev han lite konstig o hans barn också. Han skulle också ha något med råa att göra, han sprang bort, o hans hustru kunde stå o. ropa åt honom, men han bara sprang, o han kunde vara borta tre dar i sträck. Men en präst i Lungsund, som hette Anders Olsson, lärde ho- nom hur han skulle fri säj. Han / skulle aldrig vara utan stål, o för det mesta hade han en yxa med sig sedan. Det var en gubbe i Grythyttans sn. som kallades Lej-Sven. Han smidde liar om sommaren, o om vintern var han på gårdarna o tröska. Så kom han på ett ställe där drängen var utsatt för skogråa. "Du ska hjälpe drängen," sa bonden där. "Det kan jag inte," sa Lej-Sven. "Jo, det kan du," sa' bon- den. Då ladda Lej-Sven bössan o ställde den på logen, så sa han till drängen: "Nu ska du säje mäj hur du har det mä skogsråa." Det ville inte denne först, men sen tala han om det. Han börja då gå fram o tillbaka, o det var tecken på att hon var i annalkande. / "Stå stilla," sa Lej-Sven. Så kom hon å hängde sig över lobalken o tala med drängen. Hon var fin, såg ut som ett fruntimmer. Då tog Lej-Sven fram bössan. "Sekter du på mäj, då skjuter du däj!" sa hon. Då vände han pipan åt sig o stocken åt henne o sköt, hon föll, o de såg bara en svans o en liten skepnad efter henne, den var varken som efter en människa eller efter ett djur. En skogvaktare Mossberg var ute för skogråa. Hon släppte ut sina getter o får o sa' till dem: "Akta er för den okammade o otvättade!" Mossberg var så då. Hon sa' så till vart o ett djur. Men han pessa i händerna o tvätta sig med det i ansiktet, / o så harka han med handen genom håret, o sen sköt han får o getter för henne. Då ropa hon: "Kom hit, fader Mossberg, ska du få supa kål!" "Sup din kål själv," sa han. Hade han ätit, så hade han varit fast för henne. Jag vet ej var detta hände, jag har hört det berättas.
Skogsväsen.
Ortens benämningar på manliga skogsvä- sen: "buse," "skogsbuse." Man har trott att dessa väsen fört män- niskor och djur vilse. Det var ganska myc- ket talat om att kreaturen kommo vilse och att folk som sökte efter kreaturen blevo vilsna. Dessa besynnerliga väsen kunde förvränga allting. Samtliga trodde att de kunde "förvända" ögonen på männi- skor. - Det var en vallpojk, som hade satt sig på en stubbe för att vila. När han hade suttit en stund så tit- tade han sig omkring. Men då såg han inga kor. Han tyckte att han satt mitt i en stor myr. Och det fanns inte ett / enda grönt strå. Förskräckt började han springa därifrån. Till sist började han skrika och ropa på mor. Men då kän- de han igen sig. Och konstigt nog gick korna i ro och betade alldeles in- till honom. När han kom hem såg de att han såg underlig ut och frågade, om han hade varit "ute för något." Då talade han om vad som hänt. De frågade ho- nom, om han hade stojat eller skrikit och "fört väsen", men det hade han inte gjort. Modren tog en eldhund och förde runt om- kring honom, så att han skulle bli återställd. - Ja man hörde så mycket talas om att både kvinnor och män blevo vilsna. De kunde gå å bli vils- na alldeles inpå stugknuten. Uttryck för att bli vilsen: "gå vilse," "bli vill," "bortvillad," "förvillad", "bortkommen", "för- trollad," "förhäxad". / De kunde få höra, att det skrattade i sko- garna. Så kunde de få höra, att det bra- kade och brakade i skogen, precis som när man fäller de största träd. Men när man gick till den plats varifrån man hört ljudet fanns inte den minsta skymt av avvärkan. Det blev genast tal om att man hört busen eller skogsrån. Det gick inte an att hugga i kvällningen för då kunde man bli utsatt för det värsta oväsen i skogen. Det kunde hända att man fick både se och höra det ena trädet efter det andra falla till mar- ken. Hände sådant måste de skynda sig hem och ut ur skogen. - Så många gånger som man som barn fick sitta och lyssna till sådana historier. På långt håll såg de en gubbe med skägg eller ett gammalt skröpligt fruntim- mer, som då de kommit närmare / helt hastigt förvandlade sig till en ihålig trädstam. Dessa skogsväsen kun- de spela de största spratt. Det var mest ensamma personer som blev utsatt för sådana förvillelser. Om två tre voro i sällskap var