Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Till midsom- mar skulle skorste- nar o stenmurar kri- tas, o rundspisen i stora rummet skulle limmas. Och så kläd- de man inne med löv.
Skatter
I "Tyskgruvan" här var skatter nerlagda. En gumma i Källtorp hade på ett särskilt sätt kommit överens med skogsrån om att få låna kärl där, o detta märkte de mest på husförhören där i Källtorp. Men en gång bestämde hon sig för när hon tog där att behålla sen det hon lånade. Så ställde hon ifrån sig säcken o tänkte ta lite mer på en gång. Men då hitta hon ej på gruvan. "Ja har säcken," tänkte hon. Men då fann hon inte säcken heller. Varje midsommar skulle / folk dit o leta efter gruvan. De kom i stora skockar, o de skulle vara alldeles tysta, men de levde o förde väsen i skogen. Det skall ligga ekplank över gruvan, o en stor björk skulle stå bredvid, o i den skulle sitta ett järnspett. Det var en skogs- arbetare som fann en sån björk med ett stort spett in- växt i björken. Men han kände ej till berättelsen om detta, o sen for han sin väg från orten. Ett par vallpojkar från Hytte hade katekeser o satt o läste där, de tyckte där var så underligt. Så lämna de böckerna kvar o skulle driva hem bo- skapen. Men de kom bara tillbaka till den platsen. Till slut kom / de hem i alla fall, o då blev de lärda, att om de skulle komma tillbaka dit, så skulle de sitta där tills solen gick opp om morron. Och de kom också tillbaka dit långt efter. De satt o såg allt möjligt, men de blunda o var tysta o höll ut. På morron grävde de o fick tag på ett stort skrin, det var allt Tyskgruvan. De tog skrinet, då kom en käring och red på en halt bäse o sa:" Ja skulle te välas änne i da. Må ja hin- ner!" Men de teg o begav sig hemåt. Men hon bara red om- kring dem o sa' detta gång på gång. De ställde skrinet på trappan, o hon bara red där. Till slut sa' den ene pojken: "Det hinner du aldri!" Med det- / samma var hon borta, o när de såg på trappan, var skrinet också borta.
Slåtter, skörd och tröskning
291. De gamle sade att det skulle bli dåligt skördeår om det regnade pingstdagen. Det regnet skulle inte vara bra för marken. Om det blev alldeles tomt i husen, betydde det att det skulle bli dåligt skördeår. Med isen har jag inte hört talas om något märke mer än att om han låg länge på våren, så var det inget bra tecken. 292. Slåttern brukade en börja så där 14 dagar efter midsom- mar. Det brukade bli en måndag, men inte vet jag, om det var någon bestämd dag. Så skulle den vara avslutad omkr den 15 el. 16 juli. Man skulle hinna att ta löv åt fåren också. 293. Intet att anteckna. 294. Det var skrik och skrän, när en skulle skära el. slå det sista. Men det var mest i skårandtiden. När en kom till det sista så skulle en passa sig att "ta har'n". / Den som fick tag i de sista stråna "tog har'n". Dessa strå bands ihop och togs med in i stugan och hängdes på väggen. Kreaturen skulle ha det till julkvällen. 295. Det var allt iver med att var och en ville skära det sista, för det var han som "lökta". 296. Intet att anteckna. 297 likaså. 298. Den sista neken kallades "löckenek". Den gömdes till julen åt kreaturen. 299, 300 Intet att anteckna. 301. I botten på ladan lades en flaska brännvin, som tröskekarlarna fick till kalas, när de var färdig med trösk- ningen. 302. "Slâttkalas" hölls i slåtteranden. Det var för att en skul- le få av gräset i hastigheten. Man bad grannkarlarna till sig en afton. De kom framemot kvällen med var sin lie. Kvinnfolken var med och räfsade och bar gräset till lämpliga torkplatser. Innan de började att slå blev de inbjudna på kaffe. Gärna hade husbonden brännvin hemma vid det tillfället. Så höll de på att slå fram- åt 11-tiden på kvällen. Se'n blev de inbjudna och fick ett riktigt mål mat med sovel, ost, bröd, mesost, / m.m. Dricka och brännvin hörde till trakteringen. Det kun- de allt bli både spel och dans på ett sådant kalas. 303, 304, 305. Intet att anteckna. 306. Man tröskade med slaga, endera på logen el. i "rian". Det var att gå upp tidigt på morgonen och börja trösken. Man lyste sig med en liten eld på en stanhall i ett hörn av logen. 307. Tröskningen av rågen och bygget skulle vara gjord till jul. 308. Intet att anteckna.
