Transkriberad uppteckning

De gamla smederna hade ett svårt och tungt arbete. Jag minns de sista åren som smedjorna gick vid Vägsjöfors. Det var fyra stycken då. Far min var smed där. De höll på med skeppssmide där på den tiden, och det var förfärligt tungt. Vi bodde i en av bruksbyggnaderna då, men den är riven nu. Jag är utav gammal 1 smedsläkt. Farfar hade varit smed på Vägsjöfors och farbror min var också smed, men farfar minns jag inte. Farbror var i alla fall mycket full i skrock. Far däremot trodde ej så mycket på sådant där, men något litet trodde nog han på det också. Tomte- gubbar trodde smederna särskilt mycket på, för dem hade de mycket med att göra. Farbror brukade tala om, att om en smed försökte ta kol i en annan binge än sin egen, så var tomtegubben genast framme och gav honom en rungande örfil. Smederna fick sig nämligen tillmätt en viss mängd kol, som det gällde att hushålla på så länge som möjligt, för ju mer de sparade på den, desto mer mjöl eller bränn- / vin eller tobak fick de i stället. Lönen gick nämligen huvudsak- ligen ut in natura. Men den var låg. Ibland var det sådana nöd- tider, så att de inte kunde få äta sig mätta. Farbror till far brukade tala om, att på den tiden han var smedpojke, fick han en lång tid leva på bär, som han plockade i skogen omkring bruket, när de hade raster. Om det var så svårt, så att inte bruksledningen kunde skaffa spannmål, så var det ju ingenting att göra vid. Då fick de ut alltsammans sedan, när det blev bättre tider, eller också fick de pengar i stället, men det kommer man ju inte långt med, om det ingenting finns att köpa för dem. 2 Det var emellertid tomtarna vi talade om. De hade forsgubbar också vid smedjorna. Forsgubben bodde i hjulbäcken, och smeder- na kunde både se och höra honom och tala med honom. Det var fars farbror som brukade tala om det också. Han hade gått hem ifrån smedjan en lördagskväll och tvättat sig och klätt om sig, men han var litet orolig för härdarna, för de var inte riktigt släckta, utan han var rädd att det skulle bli elds- våda. Därför gick han tillbaka och skulle se om dem. När han tittade in genom fönstret till smedjan, fick han se både fors- / gubben och käringen hans stå vid härden och värma sig. Det var på själva högvintern och mycket kallt. Han gick emellertid in och de märkte honom inte. När han kom in så sa han: "Det är väl allt otäckt att vara i vattnet, nu när det är så kallt?" - "Ja, hu då", sa gubben och därmed försvann han ut i hjulhuset och käringen med. 3 De kolade mycket här i trakten på den tiden bruken funnos kvar, för det gick åt mycket kol till smedjorna. Kolarna hade mycket med "skogsråa" att göra. Men henne tyckte de just inte om för hon försökte villa bort dem eller ställa till trassel med milan. Men tomtegubbarna fanns i skogen också. De väckte kolarna om natten ifall det hade börjat brinna i milan. Men de tålde inte att någon arbetade efter solnedgången. 4 När de byggde om Vägsjödammen, och det var i alla fall så sent som 1903, så höll de på med arbetet länge om kvällarna ibland. Och då påstod de att det höll på alldeles likadant, sedan arbetsfolket hade gått. Och det var tomtegubbarna som gjorde det. De hade en "rallbana" och körde sten på och om nätterna gnisslade och gick de där trallorna alldeles likadant som om dagen. Jag tror / bestämt att det finns tomtegubbar. 5 Han har väl hört talas om, hur det spökade i Röjden för en del år sedan, när det kom folk ifrån hela Sverige nästan för att se på det. Det var folk från tidningar i Stockholm där och såg på det och skrev om det. Det var en klockare här på den tiden, som hette Ekwall. Han bara skrattade åt de där historierna och sade att det var bara lögner och dumt prat. Men så kom han dit själv och fick se det, när det var som värst. När han kom tillbaka sedan och de frågade honom, om han inte skrattade längre, så svarade han, att det man har sett får man böja sig för. Det tog inte slut med det där bråket, förrän de hade rivit stugan, och byggt en ny på ett annat ställe. Men det lär inte vara riktigt fritt än, utan att det är något underligt på den tomt där den gamla stugan stod, så att saker som blir ditlagda kastas undan, utan att det är något synligt som kastar dem. 6 Skogsrå hade de mycket att tala om också. Det är en tjärn här strax norr om, som heter Mjögtjärn. Mitt uti där är det en stor sten, och på den brukade hon hålla till mycket. De gamla smedgubbarna nådde ofta en mycket hög / ålder, men de blev illa medfarna. Kutiga och giktbrutna och eländiga blev de. Jag minns far min hur förstörd av värk han var. De fick ju stå i hettan vid härdarna och någon stund emellan vila sig i smedkammaren, men den var dragig och kall. I äldre tider hade de det i alla fall ändå värre, när brukspatroner och förvaltare var omänskligt stränga och gav gamla gubbarna stryk för minsta anledning.