inte risken så stor. Men det kunde även då hända att de blevo totalt vilsne, så att den ene ville gå åt ett håll och menade sig ha rätt under det att den andre menade att rätta vägen var åt motsatta hållet. Så kunde de resonera med varandra till dess att de varken "visste ut eller in." Busen skulle vara tämligen storvuxen. Jag mins väl att man brukade att skrämma barnen för busen. Och då brukade man säga: "Du ska akta däj så int´ den sto- re skogsbusen kommer å tar däj." "Ak- te däj du för den store", kunde de sä- ga, han tar däj å gör sylte å däj." / Om man blev vilse så skulle man ta av halsklädet och knyta det på vrånga d.v. s. ta vrångsidan ut och knyta tre knu- tar. Eller man skulle vränga rocken eller ta å byta om skor så att man tog den vänstre skon på högra foten och tvärt om. Blev en kvinna vilsen skul- le hon ta huvudklädet på vränga eller vränga kjolen. Man skulle även bli hjälpt om man läste "Fader vår" baklänges. Men det var inte så gott heller det i rädslan. Att nämna Jesu namn tre gånger var också ett sätt att frigöra sig. Ville man vara riktigt säker på att komma sam- ma väg tillbaka som man gick skul- le man bryta grankvistar och lägga i kors här och där i vägen. Och sär- skilt noga skulle man vara att lägga granriskors vid vägens båda ändar. Intet "okristet" väsen skulle kunna komma / in på vägen då. Ortens benämningar på kvinnliga skogsväsen. Har aldrig hört annat namn än "skogsråa." Uttryck i samband med detta väsen. "akta däj så inte skogsråa får hand om däj, få makt över däj, ta däj till säj, byte kreatur mä däj." o.s.v. Hon var den värsta man kunde "råka ut före" i skogen. Men det var som hon skulle hålla till särskilt på vissa plat- ser. För det var ju jämt omöjligt att komma rätt på vissa platser. Hon tyckte särskilt mycket om manfolk. Jag skrattade åt en gammal gubbe som med makt skulle få oss att tro att "skogs- råa" hade lagt sig mitt i skogen och "skreva upp" med benen för att hon - "satongen" - som han sade, skulle locka honom till sig. Han såg svansen / på henne. Det var det som räddade honom att vända om och gå en annan väg för- bi. Man kunde få se henne som en gammal gumma gå fromt och beskedligt och binda på en strumpa. Ibland kom hon som en trasig tattargumma. En del kunde få se henne som ett ungt och fint frun- timmer. Det sades, att hon kunde ska- pa till sig alldeles som hon ville. Men hon kunde aldrig bli av med svansen. Hon kunde gå i fällena med en korg på armen och plocka bär som de andra. Men rätt som det var kunde hon "trolla bort" alla bär, så att det endast blev svar- ta tuvor. Om man klappade kläder vid skogskällan eller vid tjärnet efter det solen gått ned, så klappade hon hela kvällen sedan. Hon hade krea- tur. De gamle hade sett att hon / vallade både stora och små kreatur. Man visste inte om hon själv kunde skapa sig till fågel eller om hon hade fåg- lar. Emellertid kunde de få se konstiga fåglar i skogen. Om skytten var aldrig så säker att skjuta så gick han bet på att skjuta en sådan fågel. Det var en del människor som hon hade mer makt över än med andra. Men det skulle vara bra om man bar med sig litet stål i vänstra skon för då skulle hon inte kun- na följa efter eller få någon makt genom spåren. I övrigt använde man sam- ma metoder för att skydda sig för hen- ne som för "busen." Det sades att hon hade förmåga att gå runt, så att man kom tillbaka till samma plats ideligen hur man än gick. Sådana väsen ha mer och mer försvunnit sedan kristendomen blivit spridd och / förkunnad. Sägner ang. ovanämnda väsen. Det var en gubbe, som höll på att kola en mila. Varje kväll innan han lade sig att vila rirstade(?) han över med milan och såg till att allt var i sin ordning. En kväll när han höll på med detta ar- bete kom det ett fruntimmer fram ur sko- gen till honom. Hon gick fram till kojan och gick in där. När hon kom in i ko- jan stod hon vid spisen och varm- de ändan. Hon hade dragit upp kjolen så att "blanka ändan" syntes. Kolaren sade ingenting. När hon stått vid spi- sen en stund frågade hon kolaren vad han hette. "Ja hetter sjôl, men förres- ten angår det dig inte din slyna," blev kolarens svar - Med detsamma