Om gamla bruk med festeldar
Förr i världen var det brukligt att ungdommen gjorde upp festeldar på något högt berg i närheten av byn, Valborgsafton och midsommarnatten, och Peregrinuskvällen. På valborgsafton var det vanligt att ungdommen samlades och gingo på något högt berg och tände ett bål av granris, eller om det fans enris, så mycket bättre. Småpojkarna fingo i uppdrag att samla ihop så mycket ris som möjligt, några dagar i förväg, så att allt skulle vara i ordning till kvällen den skulle tändas. Ibland kunde det hända att man fick någon tom tjärtunna, / den restes för det mästa på en hög stång innan den tändes för att lågorna skulle synas så mycket längre. På valborgskvällen kunde man se en massa eldar från alla höga berg i grannskapet, ja kanhända ända från grann- socknarna. Elden gjordes för det mästa på någon bar bergsknalle, och ibland kunde den kringmuras med stenar, för eldfarans skull. Pojkarna hadde brännvin med sig, och flickorna hadde kaffe och bröd. Så dansade man i ring kring elden, med eldbränder i händerna. Då elden började på att avtaga, så hadde man mera ris att lägga på. Det gällde att ha den elden som som syntes vidast omkring. Om påska gjorde man festeldar för att skrämma "påskekäringarna", vanligtvis vid något vägaskäl, och då eldade man för det mästa med halm- kärvar som man tiggde av bönderna, eller till och med stal i ladorna om man kom åt, många gånger. På Peregrinusdagen / den 25 maj, så gick man på alla höga berg och gjorde upp eldar och blåste i lurar och skjöt med bössor, för att skrämma vargarna. Man sade att man skulle bränna ut ögonen på rävungarna, också skulle man blåsa i lur och skrika: "Per grinus ta in dene hunner, för nu ä kröttra i vall". Per Grinus hundar det var vargarna det. Så långt det ropet hördes, så långt skulle vargarna hålla sig undan på sommaren. Om midsommar brukade ungdommen gå på något högt berg och tända någon festeld, mitt på natten. Då hadde man mat och drika med sig och då dansade man ringdans runt elden. De enda festeldar som förekommer i våra dagar, är på valborgsaftonen, då man bränner up "sörise" riset som blir kvar av lövkärven som man ger till fåren om vintern.
Högtider under våren
På Vafferdagsafton (Vårfrudagsafton) kom tranan sade de och för det kallade de den kvällen för Tranekvällen. Då sprang de barfota runt omkring husen på gården. De skulle gå och lägga sig innan solen hade gått ner den dagen. ”Tranan lyste dem i säng” sade de. Om inte barnen ville gå och lägga sig så tidigt så skrämde de dem med att ”tranan skulle komma och ta dem”. Efter den dagen fick de inte tända ljus. Själva Vafferdagen var det storhelg vid Ekshärads kyrka. Då var det liksom marknad där. De sålde karameller och sådant där och ungdomen i synnerhet kom dit. (Som jämförelse kan sägas att i Hargs socken i Uppland där min far Karl Borg var född 1917 sa man att ”Tranan bar ljus i säng”.) Under dymmelveckan fick de inte ha något arbete för sig som var bullersamt för då skulle det bli samma buller hela natten sade de. Så då fick de inte väva eller spinna eller hugga ved eller sådant. På torsdagskvällarna fick de inte heller ha allt slags arbete för sig. I synnerhet minns jag att de inte fick spinna. Det var så alla torsdagskvällar under hela året. På långfredagsmorgonen var de uppe och gav varandra långfredagsris. De som kom först upp gick och väckte de andra genom att ge dem ris. På påskafton var påskkäringarna ute och dem slöt de efter för det hjälpte allt slags trolltyg. De brukade ha kors på ladugårdsdörrarna också och det var särskilt viktigt att de var i ordning till påsk. Annars minns jag inte att de hade några särskilda påskseder mer än att de brukade äta ägg på påskafton. På valborgsmässafton tände de upp eldar i byarna och vid dem dansade ungdomen. På Peregrinus var de i skogen och där sprang de och skrek hela dagen och på kvällen tände de upp eldar på något högt berg. Det var för att skrämma bort vilddjuren, för de är rädda för eld. När folk var ute i skogen om natten så tände de upp en stor eld även om det var mitt i sommaren för den vågade inte varken varg eller björn gå intill. De skulle skrämma bort vilddjuren innan de släppte kreaturen till säters och det brukade de göra till pingst allra senast. Vid midsommar hade de majstänger här och där och omkring dem dansade ungdomen hela natten.
