Transkriberad uppteckning
Intervju med Johan Persson (f. 1865) och Emil Grundstedt (f. 1863) i Sunnemo. Intervjun gjordes 1949 av Richard Broberg och G. Harwing.
Fler sägner från Värmland
Se alla i Värmland »
Sunnemo, Värmland
Jakt
Ännu medan jag var pojke, snarade man ofta hare. Man glödgade tunn järntråd, eller ock tog man mässingstråd. Av denna gjorde man en snara, vid vilken man fäste en ca 1/2 m. lång träkäpp. Trådens längd från käppen till öglan i snaran skulle vara så avpassad, att sedan haren fått huvudet i öglan skulle han genom att sparka med bakbenen, då han försökte fly, själv draga till öglan. Vid varje skutt drogs snaran åt allt hårdare. Skulle han genom sitt skuttande ej dra åt snaran, så fastnade käppen alltid i någon buske eller mellan några träd och drog till. Hade huvudet en gång kommit in i öglan, var haren snart strypt. Jag var många gånger och snarade harar, men en / gång kom jag just som en hare gått i öglan, och det hemska skrik haren uppgav, då han strypte sig själv, tog bort all lust på mig att vidare be- driva denna sorts jakt. Man kunde också sätta upp snaran i någon gär- desgård, där man visste att haren gick igenom. Då behövde man ej någon käpp. Det var ej svårt att finna sådana platser i en gärdesgård, där haren hade genomgång, ty han brukade alltid gnaga eller bita i störarna där. ______
1927
Läs sägen →
Sunnemo, Värmland
Jakt
I min ungdom var det ett par gubbar, som voro söder om Stenåsbackarna och höggo tim- mer. Då furan föll, kom toppen att falla över ett björnide. De visste de ej då, men på våren då de kommo för att hugga upp toppen, fick de känna en otäck lukt. De funno då en björn ligga spetsad under toppen. En gren hade gått rätt igenom björnen och ned i backen. _____ / Petter-Nils, en av våra grannar i min ungdom, hade varit ute i skogen för att söka ut sko- velämne åt sig. Någon snö hade ännu ej fallit. På våren, när det var skare en dag, skulle han fara och hämta sitt skovelämne. När han så började hugga, flög stora kaser på en snöhög, som han trodde. Det var emellertid ingen snö- hög utan ett björnide, och bäst han stod där och högg reste sig björnen och gick ursinnigt till anfall. Petter-Nils blev så rädd, så han sprang ur skorna han hade på fötterna och kom hem i strumplästen till Långbroåsen där han bod- de. Han tog sin framladdningsbössa och åter- vände till skogen, men något björnskytte blev det ej, ty björnen var försvunnen. _____
1927
Läs sägen →
Sunnemo, Värmland
Jakt
Sunnemos sista björn. ------------------------ En vinterdag i början av 1800-talet, jag vill minnas det var 1883, voro bröderna Per och Karl från Kackleåsen, väster om Bosjön, Sunnemo, sysselsatta med timmerhuggning. Karl har just kvistat en gran och börjat rotbarka trädet, då plötsligt en björn rusar upp ur snön vid hans fötter. Ett yxhugg mot björ- nens huvud sårar denne i käken. I nästa ögonblick har björnen huggit sina tänder i mannens ena arm, men det nyss utdelade hugget har förlamat björnen så pass, att han ej förmår dra mannen under sig. Brodern Per, som är sysselsatt ett stycke härifrån, hör att något ovanligt är å färde, och skyndar till platsen. Med sin yxa går han löst på björnen och tilldelar den- ne hugg på hugg, till dess nalle släpper sitt tag om broderns arm och lämnar platsen. Några timmerkörare, som anlänt, forsla / den svårt sargade ner till byn. Per skaffar i hast ihop någ- ra skyttar, och man beger sig tillbaka till skogen för att uppsöka björnen. Ett stycke från granen, där striden utkämpats, finner man björnen sittande i snön. Skott på skott träffar den ludna drotten, men han faller ej. Man går närmare och fin- ner då, att han är död. Pers yxhugg, 12 stycken, har dödat ho- nom. Den skadade skogsarbetaren repade sig efter bettet och omkramningen. Brukspatronen på Bosjö lät sedermera stoppa upp björnen, trots att pälsen fått åtskilliga skavanker efter de många yxhuggen och skotten.
1927
Läs sägen →