tog han en eldbrand ur spisen och stack mellan benen på fruntimret. Då började hon / skrika och jämra sig, sprang till sko- gen och skrek: "kom å hjälp, sjôl ha bränt mej, sjôl ha bränt mej." Det sva- rade från bergen: "ha du sjôl bränt dej, så får du sjôl ha´t." Det var en skogsrå som hade fått makt med en karl, så att han inte kunde bestämma över sig själv så snart solen gick ned. Det gjorde detsamma vad han hade för sig vid den tiden, så var han alldeles tvungen att löpa iväg till skogen. Där mötte skogsrån honom. Och hon be- höll honom alltid till klockan 12 på nat- ten och då var han vilsen och konstig, när han kom tillbaka. Hustrun till man- nen kunde ingenting göra mot detta. Men så en gång fick hon lära av en trollkä- ring att hon skulle vända byxorna för honom eller strumporna. Och efter den da- gen som hon började med det fick hon / behålla honom hemma. En bonde hade varit till kvarnen. Det blev sent på kvällen, innan han "fick lass" och kunde fara hem. Rätt som det var han for vägen fram stannade hästen och det var omöjligt att få fram honom. Det gick inte vare sig med lock eller pock. Så vän- de sig bonden om för att se bakåt lasset. Där satt ett fruntimmer. Men just som bonden vände sig om hoppade fruntimret av lasset. Och så "gapskrattade" hon. Han hörde skrattet hela vägen genom skogen.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Läkekonst
De "ôffra" för barnen om de var sjuka, de tog trollpåser o kasta i sjön. I påsen var det "svager" (svavel) o hårstrån o naglar av barnet, så var det "markulje" (arsenik) o dyvelsträck o nån liten penning. Anna ve Dammen såg när mor Höglund kom in o hade offra, hon höll två fingrer för mun o "môttra" (muttra, mumla) något. Men egentligen skulle de säga något när de slängde påsen. Å så hade hon en skjorta, o den hade ho över varmen, o ho kasta / varme genom den, ett eldkol. Den skjorta hade ho med sig ut o in igen, men jag vet inte vad hon gjorde med den sen, en minns inte. De fick mest sjukdomen där de tagit vatten åt barnet. Tre torsdagskväller efter varann skulle de offra, men jag vet inte vad de sa. Jag tror det var bara för barn som de offra, de var rädda för att få barnen bortbytta o för att skogsråa skulle ta dem, o då skulle det där förvara dem. Folk kunde komma ut för "kramning", de blev "krama", då blev de illamående. Detta blev de i en korsväg. Då tog de eldkol o släppte detta tre / gånger mellan linnet o kroppen. Men de fick ha bråttom med eldkolet så de inte brände sig. Jag såg när de gjorde så, men jag var bara en "onge" (bara barn) så jag skratta åt det. De fick "knarren" i handleden, om de vred sig så det knarra där. Då skulle de ha halmstrå o lägga bredvid o hugga i detta, då högg de bort knarren. För gulsot skrapa de på en stock i norra sidan av en vägg där det fanns som annat gult (mossa), o detta skulle de ge den som var sjuk. De tog sånt där mjöl av gamla stockar "markmjöl" o hade på barnen när de / blev hudlösa. "Matlea" tala de om, men jag vet inte något botemedel för det. För tandvärk peta de sig i tanden med en sticka o satte in den i ett träd. Det var en kar som fällde ett träd där de satt in spikar o flisor, o han fick alla sjukdomar som var insatta där, han blev så elän- dig. Jag fick "markulja" "arsenik" av en käring en gång att lägga på en tand som värkte. "Bläster" kallar de utslag för som de fick ibland, men jag vet inte hur de fick det. Då fick de ta vatten o gå till en smedja där det fanns / bälg o blåsa med den i vattnet o så tvätta utslagen med det vattnet tre torsdagskvällar. Bly kunde man också stöpa för sjukdomar. För kikhosta ska de ha märrmjölk, det har de än. Om mamma fick något ont på ögat, så tog hon slev- skaftet o värmde på o hade det sen på ögat o peta. Om man skar sig skulle man ha lite spindelväv o socker på. Revormar smorde de med smörsälta o fläsksvålar. Och för att få bort vårtor skulle de smörja sig med vatten som bildas i gropar i stenar efter regn. / "Svager" (svavel) är bra att ta in, då skall man inte få skabb. "Tongspänn fallt ner" sa de. Då tog de lite salt på en tesked o stack den under o höll den där en stund, så skulle den gå opp igen.