Midsommar. Naturväsen i övrigt.
Min morfar och hans bröder Anders Jonsson, Nils Jons- son och Gustav Jonsson skulle gå och meta upp mes- sommarsfesk. Det var Aborre. Och de gick till Flukse- tjärnet. Berget Högfluksen stupar rätt ner i tjärnet. Detta var dagen före midsommarafton. De slog nattlä- ger och tände en eld-nying. Stockar lades på varan- dra. De metade på kvällen, men de fick inte annat än laxöring. Det var omöjligt att de fick någon riktig eld. Det var jämt som det skulle slå med en mileklub- ba runt om elden i backen. Nyingen låg inte still. De hade tänt där det inte var lovligt. Det var sä- kert skrömt där. De packade ihop och gick däri- från och gick till lilla Aborrtjärnet. Där stannade de och fick mycken messommerfesk.
Seder och tro vid skördens tillvartagande
"Skårgäll" (skördegille) var allmänt brukligt till för cirka 40 år sedan, alla medlemmar i huset fick en hel "skårgås" en kaka av siktat rågmjöl med sand- ost på. I somliga hemman bjöds och alla grannarna till skårgillet, dessa fingo då, en "fjerndel" av en skårgås samt en sup å maltdricka, på senare tiden kaffe. Vid Mickelsmässa borde skörden vara inne derefter var farligt för snö. I soknarna Köla Jernskog och Skillingmark uttalades "Mickelsmess" så här: Meckjersmäss, Metjersmess å Meckersmess. Vid Mickelsmessatiden förekom också de flesta skörde fästena, och när det började lida utpå eftersommaren, så räknade gamla ofta efter, hur långt det var till Mickelsmäss. a Skördegröt (skårgällgröt) var det alltid vid skördegillena. / Tre kärvar bands ihop om hösten och gömdes till Julafton av dessa togs en till fågelnek, de andra två deltes mellan kreaturen om Julkvällen. Fjortonde Agusti ansågs som första dag för höstsädens utsåning, alldrig så i nordanväder, det var farligt att gå över fårorna ty då dog den som sådde, eller också någon annan inom familjen inom ett år. Om någon lyckades få fatt i ett korn, som en duva havt i krävan, så fick den person så god lycka med skörden, att han blev rik. Träplogen skulle smörjas med talg av ljus, som stöpts till Jul. Troligen var det bäst om det var av de ljusstumpar som blev kvar av dem som de havt för att lysa sig i kyrkan med om Julmorogonen. Det skulle sitta några - tre eller fyra äpplen kvar på aplarna, så troddes på gott frukt- skörd nästa år. Det sista potatisståndet togs ej heller upp, det skulle åkertomten ha / En som hette Anders Torsson i Påterud Jernskog sade till dem som togo "åpptaka" (upptagen) efter varje lass under slåtten att något skulle ligga kvar efter vid det sista lasset som togs på året (det sista hölasset som inkördes. Efter 88åriga Nils Sandberg, Jernskog. Femte veckan efter midsommar var det bestämt att slåttanna börjades på ett gammalt bondställe uppe mot norska gränsen (Skillingmark) Efter den första anna kom "hackeslåtta" som kunde vara till långt ut på hösten. "Det var så kallt ibland om morgonen att man strök isen av liarna så den föll som snö ned på backen"- Vid sådan efterslått hjälptes de åt gjörde arbetbyte. Det var ibland mycket roligt i sådana slåtterlag, då mat och bränvin medfördes i näverkontar, ut i skogsängar rabbar å myrer. Om nätterna låg slåttefolket i små lador som uppsatts här å där att förvara hö i, tills det kördes hem på skidkälkar på vintern. - ( Efter Olov Norder 76 år gammal.
