Transkriberad uppteckning

Det var en granne som såg ”råa” en kväll, en lördagskväll sen han gått och lagt sig. Dörren gick opp, och ett ljussken syntes på väggen, så kom det ett fruntim- mer fram till sängen och stod och vred på sig, det var som om hon haft ”selkekjoler.” ”Ä dä du, Emma,” sa han, han tyckte det liknande en grannflicka, men det var inte riktigt hon heller, men just i detsamma försvann hon. En gubbe här nere mot sjön hade råkat ut för skogråa, / han gick ut en natt i var vecka. Hon hade fått makt över honom, så att han hade samlag med henne. Ingen visste var han var då, hon hade fått makt över honom, men på vad sätt visste de inte. Han blev aldrig löst ifrån henne, och aldrig tala- de han om detta till andra. Jag hörde råa många gånger även när jag inte såg henne. Jag var i skogen en gång vid tiotiden och satt på en myr- kant, då hörde jag att det gick omkring mig gång på gång, jag hörde vartenda steg, men jag såg ingenting, men då fick jag ”ta te bena.” En natt hörde jag hur ho sang, jag har aldrig hört så / vacker drilling, min kamrat talade om vad det var. ”Nu får du höra e som kan,” sa han. Det var tre repriser bara när dessa drillarna kom, men det var förfärligt vackert. En granne och jag var ute i skogen en gång när mörten lekte, då fick vi höra att det ”knäja” som en häst från ett ställe där. Jag skulle dit och se efter, men den, som var med, sa: ”akt däj för den hästen!” Jag gick närmare, men det knäja så styggt så jag sprang tillbaka. ”Du blev rädd för den hästen du,” sa han morron efter. ”Dä va väl råa,” sa jag. ”Ja, där brukar ho allt visa säj,” sa han. Det brakade där på platsen också / som om det varit en häst, men det syntes ingenting. När jag var 20 år, var jag en gång borta på ett ungdoms- kalas. Jag var den ende från min gård, så att jag måste gå ensam både dit och hem. När jag gick hem, var det månljust, klockan var ungefär tolv, jag skulle över en sjö, och då löpte jag på skridskor över denna, det var vinter, och isen låg blank. Jag gnolade på en visa och tänkte på flickor, för flickor stod alltid i min håg. Invid stranden av ett sund som jag passerade fick jag se en flicka sitta på en eka. Jag gjorde hastigt stopp och vände mig till henne och räckte ut mina / händer mot henne, glad i hågen att få sällskap i min ensamhet. Ty jag trodde att hon skulle åt samma håll. Hon var ej sen att fatta mina händer och komma upp, men då fick jag se det jag aldrig hade trott, hon var så lätt som en blårsärk och när jag skulle göra en sväng med henne fick jag se ett släp vid hennes bak. Jag tog det och trodde att hon tappat något, jag ryckte till så det skulle lossna, men då blev det klart för mig vad flicka jag fått fatt i. Det var skogsråa, och det var svansen som hon hade på sin bakdel. Och lycka var att ja inte svarade henne när hon frågade vad mitt namn var, hade jag upp- lyst henne om det, så hade jag nog aldrig kommit loss. Nu löpte / jag iväg mot mitt hem med en fart av väl 50 knop, men hon följde lika väl vid min sida, och i land bar det med skridskorna på i sten och stubbar, för rädslan hade kom- mit över mig så min kropp kändes som is. Men jag kom lyckligt hem och gjorde ett hastigt hopp igenom dörren, men då ropade hon: ”Du skall nog bli min i alla fall” och sparkade till dörren så att det dånade i hela huset. alla kom upp och frå- hade vad det var, men jag tordes inte svara förrän nästa dag. Då gav jag mig iväg till en s.k klok gubbe, som visste mer än andra, ty jag var rädd hon skulle komma till- baka. Gubben bad mig gå hem efter min mynningsladdare, där lade han in ett s.k. ”trollskott”, och så / bad han mig att aldrig gå utan detta gevär efter solens nedgång. Jag fick bära det länge nog, så jag började tvivla på hennes återkomst. Men så en kväll kom inte kreaturen hem, utan jag måste gå till skogs och se efter dem. Jag fick till slut höra skällan och jag gick åt det hållet, men jag kom dem aldrig närmare hur jag än travade, då förstod jag att skogsrån var i farten igen. Jag hann knappast tänka ut detta, förrän jag stod ansikte mot ansikte med henne. Jag sköt nu mitt troll- skott över henne, och hon för- svann med ett sådant brak och oväsen, att jag ej hört maken varken förr eller senare. Sedan såg jag henne inte mer, men jag hörde henne många gånger sedan. x (x Denna sista händelse nerskriven av sagesmannen).