Underjordiska och troll
"Tômten" bor under fjuset, under en sten eller i jorden." Han hade sin bostad i backen. När di sa det, så mena di att det bodde en "nisse" på den platsen. Han hörde till de "underjor- diska. Men "skogsråa" vet jag inte om hon bodde där. Det hörde en aldrig talas om. Hon var i "skogen." Vid vindfällen och stora stub- bar var det inte säkert än en kunde få se henne. "Trôlla" bodde inne i bergen och vid stora ste- nar. Di hörde till de underjordiska. I ber- gen vid Djupedalen fanns det troll. /Se uppt. härom. Uppt./. Trôlla var styggare än di andra väsendena. Di var många ihop, och så kunde di förhäxa folk. Di var som stora, styg- ge "klôsser." / Sägnen om stallet som måste flyttas känna sa- gesmännen till och trollen som skar säden åt bonden. Uppt. anm./. Här har di trott på, att det funnits underjor- diska väsen. Det trodde närapå alla gamla och det gick inte att få dem till otro i detta. Di skul- le ha sina påståenden fram. En och annan här tror det ännu i dag. Nu vill ju ingen direkt påstå detta, men di har sin tro inom sig. "Di unnerjordiske" kunde bo var som helst under jorden och stora stenar eller i bergen. Om någon någon gång hade kommit ut för något besynner- ligt eller tyckt sig se något konstigt på en be- stämd plats, så kunde den platsen sedan få ett bestämt tillhåll för "di unnerjoliske." Det behövdes inte så mycket förrän det kunde bli tal om den och den platsen som tillhåll för underjordiska. En ingång i berget, lyse på en viss plats i berget visa att det var underjor- diska där. Mindre stenar under en stor sten / var också ett marke /sic/. Eller om det var hål ned- åt backen under stenen. Eller att stenen hade någon konstig form. "Vitterbo el. trollkiste" kän- ner jag inte till men "tomtebo, nissebo, trôll- hôl. "Nissen," levde ensam, "trôlla" var flera ihop. Det var både käringar, gubbar och ungar. Jättarna hade käring och ungar. Di levde som människorna. Folk hade rädsla för alla dessa väsen. Folk trodde, att di kunde bli skadade av dem. "sjöråa, Näcken, fôrskatt" var underjordiska Di hade kreatur. Kallades för "bergkor" Di underjordiska hade särskilda vägar, för om kolaren satte milan eller kojan i dess väg, så fick han inte fred för dem. Di skulle den vägen fram. Di förstod sig inte på, att di kunde ta någon annan väg än den de var vana att gå. Di hade "si strecke" att gå. Di gamle tala om, att det kunde vara farligt för både folk och kreatur att komma för långt / in i skogen. En kunde bli "bergtogen." Di under- jordiska var inte säkra, än di ville ta både folk och kreatur till sig. Det finns "jättegrytor" vid sjön. Jätten hade kokat där. Det minns jag, att en skulle låta bli att slå ut hett vatten på backen. En kunde få sjukdom i kroppen. Det vattnet kunde rinna på de underjordiska. Jordfasta stenar skulle en inte bry sig om. Där ha- de en inget att göra. Benämning på virvelvinden /värverud, värjering/. Det var "onde ander i den å troll." En sådan skul- le en hålla sig ur vägen för. Benämningar på dessa underjordiska väsen /trôll, bergtroll, bergjättar, jättar, sjörå, näck, fôrskatt, unnderjoliske, ###, nissar, älver/.