Troll
Vid Älgklinten finns en myr som heter Älgmyren. Där gick en gubb och slog. Han var ensam så han måste både slå och räfsa. När han kom att titta uppåt berget, så fick han se ett "troll". Hon satt högst upp. Det hade långt hår, tjock och stygg och klum- pig. "Har du sett nöta mine, Stomp-Mattes" skrek trollet. "Nej", svarade han, "jag har inte vaktat getterna åt dig". Så vart gubben rädd å kutt hem. Han höll på att inte komma fram för getter. Det var fullt vart han såg. "Troll", skrek Mattes, när han kom in. "Ja, hon kommer åt dig Mattes", skrek de andra i stu- gan. Så kom det ett styggt troll från skogen. Rätt som det var så skak stugan. Hônt / var det? frågade pigan. Då slutade gubben att tala. Han skulle inte ha talat om trollet förrän dagen därpå, när han hade sovit på det. Men han bad, att hon skull res till det släkte som hon hörde till i tre heliga namn. Det var en smedkäring som tog pärtkor- gen på ryggen och skulle gå till Lekdalen och skära gräs åt kreaturen. Medan hon höll på att skära gräs där, så fick hon se en otäckt stygg käring. Hon satt på Korp- skäret. "Utäcke, utäcke, sätt däj på backen", skrek bergkäringen. Smedkäringen trodde sig inte att gå till Djupdalen mer och skära gräs. I Djupdalen var det olika väsen. Det gick stora skockar där med "bergkor" ibland. Bergfolk satt på berget och vak- tade. På Bakåssätra. Det var i solinga på morgonen, så hade Per-Osch-Kari satt fram mat på bordet. Då kom det en / stygg käring och satte sig vid bordet och åt. Hon satt och tugg. "Sôggel, sôggel" skrek hon. När hon var mätt, så för- svann hon. Säterkullan gick till bordet och såg efter om det var något ätet av maten. Det var det inte. – Käringen hade grön kjol på sig. – En gång, det var vid midsom- mar, så skull Per-och-Kari ut och still i fuges. Jämt som hon kom ut om dörren så kom det tre eldkulor och dansade för- bi henne på backen. Trôlla hade brått, så de hade gjort sig till eldkulor. Norr om Kåltorp var en kolkoja. Vid 12- tiden på natten skulle kolaren gå in och vila sig. Då fick han se en bergkäring som satt uppe på kojtaket och åt. En annan gång i kvällningen kom det en tjock, tjock käring. Hon gick som om hon var hälf- ten ned i jorden. Hon hade en blå get och ledde. När hon kom ner i dalen, så / lock hon så grovt. Hon hade kretter ner i dalen. I Kåltorp fick de en ko för- därvad den dagen. Kon blev betäckt den da- gen. Och det fanns inte oxe i den trak- ten. Det var "bergtjuren" som hade betäckt kon. Kon var alldeles tokig den dagen. De höll på att inte kunna berga sig med hen- ne. De trodde sig inte att ha kon längre än till hösten. Då slakta de henne. Di tyckte att det var styggt att hon varit i lag med "bergtjuren".