Gamla folksägner från Grava socken SÄGEN OM HERREGÅRDSDRÄNGEN OCH HANS FÄSTMÖ
I närheten av Forshaga i Grava socken ligger ett berg som kallas Brattberget, på grund av sitt lodräta läge. I det berget skulle ett skogsrå ha haft sitt tillhåll. En dag skulle en av drängarna som tjänade på Apertin herrgård till kvarnen i Forshaga och mala. Då han på hemvägen for förbi Brattberget fick han se en underbart vacker flicka stå på berget och kamma sitt gyllene hår med en messingkam. "Se goddag, du fästmöa mi," sade drängen. "Håll ord med det du blev flickans svar." Sedan blev drängen aldrig av med skogsrået, ty det var ingen annan än hon, och till slut måste han låva att gifta sig med henne. När drängen fick veta att det var ett skogsrå som var hans fästmö, blev han mycket dyster och inbunden, och man såg honom alldrig tillsamman med de andra drängarna på deras dansgillen och nöjen. Så en dag skulle prästen i socknens yngsta dotter gifta sig, och naturligtvis skulle drängarna dit och beskåda härligheten. Men endast Olle, så var drängens namn, nekade bliva med. På vägen till prästgården uttrade en av drängarna bland annat: "Det skulle allt vara roligt att få se Olles fästmö." Han hade jämt hunnit uttala orden förrän de fingo se en fin dam komma gående emot dem på vägen. Hon gick rakt fram till drängen som önskat se Olles fästmö och ställde sig utan att säga ett ord framför honom. Drängen trodde att hon var tokig och försökte gå undan, men vart han gick så följde hon efter. De andra drängarna blevo rädda och börgade springa i riktning mot prästgården Till slut blev drängen rasande och svor till. Detta tycktes hjälpa ty damen vände om och avlägsnade sig innåt skogen. Drängen fick då se att hon var ihålig i ryggen samt hade en stor yvig svans som stack fram under kjolen. Han förstod då att det var skogsrået han hade mött. Efter detta mötet säges det att drängen blev sängliggande i flera månader. Någon tid efter denna händelse blev det bestämt att drängen Olle skulle gifta sig. Bröllopsdagen föll in. På morgonen skulle / drängen själv fara och hämta prästen. När han hämtat prästen och var på återväg ramlade ett av bakhjulen av. Han måste då stanna och sätta fast hjulet. Han hade inte kört lång bit förrän det ramlade av för andra gången. När detta upprepades för tredje gången förstod prästen att det var något otyg med i görningen varför han tillsade drängen att lägga upp hjulet i vagnen. Denne gjorde så, och sedan kunde de åka ostörda fara vidare. Folk som hade sett dem komma åkande påstodo att de hade sett en "litenen" springa bredvid vagnen och hålla den uppe. Hess det var gifte sig dock drängen med huldran, men han blev mycket elak mot henne. Hon därimot visade sig vara en god och plikttrogen hustru. Så en dag skulle han sko en av herrgårdshästarna, men det befanns att han ej hade några hästskor som passade, ty de han hade voro för små. Hustrun gick då fram och tog skon mellan händerna och drog ut den så att den passade. Drängen blev då så rädd när han fick hustrun styrka, att han aldrig vågade misshandla henne mera. 14 åring Gunnar Forslund Grossbol Forshaga
skogsväsen.