vallgång Husdjur
Jag tror visst att man brukade släppa ut kreaturen i mitten av maj månad. Till skällko valdes den som visade äga sådana egenskaper att hon kunde leda. Hon skulle så att säga vara en smula hemkär och gå i spetsen för de andra. Hörde inte talas om att man skulle blöta(?) vallhjonet, hänga kran- sar på kornas horn eller ge kvigorna namn på bestämt dag (Sagesmannen från Glava finnskogar. Uppt. anm.). Men jag vill minnas, att man bar in löv i ladugården och stack under bjälkarna samt strödde löv på gol- vet till pingst och midsommar. (Reservation för minnesfel. Det är möjligt, att det här gäller lövning i stugan. Uppt. anm.). Under den tid på sommaren, då solen / var som varmast, utsläpptes kreaturen kl. 5 på morgonen och hemkördes vid 10-tiden på förmiddagen. Så släppte man ut dem vid fem-tiden på em. el. kanske något tidigare och så fick de gå till kvällen. De fick "stå på båsen i fem el. sex timmar. I min barndom vallade man korna i skogen. Vi brukade vara två poj- kar i sällskap. Vi hade både korna och får- en med. Och fårskocken var tämligen stor. Första gången man hade ut dem om våren ledde man dem i band till dess att kå- ta hade gått tå dem". Man var rädd för att de skulle bryta sönder sig, ty de voro alltid magra om våren. Kor, som gjor- de kast när de kom ut, var inte så farligt med. Man brukade också se till att klövarna inte voro för långa. Om de voro för långa så högg man av dem en bit. Kor, som gärna ville stångas / stubbade man hornen på. Man sågade av en liten bit. De blevo inte så vassa då. Man hade instängda hag att släppa krea- turen i. Man brukade att gärda omkr. såda- na där stora bränningar. I dessa hag bru- kade man ha uppsatt ett skydd dit kreaturen kunde söka sig vid behov. Det var inte stort annat än ett tak och kan- ske ett par väggar. Vallhjonen (vallrane) hade sin förströelse i varjehanda. Vid den tiden på våren, då backen lossnade ålades de att skala så mycket vespris som gick åt för vintern, så skulle de skala ris till tvagor, vilka användes vid diskningen av kärlen, så kanske de fick i uppdrag att plocka ihop skurmassa o.dyl. De hade lurar (rônnlurer) gjorda av rönn- bark. Man skalade av barken eller fick / barken att lossna på rönn och satte ihop luren av barken. Så satte man en liten trä- bit som munstycke. Luren var vidare nedtill och tämligen lång. Den blåste man i då man ville meddela sig med an- dra vallhjon eller för roskull. I min fars tid fanns det mycken varg som man fruktade och ännu mitt första minne fanns varg på skogar- na. Dock fruktade man på min tid mest varglo, göper och dyl.
Fäbodliv och vallgång
I mina barna- och ungdomsår så var jag sätterkulla i Sunne. Den sättern som hörde till Hån, mitt föräldrahem, låg drygt en halv mil från Hån. Och då vi hade kreaturen där så fick vi barn, som voro så pass vuxna att vi kunde arbeta och hjälpa till något, gå hem från sättern om dagarna och hjälpa till med arbe- tet hemma. Det var ett strängt göra detta att skö- ta om mjölkningen och annat arbete på sättern och att även räcka till vid hemmet. Det var att springa iväg någon timme innan korna skul- le mjölkas och stanna på sättern till mor- gonen, mjölka och köra vall korna och se om med mjölken och grädden. Men det var inte alla dagar som vi gick hem. Någon dag emellan måste vi stanna och ysta, / bereda mese och kärna smör. Men de da- gar som vi inte sysselsatte oss med detta så gick vi hem. Vi brukade fara ut till sättern med kor- na strax före midsommar. Då började vanli- gen kreatursbetan bli dålig på hemmarker- na och gräset hunnit växa till i sättern. Så fingo de stanna där till omkr. den tiden då man började slå gräset. Detta var d. s. k. vårsättern. Men så var man även på sättern en tid på hösten. Det kal- lades höstsättern. – Kreaturen fingo gå och beta i vilda skogen. Om kvällarna hade man in dem i en ladugård. För det mesta gick de självmant hem om kvällarna, men det hände även många gånger att man fick ge sig ut att leta efter dem. Då hade