Det var en granne som såg ”råa” en kväll, en lördagskväll sen han gått och lagt sig. Dörren gick opp, och ett ljussken syntes på väggen, så kom det ett fruntim- mer fram till sängen och stod och vred på sig, det var som om hon haft ”selkekjoler.” ”Ä dä du, Emma,” sa han, han tyckte det liknande en grannflicka, men det var inte riktigt hon heller, men just i detsamma försvann hon. En gubbe här nere mot sjön hade råkat ut för skogråa, / han gick ut en natt i var vecka. Hon hade fått makt över honom, så att han hade samlag med henne. Ingen visste var han var då, hon hade fått makt över honom, men på vad sätt visste de inte. Han blev aldrig löst ifrån henne, och aldrig tala- de han om detta till andra. Jag hörde råa många gånger även när jag inte såg henne. Jag var i skogen en gång vid tiotiden och satt på en myr- kant, då hörde jag att det gick omkring mig gång på gång, jag hörde vartenda steg, men jag såg ingenting, men då fick jag ”ta te bena.” En natt hörde jag hur ho sang, jag har aldrig hört så / vacker drilling, min kamrat talade om vad det var. ”Nu får du höra e som kan,” sa han. Det var tre repriser bara när dessa drillarna kom, men det var förfärligt vackert. En granne och jag var ute i skogen en gång när mörten lekte, då fick vi höra att det ”knäja” som en häst från ett ställe där. Jag skulle dit och se efter, men den, som var med, sa: ”akt däj för den hästen!” Jag gick närmare, men det knäja så styggt så jag sprang tillbaka. ”Du blev rädd för den hästen du,” sa han morron efter. ”Dä va väl råa,” sa jag. ”Ja, där brukar ho allt visa säj,” sa han. Det brakade där på platsen också / som om det varit en häst, men det syntes ingenting. När jag var 20 år, var jag en gång borta på ett ungdoms- kalas. Jag var den ende från min gård, så att jag måste gå ensam både dit och hem. När jag gick hem, var det månljust, klockan var ungefär tolv, jag skulle över en sjö, och då löpte jag på skridskor över denna, det var vinter, och isen låg blank. Jag gnolade på en visa och tänkte på flickor, för flickor stod alltid i min håg. Invid stranden av ett sund som jag passerade fick jag se en flicka sitta på en eka. Jag gjorde hastigt stopp och vände mig till henne och räckte ut mina / händer mot henne, glad i hågen att få sällskap i min ensamhet. Ty jag trodde att hon skulle åt samma håll. Hon var ej sen att fatta mina händer och komma upp, men då fick jag se det jag aldrig hade trott, hon var så lätt som en blårsärk och när jag skulle göra en sväng med henne fick jag se ett släp vid hennes bak. Jag tog det och trodde att hon tappat något, jag ryckte till så det skulle lossna, men då blev det klart för mig vad flicka jag fått fatt i. Det var skogsråa, och det var svansen som hon hade på sin bakdel. Och lycka var att ja inte svarade henne när hon frågade vad mitt namn var, hade jag upp- lyst henne om det, så hade jag nog aldrig kommit loss. Nu löpte / jag iväg mot mitt hem med en fart av väl 50 knop, men hon följde lika väl vid min sida, och i land bar det med skridskorna på i sten och stubbar, för rädslan hade kom- mit över mig så min kropp kändes som is. Men jag kom lyckligt hem och gjorde ett hastigt hopp igenom dörren, men då ropade hon: ”Du skall nog bli min i alla fall” och sparkade till dörren så att det dånade i hela huset. alla kom upp och frå- hade vad det var, men jag tordes inte svara förrän nästa dag. Då gav jag mig iväg till en s.k klok gubbe, som visste mer än andra, ty jag var rädd hon skulle komma till- baka. Gubben bad mig gå hem efter min mynningsladdare, där lade han in ett s.k. ”trollskott”, och så / bad han mig att aldrig gå utan detta gevär efter solens nedgång. Jag fick bära det länge nog, så jag började tvivla på hennes återkomst. Men så en kväll kom inte kreaturen hem, utan jag måste gå till skogs och se efter dem. Jag fick till slut höra skällan och jag gick åt det hållet, men jag kom dem aldrig närmare hur jag än travade, då förstod jag att skogsrån var i farten igen. Jag hann knappast tänka ut detta, förrän jag stod ansikte mot ansikte med henne. Jag sköt nu mitt troll- skott över henne, och hon för- svann med ett sådant brak och oväsen, att jag ej hört maken varken förr eller senare. Sedan såg jag henne inte mer, men jag hörde henne många gånger sedan. x (x Denna sista händelse nerskriven av sagesmannen).