man kobjälla som igenkänningsmärke. Bara man kom så att man fick höra den, så hade man dem. Det hände, att det / fanns sådana kreatur som inte hade nå- gon vilja att gå hem. Sådana nöt sökte man bota med att skjuta över dem eller man ha- de deg att ge dem. Man trodde om sådana kreatur, att skogsrån eller något annat ont hade fått makt med dem. Under min barndom så hade sätterkullra horn (bockhorn) med sig åt skogen att blå- sa i. Det lät så vackert i skogen när de blåste. Och på den tiden fanns det de som kunde få toner i ett sådant horn. Det vanliga arbetet i sättern var att mjölka, ysta ost, koka mese och kärna smör. Men vi hade alltid roligt däruppe i skogarna. Och mången gång hände det att pojkar hittade in till oss och då kunde det bli både en låt och en dans i sätterstugan. Vi bodde i en liten sätterstuga. Den bestod av två små rum. Ost o. d. lades ned i en källare till dess att vi foro hem med / kreaturen. Men det blev inte så mycket mjölk för dagen. Man behöll merendels ett par av de bästa korna hemma. Och så var skogsbe- ta inte så stiv att de kunde mjölka så mycket av den. När de ställde ut korna om våren, så kle- ta de tjära eller tjärkors på var och en av dem, så att inga udjur skulle ta dem. Jag hörde talas om, att trollen vallade sin boskap om natten. "Di kunne ha så granne bjäller."
Troll
Vid Älgklinten finns en myr som heter Älgmyren. Där gick en gubb och slog. Han var ensam så han måste både slå och räfsa. När han kom att titta uppåt berget, så fick han se ett ”troll”. Han satt högst upp. Det hade långt hår, tjock och stygg och klumpig. ”Har du sett nöta mine, stamp-Mattes” skrek trollet. ”Nej”, svarade han, ”jag har inte vaktat getterna åt dig”. Så vart gubben rädd å kutt hem. Han höll på att inte komma fram för getter. Det var fullt vart han såg. ”Troll”, skrek Mattes när han kom in. ”Ja, han kommer åt dig Mattes”, skrek de andra i stugan. Så kom det ett styggt troll från skogen. Rätt som det var så skak stugan. Hônt var det? frågade pigan. Då slutade gubben att tala. Han skulle inte ha talat om trollet förrän dagen därpå, när han hade sovit på det. Men hon bad, att han skull res till det släkte som han hörde till i tre heliga namn. Det var en smedkäring som tog pärtkorgen på ryggen och skulle gå till Lekdalen och skära gräs åt kreaturen. Medan hon höll på att skära gräs där, så fick hon se en otäckt stygg käring. Hon satt på Korpskäret. ”Utäcke, utäcke sätt däj på backen”, skrek bergkäringen. Smedkäringen trodde sig inte att gå till Djupdalen mer och skära gräs. I Djupdalen var det olika väsen. Det gick stora skockar där med ”bergkor” ibland. Bergfolk satt på berget och vaktade. På Bakåssätra. Det var i solinga på morgonen, så hade Per-Osch-Kari satt fram mat på bordet. Då kom det en stygg käring och satte sig vid bordet och åt. Hon satt och tugg. ”Sôggel, sôggel”, skrek hon. När hon var mätt, så försvann hon. Säterkullan gick till bordet och såg efter om det var något ätet av maten. Det var det inte. Käringen hade grön kjol på sig. En gång, det var vid midsommar, så skull Per-Osch-Kari ut och still i fuges. Jämt som hon kom ut ur dörren, så kom det tre eldkulor och dansade förbi henne på backen. Trôlla hade brått, så di hade gjort sig till eldkulor. Norr om Kåltorp var en kolkoja. Vid 12-tiden på natten skulle kolaren gå in och vila sig. Då fick han se en bergkäring som satt uppe på kojtaket och åt. En annan gång i kvällningen kom det en tjock, tjock käring. Hon gick som om hon var hälften ned i jorden. Hon hade en blå get och ledde. När hon kom ner i dalen, så lock hon så grovt. Hon hade kretter ner i dalen. I Kåltorp fick de en ko fördärvad den dagen. Kon blev betäckt den dagen. Och det fanns inte oxe i den trakten. Det var ”bergtjuren” som hade betäckt kon. Kon var alldeles tokig den dagen. De höll på att inte kunna berga sig med henne. De trodde sig inte att ha kon länger än till hösten. Då slakta de henne. Di tyckte att det var styggt att hon varit i lag med ”bergtjuren”.