Bergfolk Per Englund
Bergfolk Per Englund De voro av samma mystiska väsen som tomtarna. Men de voro större och liknade mera vanligt folk. På deras sed, sätt och språk kunde man dock skilja dem från annat folk. De hava namn efter olika vistelseort: Bergfolk, skogsrå och sjörå, men de senare avika dock mera från likheten med vanligt folk. Bergfolket idkar boskaps- skötsel. Deras kor äro vita. Om man får se en sådan skall man kasta en kniv över henne så får man den i sitt våld. Då en valljänta gick ensam i skogen fick hon höra ett väldigt skrål av bjällor (=skällor) och i det- samma fick hon se en hel hjord av alla slags husdjur men så med ens voro de borta som en syn. Men bjällorna hör- des en lång stund efteråt. En säterkulla fick besök av en bergkvinna, som ville låna fjôckerdôcka hennes (=kärn käppen). Hon visste inte vad ordet betydde men bergkvinnan fick ta själv vad hon behövde. När bergkvinnan lämnade till / baka kärnkäppen var det smör på klon. En ko kom bort i en gård. Man letade efter hen- ne en hel månad utan att lyckas. Till slut kom hon hem själv och var alldeles sjövåt av svett. Hon hade varit hos bergfolket. Berghunden skällde tre ggr efter varann likt en hund men den tredje skällningen var bara halv – – -. Kolare hava ofta sett bergtrollen De som hade deras gunst hade mycken nytta därav. Åt en kolare passade de milan och väckte honom gm tillrop. En gång började det brinna vid foten av milan då gick bergfolket in i kojan och ropade: Opp Per, opp Per, mila brinner opp mila brinner opp. Men han var så trött och tänkte det är väl inte så brått nu. När de ropat tre ggr utan att han rört på sig fattades* han av en osynlig hand i kragen och en där rocken slutar och kastades ut ur kojan. I sista stund lyckades han rädda milan. Ifrågavarande person hade mycket sällskap av bergfolket de voro med när han kokte köttet och vände på köttbitarna / Bergfolk (forts.) Per Englund En bonde hörde hur bergfolket ropade: "Ko byt, ko byt, sex getter och en sprônn (=bock) sex getter och en sprônn!" Då han inte fick någon fred för dem sade han till slut: "Tag då! Nästa morgon var den bästa kon borta. En bergkvinna ropade i skogen åt en jägare Vetterstrand: Du Vetterstrand (uttalas med stark dragning åt å) du Vetterstrand, om du vänder dig om, ska du skjuta haren på språng Bergkvinnan älskade V. och ville gifta sig med honom "men det gick naturligtvis inte ann" och han lät sig ej förledas. Skogsråa Per Englund Ett par personer från Utterbyn i Fryksände voro en höst ute på fjärranjakt (tjäder-) och gingo vilse i skogen de måste alltså övernatta i det fria och gjorde upp en eld och redde sig en granrisbädd. När de legat en stund kom ett grant fröken ur skogen. Hon ställde sig vid el- den och värmde sig och de hörde tydligt hur hon huttrade av köld. Hon såg mycket bra ut men då hon vände sig om för / att gå stack en svans fram under kjolen. "Jag har aldrig trott på nått skrock men jag måste tro, då jag själv sett. Tänk vilken väderlek det blev sedan, det snö- ade och slakade så jag har aldrig sett på värre." Näcken Allmän föreställning Näcken lever i vattnet och för honom måste de som bada* och färdas på sjöar och floder taga sig i akt. När man badade stack man en kniv i stranden och ro- pade: "Ho haggla, ho haggla!" Så långt som ropet hördes hade näcken ingen makt. Att "binda näcken" tillgår så att man kastar en sten högt i luften så att den lod- rät faller ner och träffar vattenytan utan att det plum- sar. En till Eda inflyttad småländska har berättat mig att i hennes hembygd lever tron på bäckahästar, d.v.s. näcken kan förvandla sig till en häst. "Två småpojkar fingo se en stor vacker vit häst. Den äldre satte sig upp på hans rygg för att rida och ville att den yngre skulle sitta upp men den lille svarade: "Ja näcker inte." (räcker ej) Då försvann näcken.
Intervju med Johan Persson (f. 1865) och Emil Grundstedt (f. 1863)
Intervju med Johan Persson (f. 1865) och Emil Grundstedt (f. 1863) i Sunnemo. Intervjun gjordes 1949 av Richard Broberg och G. Harwing.