Julafton
Det var e från Arvika å hade den första julgranen. Före den tiden visste vi inte om någon julgran på denna trakten. Men efter det så blev det gran i var stuga. Det var en gran som stod i en träfot på golvet. Hon var klädd med hemstöpta ljus å klippta papper. Så hängde man bröd på kvistarna. Detta bröd kallades för ”snipper”. Man bakade det av grädde, mjöl, smör och ägg. Jag var sex el. sju år vid denna tid. Dagen före julafton så kokade en en gryta med kött, fläsk och korv. Det skulle en smaka på om julafton. Dagen före julafton så skulle en skura golvet, för det fick en inte göra på själva julafton. Se’n bar en in fullt med halm å strödde på golvet. På julafton så bar en ut den halmen till ”kraka”. Se’n hackade en fint granris å strödde på golvet i stället för halmen. Om julkvällen bredde en en stor duk på bordet. Å så satte en fram ”julbon” mitt på bordet. Man hade gjort en nôlitt stor kaka, som lades först. Så lade en ett bakverk därpå som liknade ett S. Två sådana lades i kors på varandra. Så det blev fyra S kring kakan. Ovan ässen lades små klot, som en tupp mitt på. Detta skulle ligga på bordet över hela julen. Det var ”julbon”. Så var det smör, sandost å ost som skulle vara framme på bordet hela julen. Före jul bakades en stor haverbrödskaka. Den skars i fjärdingar. Man lade en fjärding på bordet för var å en som skulle sitta vid det. Till kvällsmat åt vi lutfisk, potatis och gryngröt å mjölk. ”julbon”, smöret, osten, sandosten, brännvinet å dricken skulle stå kvar på bordet. Det var en sägen att de anhöriga som hade dött, skulle komma å gästa på julnatten. Därför fick det inte vara tomt på julbordet. Om julkvällen så gick en åt ladugården å badade. En hade ett kar med vatten stående där. Då fick kvinnfolken vara med å hjälpa karlarna att tvätta sig i huvudet å på kroppen. En i taget badade å tvättade sig.. Så bytte en om å tog rent på sig. ”Fôggelneka” uppsattes julaftons morgon medan det var mörkt. En ”julrönn” sattes i gödselhögen. Den var utstyrd. Jag mins, när jag var litta, så gjorde vi halmkors som skulle vara som kors å ända som speglar – å satte i rönnen. Det var för att inget ont skulle vederfaras kräken, som en satte rönnen i gödselhögen. Korna fick mjöl å salt å löv som en hade haft under bordet om midsommar. Det fick de både om julkvällen å julmorgonen. Å då las en för varje ko: ”Vår första kväll i jule, vår Herres kväll i kväll, ät väl trivs väl för var dag allt bättre å bättre”. Innan vi skulle sätta oss till att äta på julkvällen, så var det någon som tände ”julbrasan”. Den brann högt i skorstenen. Ljus på bordet å eld i spisen. En julbock ställdes under julbordet å så kastade en till honom några sädeskorn. Bocken gjordes av halm.
"Bröd af hafvremjöl i så stor mängd att det skulle räcka till midsommar"
I en uppteckning från Västra Fågelviks socken berättar Lisa Mossberg (född 1815) om julbaket och andra julseder. Uppteckningen gjordes år 1919 av hennes son Emil Mossberg.